"Nej."
"Spelar du något instrument alls?"
"Ja, jag spelar fiol."
"Skriv upp dig på den här listan då. Nationen har en orkester."
Konversationen ovan utspelade sig en regnig augustieftermiddag 1999. Det är tack vare den du läser det här nu. |
Till Jocke von Scheele på 55-årsdagen.
Alla västafrikanska språk har egna ord för sångare, men samtliga använder även ett gemensamt ord - griot. Det här är en del av världen där muntligt historieberättande är mycket viktigt och har en oerhört lång historia. Här är musik, dans och sång dessutom delar av en total vision av livet, snarare än en separat sfär. Den genomsyrar hela vardagen i form av arbetssånger, tröstevisor och högtidsfirande. Dans hör ihop med musiken, men det gör också andra rytmiska aktiviteter, som att tröska säd eller bära vatten. De sånger en griot (uttalas griÅ) sjunger idag kan besjunga kungar och deras gärningar i en tid långt innan européerna kom till västafrika. Collection of voyages från 1745 har med beskrivningar av möten mellan engelska och franska upptäcktsresande och grioter:
Of the role of the musicians in the society there seems to be considerable agreement, although there are differences in the name. Those who play on instruments are persons of a very singular character, and seem to be their poets as well as musicians, not unlike the Bards among the Irish and the ancient Britons. All the French authors who describe the countries of the Jalofs and the Fulis call them Guiriots, but Jobson gives them the name of Juddies, which he interprets fiddlers. Perhaps the former is the Jalof and Fuli name, the latter the Mandindo.
The traveler Bardot says the Guiriot in the language of the Negroes toward the Sanaga, signifies Buffoon, and that they are a sort of sycophant. The kings and great men in the country keep each of them two or more of these Guiriots to divert them and entertain foreigners on occasion.
De tre stammarna som nämns i texten heter idag Wolof, Fula och Mandingo. Eftersom ingen av dem hade ett skriftspråk förrän i slutet av 1900-talet varierar stavningarna av namn och ord vilt. Det finns till exempel över trettio olika stavningar av "Wolof" enbart i Senegal.
En nutida griot från Hausafolket uppträder här i Diffa, Niger. Notera instrumentet, som heter komsa på hausaspråket. Andra namn är xalam, ngoni, hoddu och riti. |
Grioter berättar sin egen historia i Sundiata-eposet, som gått i arv i griotfamiljer i Mali i många generationer och förankrar traditionen i Malirikets politiska historia. En av huvudpersonerna är grioten Balla Fasséké som hjälper hjälten Sundiata Keita till seger. Sundiata Keita var kung av Maliriket ca 1235-1255. Eposet förklarar att grioter vaktar kunskapen om det förflutna och skyddar minnet av kungarna från glömska, eftersom människors minnen är korta. Men Fassékés makt över historien gör det också möjligt för honom att skapa den. Han förbereder Sundiatas trupper genom att berätta det gamla Malis historia och sporra dem till egna hjältedåd som kommer att berättas. Sundiata Keita belönar Balla Fasséke genom att bestämma att alla efterföljande kungar ska välja sin griot ur Fassékés stam.
De gamla kungarna förstod alltså musikens makt. Grioter fanns närvarande vid alla audienser och på alla resor. Sånger, historier och kunskapen om att bygga och spela instrument gick i arv i griotfamiljer. Men om nu musik alltid var uppskattat så var inte musikerna det. Grioter hade en märklig dubbelroll. De var respekterade men samtidigt fruktade, inkluderade i kulturen men på samma gång exkluderade. Det här var samhällen utan skriftspråk, och i sådana har historieberättarna stor makt. Men eftersom de förvaltar historien kan de också ändra på den. I de gamla afrikanska kungarikerna utgjorde grioter en egen kast och bodde ofta i separata byar. Sånger och kunskapen om att bygga och spela instrument gick i arv inom griotfamiljer. Grioter i tjänst hos besegrade kungar kunde absorberas av den vinnande gruppen, men betydligt vanligare var att de vandrade land och rike runt för att sjunga och spela för dem som var villiga att betala för det. Inte minst europeiska upptäcktsresande.
Balla Fasséké spelade ett instrument som heter balafon. Det liknar en xylofon och är stort och svårt att bära med sig. Med tiden började grioter istället spela på stränginstrument, i synnerhet ett med rak hals. Den första västerländska källan som nämner ett sådant instrument är den portugisiske upptäcktsresanden Alvise Ca Da Mosto, som 1468 rapporterade att senegaleserna endast hade två musikinstrument: en stor trumma och ett som liknade en fiol. Det senare spelades med fingrarna. 1591 besökte hans landsman, handelsmannen Duarte Lopez, kungariket Kongo. Vid hovet fanns musiker som spelade märkliga lutor. Dessa lutor liknade de han sett hemma, men där de europeiska hade den platta sidan gjord av trä var de kongolesiska täckta med skinn.
Engelsmannen Richard Jobson, som redans nämnts, reste upp för Gambiafloden 1620-21. Han kom i kontakt med grioter och är den förste som har beskrivit deras instrument i större detalj:
"made of a great gourd, and a necke thereunto fastened, resembling, in some sort, our Bandora; but they have no manner of fret, and the strings they are either such as they place yeldes, or their invention can attane to make, being very unapt to yeild a sweet and music sound, notwithstanding with pinnes they winde and bring to agree in tunable notes, having not above sixe strings upon their greatest instrument."
Detta instrument byggs och spelas i olika varianter än idag. Musikhistorikern Samuel Charters besökte Gambia i början av 1990-talet och fick lyssna till en griot från Wolofstammen. Han sjöng en sång om en lokal kung och dennes krig mot en invaderande fiendestam som troligen har sina rötter i den afrikanska medeltiden. Han spelade samtidigt ett instrument kallat xalam på wolofspråket. Det var gjort av en långsmal, torkad kalebass med en öppning täckt av getskinn. Halsen var gjord av en träpinne. Xalamen hade fem strängar gjorda av fisklina. Fyra av strängarna satt i ändan av halsen och den femte närmare instrumentkroppen. Alla strängarna löpte över ett stall som hölls mot getskinnet av strängarna.
Det här instrumentet har många olika namn på många olika språk. Riti och xalam är två av dem. En större version heter konting. I Nordafrika är det vanligast förekommande namnet gunbri eller gunbiri. I Västindien, dit det kom med slaveriet, finns ytterligare en uppsjö av namnvarianter med en för oss mer bekant klang: banza, bangier, bonja, banjaw, banjah, bonjoo, creole bania, Congo
banjo, banjar, banja, strum strum, banjou, bangoe, bandjo, bonjaw, banza
nèg Guinée, kitt, bangil, bonjour, african bango, merrywang, banjee, och banjor. Dess klang är ett mjukt, lite rasslande plonkljud. Man spelar det genom att plocka på strängarna med fingrarna. Strängarna sitter högt och är löst spända. Förr i tiden gjordes dessa av senor, tarmar, palmfibrer eller tagel från giraff- eller elefantsvans.
Vi håller oss till att kalla det banjo. Och det går att spåra banjons historia ända från Bambarabäckenet i Västafrika, ett område varifrån många slavar togs, ända till den moderna studentorkesterkulturen. Idag är den USA:s nationalinstrument och förknippas oftast med tradjazz och bluegrass, men banjon är faktiskt den mest spridda och livskraftiga kvarlevan av afrikanskt inflytande på den amerikanska musiken överhuvudtaget. Dessutom är den i sin moderna form en perfekt symbol för det lapptäcke av influenser den amerikanska kulturen är.
Smaskipedia definierar en gitarrist som "någon som ännu inte lärt sig
spela banjo". Det kan dock vara svårt för en gitarrist att lära sig
banjo eftersom de har helt olika spelteknik. Framförallt är det anslaget
med högerhanden som kräver att man övar in ett nytt handlag. Där
gitarren vanligtvis lägger en ljudmatta med både upp- och nerslag
behöver banjon spelas med distinkta taktslag som huvudsakligen är
nerslag. Man behöver dessutom lära sig klippa av tonen genom att helt
lätt släppa upp fingrarna på vänsterhanden efter varje slag. Försöker
man spela banjo som en gitarr blir det oftast pannkaka av alltihop.
Slaveriet ja. Slavar har funnits genom hela mänsklighetens historia,
men när det gäller banjons historia tittar vi på den så kallade
atlantiska slavhandeln. Columbus "upptäckte" den redan folkrika Nya
Världen 1492, under den tid vi kallar renässansen.
Det var vid den här tiden Europa övergick från naturahushållning till penningekonomi. Vid medeltidens slut hade det vuxit fram stora städer med driftiga hantverkare och en livlig handel med nya varor som kaffe, tobak, socker, kakao, bomull och kryddor. Man hade dessutom utvecklat bankväsen som kunde få pengar att växa rejält. Borgarna som delvis hade frigjort sig från naturens villkor blev mäktigare. Livets nödtorft - och en hel del till - kunde nu köpas för pengar. Utvecklingen gynnade den enskilda människans flit, fantasi och skaparkraft. Fick människan bara utvecklas som hon ville hade hon oändliga möjligheter. Naturen var inte längre något människan bara var en del av. Man kunde ingripa i naturen och tämja den. Tack vare kompassen, krutet och boktryckarkonsten kom man också ganska långt i den strävan.
Spanjorer och portugiser började ta för sig av kontinenterna på
andra
sidan Atlanten redan i slutet av 1400-talet, och på 1600-talet anlände
fransmän, engelsmän och nederländare. Det man var ute efter var den
bördiga åkerjorden som var speciellt lämplig för sockerrör och andra
exotiska varor. Uttrycket "dra dit pepparn växer" (som ursprungligen
nämnde cayennepeppar, Capsicum annuum spp., vilket kommer från Sydamerika) syftar faktiskt på Cayenne i Franska Guyana! Det låg långt bort och folk kom sällan levande därifrån.
För att kunna anlägga plantager krävdes billig
arbetskraft. Från början försökte man att förslava urbefolkningen, men
de tog först till väpnat motstånd och sedan allt desperatare metoder.
Det finns en klippa på Martinique från vilken en hel stam ska ha kastat
sig för att undslippa slaveriet. Även de som faktiskt förslavades gick
snart under eftersom de saknade motståndskraft mot de sjukdomar
européerna förde med sig.
Europeiska slavar funkade inte heller. Straffångar, religiösa oliktänkare och vanliga fattiga människor fördes till Västindien för tvångsarbete på plantagerna. Efter en tid kunde många av dem köpa sig fria och starta eget jordbruk.
Istället tog man slavar från Västafrika. Afrikaner betraktades inte som riktiga människor av européerna och 1526 genomförde portugiserna den första slavtransporten mellan Afrika och Brasilien. Slavhandel fanns i Afrika sedan årtusenden. Redan på 1500-talet hade afrikanska och arabiska slavhandlare exporterat miljontals förslavade människor landvägen genom brännande öknar norrut. Européernas efterfrågan expanderade en redan existerande marknad. Lokala härskare sålde sina krigsfångar. Drivna entreprenörer insåg att de kunde tjäna grova pengar på att kidnappa grannfolk och sälja dem.
Flera källor vittnar om att musik utövades redan på slavskeppen. Afrikanerna
kedjades under däck och dödligheten under överresan var hög. Så mycket som en femtedel av slavarna - uppskattningsvis fyra miljoner människor - gick under innan de nått hamnarna i Nya Världen. För att
stärka deras såväl psykiska som fysiska hälsa togs de upp på däck för
att sjunga, spela och dansa. Matroser beväpnade med piskor stod beredda
att straffa de som inte dansade. Trummor användes för att kompa dansen,
och sannolikt förekom banjo också. Många observatörer har noterat hur
sorgsen musiken lät. Sångerna berättade om fasan för att bli piskade,
bristen på vatten och hemlandets mat, och sorgen över att aldrig få återse
hemtrakterna. Musikens berättande funktion fanns kvar, men handlingen
var ny.
Den tidigaste skrivna källan som nämner banjo i Nya Världen är ett lagdokument
utfärdat av det franska styret på Martinique 1678. Det nämnde att banza
spelades av svarta, och att de svarta slavarna tillverkade och spelade
dessa instrument även i de brittiska kolonierna. Själva dokumentet
gäller ett åtal mot en plantageägare som ställts inför rätta för att han
låtit sina slavar fira ett bröllop. Kalendan - en dans, mer om den
snart - hade varat från morgon till kväll. Sannolikt hade man spelat
banjo i samband med den.
Överhuvudtaget kommer de flesta vittnesskildringarna om en tidig svart
utomafrikansk musikkultur från Västindien. Landägarna där var oftast
bosatta i Europa och var mer intresserade av vinsten från plantagerna än
eventuell kulturutövning. Vita invånare var i klar minoritet och de
afrikanska traditionerna levde starkare där än i Nordamerika. Redan i
slutet av 1600-talet verkar en viss kulturblandning ha uppstått. Man vet att flera slavar lärde sig spela fiol och även
uppträdde för de vita mot betalning.
I den nederländska kolonin Surinam hittar vi en del ledtrådar till hur ordet banjo - och dess många varianter - kan ha uppstått. Språkvetare har postulerat ett samband mellan ordet banya eller bandya och det nederländska baaljaaren, vilket i sin tur delar etymologiska rötter med det spanska och portugisiska bailar = att dansa. I 1600-talets Surinam syftade baaljaaren på slavdanser. Med tiden kom det också att avse en specifik dans. Regimen ville förbjuda danserna för att hindra olika slavgrupper för att kommunicera med varandra. De spelade nämligen en oerhört viktig roll i den afrokaribiska kulturen.
