Leta i den här bloggen

söndag 28 april 2019

Busskultur

Busskultur heter en helt suverän skiva med LiTHe Blås. Men det är inte den vi ska prata om nu, utan bokstavligen kultur i buss. Många av studentorkesterårets roligaste begivenheter infaller i en annan stad än den man bor i. Därför har många av studentorkestervärldens kulturella uttryck uppkommit i det ädlaste av transportmedel - bussen. Vissa orkestrar har till och med kunnat disponera en egen buss. En buss är oumbärlig när man ska på turné, åka till och från SOF eller STORK, köpa öl i Tyskland eller jamma. Vill man bara köra grejer till spelningar kan det ju vara opraktiskt med en hel buss. Därför finns det också en del mindre kolvätedrívna fordon av besynnerlig karaktär där ute.



Vissa saker kan vara så interna att en enda person förstår dem. I Wijkmanska Blecket ska till exempel temat från Top Gun spelas varje gång bussen åker över en bro. Det är lätt att detta glöms bort på grund av bussfest, men trots allt är verket än idag känt som "brolåten".


Det är naturligtvis omöjligt att kartlägga alla uttryck för busskultur inom studentorkestervärlden. Fenomen kommer och går. Vissa har mycket väl bevarade busstraditioner, andra inga alls. Jag har försökt kartlägga en del generella beteenden. Den här artikeln lär innehålla massor av förbiseenden och faltafel, så lämna gärna en kommentar om det. Men nu kör vi.



PQ-bussen

Det mest ikoniska studentorkesterfordonet som har rullat på europavägarna är naturligtvis PQ-bussen. Promenadorquestern och med baletten Paletten är idag den enda studentföreningen i Sverige som äger en egen turnébuss. De har inte alltid varit ensamma. PQ:s första buss införskaffades 1982. Innan dess hade föreningen hyrt buss (och chaffis) när nöden kallade. Det bör påpekas att elektrosektionen på KTH faktiskt ägde en egen buss på 70-talet, vilket är en möjlig inspirationskälla till PQ-bussen.



Den första PQ-bussen 1982-1988

Den första bussen var en Scania av årsmodell 1966 och en frammonterad motor med ett hölje av vadderad galon, målad gul med svart bakparti.
Gick i graven 1988 på grund av en havererad bakaxel.

80-talet var även den tid som äckliga väskan gjorde sitt intåg i PQ. Enligt ryktet var det där man samlade trafikdödade djur.



Den andra PQ-bussen 1988-1993

En Volvo B58-60 med halvautomat, 1973 års modell. "Den kanske mest spännande bussen att köra; att stanna för rött krävde sin förare." Målad med tigerränder. Registreringsnummer HLB156.
Något år efter införskaffandet noterades det att den var ganska hårt rostangripen, bl.a. bogserades hela bakpartiet ut c:a 50 cm av en traktor. Hela akterpartiet blev utbytt mot metallplattor som pyntades med ett gigantiskt kronklätt P. "Totalt hade den nog minst fyra olika växellådor om man räknar med alla turer till Hölö för att hitta och provmontera lådor som nästan passade."


Den tredje PQ-bussen.


Den tredje PQ-bussen 1993-2014. 

Volvo B58-60T Förlängd från 1970. Köptes från Tjörns Omnibusstrafik 1993 eftersom en av de dåvarande "PQBussbolagsägarna" hade släktingar med försänkningar i Omnibusstrafiken. Liksom sin omedelbara företrädare även denna målad med tigerränder, samt en bild på Hobbe från Kalle och Hobbe på dess högra sida och märkt med texten "PQ-buss" på vänstersidan.

På Tysklandsturné sommaren 2014 stannades den tredje PQ-bussen av polisen och fick körförbud för att den var i så dåligt skick. Detta uppmärksammades i tysk TV! Turnén gick vidare ändå. Men väl tillbaka i Sverige blev man tvungen att få hem bussen på något sätt. Lösningen blev att anlita bärgare och bogsera bussen över polska gränsen, köra till Gdansk och ta färjan till Stockholm. Det är iallafall versionen jag har hört. Händelsen är känd som PQ-bussräddningen.