Den franske missionären Fader Jean-Baptiste Labat kom till Martinique 1694 beskrev dessa danser med vämjelse. Det fanns flera olika, men den populäraste dansen på Martinique kallades kalenda. Den hade ett tydligt erotiskt innehåll eftersom män och kvinnor pressade sig mot varandra. Motvilligt medgav Fader Labat att dansen var så medryckande att den inte bara tagits upp av slavarna utan även av spanska kolonister. Han hade till och med sett ett gäng nunnor dansa den offentligt i samband med julfirande! Denna dans - till banjomusik - var också populär vid julfirandet i den danska kolonin Saint-Croix på 1700-talet. Slavarna klädde upp sig och gick till sin ägares hus, blev inbjudna till salongen och bjöd på musik och dans. Inte sällan deltog ägarens familj i dansen.
Dessa slavdanser var oerhört viktiga i alla kolonier. Slavar kunde vandra flera kilometer för att komma till stora danstillställningar, samt försumma nattsömnen för att kunna vara med. Detta efter även efter fruktansvärt hårda arbetsdagar. Danserna var inte bara danser, tillställningarna var också ett sätt att utbyta nyheter, skvaller och kanske hemlig information mellan slavar från olika plantager. Man spelade också tärning och det förekom musik utöver danserna. Fader Labat observerade flera som spelade fiol. Det vanligaste instrumentet var dock banza - gjord av en halv kalebass med ett skinn över. Det hade en lång hals med fyra strängar gjorda av silke, agavefibrer eller fågeltarmar. Mellan strängarna och skinnet fanns ett stall. Fader Labat nämner inte specifikt om banza spelades till danserna (till vilka man spelade trummor) eller inte, men det är sannolikt att den spelades i samband med dessa.
Bamboula, en dans besläktad med kalenda, på Congo Square i New Orleans. Målning av Edward Windsor Kemble från 1885. Vi ser ingen banjo på bilden, men den finns med i åtskilliga beskrivningar av hur dessa danser gick till. Alldeles i närheten av Congo Square bodde den unge pianisten Louis Moreau Gottschalk (1829-1869), som senare skrev ett antal stycken inspirerade av vad han hört. Ett av dem heter The Banjo. Gottschalk gjorde succé världen över med dessa stycken. Musiken har vissa likheter med ragtime, men dess eventuella inflytande på senare jazzmusik är tveksamt. |
Myndigheterna i de västindiska kolonierna ville förbjuda danstillställningarna för att förhindra organiserandet av upplopp, rymningar och stöldturnéer. Av samma anledning ville man förbjuda slavar att spela banja i ett surinamesiskt lagdokument från 1750. Syftet var att tysta slavarna, samt hindra dem från att samlas i grupper, eller ens samlas fler än två åt gången. En källa från 1770 skriver att "de spelar ett instrument de kallar Bagna på sitt språk." En annan källa från 1787 nämner att den så kallade banjan är gjord av en kalebass, är spänt med getskinn och har fyra strängar. Det är mycket oklart vilket språk de surinamesiska slavarna faktiskt talade. Det kan vara ett eller flera afrikanska språk eller något slags kreolisering mellan dessa.
Bland alla kolonier i Den Nya Världen hade Surinam de största och mest väletablerade samhällena av marooner, förrymda slavar som etablerade egna byar inne i regnskogen. De största av dem lyckades till och med säkra självständighet genom att de holländska myndigheterna skrev fredsavtal med dem. Därmed kunde maroonernas olika språk slå rot. Språken härstammar från olika afrikanska språk, men har också utvecklats på plats. Tre av dessa maroonspråk, saramacca, matawai och kwinti, har ord för dans: baya, banya och bandya!
Det finns avsevärt färre källor om svart musik på den nordamerikanska kontinenten från samma tid. Den första källan som nämner banjo på fastlandet är ett nummer av tidningen New York Weekly Journal i mars 1736. Signaturen "The Spy" (som kan vara tidningens redaktör) beskriver en pingstfestival på landsbygden i New York. Pingstfestivalen har nederländskt ursprung men blev en afroamerikansk tradition i Amerika. Artikeln beskriver en veckolång färgsprakande tillställning med marknadsstånd, karnevalståg och musik med trummor, skallror, sång och the Banger. Musikerna var svarta, men besökarna bestod även av traktens vita.
I den franska kolonin New Orleans levde slavar och vita närmare inpå varandra än de gjorde på plantagerna, vilket medförde ett större kulturutbyte. Code Noir, en lag som reglerade behandlingen av slavar, medförde ett förbud mot afrikansk sång och dans, men det efterföljdes inte särskilt hårt. Slavarna tilläts ofta att sjunga och dansa på söndagar - man insåg att de arbetade bättre då. Afrikansk kultur hade alltså vissa möjligheter att överleva i New Orleans, men de nya förutsättningarna förändrade den. Musiken och dansen förlorade mycket av sin ursprungliga sociala och magiska funktion. Nu blev de istället stimulans och avkoppling för slavarna.
Mellan 1762 och 1800 var New Orleans under spansk överhöghet, men fortfarande fransk i språk och seder. 1791 utbröt ett framgångsrikt slavuppror på den franska kolonin Santo Domingo, och flyktingar därifrån strömmade till New Orleans. 1800 blev staden åter fransk, men tre år senare sålde Napoleon Bonaparte hela Louisiana till USA. Han behövde finansiera sina krig i Europa och kolonin var svår att försvara mot engelska flottan. Då var det bättre att den blev amerikansk.
Samtidigt fanns musiken överallt. Ännu i mitten av 1800-talet kunde man se och höra slavarna dansa Kalenda och Bamboula på stadens torg om söndagarna. Självklart spelades det banjo till dem. Skoputsarna sjöng medan de arbetade och framkallade en rytm med putsduken. Barberare sjöng medan de klippte och rakade sina kunder. Alla gatuförsäljare hade sina egna rytmiska sånger med vilka de bjöd ut sina varor. Mardi Gras-paraden, som ju är en katolsk karneval, var förbjuden under de första decennierna av det amerikanska styret, men 1837 återkom den. Redan på 1830-talet kom blåsorkestrarna till staden. Efter inbördeskriget (1861-1865) organiserades även svarta blåsorkestrar och snart fanns det massor av orkestrar i New Orleans. Blåsorkestrar organiserades även ute på plantagerna. Det spelades mycket marschmusik, men med tiden kom även ragtime samt franska och irländska dansmelodier. Med tiden smälte dessa ihop till jazz. Lite av det kan du läsa om här.
Banjos hade definitivt tillverkats och spelats även i det engelska Nordamerika redan innan 1736, eftersom de vid den tidpunkten bara nämns vid namn. Men från och med 1700-talet och framåt dyker banjon upp även här i flera olika typer av källor. En av de märkligaste är annonser för förrymda slavar, där man vill ge så utförligt signalement som möjligt, och där det kan nämnas att den förrymde är bra på att spela banjo.
Banjon började ändra form under 1830- och 40-talen. Skinnet spändes
nu över en rund ram gjord av trä istället för en kalebass. I början nitades skinnet fast med
möbelspikar, men sedan började man använda en ring av trä eller metall för att
spänna det över ramen (spännring). Denna hölls fast med gängade krokar
eller skruvar och muttrar (spännskruvar). Den femte strängen har alltid slagits an med tummen medan man plockar de andra strängarna med övriga fingrar. De långa strängarna fästes vid huvudet med
stämskruvar. I början var dessa friktionsskruvar av trä, som på fiol.
Banjon hade amerikaniserats.
Under samma tid började banjon byta ägare. Utanför den afroamerikanska traditionen trakterades den av kringresande trubadurer, så kallade minstrels. Dessa samlade ihop sånger, danser och roliga historier från var de än hamnade, inte sällan från slavar på plantagerna. Sedan uppträdde de med dessa på scener i småstäder, på marknader, cirkusar och till stor del på så kallade medicine shows. Någon självutnämnd doktor sålde drycker, krämer, oljor och piller som påstods kunna bota allt från reumatism till kolik till ålderdom. En minstrel som framförde roliga sånger kunde göra det lättare att skilja åskådarna från innehållet i deras plånböcker.
Minstrelsångarna hade dock en scenvana som var lika förnedrande då som nu. De uppträdde i blackface, det vill säga de svärtade ansiktet med sotad kork blandad med fett. Man känner till minstrelshower så tidigt som 1769, men på 1830-talet hade vissa minstrels blivit några av Amerikas mest populära underhållare.
En av de mest framträdande minstrelsångarna under 1800-talets
första hälft
var Joel Sweeney (1816-1860), som ofta fått äran av att
ha uppfunnit den femte strängen. Han påstod själv att han satte dit den
femte strängen på sin banjo 1831, men det fanns även andra som hävdade
att de kommit på idén. Den korta strängen fanns som vi sett redan på
1700-talet, vilket bland annat syns på Steadmans banjo samt målningar
från senare halvan av seklet. Egentligen var det den fjärde strängen,
eftersom 1700-talsbanjos
som regel hade tre långa strängar. Från början
kallade Sweeney sig "Joe-Break-Em-All, the Virginia Paganini", men så
småningom blev han känd som "The Banjo King", och efter en
framgångsrik turné med häst och vagn genom sydstaterna slog han igenom i
New York. Berömmelsen tog honom till England, där han dessutom bjöds in
att spela för drottning Victoria. Mot slutet av 1800-talet slog minstrelshower igenom i Europa. Tack vare Sweeney hade banjo och afroamerikansk musik slagit igenom i populärmusiken.
Afroamerikaner har naturligtvis aldrig uppskattat blackface, men bruket var inte i första hand till för att driva med dem. Istället var det för att övertyga publiken om att minstrelsångerna, danserna och historierna var geniunt exotiska och därmed äkta. Faktum är att seden kan spåras tillbaka till den elizabethanska teatern under tidigt 1600-tal, där man ville få till samma effekt. I mitten av 1800- talet finns också en annan anledning till att minstrel gick hem hos en vit publik: världen genomgick storasamhälleliga, ekonomiska och demografiska förändringar. Immigrationen från Europa stod på sin höjdpunkt. Den marginalisering afroamerikaner alltid fått utstå drabbade stora delar av samhället. En "svart" identitet som byggts för att orientera sig i det snabbt förändrade landskapet blev också vägvisare för större grupper. Det kunde bli en lättnad att få identifiera sig med svart kultur. Vissa av minstrelshowerna kunde innehålla progressiva budskap, till exempel mot slaveriet.
Snart blev minstrelshower den ledande underhållningsformen för lanserandet av populärmusik. Många låtar som är välkända i USA än idag, som Old Folks at Home (även känd som Swanee River), Dixie, Carry me back to Old Virginny, Oh Dem Golden Slippers och Oh Susanna kommer från minstrelshower. Och de framfördes på banjo.
Teatern spred sig över Atlanten. Blackface fanns även med i
karnevalstraditioner i både Europa och Nordamerika där allehanda
uppträdanden hade som syfte att vända upp och ner på samhället. Under
1800-talet kan man hitta exempel från studentkarnevalerna i Uppsala och
Lund.
Under åren fram till amerikanska inbördeskriget började minstrelshower innehålla allt mer rasistiska bilder av afroamerikaner, inte minst som nöjda, sjungande slavar. Denna bild användes för att försvara slaveriet Efter kriget förbjöds slaveriet. Då började svarta musiker framträda i egna minstrelshower.
Den gängse historiesynen brukar göra gällande att svarta musiker övergav banjon på grund av minstrelshowerna. Det finns dock många källor och avbildningar som visar att banjon fortsatte att spela en central roll i afroamerikansk musik. Blackface var inte uppskattat bland afroamerikaner, men man känner inte till en enda svart musiker som lagt banjon på hyllan för att han inte ville bli förknippad med minstrelshower.
Det finns dock ett par andra faktorer i ägarbytet
som inte bör glömmas bort. Banjons nya konstruktion gjorde att
strängarna kunde stämmas högre eftersom den klarade ett hårdare
strängtryck, men klarade inte av att hålla ut en ton. De vita sångarna
sjöng med ljus röst och klar frasering, där banjon fungerade som
rytminstrument. Den afroamerikanska sångtraditionen höll sig till lägre
tonarter och lägre tempon som den moderna banjons ljusa, korta ringning har svårt
att backa upp. Även om afroamerikanska musiker fortsatte spela sina egna
gamla folkmelodier långt in på 1900-talet grenade den traditionen med
tiden av sig till en musikstil som idag istället är gitarrbaserad -
blues.
Ljudupptagningar av amerikansk folkmusik började inte förrän på
1920-talet, och då spelades banjon framförallt av vita musiker. Några av
de främsta namnen bland dem, Buell Kazee, Dock Boggs och Clarence
Ashley (samt många andra), talade öppet om afroamerikanska grannar som
lärt dem spela. De lärde sig inte bara speltekniken, i direkt nedstigande led från
grioter, utan även vissa sånger och rytmiska mönster. Många gamla
banjolåtar, som framförs som gamla folkmelodier av vita banjoister, har
fortfarande kvar formen av de ursprungliga afrikanska melodierna. Vissa
av dem har "nonsensverser" som i själva verket består av ord
och fraser från olika afrikanska språk! Det fanns även svarta musiker som spelade den här musiken, som det hade funnits ända sedan 1800-talet, men de spelades inte in av folkmusikforskarna eftersom de var svarta. De spelades heller inte in på så kallade "race records" eftersom de spelade musik som förknippades med vita.