Under besiktningen sommaren 2014 fick bussen nedslag på rostiga/skadade rambalkar och en skadad bladfjäder. Bussen avtackades med ett värdigt avslut i form av ett absolut sista bussqualas på Bussinquasseringen den 18 oktober 2014.

Den tredje PQ-bussen kan även besökas i spelet The quest for Qlouaquen.



Den fjärde PQ-bussen 2014 -

Sent i november 2014 införskaffades PQ:s fjärde buss. Det är en Volvo B10M-65 från 1992. Bussens registreringsnummer är PLD644.

Den nuvarande PQ-bussen, nummer fyra i ordningen.


PQ-bussen har sedan 3:e september 2013 en egen hållplats i Maskinbacken på KTH. Det är där den vanligtvis står parkerad när PQ inte använder den eller har hyrt ut den. Själva skylten ar "squaffad" på Jylland, där man har gulsvarta sådana.


Dagen efter att hållplatsen sattes upp skulle Barack Obama besöka KTH. SÄPO-bilarna som ven fram och tillbaka över campus saktade in betydligt och kollade noga när tre promenadare stod och grävde ett suspekt hål i marken och fyllde i cement.


Vildmannen


Wijkmanska Blecket bildades 1981 och fann snabbt en förebild och vänorkester i Promenadorquestern. De blev imponerade av PQ-bussen och skulle såklart ha en egen. Sökandet efter en sådan tog orkestern till Försvarets överskottslager i Solna hösten 1982. Man hittade ingen buss, men väl något som skulle sätta tonen för orkestern för all framtid - sjömansskjortor för 5 kr/st!

Vid den här tiden slöt ett flertal studentorkestrar i hela landet lukrativa reklamavtal med Pripps, vilket innebar att man hade råd att hålla sig med egna turnébussar. Dåvarande föreståndaren för Pripps depå i Uppsala, Kurt ”Kurre” Sundstedt, var hedersledamot av Uplands nation och hade ett finger med i spelet. Nationen hade Pripps som huvudleverantör och stor sponsor. Kurre var med i alla möjliga sammanhang. Man hade spelningar och sexor på depån. Med Pripps hjälp skaffade Blecket två egna bussar, Manne och Horgubben, och bildade ett eget bussbolag vid namn Cravallresor. Manne ersattes tidigt av Vildmannen. Vildmannen blev Bleckets främsta partyfarkost. Cravallresor hyrde ut bussarna till andra orkestrar och en hel del andra föreningar, vilket var en lukrativ verksamhet. Dessutom betalade man utbildning och busskörkort åt sina egna busschaufförer.

Vildmannen i sin prakts dagar. Notera PRIPPS-loggan!


En annan populär sak som togs fram med spons av Pripps var ölvagnen. Den bestod av en vagn med ett ölfat försett med tappkran, och från den sålde man öl till sig själva och till andra törstiga orkestrar. Där Blecket fanns, där fanns ölvagnen. Ibland drogs den efter Vildmannen i STORK- och SOF-korteger. Det här var naturligtvis inte lagligt på 80-talet heller, men polisen var överseende. De visste att om de vidtog åtgärder mot Wijkmanska Blecket skulle de inte kunna hyra Vildmannen till sina personalfester!


På 20-årsjubiléet 2001 fick Cravallresor sitt senaste fordon - Kommandohoran - en cykel försedd med all nödvändig utrustning, som till exempel ölback, kaffekokare, galjonsfigur, notställ och störtloppsbräda. Kommandohoran förvarades i nationens uthus tills kuratelet tröttnade på den och slängde den.

Cravallresor kallades ibland även för Busswaffe. Uttrycket hördes för första gången vrålas av en busschaufför på en bättre restaurang i Krakow under en Polenturné 1994. Chauffören tyckte det var ett så festligt ord han kommit på att han fortsatte hojta det i de resterande två timmar Wijkmanska Blecket befann sig på platsen. Hur denna tid kunde bli så lång är inte klarlagt.

Cravallresor avvecklades i början av 90-talet, då Horgubben även såldes. Anledningen var minskade sponsmöjligheter från Pripps sida. Vildmannen förblev i Wijkmanska Bleckets ägo fram till 1999, då bussgaraget den brukade stå i brann ner. Bussen stod utomhus tills den vandaliserades. Rutorna blev krossade, och som en följd av det möglade inredningen och bränsletanken rostade sönder. Vildmannen fick gå till skrot.