Ännu på 1940-talet kunde man höra svarta
musiker på landsbygden i Missisippi spela banjo med rasslande, löst
spända strängar med hög stränghöjd. De gjorde det polyrytmiskt med andra
instrument. Precis samma rytmer fanns i kalendan i Karibien och på Congo Square, samt i trumdanser på Haiti och Mardi Gras i Trinidad och
Rio de Janeiro.
Runt 1850 var de flesta banjos fortfarande hemmabyggen. De var byggda helt av trä, förutom skinnet, som ofta kom från opossum, bisam eller katt. Ibland har man använt får eller till och med orm. Jag har en gång sett en fantastisk bild av en gammal banjo där skinnet har öronen kvar, men har inte lyckats hitta den för den här artikeln.
Guldrushen i Kalifornien bröt ut 1849, och Stephen Fosters Oh Susanna blev dess inofficiella nationalsång. Den ursprungliga texten går så här:
(Vers:)
I come from Alabama with my Banjo on my knee—
I'm goin' to Louisiana my true love for to see.
It rained all night the day I left, the weather it was dry;
The sun so hot I froze to death—Susanna, don't you cry.
(Refräng:)
Oh! Susanna, do not cry for me;
I come from Alabama, with my Banjo on my knee.
Guldgrävarna sjöng oftast "washpan" istället för banjo, men banjo var nästan lika vanligt förekommande.
Efterfrågan på banjo växte, och som svar etablerade sig professionella banjobyggare på östkusten och i Kalifornien. Att sätta fast skinnet på en banjo har alltid varit det knepigaste momentet i att bygga en banjo. Kalebasser måste odlas, skördas, torkas och delas på mitten och när det är klart är de fortfarande bräckliga. I början ägnade man mycket tid åt att göra små hål runt kanten på kalebassen för att dra de trådar som spände skinnet genom dem (se Fahlbergs banjo ovan). När man senare fick tillgång till spikar använde man dem istället, men det var fortfarande vanskligt att fästa skinnet, speciellt i det kallare nordamerikanska klimatet där temperaturförändringar får skinnet att slakas och spännas omvartannat. Problemet kvarstod även sedan man bytt ut kalebassen mot en träsarg.
Boucher från 1845. Det S-formade huvudet är Bouchers signum. |
1837 tog en trumtillverkare patent på en uppfinning som kunde spänna ett trumskinn jämn och fint med hjälp av skruvar som satt på en ring gjord av trä eller metall. Familjen Boucher, av alsace-tyskt ursprung och bosatta i Baltimore, tillverkade trummor med denna teknik. 1845 kom någon i deras verkstad på att man kunde tillämpa samma teknologi på banjos. Med ens blev banjon mer tålig och lättare att transportera och snart följde alla andra banjotillverkare efter. Idag är Bouchers instrument högt skattade bland banjosamlare världen över.
Banjon skulle inte bara låta bra, den skulle se bra ut också, så nu
började man bygga instrument med inlägg och sniderier. Man försökte sig
också på andra innovationer som inte gick hem förrän långt senare. 1859
tog Stephen Van Hagen patent på en sjusträngad banjo (sex strängar för
att stämmas som en gitarr, plus en kort), avlång kropp och bandad hals.
Det blev ingen succé. James H. Buckbee började massproducera banjos i New Yorktrakten 1860.
Distributörerna Bröderna Dobson, som inte byggde banjos själva utan sålde dem
under sitt märke introducerade banjos med bandad hals 1878. De
marknadsförde också banjos med closed-back, alltså en platta som stänger
till baksidan av instrumentet, samt en banjo med muttrarna till
spännskruvarna på framsidan. Det skulle ta 50 år innan dessa
innovationer slog rot bland musikerna.
Amerikanska inbördeskriget innebar en stor omvälvning för landet, samt för banjoismen. Minstrelshowen ändrade som vi redan tagit upp karaktär från bondkomik till populärmusik. Blackface började fasas ut (även om det fanns kvar på sina ställen in på 1900-talet). Showen blev mer sofistikerad, instrumenteringen utökades och scenkläderna blev flådigare. Minstrel var fortfarande populärt runt 1880, när det till och med hade tagit sig till Europa.
Vid inbördeskrigets slut hade banjon letat sig in i folkmusiken i Appalacherna. Folk där livnärde sig huvudsakligen på gruvarbete och var relativt isolerade, men de hade kommit i kontakt med banjon på resor till städer eller som soldater, där man ofta tog in minstrels som underhållare, dels ofta spelade banjo under raster. Det finns också källor på att många lärde sig av svarta grannar. Och en banjo var enkel att tillverka själv av de material som fanns till hands.
Med framsteg i banjodesign kom också en utveckling av spelstil och repertoar. Man började spela mer seriös musik och en del plojlåtar. Att det skrevs musik för banjoensembler föranledde skapandet av en hel banjofamilj, som alla hade fem strängar. Det hela började runt 1885. Bland annat fanns banjeaurinen (normalstor men med kort hals), piccolabanjo (kort hals och liten kropp), två olika storlekar av dambanjo, standardstorlek, konsertbanjo (större än standarden) samt basbanjon (stämd en oktav lägre än standarden, lika lång men med större kropp). Stephen Van Hagens sjusträngade banjo återlanserades men floppade igen. Floppade gjorde även gitarrbanjon, som har sex strängar och är stämd som en gitarr.
Banjoläraren och kompositören Thomas Armstrong startade den första
banjoorkestern, The American Banjo Club, 1887. Den hade 16 medlemmar!
Alla olika banjovarianter hade samma inbördes stämning mellan strängarna
men låg olika i förhållande till varandra. För att kunna skriva musik
för banjorkester skapades ett notations- och transponeringssystem av
samma typ som blåsinstrument använder. Det slog dock aldrig riktigt an.
Det
fanns fortfarande en starkt uttalad traditionalism bland banjoister.
Vissa vägrade bestämt att spela med bandad hals ända till 1800-talets
slut. Det ansågs dessutom fel att spela med plektrum - man skulle
fortfarande plocka strängarna med fingrarna och den korta strängen med
tummen. Tillverkaren S.S. Stewart, som inte bara producerade de första
banjokatalogerna, utan även en banjotidning, avhandlingar om korrekt
konstruktion samt banjonoter, skrev i sin katalog att stålsträngar inte
under några omständigheter fick sättas på deras instrument.
Med populariteten och tillgängligheten tog banjon klivet in i de fina salongerna. Banjoorkestrarna ploppade upp som svampar ur jorden, inte minst på universiteten. Banjon speglade ofta det glada 1890-talet med pärlemorinläggningar och utstuderade sniderier, samt motsvarande priser. 1895 kostade en S.S. Stewart av finaste modell 195 dollar, den dyraste gitarren från Martin (än idag världens främsta tillverkare av akustiska gitarrer) 98 dollar. Det motsvarar 5946 respektive 2988 dollar i dagens penningvärde!
Men banjons dagar i rampljuset var räknade. Snart skulle ett nytt, eller snarare gammalt, instrument ta dess plats - mandolinen.
Under 1900-talets första decennium tog mandolinen över rollen
som det dominerande instrumentet i populärmusiken. Istället för banjons
sensträngar hade den stålsträngar som dessutom satt i par, vilket gjorde
att man kunde spela häftiga tremolon. En mandolin har hårda strängar
som måste spelas med plektrum. Banjoorkestern trängdes ut av
mandolinorkestern. Den 5-strängade banjon levde kvar inom folkmusiken på
landsbygden. 1910 förändrades dock spelreglerna. Landet togs med storm
av det nya musik- och dansmodet som anlände från Argentina - tango!
Tangon är eldig, går i 2/4-takt och relativt långsamt tempo. Mandolinen,
med sin ganska svaga klang har svårt att driva sådan musik. Dessutom
hävdar den sig inte särskilt väl i en danssalong. Banjon, däremot, med
sin starka och kort ringande, trumaktiga ton, klarar sådana förhållanden
utmärkt.
En femsträngad banjo har inga problem med att spela tangokomp, men tangofebern medförde inte någon revival för den. Istället kom ett nytt instrument att ta över scenen: tenorbanjon. En tenorbanjo har kortare hals än en femsträngad banjo och saknar den kortare femte strängen. Den har stålsträngar som en mandolin istället för sensträngar. Strängarna slås an med plektrum. Dessutom är den stämd i rena kvintintervall, istället för den oregelbundna stämning man hittar på en femsträngad. Det är den stämningen som gör att det är väldigt lätt för en mandolinist att spela tenorbanjo, och det var förutsättningen för tenorbanjons succé.
Den kan ha dykt upp första gången 1907, i en annons från instrumenttillverkaren J.B Schall i Chicago. Den kallades "banjorine" och var stämd som en mandolin. Tillverkaren hävdade senare att det var den första tenorbanjon. Företagets grundare spelade själv femsträngad banjo och dog olägligt nog just 1907, så vi kommer aldrig få reda på hur det egentligen ligger till. Hursomhelst dröjde det tills tangon hade kommit som tenorbanjon rotade sig.
Det måste nämnas att det var denna tangovåg som nådde ända till Finland och rotade sig där för alltid. Det är oklart om banjon följde med från första början.
Namnet tenorbanjo kräver dessutom en förklaring. I själva verket är den stämd som en altfiol (C-G-D-A). 1915 kallades den omväxlande "tangobanjo", "mandolinbanjo", "tango-banjomandolin" och "club-banjo", i olika sammanhang (oftast annonser) även om det ofta fanns små skillnader mellan dessa instrument. Stämningen, i rena kvintintervall, kommer från mandolinfamiljen. Mandolinen är ett lutainstrument av italienskt ursprung. Dess historia kan spåras tillbaka till 1100-talet, och det har under seklernas gång utvecklas många olika varianter och släktingar till den. Runt förra sekelskiftet, när den som redan nämnts blev det populäraste instrumentet i USA, utvecklade amerikanska instrumentbyggare ännu fler varianter med olika tonhöjd och stämningar. En standardmandolin är stämd G-D-A-E och de flesta variationerna är lägre stämda. En tenorbanjo (som ju är stämd som en altfiol) är stämd likadant som det som idag kallas mandola, en större, lägre stämd variant av mandolinen. I ett antal svenska källor från 1923 och framåt kallas denna för tenormandola, och sannolikt hade den börjat betraktas som tenor i mandolinorkestrarna redan decennier tidigare. Där förekom nämligen också ett par instrument som kallas mandocello respektive mandobas, som är ännu lägre stämda. Det är förmodligen mandolans ställning som tenor som överförts till tenorbanjon. Namnet tenorbanjo hade fastnat 1916, och hädanefter var det det som användes.
Kort efter att tenorbanjon hade blivit populär kom ytterligare en variant - plektrumbanjon. Den har lika lång hals som en femsträngad banjo, men saknar den femte strängen. Namnet är lite förvirrande eftersom en tenorbanjo också spelas med plektrum, men troligtvis har det att göra med motståndet bland tradionella 5-strängade banjoister att spela med plektrum. Kanske har man velat markera skillnaden mellan plektrumbanjon och den 5-strängade.
En plektrumbanjo kan stämmas som en femsträngad banjo, eller som de fyra högsta strängarna på en gitarr, vilket ju gör att en gitarrist kan dubbla som banjoist. Dessutom blir det lättare att spela ackordmelodi - en soloteknik där man spelar melodin med ackord. De studentorkesterbanjoister som använder sig av femsträngad banjo idag spelar den i det närmaste som plektrumbanjo. Det förekommer dock äkta plektrumbanjo ibland.
Christchurch Ladies Banjo Band, Nya Zeeland, 1913. Fotografi på glas av HH Clifford. Den knästående kvinnan längst fram spelar mandobas. Bilden tillhör Canterbury Museum, som inte har några detaljer om musikerna. Vilka var de? Hade de en koppling till Canterbury University? Hursomhelst blev den här typen av banjoorkestrar populära på 1890-talet. Banjon började också få en viss kvinnlig kodning vid samma tid, eftersom fler kvinnliga artister började spela den på scen. Det smittade av sig på amatörmusikerna. 1910 skrev James Hopper den tragiska novellen Banjo Nell, om en kvinna som dör av melankoli efter att hennes missionärmake förbjuder henne från att spela banjo. |
Med tiden ebbade tangovågen ut. Banjon fortsatte att vara populär. Den passade fint in i de nya tongångar som erövrade världen efter första världskriget, med som en historiker har uttryckt det "svängande marschmusik och uppstudsig spontanitet". Banjon kunde dels både höras när den spelade melodi och dels hålla den trumliknande rytm som passade 1920-talets musikatmosfär. Det finns en välkänd historia om hur banjon kom in i jazzen.
1923 års jazzkung var Joe "King" Oliver och hans Creole Jazz Band där en viss Louis Armstrong ingick. Där fanns även en basist vid namn Bill Johnson. Skivinspelningar på den tiden innebar att musikerna fick spela in i en tratt som var kopplad till ett stift som ristade spår i en vaxskiva, som sedan användes som förlaga för pressningen. Vibrationerna från Bill Johnsons ståbas fick riststiftet att hoppa ur, så han fick istället hålla takten på banjo. Det var en open back Vega Tu-Ba-phone #9 tenor.
Den här historien är rolig på alla sätt och vis, till och med lätt studentikos. Den kan mycket väl vara sann, men det var inte så banjon kom in i jazzen. Jazzmusiker spelade tenorbanjo så tidigt som 1915. Johnny St Cyr, banjoisten i Louis Armstrongs eget band, spelade med Armstrong redan 1918. St Cyr hade bytt från gitarr till banjo* när han spelade på hjulångarturer, eftersom gitarren inte hördes över motorerna och passagerarnas sorl. Skivan med King Oliver är dock det första kända inspelningen av banjo i jazz. Det dröjde inte länge förrän andra ledande jazzband tog efter soundet.