Ett sista fordon tillfogades dock fordonsparken 2002 då orkestern "råkade" få med sig en kundvagn med vidhängande plastbil att förvara småbarn i från en spelning vid invigningen av Ullared 2 i Morgongåva. Denna fick namnet Störningshoran efter ett mytologiskt väsen vars existens omnämndes under en fest i Flogsta:

Bleckist 1: Ni måste sänka musiken annars kommer störningsjouren!

Bleckist 2: Va? Störningshoran?!


Störningshoran var mycket svår att förvara på nationen varför den någon vecka senare "parkerades" på Svartmangatan. Vart den tog vägen sen är okänt.






Osquar Mutters buss



Egentligen ägde Osquar Mutter inte bussen själva, men de var en av de flitigaste användarna, så många förknippade bussen med dem. Bussen ägdes av Bengt Fura, Björn Hedlund och Lars Macklin som hade en tanke om att hyra ut den till studenter under terminstid och ha den som campingbuss på sommaren. Ett annat namn var Furas buss eftersom han oftast körde. Det här var en Scania Vabis CF66 årsmodell 63. Troligen har den gått i Stockholms norra förorter på 60- och 70-talen.

Under en turné till Polen (eller var det nu var) uppstod en smärre brand i bussen. Ett antal ölmagade brandmän anlände till platsen, brast ut i skratt och åkte sedan därifrån utan att ha utfört något släckningsarbete. Hem kom man ändå.

Attraktionsorkesterns buss


Även Attraktionsorkestern har ägt en egen buss. Den användes bland annat för att köra på turné till Öland under 80-talet. Mer än så har jag inte hunnit ta reda på.




Väsentlig utrustning i en buss


Vänster fram


En buss färdas inte av sig själv. För att fordonet ska fungera som det ska krävs en rad väsentliga detaljer. I samband med orkesterfester samlar deltagarna ofta på sig överflödig vätska som de vill göra sig av med. Av denna anledning är varje buss försedd med ett framhjul på vänster sida.


En bild säger mer än tusen ord.

Kisstratt

Samma situation uppstår även när man åker i bussen. Har bussen toalett är saken biff. I annat fall måste inredningen kompletteras med en så kallad kisstratt. Trots namnet är en kisstratt vanligtvis tillverkad av en plastdunk av lämplig volym, där cirka en fjärdedel av plasten skurits bort. Till dunkens ursprungliga öppning fogas en drygt meterlång plastslang medelst en slangklämma. Hela anrättningen tätas sedan med byggsilikon, som också används för att fodra trattens kant i syfte att göra den mer bekväm för de passagerare vars urinöppning är mer proximalt placerad. Kisstratten monteras på något sätt så att slangen sticker ut utanför bussen. Detta kan få två konsekvenser:


1) Bussen blir stoppad av tysk polis som inte tycker att det ska hänga ut saker från en buss.

2) Den pikanta doft som ofta präglar bussatmosfären under en turné.


När man kommer hem från resan kastas kisstratten, något som också görs med den presenning som vanligtvis omger den plats i bussen där kisstratten placerats. Allt hamnar ju inte i tratten.


Kisstratten betrakad från bussens insida (t.v.) och utsida (t.h.).

Bussbar

Bussbaren är den huvudsakliga anledningen till att passagerarna samlar på sig vätska. En bussbar kan vara en permanent del av inredningen, vara möjligt att flytta in och ut ur bussen eller helt enkelt bara bestå av en stapel ölflak samt någon som på ett eller annat sätt tar emot betalning för dessa. I en bussbar kan så kallad öldimma uppstå (apropå bussatmosfär som nämndes ovan). Det händer om någon orkestermedlem känner ett behov av att spruta öl på sin omedelbara granne.


Spritburk/nappflaska/bussmugg 


Det enda kravet på en spritburk är att den sluter tätt. I övrigt kan man vara kreativ.