*Han tillverkade en gitarrhals själv och monterade den på en banjokropp han köpt, så Johnny St Cyr var tidigt ute med gitarrbanjo. Det fanns dock redan fabriksbyggda gitarrbanjos på 1910-talet.
Jazzen är ytterligare en ättling till den polyrytmiska skola man hittar i den afroamerikanska och afrikaribiska traditionen. Tenorbanjons inträde i jazzen innebar att instrumentet hittade hem. Det starka och lite smällande ljudet, som passat så bra i tangon, fann sig ännu bättre i jazzen. Tenorbanjon är helt idealisk för jazzens synkoperade rytm.
Tonringen löper längs med insidan av sargen och ligger an mot skinnet. Här ses de två huvudtyperna i genomskärning. |
Banjotillverkare som tillverkade femsträngade banjos kunde enkelt ställa om produktionen till tenorbanjo, och den tuffa konkurrensen ledde till många tekniska förbättringar. Tonringen, en gjuten ring av brons som ligger an mot skinnet underifrån, dök upp under tenorbanjoeran. Tonringen ger banjon en helt underbar stark och ren klang, men den lägger på flera kilo i vikt. En annan landvinning var resonatorn. Det är själva "skålen" av trä som sitter på baksidan av banjon. Tack vare att den har en större diameter än instrumentkroppen och har upphöjda kanter projicerar den ljudet framåt snarare än bakåt. Tillverkaren Fred Van Eps lär enligt dokument inom sitt eget företag upptäckt principen när han höll en plåtpanna bakom banjon. Van Eps resonator är dock inte särskilt lik den etablerade designen. Träbalken ersattes med en dragstång av stål som löper genom hela halsen och instrumentkroppen.
Levin var tidigt ute med en justerbar dragstång som kunde höja och sänka stränghöjden. Den är nu standard över hela världen. Ett svenskt bidrag till banjohistorien! |
Allt detta syftar till att skapa ett instrument som kan skära igenom sorlet i en stor danshall eller på en flodbåt. Tenorbanjon ska låta starkt.
Den femsträngade banjon tappade i popularitet. USA industrialiserades och urbaniserades. När folk flyttade till stan lämnade de lantliga sedvänjor bakom sig och banjon var en av dem. Ingen ville bli stämplad som en hillbilly. I intellektuella kretsar betraktades folkmusik som hopplöst reaktionärt och bakåtsträvande, definitivt inget man ville bli förknippad med. På 1930-talet kunde man köpa en femsträngad banjo tokbilligt i praktiskt taget vilken pantbank som helst. Det var nu som en utpräglat negativ bild av banjon började breda ut sig. Den associerades med en efterbliven landsbygd i sydstaterna, befolkad av vita, konservativa människor. Och värre skulle det bli. Men det blev bättre också.
Under tenorbanjoeran föddes också en mängd andra varianter av banjo. Plektrumbanjon har redan nämnts. Snart kom gitarrbanjon tillbaka, och fick faktiskt en liten framgång den här gången. Vid samma tid kom mandolinbanjon, ukulelebanjon (ibland kallad banjolele) och banjolinen, som har fyra strängar och är stämd som en fiol. Det som verkligen tog priset var basbanjon. Den var lika stor som en ståbas, spelades upprätt och var stämd likadant. Den masstilverkades av Gibson en kort tid under 1920-talet. Några studentorkestrar, till exempel SMusK och Wijkmanska Blecket, har byggt och använt egna basbanjos.
Banjo blev tillgängligt i Sverige i 1900-talets början tack vare Levins import från USA och Tyskland. I vilken utsträckning det spelades banjo i landet är oklart, men vi känner åtminstone till den förste kände banjoisten i Sverige. Russell Jones (1891-1959), född i USA, uppvuxen i Berlin, kom till Stockholm 1919 för att spela i The Five Royal Imperials i kabareten Svarta Katten (som engagerat färgade musiker sedan 1914) på Blanchs Café. Han spelade huvudsakligen piano men hanterade även gitarr och banjo. Efter Svarta Katten stannade Jones kvar i Sverige och spelade med Ernst Rolfs revyorkester, samt som biografpianist och restaurangmusiker. "Sveriges populäraste negerhumorist", stod det i annonserna. Hur mycket humorist han egentligen var är oklart, men populär, det var han.
1921 började den engelske pianisten Harry Howard, "The king of jazz", spela på en tillställning som kallades Jazz-Thé på restaurang Cecil i Stockholm. I bandet ingick en kvinnlig banjoist/violinist som sades vara kreolska, det vill säga franskättad rasblandning från New Orleans. Ett jazzband i Sverige skulle vid den här tiden bestå av fiol, piano, trummor samt modeinstrumenten saxofon och banjo. En steh-geiger, en violinist som stod längst fram och spelade melodin, var ett ovillkorligt krav från krögarnas sida. Hur mycket musiken lät som jazz är oklart. 1922 gick banjoproppen ur och musikaffärerna började annonsera om "Äkta Windsor-banjos - mandolin-, tenor-, och mandolinbanjos". Det var också i den vevan Levin tog upp en egen banjoproduktion.
Karin Boyes debutroman Astarte (1931) är en kritik av sin tids konsumtionssamhälle och har ett symbolladdat språk som ständigt återkommer till jazz. Jazzen är dels symbol för tidsandan, men Boye (som för övrigt var uppsaliensare) skildrar också ironiskt de samtidigt exotiserande och modernistiska tolkningar den tiden gjorde av jazzmusik, som är otroligt märkliga när man läser dem idag. Tidsandan får representeras av saxofon, xylofon,
"Och så banjo: högljudd och förbehållslös som ett naturbarn av oförstörd ras. Hur kan en vit man med uppstruket slätt hår och blaserade ögonlock tro att det är hans instrument? Han behövde bara kasta en blick på den stillsamma och väluppfostrade publiken för att vakna ur sitt misstag, men det är hans levebröd att inte vakna."
Boyes beskrivningar parodierar samtida jazzskibenter, men det är lite intressantare att spekulera i hur hon själv såg banjon. Speciellt i den pågående urbanisering av Sverige som beskrivs i boken. Tolkar man banjostycket bokstavligt handlar det om en modern mans försök att tämja en exotisk och primitiv naturkraft. Men i en bredare kontext kan man vända på steken. Då handlar det faktiskt om en invånare i det fortfarande mycket agrara Sverige som spelar på ett instrument som var hypermodernt på 30-talet. Sätt det sedan i perspektivet att boken skrevs för nästan 100 år sedan.
Ett kul sammanhang banjon spred sig till var agitproprörelsen Blå Blusen (1927-34), som satte satiriska texter till populära melodier för att sprida sitt socialistiska budskap och kritisera den kapitalistiska samhällsutvecklingen. Blåblusrörelsen stod långt till vänster om socialdemokratin och förebilderna kom från Ryssland och Tyskland. Dragspel och banjo var flitigt förekommande instrumentering. Banjo verkar ha varit det vanligaste instrumentet. Förmodligen för att det tillhörde populärmusiken.
Och populärmusiken var jazz. Som inte alltid lät som jazz. Banjo nämns i Trolljazzen i den första tecknade svenska filmen Bam-Bam eller Så tuktas ett troll från 1934.
"Ja banjo, det är mitt liv det se!" Den här filmatiseringen av Gideon Wahlbergs Söderkåkar (1930) är visserligen från 1970, men ögonblicksbilden av mellankrigstidens svenska musikliv är klockren. Åtskilliga studentorkestrar har dessutom spelat låtar som Dansen den går uppå Svinnsta skär och Den gula paviljongen som ingår i pjäsens repertoar. |
På 40-talet fick den femsträngade banjon sin comeback, och precis som tenorbanjon gjorde den entré med en het ny musikstil - bluegrass. Bill Monroe, mandolinist med djupa rötter i folkmusiken, introducerade sin uppgraderade version av traditionell stränginstrumentmusik på Grand Ole Opry 1939. 1941 hade hans Blue Grass Boys även en banjoist med. Han hette Dave Ackeman och spelade med traditionell plockteknik, så kallad clawhammer. 1945 ersattes han av Earl Scruggs, som hade med sig en rullande trefingrad plockteknik från sina hemtrakter i North Carolina. Scruggs banjo var ett toppmodernt instrument med stålsträngar, resonator och tonring. Han hade dessutom uppfunnit en helt ny typ av stämskruvar, så kallade scruggspegs. Det var Scruggs spelsätt som blev det vi främst känner igen från bluegrass idag. 1948 bildade Scruggs Foggy Mountain Boys tillsammans med Lester Flatt, och de förblev en jättehit fram till början av 60-talet. Banjoförsäljningen sköt i höjden. Många rotade fram farfars gamla banjo på vinden.
Med
swingen hade jazzen blivit mainstream, även om den fortfarande
betraktades som livsfarlig av vuxenvärlden. I och med att subkulturen
hade blivit så stor fanns det även inbitna entusiaster som hade börjat
intressera sig för jazzens historia och tidiga utveckling. I slutet av
30-talet var jazzen ännu ung, den hade drygt eller knappt tjugo år på
nacken beroende på hur man räknar och vad man räknar som jazz.
Men oerhört lite fanns nedtecknat. Mycket av det man trodde sig känna
till om jazzens tidiga historia var rena skrönor. Unga jazzdiggare tog
sig an uppgiften att återupptäcka och återskapa den ursprungliga jazzen.
Revivaljazzen föddes. Och den historien kan man läsa här.
Revivalrörelsen ville återskapa soundet från 1920-talet, och därför använde de tenorbanjo och tuba i kompet. Nu började man kalla musiken för dixieland (en benämning som inte användes på 1920-talet), och därför började tenorbanjon omväxlande kallas "dixiebanjo". Revivalband ploppade upp som svampar ur jorden och det blev oerhört populärt att spela tenorbanjo under 1950-talet.
Den femsträngade banjon hankade sig fram. Bluegrassvågen hade ebbat ut,
och runt 1960 fanns det få professionella bluegrassband kvar. Men
entusiasterna kämpade. Banjoisten, folklivsforskaren och
hippieinspiratören Pete Seeger turnerade land och republik runt och
gjorde braksuccé vart han än kom. 1958 fick The Kingston Trio en
jättehit med Tom Dooley och en folkmusikvåg svepte över USA. Intresset
för bluegrass vaknade ånyo, och snart bildades en rad nya amatörband,
inte minst bland universitetsstudenter.
Just som folkmusikvågen höll på att ebba ut hade Bonnie and Clyde premiär på
biograferna 1967. Soundtracket spelades av inga mindre än Earl Scruggs
och Lester Flatt, och framförallt deras gamla hit Foggy Mountain
Breakdown höll tittarna som klistrade vid duken. Banjointresset vaknade
på nytt. 1972 kom Deliverance (Den sista färden), vari låten Duelling
Banjos hade samma effekt. Duelling Banjos skrevs för övrigt redan 1954.
Den sista färden hade tyvärr även en negativ konsekvens. Filmen handlar
om ett gäng affärsmän från Atlanta som åker på kanotfärd genom Georgia
och allt går fruktansvärt fel på grund av den fientliga
lokalbefolkningen. Banjoscenen
i början av filmen är visserligen kul, men i filmens bredare perspektiv
blir banjon en symbol för en bakåtsträvande, primitiv och skrämmande
lantlig sydstatskultur. Så sent som 2012 skrev journalisten Kid Mero i en recension
av de folkmusikinfluerade Dixie Chicks att "banjo får precis vad som helst att låta rasistiskt.
Sätter man banjokomp till Martin Luther King Jr. låter han som Rush
Limbaugh* på klanmöte". Kid Mero skämtade visserligen, men
föreställningen är djupt rotad. Många banjoister hävdar att Den sista
färden är filmen som aldrig skulle blivit gjord.
*Rush Limbaugh (1951-2021) var en oerhört konservativ och demagogisk radiopratare som inte sällan uttryckte sig mycket rasistiskt. Han var populär bland republikanska väljare.
Den sista färden cementerade en nidbild med rötter i 1930-talet. Och du har kommit i kontakt med den. Man behöver inte ens ha sett filmen för att förstå det här skämtet. |
Den bilden hindrade lyckligtvis inte nyfrälsta banjoentusiaster att plocka på. I början av 1970-talet var det rentav högsta mode att spela banjo, och över hela världen började folk plocka upp den femsträngade. Det var på det sättet den och dess musik nådde Sverige, där man tidigare bara använt sig av tenorbanjon. Bröderna Janne och Pelle Bergström och kusinen Thomas Bergström köpte värdshuset Hjorten i Gränna 1973 och förvandlade det till en populär samlingsplats för hela grännabygden. Bluegrassbandet BMG från Göteborg och Grus i Dojjan spelade regelbundet på Hjorten, och Bergströmarna tände till 100% på bluegrass. Snart fick värdshuset en utpräglad bluegrassprofil och under 70-talet spelade de flesta svenska band inom genren där. Det stod klart att intresset var stort runt om i landet och sedan 1978 anordnas Grenna Bluegrassfestival på Grännaberget varje år.
Vi är inte klara med revivaljazzen ännu. 1943 nådde den Sverige och under efterkrigstiden blev den oerhört stor. Tradjazz, som man nu kallade New Orleansjazzen, hade blivit populärmusik bland framförallt läroverksungdom. Det var i gymnasieskolan den hade sin rekryteringsbas och anhängare. Revivalvågen ebbade ut på 1960-talet och de stora namnen hade försvunnit iväg eftersom de tagit studenten och ofta påbörjat högre studier.