De gånger man åker finbuss (som alltså inte tillhör en orkester) kan det vara olämpligt att ha dryck öppet, då man åker långt och kan bli ersättningsskyldig om man spiller på bussens mjukdelar. Då är en behållare med tättslutande lock en lösning. Om denna också är försedd med namn underlättar den även för den som sköter bussbaren - det är bara att langa behållaren med vidhängande beställning till baren, så kommer den tillbaka fylld med önskat innehåll.


Busschafför

Det tarvas vissa egenskaper hos de vägens riddare som framför fordonet. Vägverket utfärdar alla körkort, och för att få D-behörighet på ett sådant krävs vissa fysiska företräden:




För att göra det lättare för alla studentmusiker att minnas detta axiom finns det en mycket käck sång som alla inom subkulturen bör lära sig:


En busschaufför, en busschaufför
Det är en man med jättekuk!
En busschafför, en busschaufför
Det är en man med jättekuk!
Och har han ingen jättekuk
Så är han ingen busschaufför!
JÄTTEKUK!
En busschafför, en busschaufför
Det är en man med jättekuk!


Det är dock bara cirka hälften av mänskligheten som är utrustad med detta organ, oavsett format. Därför finns det naturligtvis ännu en version av sången, för busschaufförer som med kvinnlig anatomi:

En busschafris, en busschaufris
Det är en tjej med jätteklitoris!
En busschafris, en busschaufris
Det är en tjej med jätteklitoris!
Och har hon ingen jätteklitoris
Så är hon ingen busschaufris!
JÄTTEKLITORIS!
En busschafris, en busschaufris
Det är en tjej med jätteklitoris!


Denna sång lär ha sjungits inom studentorkesterkulturen åtminstone sedan sent 80-tal. Lär dig båda versionerna utantill. Sjung dem så ofta det går, i och utanför bussen.

En busschaufför räknas för övrigt till kompsektionen.


Att göra i bussen


När man är ute och åker buss ska välförtjänta personer och platser hälsas men en full bredsida. Detta göres med fördel även när man kör om en annan orkesters buss. Jag hittade ingen bild på själva tinget i sig, men den här bilden illustrerar fenomenet tillräckligt bra.

Belöna folk som gjort bort sig

Dagens tabbe/domt/bottennapp etc. Det heter olika i olika orkestrar, men traditionen härstammar troligen från LiTHe Blås, och därifrån har det spridit sig till andra. Detta är något man gör på längre turnéer. Belöningen kan bestå i att till exempel få bära en propellerkeps i ett dygn, eller att bli uppskriven i turnédagboken. Saker som belönas innefattar, men begränsar sig inte, till att:


- Säga "bumsen" till en katolsk tysk tant utan att veta vad det betyder.
- Slarva bort vandrarhemsnyckeln med flit.
- Vid tjugofyra års ålder besöka IKEAs "KinderWC".
- Dra axeln ur led precis innan avfärd så att första turnéstoppet blir akuten.
- Försöka släcka stearinljus på en fin middag men istället lyckas dränka bordet i sitt bordsvatten.
- Paja en arg tysks glasögon med ett välriktat bowlingklot.
- Dra ett trumsolo i Lunds domkyrka under pågående högmässa.


Offentliggörandet av tabbar göres med fördel i bussen, eftersom en majoritet sitter ner och är relativt uppmärksamma på vad som sägs i mikrofonen längst fram. Detta kan ju upplevas som taskigt vid en första anblick, men har en djup förankring i det svårdefinierade, men ack så viktiga begreppet orkesterideologi. Ideologiskt är:

Att genom förverkligandet av suspekta idéer i sin omgivning frambringa positiva känsloyttringar till gagn för umgänget i föreningen.  

-Osquar Mutters ideologiska handbok 2004


Det måste poängteras att det inte får ligga något som helst krav i det ideologiska. Det får inte vara mesigt eller tråkigt att någon inte vågar eller vill släppa loss i någon smått obegriplig ideologisk idé. Det kan finans orsaker! Det får heller inte spela över åt andra hållet så att man överideologiserar och blir allmänt jobbig.


Det är oideologiskt att:

- Genom sitt "ideologiska" handlande göra någon illa/ledsen/tvärarg.
- Trots allmänt motstånd genomföra en enligt eget tycke ideologisk idé.
- Genom gruppideologiskt verkande åsamka annan grupp/person obehag.
- Vara så whydrought äcklig som möjligt.