Det är där vi hittar ursprunget till studentorkesterkulturen. Under efterkrigstiden byggde man ut högskolesystemet, dels för att det behövdes utbildad arbetskraft, dels för att det kom mängder med nya studenter som fått möjlighet till högre studier tack vare studiemedelsreformen 1950. Nya lärosäten och utbildningar öppnades.
Poison Mixers repar i Bromma våren 1953. Det var från band som dessa studentorkesterkulturen uppstod. Banjon (tenor, såklart) har vad som ser ut som en Levin-logga. |
Intresset för det studentikosa vaknade på nytt, eftersom mycket sådant legat nere under kriget. Lundakarnevalen återupplivades 1946 och bildade skola för hur studentnöjen skulle se ut, och på Chalmers ville man tävla med Lund. Man hade planer på att göra om Chalmerscortégen till fullskalig karneval, men fokuserade till slut på spex istället. Men Chalmers kom hursomhelst att dominera studentlivet i Göteborg. I den vevan bildades Allianceorchestret 1948.
Det fanns inte så mycket kontakt mellan Chalmers (grundat 1827), Göteborgs högskola (1890) och Handelshögskolan i Göteborg (1826). 1949 öppnade man Sveriges fjärde läkarutbildning i Göteborg, och som nyast i stan ville medicinarna skapa sina egna studenttraditioner. 1952 startade Nalle Lindholm Blåshjuden med inspiration från revivaljazzbanden i sin hemstad Stockholm. Det som idag kännetecknar studentorkesterkulturen uppstod i samspelet mellan Blåshjuden och Allianceorchestret, och den historien kan man läsa här.
Fler studentorkestrar uppstod under 1950-talet och det var oftast revivaljazzare som grundade dem. Tittar man i medlemsmatriklarna för
Bleckhornen, Axelbandet, Kårsdraget, Läderläpparne, Mercblecket, SMusK
och Tongångarne dyker namn på framstående revivaljazzare upp även där.
Exemplen är visserligen inte alltid så många till antalet i tryckta
källor, men alla skoljazzare blev heller inte kändisar inom rörelsen och
alla studentorkesterpionjärer kom inte från skoljazzen. I en tid när
studentorkestrar hade i snitt 10-15 medlemmar kunde en handfull
tradjazzare ha stor betydelse. Det var inte alltid så lätt att få tag på
noter på 50-talet, vilket innebar att en studentorkester hade en aktiv
repertoar på kanske tio låtar. När de var slut tog man helt enkelt till
tradjazzen, som man ofta kunde utantill. Vi har exempel på det från
framförallt Axelbandet och SMusK. Tradjazzen var speciellt behändig på
dansspelningar, där publiken oftast uppskattar lite längre
framträdanden.
Det finns spår efter ett antal banjoister i den tidiga studentorkesterhistorien. Vi har fotot på Blåshjudens banjoist ovan. Något år tidigare förekom en gitarrist (med jazzgitarr) i Alliancen. Den första vi vet namnet på är Göran Wästlund i Revolutionsorkestern 1956, det som snart utvecklades till PQ. Där stannade han till 1959. Göran Wästlund kom från revivaljazzbandet Alligator Jazz Band. Hans bror, Holger Wästlund, spelade banjo i Dallas Jazz Band och blev bastrumslagare i PQ (1956-1962). En färgstark typ är Johan "Jussi" Gullichsen i Axelbandet (1958-1960), som avslutade varje spelning med att kvadda sin banjo! Undrar hur han fick ihop den sen. Kjell Söderquist i Läderläpparne var med och bildade orkestern 1960 och förblev medlem tills den avvecklades runt 1974. En banjoist figurerar på omslaget till Humpsvakars första skiva från 1964. En "Stiberg" dyker upp på banjo i SMusK vid ett enstaka tillfälle 1965. En banjoist syns i Pulpahornen första gången i en film från en utflykt till Barsebäck 1966. Det finns en skröna om att Tomas Ledin ska ha spelat banjo i SiGHstinska Kapellet under sin tid i Uppsala på 70-talet, men den har inte kunnat bekräftas. Ledins kompis Claes Jansson har tvärtom dementerat historien. Och banjospåren fortsätter genom källorna. Till och med en orkester som gick ur Riks-SMASK 1977 hade banjo 1966-74.
Banjoist i Pulpahornen, troligen på orkesterns 8-årsjubileum 1969. |
Kårsdragaren Gustaf Linder skrev sin C-uppsats Studentorkestrarna i Sverige 1975 och i den ingår noggrann statistik. 37,5 % av orkestrarna angav att de hade banjo vid den tiden. Det kan tyckas lite, men då får man tänka på att alla andra instrument inte heller finns representerade i alla orkestrar. 37,5 % är i själva verket en hög siffra.
Linder kartlägger också repertoaren i studentorkestervärlden 1957-75, med hjälp av den nästintill kompletta diskografi arbetet innehåller. Han konstaterar att "repertoaren i första hand är hämtad ur den gängse jazzlitteraturen, den svenska 30- och 40-talsrevyn samt från marschbeståndet." Pop, framförallt Beatleslåtar, var vanliga, samt klassisk musik, opera och operett. Ett antal orkestrar hade en mycket stor övervikt på jazz. Lyssnar man på skivorna märker man att den jazziga tonen och tolkningen dominerade starkt. Och banjon fanns hela tiden där. Med den andra vågen (ca 1978-2000) blev det större fokus på jazz. Faktum är att i den andra vågens studentorkestrar blev banjo ännu vanligare än i den första vågen.
Synnöve Michaeli (då Guézennec) från Wijkmanska Blecket skrev sin C-uppsats Studentorkestermusik - mer än bara noter
1996 och studerade i stort sett samma aspekter av
studentorkestervärlden som Linder. Tyvärr ingår inte samma statistiska
undersökning, men tittar man på de studentorkestrar som presenteras
(kompletterat med uppgifter från skivomslag o dyl) framgår det att drygt
56 % hade banjo i sättningen då. Hade man utvidgat urvalet ett
decennium bakåt i tiden hade siffran blivit större, eftersom vissa
orkestrar har förändrat sin sättning under 80- och 90-talen. Något som
framgår tydligt av Guézennecs data är att orkestrarna var betydligt
större 1996 än 1975, ofta två, tre eller fyra gånger så stora. Fler
musiker innebär rimligtvis fler banjoister. Man bör också notera att ett
antal av de orkestrar som bildades i andra vågen ännu inte fanns 1996.
1995 var banjo en självklarhet i studentorkestervärlden. Inte bara för att komma in på SOF, utan i bilden av kulturen överhuvudtaget. Den fantastiska historien Bjarne Anka drar till SOF finns att läsa här. Ur SOF-tidningen 1995. SOF 95 var dessutom skådeplats för en milstolpe i banjohistorien. |
En kväll i mitten av 80-talet gick det upp ett ljus för Lennart Clerwall. Han hade länge haft en idé om att skriva en låt baserad på Seeman, en tysk schlager som blev en jättehit på 60-talet. Han hade sticket klart, men själva refrängen kom inte. Vanligtvis brukade han komma på musiken först och sedan arbeta med en text till den både länge och väl. Då kom han att tänka på sin mammas kusin som varit fiskare på havet utanför Nynäshamn och omkommit på havet. Kroppen hittades aldrig. Havet blev hans grav och PANG - så kom texten! "Inga Blommor växer på en sjömans grav". Hela texten kom till på 10-12 minuter, sedan bar det av till studion för att skriva musiken till den. "Jag började halv nio och var klar klockan nio," har Lennart sagt i en intervju jag gjort med honom. "Och det är ju såna låtar som blir bra. De man filar på länge blir det inte så mycket av." Och han borde ju veta. 625 av Lennart Clerwalls låtar finns utgivna på skiva.
Inga blommor växer på en sjömans grav var dock svår att sälja in hos artister. Den ansågs för svår och sorglig. "Inte fan kan man stå på en dansbana och sjunga om kors och grav" sa Christer Sjögren och nobbade. Det var det många andra som också gjorde.
Karlstad-Örjans hade legat på Svensktoppen ett tag med en av Lennarts låtar. Nu skulle de spela in en skiva och Lennart lyckades övertala dem att ta med Inga blommor växer på en sjömans grav.
Några veckor efter detta berättade Karlstad-Örjans att låten gick hem hos publiken och den fick jätterespons. Folk kom fram efter spelningarna och frågade vad det var för låt. Här var något på gång. Det bådade gott inför albumreleasen.
1986 släppte Karlstad-Örjans Inga blommor växer på en sjömans grav på LP. Skivan med det märkligt valda omslaget verkar sakna titel. Att Inga blommor var en given hitlåt visste man efter erfarenheterna på livespelningar. Det var dock inte den här versionen som skulle bli en storsäljare. |
Karlstad-Örjans inspelning av Inga blommor gick in på svensktoppen men lyfte aldrig, något Lennart Clerwall förklarar med att inspelningen inte var bra. Men Karlstad-Örjans var när allt kommer omkring ett värmlandsband och därför gick låten upp på Värmlandstôppen på lokalradion. Och det var där Stefan Borsch hörde den.
Stefan Borsch, den sjungande kuratorn, slog igenom som sångare i Vikingarna 1973. 1978 lämnade han bandet och efterträddes av Christer Sjögren. Efter ett uppehåll inledde han en framgångsrik solokarriär med eget skivkontrakt 1981. Stefan Borschs låtval är brett och han har aldrig duckat för att sjunga sorgsna låtar. Därför gillade han Inga blommor. När Stefan Borsch ringde och frågade om tillstånd att sjunga in den visste Lennart Clerwall att den skulle bli en hit. Nu var tiden inne.
Inga blommor växer på en sjömans grav i Stefan Borschs version släpptes på albumet Adress Rosenhill 1986. Den gick direkt in på svensktoppen, och låg kvar där från 12 oktober 1986 till 11 januari 1987. Bert Karlsson, på vars bolag både Stefan Borsch och Karlstad-Örjans låg, trodde stenhårt på låten. Han såg till att den fanns överallt. De följande åren fanns låten på LP, CD, och kassetter som såldes varhelst man kunde sälja dem. - skivaffärer, varuhus, snabbköp och bensinmackar. Sammanlagt har alla utgåvor av Stefan Borschs version av Inga Blommor sålt över 360000 ex. Låten fanns verkligen överallt. Och det har gjorts cover på cover på cover på cover.
Framgång föder avundsjuka och elaka tungor hävdade att Lennart Clerwall hade stulit både text som musik från På en sjömans grav där växer inga blommor, som sjungits in av Ingvar "Tjotta" Olsson 1955. En journalist ville att Lennart Clerwall skulle kommentera det hela i en radiointervju som gjordes per telefon. Det lämnades dessutom in någon STIM-anmälan som Lennart blev helt friad från. Om man lyssnar på båda låtarna inser man snart att vissa formuleringar i texten är lika, men att låtarna annars är helt olika. I synnerhet melodierna. Det händer att låtarna förväxlas även i studentorkestersammanhang, men de har alltså inget med varandra att göra.
1970-talet såg början på en studentikos renässans. Denna drevs på av en allmänt utbredd vilja att skapa nya studenttraditioner. En av dessa föddes på Handelshögskolan i Stockholm. 1978 tog Handelshögskolans studentkår initiativet till Nobel Night Cap, en efterfest till nobelfesten, där pristagare, studenter och näringslivets representanter (något som är mycket typiskt för studentkultur på Handels) kan träffas i mer avslappnad miljö. Pressen släpps inte in.
Nobel Night Cap blev en framgång och fortsatte att arrangeras i tur och ordning av de fyra största studentkårerna i Stockholm: Handelshögskolan studentkår, Stockholms Universitets studentkår, Tekniska Högskolans studentkår och Medicinska Föreningen.
1985 var det Medicinska Föreningens tur. Vid den här tiden stod studentikos underhållning högt i kurs, inte minst studentorkester, och det kan faktiskt vara NNCs förtjänst att studentorkestrar fick spela på Nobelfetsen på 80-talet. Men det är inte utrett ännu. Hursomhelst fick medicinstudenten och trumpetaren Lars Block idén till ett musikframträdande på NNC på MF. 10 december 1985 uppträdde den tillfälliga ensemblen Block Sabbath på NNC. Musikerna tyckte att det var så roligt att de fortsatte. Efter en tid bytte de namn till Blåslaget.
En tidig upplaga av Blåslaget, från STORK-tidningen 1990. Sven Törnqvist längst till vänster. Dragplåstret tillkom 1986. Första festivalen var SOF 1987. |
1986 började tandläkarstudenten och banjoisten Sven Törnqvist i Blåslaget. Han blev kvar länge och är förmodligen del av bakgrunden till uttrycket "den typiske Kårsdragaren har varit med fem år i Kårsdraget och tio år i Blåslaget" eftersom det var så han gjorde. Förutom att Sven förde med sig en otrolig kreativitet - han har bland annat skrivit Blåslaget theme - hade han en förkärlek för historieberättande och allsång. Alla manades vara med på allsången till Svens banjokomp. Ett av standardnumren* var Inga blommor växer på en sjömans grav som ju som sagt var fanns överallt då.
*Jag har själv varit med om att Sven framför Gamla Nordsjön på samma sätt. Gamla Nordsjön är ursprungligen från 1931, men Harry Brandelius version från 1944 är den kändaste. Brandelius gjorde låten igen som musikvideo med rockestetik i Nöjesmassakern 1985, vilket blev en snackis. Det är sannolikt att Sven plockat upp både Inga Blommor och Gamla Nordsjön eftersom de var aktuella vid samma tid, som det vi idag skulle kalla memes. Själv minns han inte.
Med tiden kom det sig att andra banjoister, bland andra PQ-banjoisten Jocke von Scheele, startade en form av "motrörelse". De sjöng bara refrängen på Inga Blommor men höjde ett halvt tonsteg för varje varv. Detta skedde 1992 eller 1993. Och en av studentorkestervärldens äldsta traditioner var född.
Ingen vet idag hur eller när de andra verserna kom till, men standardvarianten på Inga Blommor går så här:
Inga blommor växer på en sjömansgrav
Ty där svallar vågor fram
Och där saknas kors och namn
Inga blommor växer på en sjömans grav
Ingen känner vägen till hans vilorum
Inga vårtor växer på mitt könsorgan
Varken herpes eller HIV
Växer i mitt underliv
Inga vårtor växer på mitt könsorgan
De har redan torkat upp och ramlat av
Alla älskar doften av en wunderbaum
Den är billig dryg och flott
Och den luktar ju så gott
Alla älskar doften av en wunderbaum
Den för hygienproblemen sätter stopp
Den ursprungliga ordningen på verserna är sjömansgrav, könsorgan och
wunderbaum. Det är först på 2010-talet man bytt plats på den andra och
tredje. Senare har det tillkommit fler.
För att reda ut hur den här låten spreds vidare i studentorkesterkulturen måste vi hoppa fram till sommaren 1994 och LiTHe Blås Eurotour. Den var extra lång, två veckor, och gick genom Tyskland med avstickare genom Schweiz och Italien. Totalt var sex banjoister med på resan, bland annat Helena Hjertén (SMusK) och Magdalena "Agda" Robsarve (Osquar Mutter) som följt med som roddare. Det fanns starka band mellan LiTHe Blås och SMusK på den här tiden.
Det är inte känt vem, men någon av banjoisterna kom på att man måste fira Banjomusikens dag. Kanske hade man talat om saken redan på STORK tidigare på året. En god gissning är att idén fötts inom SMusK. Både Helena och Agda har dessvärre avböjt intervju, så det är svårt att veta var initiativet till följande händelser kom ifrån.
14 oktober 1994 samlades ett 20-tal studentorkesterbanjoister i Stockholm. De som har kunnat identifieras utifrån tillgängliga dokument kom från Osquar Mutter, SMusK, LiTHe Blås, Blåslaget och Kårsdraget. De flesta spelade tenorbanjo, men det fanns några femsträngade och någon hade ukulelebanjo. SMusK hade med sin basbanjo. De drog runt i Gamla Stan och spelade för alla som inte ville lyssna. Sven Törnqvist ledde och skrek åt folk vilka låtar man skulle köra. Exempel var Inga Blommor, Indiana Jones, 34:an, SJ SJ gamle vän, Sånt e livet, Ja vill va som du, Sockerbagaren, Jag vill vara din Margareta, Säg det med ett leende, All of me och Brittas restaurant. Mycket svensktopp och tradjazz alltså. Några noter eller ackord verkar inte ha förekommit, utan Sven bestämde låt och och spelade den. Formen var som regel att man spelade genom ett chorus unisont, sedan ett sångchorus och sedan en tuttivända. När de andra spelat igenom låtarna tillräckligt många gånger kunde de dem sen.
När de skulle spela utanför riksdagshuset blev de bortkörda av vakter, för där får man absolut inte spela.
Efter denna färd begav sig gänget till SMusKs dåvarande lokal Qaakn. Den kan man läsa om här. Där kom man på att man måste ha årsmöte med protokoll och allt. Mötet var mycket studentorkestermässigt. Bland annat bestämde man att alla som ville fick vara chef för precis vad de ville. Det var dessutom en massa dividerande om vad föreningen skulle heta. Protokollet från mötet lyder som följer:
Årsmöte i föreningen Banjomusikens Dags Vänner 14 oktober 1994
§1. Öppnande av mötet Ja, det gjorde Agda. §2. Val av "Hon som tror att han bestämmer". Agda valdes enhälligt av mötet till BanjoMusikensDags Vänners "Hon som tror att han bestämmer". §3. Val av "Han som skrevet" Undertecknad valdes till folkets stora jubel. Räntorna störtdök, folk dansade på gatorna, judar och araber pippade i varenda buske, systembolaget bjöd på sprit och drottning Silvia strippade tillsammans med Hagge Geigert. Även mötet samtyckte. §4. Val av "Tvätterska" Helena * valdes och svors in med osande eder av övriga. §5. Val av evenemangschef och övriga styrelsemedlemmar Här följer en lista på vilka som valdes till vad, fast tvärtom: 1:e Chef Mange Spritchef Hagnus 1:e suphare Vulvan Kräkskanin Oskar 1:e Skrittplyte och chef för inre spaning Freppa Mycket Sträng Men Snäll Svenne Banjo Teknisk chef Gustav Shortschef Daniel Syster Lillstrumpa Bettan Krubbmästare Klas 1:e bibliotekarl David Chef för övriga droger Va Kant ( Va Fan...?) Jag har säker glömt någon, men Va Fan... Respektive styrelsemedlems ansvarsområde torde framgå ganska tydligt av deras titlar. §6. Tecknande av föreningen konton Hon som tror att han bestämmer, Tvätterskan och Han som skrevet skall teckna föreningens konton. §7. Övriga frågor Val av namn var den enda fråga som togs upp. Här följer återigen en lista, och den visar vilka förslag som lades fram samt resultatet av den synnerligen öppna omröstningen: Namnförslag: Antal röster: Ear Stompers 1 Orfei Strängar 8 Epileptic Autofajer 7 Banhjonen 1 4 strings (or more) 2 Hell 8 Klösbanjon med ös med drag 3 Rang-rangbrädorna 2 Ullas trio 2 Närradiosymfonikerna 11 Kungliga Kravallkommandot 2 Alfred Nobels Kungliga Banjosyndikat 6 Mozarts vänner 1 Sven-Olas 0 Banjostraffet 6 NN...-s 4 Mötet beslutade att vi skulle anta flera namn för att kunna anpassa oss till vilket klientel vi spelar för. Som exempel kan nämnas att när vi senare spelade på konserhustrappan vid Hötorget kallade vi oss Närradiosymfonikerna. Hur många namn vi bestämde oss för att anta är lite oklart, men det är ca 4 st. §8. Avslutande av mötet och övergång till BMD Även det gjorde Hon som tror att han bestämmer med den äran! Vid protokollet Justeras Daniel Brolund Va Fan Daniel Brolund Va Fan
BanjoMusikens Dags Vänner Blev aldrig någon seriös förening, så sannolikt tecknades inga konton. Efter mötet i Qaakn bastade man i KTHs bastu och lekte leken "denna elden den ska vandra" där man skickade en eld runt bordet genom att tända eld på sin uniform. Vissa deltagare har fortfarande kvar brännmärken från den gången.
David Kågedal från LiTHe Blås hade varit med redan på Eurotour. Hemsidor var väldigt nytt 1994 men David hade koll på det och tyckte dessutom att det var kul att göra en hemsida åt BMDV. Förutom protokollet ovan innehöll den medlemslista, maillista, banjolänkar och viktigast av allt, en samling av de låtar man spelat under denna första banjomusikens dag. Den återfinns som bilaga i slutet av artikeln. Notera att Inga Blommor står först i BMDVs harmisarkiv!
BMDVs motto blev "Innerst inne vill alla spela banjo", som stod som rubrik på hemsidan samt citerades ofta och i alla möjliga sammanhang. Ett annat talesätt var "Bättre lyss till den A-sträng som brast än att aldrig spänna ett skinn."
Inga Blommor kördes alltså om och om igen, i alla tonarter redan denna dag. Den hade redan letat sig in i Stockholms studentorkestervärld och nu följde den med David hem till Linköping. Vem som helst kunde lära sig den från BMDVs harmisarkiv, men den fick större spridning genom ett BMDV-evenemang på SOF 1995.
1995 jobbade Mattias "Mattias Banjo" Hallin från Alte Kamereren på universitetsarkivet i Lund. På jobbet hade han tillgång till det fortfarande relativt nya fenomenet e-mail. En dag fick han ett mail som undrade om AKs banjosektion ville vara med på BMDVs spelning på familjekonserten på SOF 95. Och det ville de såklart.
Här är Mattias egen redogörelse för hur det gick till:
I alla fall. Själva konserten var redigt (eller borde man säga redlöst?) råddig och oorganiserad – de som inte alltjämt var på lyran (är månne en banjoist ”på banjon”?) var bakfulla, men roligt hade vi. Jag minns inte precis hur många vi faktiskt blev, men åtminstone bortåt tjugo, men knappast fler än runt trettio. Det lät ganska ordentligt bäver om’at, men jäkligt kul hade vi – inte minst jag. Och förstås avslutades det hela med IBVPESG, i samtliga tolv tonarter samt oktaven. Det gjorde intryck på mig, och jag minns att jag där och då tänkte nå’t i stil med att ”den tar vi!” …
Och så hamnade Inga Blommor i Lund. Där slog den rot rejält. Sommaren 1995 inledde AK sin tradition med tysklandsturné. Där uppstod fenomenet "banjoväckning". en banjoväckning består i att banjosektionen går i samlad trupp runt övernattningslokalen och framför Inga Blommor med konstant stigande volym. Ingen har hittills lyckats fortsätta sova igenom hela. En banjoväckning får endast utföras på beställning av styrelsen. Men det var den här traditionen som verkligen cementerade Inga Blommor i AKs banjokultur.
En annan banjosektionstradition är glängchecken: sedan samtliga stämt sina banjos inför en spelning
befaller sektionschefen ”glängcheck”, varvid alla närvarande banjoister glänger
loss med ljudstarkast möjliga tremolo på ett öppet C-durackord. "Gläng" är den onomatopoetiska tolkningen av hur en banjo låter och är sedan länge etablerat inom studentorkesterterminologin.
Den stora orkestern Alte Kamereren har naturligtvis också en stor banjosektion. Mattias Banjo längst till vänster. |
Inga blommor framförs även vid högtidliga tillfällen, som vid jubiléer och andra sittningar. Då börjar man långsamt i pianissimo, sedan ökar gradvis vloum och tempo tills det står på max i tolfte tonarten, tills det går tillbaka till initialnivåerna i oktavrefrängen. Intet öga är torrt. Ett annat högtidligt tillfälle är sillfrukosten i Botaniska trädgården på Lundakarnevalen. Då tar man gruppfoto med banjosektionen framför ankaret som står där och sedan blir det Inga Blommor tillsammans.
Samtidigt, på 90-talet alltså, fortsatte BanjoMusikens Dag att utvecklas i Stockholm. Vid ett tillfälle kom man på att man skulle göra en kupp mot SJ. BMDV samlades som vanligt på morgonen, åt frukost hos någon och sedan tågade de mot Centralen. Väl där ställde de upp på "Hyllan" mot Klarabergsviadukten för där visste de att man inte får spela. De drog igång med SJ SJ gamle vän som de hade övat in. De trodde de skulle bli bortkörda direkt men hela centralen stannade upp och lyssnade. Även ordningsvakterna. För ett 20-tal banjos tillsammans hörs. Efter samtliga verser och refränger blev gensvaret rungande applåder. BMDV gick besviket därifrån.
En kul detalj i sammanhanget är att SJ SJ gamle vän i originalversion heter Freight Train, en amerikansk folksång som samlades in av banjoisten (5-strängad) och folkloristen Peggy Seeger, halvsyster till Pete Seeger som satte igång den amerikanska folkmusikvågen på 1960-talet. Låten blev populär på 50- och 60-talen, när Peggy Seeger uppträdde med den på olika skiffleklubbar i London. Den svenska texten skrevs av Stefan Demert 1971 och hamnade på svensktoppen. Elizabeth Cotten, som skrev originalet runt 1900, spelade gitarr som huvudinstrument men också banjo. Cotten hade varit Peggy Seegers barnflicka och lärt ut låten till henne. Banjotradition så det förslår.
Någon gång under 90-talet utmejslades sedvänjan att man skulle spela för Kungen, Riksdagen och pöbeln på Banjomusikens dag. Att spela för kungen innebär att man sätter sig och spelar på sockeln till obelisken framför slottet. Men det får man inte.
Därför utspelade sig en rolig episod till just där. Det kan ha varit samma år som man uppträdde på Centralen. BMDV satt och underhöll Hans Majestät i sin frånvaro som bäst när en major för vaktstyrkan kom ut. Han försökte verka barsk men han kunde inte riktigt hålla masken.
Han sa: "Gossar! Jag är hemskt ledsen, men jag måste tyvärr be er sluta spela!"
En banjoist svarade: "Vad händer om vi inte slutar spela då?"
Varpå majoren genmälde: "Då måste jag tyvärr ta i med hårdhandskarna!"
Det gick hem hos BMDV, som utbrast: "Nej, inte hårdhandskarna! Gör vad som helst, slå oss med ridspö, sparka våra rumpor, men inte de hårda handskarna!"
Men han var väldigt artig och trevlig så BMDV gav sig iväg för att spela på nästa plats där man inte får spela, nämligen riksdagshuset.