 Det finns lite olika kategorier av ideologi:

- Egoistisk gruppideologi - roligast för dem som var med.
- Självuppkommen ideologi - roligt men ej planerat. Det är här dagens tabbe kommer in i bilden.
- Utåtriktad gruppideologi - roligast för betraktarna.

Ideologiskt handlande föder nya ideologiska idéer! Det ideologiska ligger inte i utfallet av grundidén utan i genomförandet och framförallt den glädje som uppstår hos indirekt berörda personer. Oftast återfinns den i högre grad bland initiativtagare och direkt berörda. Våga lita på och handla efter intuition och instinkt.




Det här är i hösta grad ideologiskt!
Vykortstombola

Alla skriver ett vykort efter eget huvud men utelämnar adressen. Alla vykort läggs i en gemensam behållare där ett vykort dras för varje i förväg inlämnad adressat. Vilket hamnar hos din mamma? Göres med fördel på längre turnéer.



Bussjam

Precis vad det låter som. Folk kan inte förflytta sig från jammet, då man antingen är instängd eller jammet följer efter. Härligt.



Förutom bussar finns det ett antal andra fordon som ofta synts och ibland fortfarande kan ses i studentorkestervärlden.


Axelmobilen

Den första Axelmobilen var en Simca 1100 som inköptes av Axelbandet någon gång 1981 eller 1982. Den handmålades röd och användes i början för att köra plankor och bräden till renoveringen av Axelbandets lokal Loftet, som dittills varit obeboeligt. Simcan kan bevisligen uppnå en hastighet av 72 km/h. Detta har åbopolisen nämligen skrivit på en böteslapp för fortkörning i 50-område. 

Den första axelmobilen.

Den andra Axelmobilen

Våren 1989 behövdes en ny Axelmobil en axelbandits pappa hade en Ford Transit till salu och en delegation begav sig till Pargas för att hämta den. Under resan hem till Åbo fattade den eld och förblev oköpt. Man hittade snart en Mercedes som man köpte och målade röd med svarta AB-loggor samt flames på framdörrarna.

Den andra axelmobilen.
Denna bil tjänade Axelbandet troget. Den höll i femton år! Dessutom hade den ett lyxigt högtalarsystem monterat invändigt.

Det hände att axelmobilen fick ytterst nödvändig komplettering av sina yttre dekorationer. Här från INK 2003.


Inför STORK 2002 kom Axelbandet på att det blev billigare att få med Axelmobilen på färjan om den kunde gå som lätt lastbil. För att göra det måste den ha en viss vikt. Som lösning på problemet baxade man helt enkelt in ett gammalt piano som man hade stående på Loftet. En annan bra sak var att pianot inte behövde följa med tillbaka. Så hur gör man sig av med ett skruttigt gammalt piano mitt i Uppsala? Man släpar ut det på Gamla Torget och slår sönder det! Då kan man dessutom passa på att stanna förbipasserande bilar och fråga om de vill köpa tangenterna. Om de inte vill det kan man göra helikoptern åt dem. Och om polisen kommer och frågar vad man håller på med kan man svara att man inte håller på med något speciellt. När polisen har åkt kan man slänga pianot i den intilliggande Fyrisån. Sedan kanske pianot ligger kvar där i flera veckor. En ung studentmusiker som roat såg på kanske skriver om spektaklet på en blogg många år senare.


Till råga på allt tog han kanske kort på spektaklet också. Notera STORK-kommittéaren (med ryggen mot kameran) som nöjt betraktar det nästan avslutade verket nere i högra hörnet.  

















 Denna Axelmobil gick i graven 27 april 2004. Mätaren stod då på 298571, men då hade den gått runt ett varv också. När man röjde ur en massa gammal bråte hittades en skumsläckare som man inte vågade testa. PÅ något sätt lyckades man få bilen såld för en symbolisk summa.



Den tredje Axelmobilen


Nästa Axelmobil var också någon form av röd buss. Här syns den på STORK 2006. Någon oidentifierad orkester har varit framme och tejpat på den. Foto: Andreas Svahn.
Den senaste Axelmobilen är inte längre körbar utan står nu parkerad någonstans i Österbotten. Ingen vet idag vad som kommer hända med den.