Här får man absolut inte spela banjo! Jag har inte hittat någon särskild studenthistoria om platsen, förutom att här finns en mängd nationalromantiska statyer. |
Där, på Drottninggatan på Helgeandsholmen mellan riksdagshuset och regeringshuset, finns det securitasvakter. BMDV hade blivit bortkörda där förut. Men den här gången blev de inte bortkörda och det var ju en stor miss. Däremot ingrep en annan samhällsinstitution. När Sven stod och sjöng Bär ner mig till sjön kom ett gäng hemvärnsmänniskor och lyfte upp honom. Sven fortsatte naturligtvis spela och sjunga, men de gick mot strömmen och han började "öh, grabbar och tjejer, vi kan väl snacka om det här, jag skojade ju bara, vattnet är vått!" Precis vid staketet satte de ner honom och sa att "hade vi inte haft uniform och varit i tjänst hade du nog åkt i iallafall, höhöhö."
Sedan skulle de spela för pöbeln, det vill säga på Sergels torg. Men där hände inget speciellt. Där kan BMDV gå omkring och se normalare ut än de flesta.
BMDV fungerade som katalysator för en särskild sammanhållning mellan studentorkesterbanjoister. På någon festival runt sekelskiftet manifesterades detta mycket tydligt, även om ingen riktigt minns detaljerna. En banjoist i svåridentifierad orkester kunde inte vara med på en spelning och bad en annan banjoist att vicka. Sedan gick djungeltelegrafen. Tiden för spelningen anlände. 15 banjoister dök upp! De ställde sig bakom och på sidorna av orkestern, som inte var så många just då, och hjälpte till. 15 banjoister låter ganska mycket och dirigenten var inte helt lycklig, men publiken tyckte det var kul.
Briggen Tre Kronor af Stockholm sjösattes från Skeppsholmen 27 augusti 2005. Samma dag hade BMDV återträff. Alla hade de blivit äldre och kommit vidare i livet, så banjomusiken skulle firas en gång till. Den här gången var de bara ca 10 stycken. Trumpetaren David Krantz från Kårsdraget var med som extraordinär bleckbanjoist och spelade melodi. BMDV åkte på turné runt i Stockholm i Svens lilla livbåt, med kanten farligt nära vattenytan. Båten var förmodligen avsedd för hälften så många passagerare, men de fick ner basbanjo och allting. Man hade fest och frukost på båten. Det var meningen att det hela skulle vara lite primitivt, så maten bestod av vita bönor. Konservburkarna öppnades med yxa. Mycket bönor hamnade på däck och värmdes sedan på grillen som också stod på däck. Ingen ville äta av det, men grillning var en principsak.
[Uppdatering: David Kågedal, som var med vid återträffen, har berättat att den ägde rum på Svens stora båt som hade plats för alla och låg tryggt vid kajen hela tiden. Turen till Djurgården var vid ett annat tillfälle. Men det är så här Sven har berättat historien för mig.]
Man gav sig över till Djurgården och lade till i gästhamnen. Där var det utställning av veteranbåtar som man var tvungen att lösa biljett för att se. Sven sa till vakten att "Hörrudu, vi har inte biljett men vi ska spela här, så vi måste ju komma ut igen." "Jag känner igen er," sa vakten. Så gick BMDV in på utställningen och spelade. Stor succé! Alla trodde att de hörde till etblissemanget. Sedan gick de till en glasskiosk och sa att "De sa att vi skulle få gratis glass för att vi spelar" och då blev det gratis glass också. Man avslutade med att titta på veteranbåtarna utan att betala. Tillbaka i båten satte man kurs mot Skeppsbron.
På Skeppsbron var det utställning av veteranmotorcyklar och scootrar. En märklig entréeffekt uppstod när BMDV klättrade upp från båten på den höga kajen. Ingen såg ju livbåten så det var som att de kom från ingenstans. Det var packat med folk på kajen, men de började backa när BMDV ställde upp och började spela. Succé igen. Sedan var det tillbaka ner i båten, kurs mot Strömparterren och därifrån vidare upp till slottet. Kungen måste ju få sin underhållning.
Med tanke på inramningen av den dagen är det ingen långsökt slutsats att det måste ha spelats en hel del Inga Blommor. Den låten återvänder vi till nu, i den södra landsänden.
Högskolan i Växjö grundades 1967 som filial till Lunds Universitet, för att bli självständig högskola i 1977 års högskolereform. 1999 fick det universitetsstatus och 2010 slogs Växjö Universitet ihop med Högskolan i Kalmar och bildade Linnéuniversitetet.
Studentorkestrarnas andra våg hade börjat under sent 70-tal och gick sedan på segertåg genom Norden under det följande decenniet. SOF och STORK växte alltjämt, besöktes av studenter från när och fjärran och fick enorm betydelse som inspirationskälla för studentlivet vid yngre lärosäten. Hade man bara ett gäng som kunde spela - och det hade man ofta eftersom kommunala musikskolan stod på sin höjdpunkt - var det någorlunda enkelt att starta sin egen studentorkester. 1988 startade Henrik Dahlström, Ola Mossblad och Jonas "Jonte" Weréen Växjö studentorkester. Efter att ha mött det studentikosa i Lund, Linköping och Uppsala bytte de namn till Isterbandet.
Isterbandet bildades som en traditionell studentorkester med Tiger Rag och allt, och i den mixen ingår naturligtvis banjo. SOF 1991 gjorde man sin första festival.
På ett tidigt stadium började trummisen Anders "Duracell" Jonasson i orkestern. Duracell hade blivit inskolad i studentorkesterkulturen hos Alte Kamereren - han har bland annat varit dirigent i båda - och bidrog till att en stark vänskap växte fram mellan Alte Kamereren och Isterbandet. Detta innebar att man sände delegationer till varandras jubiléer, och det förekom andra gemensamma fester. Detta bidrog också till att stärka gemenskapen inom Riks-SMASK region södra, i synnerhet när man ordnade tillställningar som Multiorkestral RegionalBal på Akademiska Föreningen i Lund och Isterbalen på Teleborgs slott i Växjö. Fullfjädrade frackfester!
1998 innebar lite av en nystart för Isterbandet. Då började ett stort gäng som var med länge och satte sin prägel på orkestern. Två av dessa ska vi titta närmare på.
Rikard Borginger (då Kristoffersson) hade varit lite inne på irländsk folkmusik och ägde en tenorbanjo. En fredagkväll på studentpuben fick han frågan om han ägde en banjo. "Ja?" svarade Rikard och blev snabbt indragen i Isterbandet.
En vecka senare började Johan Runesson i orkestern. En kursare till honom var redan med och hade sagt "du borde gå med i Isterbandet". Till saken hörde att Isterbandet repade den dag alla roliga studentpubar hade stängt och sålde öl. Johan hade spelat allt möjligt och hade en gitarrbanjo som han knappt använde.
Den underliga studentorkestervärlden började snart göra sig gällande. En flöjtist vid namn Carro myntade uttrycket B1 och B2 - Banjo 1 och Banjo 2 - om Rikard och Johan. Snart blev detta något slags internt skämt, och killarna började spåna. Som överallt i studentorkestervärlden handlade det mesta om ordvitsar och småfyndigheter. I Isterbandet hade allt fett- och korvtema. Baletten hette Fläskleggen och bilen hette Korvetten. Så efter ett tag sydde de om sina uniformer så att de blev vit- och grönrandiga och trädde fram som B1 och B2 -
Bananer i pyjamas, ett barnprogram om två bananer som hette B1 och B2 och var klädda i randig pyjamas, var nämligen populärt på 90-talet.
"Nerifrån golvet blickade jag hänfört upp mot scenen och vaggades med av de afroinspirerade rytmerna - det svängde ju, katten! Däruppe, i centrum för alltets varande, stod så; legenderna! Den ena, B1, med sitt intrikata solospel, den andra, B2, med sitt stenhårda rytmiska kompande. En tudelad enhet. Det här var banjospel på hög nivå! Och briljant fångade de sitt inre och målade upp sin själ i ansiktet, den naturliga platsen för andens exponering. Två sanna romantiker direkt nedstigna från Geijer, Schlegel och Coleridge! Med den vita färgen beskriver de sin oskuld, med den gröna sin panteism." (SvD, 4/11 -XX)
Ovan kan man läsa en av de första tumultartade upplevelserna av "bomben" B1 och B2, journalisten saknar rätt och slätt ord att göra sina upplevelser rättvisa. Kort och gott. Man kan inte i ord beskriva fenomenet banjosektionen i Isterbandet - det måste upplevas!
På SOF 99 fick B1 och B2 den spontana idén att sminka sig som KISS, fast i vitt och grönt. B1 blev Starchild och B2 the Demon. Seden spred sig stundtals till andra delar av orkestern. |
"Ni kan båda få följa med oss upp på rummet
och göra vad ni vill med oss i baletten!"
Hört på SOF '99 av en okänd studentorkesters balettensemble.
"Jo, ni är goa. De andra är så likgiltiga på nåt sätt!"
1999-10-26 En anonym röst i natten, klockan 01:19
"Ni e fan sjuka i huvudet, va skoj ni har!"
1999-10-26 En Storstånkar-röst på dagen, klockan 13:03
Allt detta är hämtat från banjosektionssidan på Isterbandets dåvarande hemsida. De flesta studentorkestrarna hade stora och välgjorda sådana på 00-talet. Sektionssidor var vanliga och enorma bildarkiv var regel. Man lärde känna studentorkestervärlden på det sättet. Det var B1 som skötte Isterbandets hemsida, och där kunde man också höra Banjo-ister i pyjamas signaturmelodi:
Sanningshalten i de ovan nämnda citaten tål säkert att granskas, men en sak är säker- B1 och B2 blev ett begrepp i studentorkestervärlden runt sekelskiftet. Dels hade banjoister i olika orkestrar koll på varandra, inte minst tack vare hemsidor, och dels var de roliga. Ett uttalande vars upphovsman ej kunnat spåras var att B1 och B2 var "ideologiska som fan".
Tack vare vänskapsbanden mellan Isterbandet och Alte Kamereren traderades naturligvis Inga Blommor och hamnade i Växjö. B1 och B2 hade ingen kontakt med BMDV, så här hade låten ännu en gång skiftat sammanhang. Men banjoisterna i pyjamas fortsatte naturligtvis traditionen med att missionera banjon och övertyga alla om dess förträfflighet. Och en vacker sommardag träffade de en ung banjoist som långt senare startade en blogg om studentorkesterhistoria. Det var så Inga Blommor hamnade i Uppsala. Inte via bloggen alltså, utan tidigare.
2001 breddade man konceptet Banjoister i pyjamas. Som brukligt i studentorkesterkretsar sökte man sig djupare i kalkonmusiken och försökte leta upp obskyra versioner av kända låtar. Snart stod det klart att det fanns en lucka - det saknades banjotolkningar! Inför julkoncerten 2001 spelade man spontant in banjotolkningar av jullåtar hemma hos Duracell. Det blev bara 5 låtar, mer hann man inte med. Men de släpptes på en hembränd CD - X-mas on a G-string.
2002 släppte DJ:n Junkie XL en remix på Elvis Presleys A little less conversation. Remixen blev en megahit och Elvis kom i ropet. B1, B2 och Duracell följde upp med En lite less komparkille och 6 andra Elvisbanjocovers på en ny hembränd CD. Den här gången var produktionen mer seriös. The King on a G-string blev något av en kulthit i studentorkestervärlden. De 80 exemplaren sålde slut! (Milliplatina!) Ingen av de medverkande var något vidare på att sjunga så all lyrik banjo-anpassades helt enkelt med orden "banjo" och "gläng" inslängda överallt.
Skivorna gavs ut under artisnamnet Mr. Pink Rabbit and his Turkey banjo twins (Duracell samt B1 och B2 naturligtvis.) De uppträdde också så på Isterbandets 15-årsjubileum.
Året efter följde The Beatles on a G-string som en naturlig följd. Sedan fanns storslagna planer på Metal on a G-string, men eftersom alla hade mindre fritid då blev det inget av den.
Konceptet Banjo-ister i pyjamas breddades med tiden till andra stränginstrument eftersom B1 ofta spelade bas och B2 tuba. Kristan "B3" Valentinsson spelade banjo och var med i orkestern länge. Den gåtfulle B4 försvann ur bilden ganska snabbt. Kenny "B5" Karlsson spelade bas på Isterbandets andra skiva.
Banjomusikens dag ebbade ut efter sekelskiftet, men fick en typ av sentida uppföljning. Banjons fanclub grundades av Siri "B1" Sandquist i Kårsetten* någon gång runt 2007-2008. Anledningen var att banjon och banjoisterna fick en massa skit från andra i studentorkestervärlden. Och det är sant. Jag har själv upplevt det. Mindre sympatiska medlemmar i Glasblåsarna tyckte det var roligt att
tuta i örat på banjoisten som de trodde inte kunde ge tillbaka. "Spela inte på den här för det är ingen banjolåt", kunde det heta.
Hornboskapen använde ordet "banjonist" om banjoister. "Är det bara oseriösa typer som spelar banjo?" frågade en orkesterkollega en gång. Civilister uppfattade banjo som ett pajasinstrument. Synsättet härstammar utan tvekan från den syn på banjon som cementerades i och med Den Sista färden på 70-talet. En mer sentida källa från Lund talar om "En som spelade ett mer olämpligt instrument, ett sådant med fyra strängar som de pysslar med i Den Andra Orkestern". Å andra sidan nämner samma källa om banjoister att "De är rätt gulliga, är duktiga på att göra sig populära vid diverse lägerbål och i allsångssammanhang och är inte alltför dräggiga så länge man håller dem på minst femtio meters säkerhetsavstånd från resten av orkestern. Att tåla banjospelandet i tid och otid är inte ett problem för mig, för jag har aldrig varit så musikalisk".