Grisen

På 80-talet hade Alte Kamereren en vad källorna nämner som "amerikaimporterad folkvagnsbuss", och efter det en annan folkabuss som tillhört skogssyrelsen och som ålades röd-svart-vit. Eventuellt kan orkestern ha haft något liknande transportmedel innan dessa två men det som verkligen har gått till studentorkesterhistorien är bilen som köptes in 1992 - Elvegris.  


Namnet Elvegris är taget efter Bröderna Dals kanot. "Brødrene Dal" är samlingsnamnet på fyra TV-serier och en långfilm om brödernas expeditioner. Den första av dessa visades i flera omgångar på SVT under 80- och 90-talen. Blandningen av äventyr och ganska skruvad humor för ett barnprogram tilltalade tydligen både mig (missade aldrig ett avsnitt) och dåtidens kamrerer.

Elvegris fick bli tema på skivan Den rullande grisfesten där konvolutet innehåller en egen, hopvikbar Elvegris tillsammans med bilens historia och tekniska data.


Vik din egen Elvegris!

 Alte Kamereren kartlade Elvegris historia mycket noggrant. Så noggrant att det vore synd att formulera om texten. Så här är orkesterns egen redogörelse:



När Den rullande grisfesten släpptes (i golvet!) hösten 2001 fick Alte Kamereren en replika av Elvegris av Bleckhornen. Replikans stomme bestod av en plastboll med svarta prickar på där följande text gick att utläsa:

"Att köra Elvegris är eller kan vara som att sy för hand: Ett hantverk och väldigt långsamt."

Samma år fick Bleckhornen en "partystarter" som present av Alte Kamereren på sitt 45-årsjubileum, i form av Elvegris gamla startmotor. Hela motorn fick nämligen renoveras efter en rephelg i Tollarp då motorn överhettades i uppförsbacken på E 22:an mot Lund. Kylaren och topplockspackningen sprängdes. Men en gammal kamrer donerade medel till renoveringen!

Andra missöden har bestått i ett rådjur i kofångaren och att bilen sprejades i silver av någon missdådare som passerade parkeringen bakom Sparta*.

*Studentbostadsområde i Lund. Vann omröstningen "Lunds fulaste hus" i Sydsvenska Dagbladet 2017. 

Men kärlek och entusiasm räcker inte till allt och i besiktningen 2004 fick Elvegris elva tvåor. Det var inte ekonomiskt försvarbart att försöka renovera den. När Elvegris gick till skrot blev det ett reportage i Sydsvenska Dagbladet. Efter ett tag hittade man efterträdaren Tolvegris, som i sin tur ersattes av Trettongris, som Alte Kamereren har än idag.


Elvegris följdes av Tolvegris och sedan den här, Trettongris. Här på Lundakarnevalen 2018.



Korvetten


I Växjö bor Isterbandet. Förutom en studentorkester är Isterband också en typ av korv. Därför har Isterbandet korvtema. Som en helt logisk följd fick deras bil naturligtvis heta Korvetten. Korvetten brukade köra efter bussen till SOF och STORK, eftersom hela orkestern inte fick plats i den. Det var dock mycket praktiskt att ha med en egen bil till festivalen, eftersom den kunde användas som omklädningsrum för baletten och som bar. Man hade ju ett praktiskt och mobilt förvaringsutrymme för dryckesvaror utanför festivalområdet och skolan där man bodde.


Den första Korvetten var en Volkswagen Karavan av 1983 års modell. 2001 hade den en mätarställning på 30000 km.

2003 fyllde Korvetten 3 år och firades med tårta. Eftersom bilar har mycket stora svårigheter att äta tårta får man anta att Isterbandet åt upp den.
Eftersom Korvetten som så många andra studentorkesterfordon var sämre begagnad fick man med tiden skaffa en andra Korvett. Den andra var också en folkabuss och införskaffades 2007.


Den andra Korvetten.

Den andra Korvetten gick ur tiden 2011. Växjö är för övrigt Sveriges rondelltätaste stad. Det är viktigt i sammanhanget.


Det finns många sätt att hylla studentorkesterikoner.


Röde Erik

Notera banjon till höger i bild. Studentorkesterns själ. PRIPPS-loggan till vänster kan tyda på viss sponsring.


1988 införskaffade Mistluhren en brandbil av modell Ford V8 från 1947. Den döptes till Röde Erik och blev genast en kultsak för Mistluhren. Den har vid olika tillfällen fått följa med orkestern till Lundakarnevalen samt SOF och STORK. Brandbilen brukade traditionsenligt ledsaga Mistluhren i Chalmers Cortègen genom Göteborg på Valborg, då den lika traditionsenligt brukade haverera. Röde Erik har under årens lopp synts på diverse bus i Göteborg med omnejd, med eller utan fungerande bromsar. Numera är Röde Erik pensionerad från Mistluhren. Han såldes till en samlare i Blekinge 2001.

Mistluhren är inte den enda orkestern med egen brandbil. I vårt östra grannland finns det en studentorkester med brandkårstema - eller möjligtvis en brandkår med studentorkestertema. Källorna är på finska så de är inte helt lätta att tolka.


Alla brandbilarna verkar ha haft roliga namn. Om man kan finska kan man skratta åt skämten.

Brandbilen är ett viktigt fordon för Retuperä WBK redan enbart på grundval av imagen, men ibland är dess användning vid brand alldeles nödvändig. Brandbilen måste uppfylla följande kriterier: Den måste vara röd, på dess sida måste finnas Retuperä WBK:s emblem, den måste ha minst fyra hjul, den måste vara terrängduglig och driftssäker, och dess vattenpump ska klara tio millibars tryck för släckningsarbete. Vidare ska bilen vara av veteranbesiktigad modell.

Fram till 1950-talet kunde utryckningssläckning och andra släckningsuppdrag skötas med lånade brandbilar, men därefter blev det allt mer sällsynt med stilfulla, gammaldags brandbilar ännu i bruk, vilka var tillgängliga rörande den ökande efterfrågan. Eftersom brandbilsanvändningen vid Retuperäs brandbekämpning då standardiserats, såg man ingen annan möjlighet än att skaffa en egen brandbil.
Retuperäs första brandbil var av årsmodell 1925 och döpt till Suihku-Siwiä [betyder Dusch-Kysk, övers. anm.]

Här uppstod tekniska problem då den finska översättaren fick influensa och jag glömde bort hela saken när hon blev frisk, så mer info om alla RWBKs brandbilar för vänta till en framtida uppdatering. Men visst är de fina.



Alla vägar bär till Valla


Vallarondellen. Motorvägens konung. Dess ursprung är höjt i dunkel, men den kan ha byggts samtidigt som Ryd omkring 1975. Notera märkesbacken längst upp i vänstra hörnet.

I den västra delen av Linköpings tätort, mellan stadsdelarna Ryd och Valla, ligger den. Vallarondellen. Sveriges största rondell. Den är 200-300 meter i diameter och har tre körfält på de flesta ställen. Sex vägar sammanstrålar här. Ingen av dem är skyltad. Alldeles intill ligger den där McDonald's som du alltid äter nattmat på när du är i Linköping och det inte är SOF (alternativt när det är SOF), som i sin tur ligger längs märkesbacken som du alltid går nerför på väg till Ryd där du alltid sover när du är i Linköping och det inte är SOF.

I Vallarondellen ska man köra hundra varv. Det ska man för att man helt enkelt ska det. Annars ska man komma så nära som möjligt. När man kör runt i Vallarondellen ska man sjunga en speciell sång. Den går så här:

||: Hundra varv, hundra varv, hundra varv!
Hundra varv, hundra varv, hundra va-arv!
Hundra varv, hundra varv, hundra varv!
Hundra va-arv, hundra varv! :||

mel. trion i The stars and stripes forever

Traditionen med hundra varv i Vallarondellen är gammal. Den nämns redan i SOF-tidningen 1986, där dåvarande Riks-SMASKordföranden Kjell Rundqvist sammanfattar lite festivalhistoria och nämner att

"1982 slog den nämnda norska orkestern [Pamphen] världsrekord i antal varv runt Vallarondellen (38?!). Om det var medvetet eller berodde på att de ej hittade ut finns det delade meningar om."

Detta kan tolkas som att traditionen redan då funnits i ett antal år. Idag spekulerar Kjell Rundqvist i att man har kört flera varv i Vallarondellen sen den byggdes. Mats Öhman, Riks-SMASKs grundare, drar sig till minnes att det kan ha ropats "ett varv till" eller liknande under bussresor genom vallarondellen på väg till de tidigaste festivalerna.   

Hur många varv någon studentorkester egentligen har åkt i Vallarondellen bygger på osäkra, oftast muntliga och väldigt gamla uppgifter. SOF 1993 lär Wijkmanska Blecket ha hört att Promenadorquestern hade åkt 32 varv med PQ-bussen. Detta måste givetvis slås. Så man körde 33 varv med Vildmannen. Då dök det upp ett par ilskna poliser och förklarade att man bara får köra sju varv i en rondell. Rekordet överhuvudtaget lär vara 56 varv och sattes av SMusK. Detta bör ha skett vid ungefär samma tid.

Den som tänker sätta rekord i Vallarondellen bör förbereda sig noga och avsätta tid för det. Eftersom Vallarondellen har en omkrets på 600 meter på innebär 100 varv runt den en resa på cirka 6 mil! De flesta bussar har dessutom bränsletankar med insugsventiler till vänster, vilket innebär att man kan få bensinstopp då centrifugalkraften pressar bränslet åt fel sida vid långvarig cirkelrörelse moturs. Det har dessutom förekommit att folk har kräkts* under färden, något som kan inverka menligt på den goda busstämningen.

*Det kan dock resultera i medalj eller poäng i marängligan, om ens orkester har en sådan.


Centerpartiet i Linköping har tagit fram en fin politisk slogan. Hur det har gått med kampanjen är i skrivande stund okänt.


Dessutom bör man skynda sig om man vill satsa på rekord. Linköpings kommun har bestämt att Vallarondellen ska rivas. 2020 eller 2021 börjar man bygga en ny stadsdel där rondellen nu ligger. Denna ska innehålla 1500 nya bostäder och förtäta staden mellan universitetet, Ryd och innerstaden.

Så när ni ska till SOF 2019 passa på att ge Vallarondellen det avsked den förtjänar. Hundra Varv!




Erik Svensson har bidragit med uppgifter om Osquar Mutters buss och en hel del annat. Erik är troligtvis också den som har kört flest av fordonen i den här artikeln. Naturligtvis har han D-körkort.




Tack till:


Tanya Karjalainen för översättningar från finska!

Olof Larsson och Ulrika Palola för uppgifter om Elvegris och de andra grisarna!

Tommy Karlsson för upplysningar om Korvetten!

C-M i Axelbandet för upplysningar om vad som hände den tredje Axelmobilen!

Katarina Bäcklund Stålenheim och Anders Bengtsson för berättelsen om Cravallresor!

Mats Öhman och Kjell Rundqvist för vaga minne om Vallarondellen!

Johan "Ngüren" Nygren för upplysningen om insugsventiler!

Ida "Päron" Petersson för upplysningen om Röde Eriks öde!


Källor:


Andén, Thomas. 2016. Bland regn och källvatten- en exposé över verksamhetsåret 2001/2002. I 

Axelmobilen går i graven.

Den rullande grisfesten. 2001. Konvolut.

Engblom, Rainer. 1997. Axelbandet 40 år 1957-1997. Åbo.

Ett fett äkta svåländskt isterband. 2001. Konvolut.

http://wiki.smask.nu/PQ-bussh%C3%A5llplatsen

http://wiki.smask.nu/PQ-bussen

Raitis, Raivo A. Red. 2013. Retuperän WBK - 80 voutta retusointa. Espoo.

Rundqvist, Kjell. 1985. Festivalhistoria. I SOF-tidningen 1985.

Selestam, Jesper; Sjöstedt, Kalle; Sjöblom, Jonas; Whitlock, Martin; Gomez, Erik. 2004. Ideologisk handbok. Osquar Mutter. 

Sievänen, Konsta. Red. 2003. Retuperän WBK - Sammutuskalusto 1933-2003. Espoo.

Stierna, Joakim. 2004. Alte Kamererens ögonsten skrotas. I Sydsvenska Dagbladet någon gång under 2004.

SVT - nu försvinner Sveriges största rondell