*"B1" betyder i det här fallet "Balett 1", men historiskt sett är ju namnet klockrent. Det finns även en Ida "B2" Gustafsson i Kårsetten.
Exempel på banjons ställning i tryckt form från SOF-tidningen 2001. Det är spökskrivet. Den riktige Tutputte skulle naturligtvis aldrig uttrycka sig så här. |
Det hela kan tolkas som vänskaplig rivalitett för att ha roligt i gruppen, vilket beskrivs vetenskapligt i En etnografisk studie på en studentorkester (Hernebrink, Allmér och Ekström). Men sanningen är att banjo ofta hamnar längst ned i rangordningen. Det har dock tagits initiativ för att ändra på detta.
Den 7 juni 2009 anordnade Banjons fanclub den första banjopicnicen. Man gav sig ut på Frescatiområdet, spelade banjo ur jamboken och fikade. Två gånger är tradition och 30 maj 2010 var det dags igen. Deltagarna kom huvudsakligen från Kårsdraget. Man får väl anta att det spelades en del Inga Blommor.
Andra eller tredje året stack historielösheten upp sitt fula tryne. Då tillkom anti-banjopicnicen, som anordnades i protest mot banjon. Den höll till bara ett par meter bort från banjopicnicen. De två gängen skrek smädelser och bjöd varandra på fika.
Sedermera ebbade även banjopicnicarna ut. Men gemenskapen mellan banjoister består. Och tråden som förenar dem är Inga Blommor.
Såvitt jag vet är Umeå det senaste stället Inga Blommor har spritt sig till. Billy hade läst någonstans att en banjoist ska kunna Inga Blommor och sen hört folk spela den på SOF 2019. Ur Västerbottens-Kuriren 30 april 2019. Som så många andra orkestrar i andra vågen hade Snösvänget banjo nästan från början. De bildades 1990. |
Med Inga Blommor sluts en banjocirkel. Ingen
annan låt är mer värdig att kallas banjoisternas nationalsång. Den har lärts ut från banjoist
till banjoist, muntligen, över hela landet sedan tidigt 90-tal. På precis samma
sätt spreds sånger och historier bland vandrande grioter i västafrika
såväl som bland minstrels och folkmusiker i amerikanska södern (och det är ju en gammal banjoist som skriver det här). I form
av tenorbanjo hittade banjon hem till sina afroamerikanska rötter i
jazzen. Revivaljazzen födde i sin tur fram studentorkesterkulturen. Och i
den traderar banjoisterna sin helt egna tradition till varandra.
Banjon är en vanlig och lämplig inkörsport till studentorkestervärlden, eftersom det går relativt snabbt att lära sig. Det i sin tur brukar föra med sig ett djupt engagemang - det har alltid hört till vanligheterna att banjoister blir ordförande, dirigenter eller spelar andra framträdande roller i sina orkestrar. Jam har funnits i studentorkestervärlden sedan dess förhistoria. Repertoaren är nästan utestlutande tradjazz och där är banjon väsentlig. I en liten sättning kan banjon dessutom användas som enda rytminstrument, speciellt om den trakteras av en erfaren musiker. Och där leder den också tillbaka till studentorkestervärldens rötter i revivaljazzen. Banjon finns med i studentmusikens ursprung, nutid och framtid. Den är kort och gott studentorkesterns själ.
Tack till:
Tommy Karlsson för allt möjligt, som vanligt
Alte Kamereren för kontakter
David Kågedal för filer från BMDVs hemsida, samt donationen av BMDVs tröja
Rikard "B1" Borginger för filer från Isterbandets gamla hemsida
Källor:
Intervjuer:
Lennart Clerwall
Sven Törnqvist
David Kågedal
Rikard "B1" Borginger
Johan "B2" Runesson
Siri "B1" Sandquist
Ida "B2" Gustafsson
Mattias "Mattias Banjo" Hallin
Jonas Billy Bergmansson
Tobbe Nager
Jocke von Scheele
Otryckta källor:
Filer från BanjoMusikens Dags Vänners gamla hemsida
Filer från Isterbandets gamla hemsida
Banjons fanclub på Smaskipedia.
Etnografiska Muséets samlingar.
USA Today, 21 november 2006. Gary Larson goes wild.
Levin - ett namn med musik. En dokumentärfilm av Andreas Brink. Anakron 007. 2014. Anakronfilm.
Levin banjo story på svarenmusik.se. Köp era banjosträngar här!
Tryckta källor:
Asplund, Johan. Red. 2008. Kårsdraget 60 år. Stockholm.
Boye, Karin. 1931. Astarte. I Samlade skrifter av Karin Boye 1. Albert Bonniers förlag 1947. Stockholm.
Bragg, Billy. 2017. Roots, radicals & rockers. How skiffle changed the world. Faber & Faber. London.
Carlson Levin, Herman. 1902. Priskurant från Herman Carlson Levin Musikinstrumentfabrik. Göteborg.
Carlson Levin, Herman. 1923. Katalog från Herman Carlson Levin Musikinstrumentfabrik. Göteborg.
Carlson Levin, Herman. 1927. Levin banjos. Göteborg.
Charters, Samuel. 1993. Workin´on the building. Roots and influences. I Nothing but the blues. Lawrence Cohn red. Abbeville Press. New York.
Dubois, Laurent. 2016. The Banjo. America's african instrument. Belknap Harvard. Cambridge, Massachusetts.
Eklund, Hans & Lindström, Lars. 1983. Jazzen i Stockholm 1920-1960. Natur & kultur. Stockholm.
Engblom, Rainer. 1997. Axelbandet 40 år. Åbo.
Erbsen, Wayne. 1978. Starting bluegrass banjo from scratch. Pembroke Music. Co. New York.
Euphrasén, Bengt Anders. 1795. Beskrifning öfver svenska vestindiska ön St. Barthelemi. Kungliga Vetenskapsakdemien. Stockholm.
Fornäs, Johan. 2004. Moderna människor. Folkhemmet och jazzen. Norstedts Förlag. Stockholm.
Gruhn, George & Carter, Walter. 1993. Acoustic guitars and other fretted instruments. A photographic history. GPI Books, Miller Freeman Inc. San Francisco.
Guézennec, Synnöve. 1996. Studentorkestermusik - mer än bara noter. C-uppsats vid institutionen för musikvetenskap, Uppsala Universitet.
Harding, Gunnar. 1992. Kreol - Bland voodookvinnor, pianoprofessorer, trumpetkungar och bluesdrottningar i Den Nya Världen. Gedins förlag.
Hernebrink, William, Allmér, Caroline & Ekström, Ellen. Årtal okänt. En etnografisk studie på en studentorkester. Linköpings Universitet.
Holmqvist, Mikael. 2018. Handels - maktelitens skola. Bokförlaget Atlantis.
Jansson, Mikael. 2006. Musik för miljoner. Uppsala Publishing House.
Kjellberg, Erik. Svensk jazzhistoria - en översikt. PA Norstedt & Söners förlag. Stockholm.
Levin, Herman & Benary, Robt. H. Före 1900. Metropolis Musical Instrument Co. Manufacturers of Guitars, Mandolins, Banjos. New York.
Linder, Gustaf. 1975. Studentorkestrarna i Sverige. Institutionen för musikvetenskap vid Stockholms Universitet.
Lomax, Alan. 1993. The land where the blues began. Minerva. London.
Moberg, Sofie. 2016. Att dejta en banjoist. I Academimusiccorpset Bleckhornen 60 år. Red. Hand Pedersen Dambo. Lund
Rehnberg, Jonas. 2009. Stockholm school of economics - the first 100 years. Informationsförlaget. Stockholm.
Riks-SMASK Medlemsmatrikel 1995.
Scruggs, Louise. 1968. The history and development of America's favorite folk instrument. I Earl Scruggs and the 5-string banjo. Earls Scruggs. Peer International Corporation. New York.
Shadwick, Keith. 1995. The illustrated story of jazz. Marshall Cavendish. London.
Swahn, Jan-Öjvind & Jennersten, Ola. 1984. Saint-Barthélemy - Sveriges sista koloni. Wiken.
Weiss, Holger. 2016. Slavhandel och slaveri under svensk flagg - koloniala drömmar och verklighet i Afrika och Karibien 1770-1847. Svenska litteratursällskapet i Finland.
Bilaga 1: BMDVs harmisarkiv
Harmisar för banjorang
Inga blommor...
|Bb Eb |Bb |F7 |Bb Eb F7| |Bb Eb |Bb |F7 |Bb H |åsså tar man det en gång till i H. Sedan höjer man ett halvt för varje varv tills publiken skriker i extas.
Inga blommor växer på en sjömans grav
Ty där svallar vågor fram
Och där saknas kors och namn
Inga blommor växer på en sjömans grav
Ingen känner vägen till hans vilorum.
Indiana Jones
|G |D7 |D7 |G | |G |Eb7 |D7 |D7 |
34:an
|C |F |G |C | |F |C |G7 |C C7 |Denna kåk har varit våran uti många herrans år
Denna kåk har varit vår och det har nog satt sina spår
Denn kåk den har stått pall för smällar håra så det dög
Som när far gick genom väggen så att spån och plankor flög
Ja, nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdig inom kort
Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort
Så vi tar farväl och stora tårar rullar på min kind
Ja, nu är det slut på gamla tider, nu ska 34:an i himlen in
SJ, SJ gamle vän
|Eb |Bb |Bb |Eb Eb7 | |G7 |Ab |Eb Bb7 |Eb |Boka platsbiljett och res, medan möjligheten ges
Med vår järnväg vart du vill, snart finns den inte till
SJ, SJ gamle vän. Festligt att du lever än
Men du ser rätt krasslig ut, snart hörs ditt sista tjut
Unna dig en kafferast, det finns smörgåsar i plast
De har rest i många dar, men ligger ändå kvar
SJ, SJ...
Mer och mer ska läggas ner. Orsa-Bollnäs finns ej mer
Kilafors och Söderhamn, och ständigt nya namn
Sånt e livet
|F |Bb |C7 |C7 | |F F7 |Bb Bb7 |F7 C7 |F C#7 | åsså höjer vi en halv!Sånt e livet, sånt e livet. Så mycket falskhet bor det här
Den man förlorar, vinner en annan. Så håll i vännen som du har kär
Fler verser?
Djungelbocken
|Gm |Gm |Gm |Gm | |Gm |Gm |Gm |D7 | |D7 |D7 |D7 |Gm | |Gm |Gm |Gm |D7 | |D7 |D7 |D7 |Gm F7 | |Bb |Bb |G7 |G7 | |C7 |F7 |Bb G7 |C7 F7 | |Bb |Bb |G7 |G7 | |C7 |F7 |Bb |D7 |Jag kungen är över alla här... osv
Sockerbögen
mel. Some of these days|A7 |A7 |Dm |Dm | |A7 |A7 |Dm |Dm | |Gm |Gm |D7 |D7 | |G7 |G7 |C7 |C7 | |F |F |Bb |Bb | |D7 |D7 |Gm |Gm | |Bb |Hdim |F |D7 | |G7 |C7 |F |F |En sockerbagare här bor i staden
Han bakar kakor mest hela dagen
Han bakar stora, han bakar små
Han bakar några med socker på
Och i hans fönster hänga julgranssaker
Små hästar, grisar och pepparkakor
Och är du snäller så kan du få
Men är du stygger så får du gå
Margareta
Jag tror det saknas lite text i den här.|F |F |Bb |Bb | |F |F |Bb |Bb | |Gm |C7 |F |C7 | |F |F |Dm |Dm | |Bb |C7 |F |C7 | |F |F |Dm |Dm | |Bb |C7 |F Bb7 |F |Ingen vet det jag vet. En hemlighet
Någon som jag tycker om har gjort mig het
Att man kan känna det så här
Jag vill vara din, ska du veta
Bara vara din, Margareta
Står här vid din dörr
Kär som aldrig förr
Vågar inte ringa
Pulsarna de bränner så heta
Känner du som jag, Margareta?
Blickarna du gav
Gav du dem som svar, eller ej?
Säg det med ett leende
|C |C |C |C | |C |C |Dm |Dm | |Dm |G7 |Dm |G7 | |Dm |G7 |C |C | |C7 |C7 |F |F | |E7 |E7 |Dm |G7 | |C |C |A7 |A7 | |Dm |G7 |C |C |Säg det med ett leende, och med en glimt i ögonvrån
Och ha överseende ifall nån trampar dig på tån
Var som en solglimt i april, och vänd den glada sidan till
Säg det med ett leende och med en glimt i ögonvrån
All of me
|Bb |D7 |G7 |Cm | |D7 |Gm |C7 |F7 | |Bb |D7 |G7 |Cm | |Eb Edim|Bb G7 |C7 F7 |Bb |Ål av mig, du tog en ål av mig
Trodde ej jag den skulle sakna
Dumma dig, ge fisken tillbaka
Stulen ål kan väl inte smaka
Ål av mig, du tog en ål av mig
Måtte nu ditt samvete vakna
Ta vad du vill, ta en gädda, ta en sill
Men ta ingen ål av mig
Brittas restaurant
|F |C F |F |C F | |F |Bb F |F |C F |Kom kom kom kom till Brittas restaurant
Kom kom kom kom till Brittas restaurant
Där får man sig en öl, ett glas vin eller två
Där kan man...?
Banjoslut
| Bb | Hdim | F E Eb | D7 | | G | C | F Dm | Gm7 C Fmaj7 |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar