Under Dubbelputten

2 december 2022 fyller Riks-SMASK 50 år. Vad är då bättre att fira med än en alldeles egen jubileumsbok? Böcker är dyra och tidskrävande att producera, och kanske blev den lite längre än jag hade tänkt, så vill man ha ett fysiskt exemplar får man ladda ner den i word-format eller som pdf och skriva ut själv. Annars följer boktexten som artikel nedan. Få bilder, men bilder på folk som sitter i möten är sällan roliga. Dessutom har det inte tagits några. Mycket nöje!

PS. Riks-SMASK har en nästan komplett lista över folk som suttit i styrelsen, men jag tänkte att det kanske var lite känsligt att publicera den öppet på nätet.

 

Under Dubbelputten

Riks-SMASK

50 år

1972-2022

En jubileumsskrift

 

Anders Carlsson

 

 

Förord

 

Förordet i en bok är det som skrivs allra sist. Därför sitter jag nu, i dagarna innan publicering och skriver ihop ett förord. Det mesta har redan blivit sagt i bokens kapitel. Därför tänker jag ta tillfället i akt att skriva det som inte står där, eller rättare sagt står mellan raderna.

Riks-SMASK rör sig på en väldigt hög, eller snarare abstrakt, nivå i studentorkestervärlden. Det är inget man kliver in i efter bara något år som medlem i en orkester. Ibland kanske man heller inte vet om att Riks-SMASK finns. Eller vad det gör. Riks-SMASKs arbete är osynligt för många studentmusiker. Dessutom är det en mycket långsam förening, så arbetet kanske inte syns annat än på sikt även om man håller koll på det.

Det råder också en viss otydlighet om vem som egentligen är med i Riks-SMASK. Ofta pratar man om styrelsemedlemmarna som ”de som sitter i Riks-SMASK” eller bara ”Riks-SMASK”. Men Riks-SMASKs medlemmar är rent formellt de orkestrar som har medlemsskap. För att krångla till det ytterligare är en liten del av biljettkostnaden för SOF och STORK en medlemsavgift till Riks-SMASK. Så det enklaste är att säga att Riks-SMASK, det är vi. Alla studentmusiker. I Sverige alltså. De finländska och norska orkestrarna är inte medlemmar.

Så vad gör då Riks-SMASK? Riks-SMASK gör allt det arbete som gör att studentorkestervärlden kan finnas till. De är de som ger uppdraget att ordna SOF och STORK. Dessa har visserligen egna kommittéer, men om en sådan inte kan bildas är det Riks-SMASK som rycker in. Det är också Riks-SMASK som ser till att festivalerna blir som orkestrarna vill, i så hög grad det är möjligt, ofta genom att någon från Riks-SMASK är med i kommittén. På samma sätt ordnar Riks-SMASKs lokalorganisationer, SMASK, GASK och OK så att de lokala festivalerna QORK, G-SOF, BRUNK och UPPROP blir av. Studentorkestervärlden lever genom möten mellan musiker och orkestrar, och tack vare Riks-SMASK finns mötesplatser.

Sen har vi frågan om vilka som sitter i Riks-SMASKs styrelse. Regionrepresentanterna, kassören, webmastern och så ordföranden, den som leder det där gänget. De där med de stora medaljongerna runt halsen och som syns på de flesta stora studentorkesterbegivenheterna. Då och då smyger de iväg för att göra något helt på egen hand. De verkar utgöra en egen liten hemlig klubb. Men de är allt annat än någon hemlig klubb.

De som sitter i Riks-SMASKs styrelse är otroligt engagerade i studentorkestervärlden. De är beredda att slänga sig på ett tåg och åka land och rike runt för att skriva ett kontrakt eller diskutera en liten stadgeändring som gör att vi kan anordna festival ett år till, förhandla med sura lokaluthyrare så att alla stans studentorkestrar kan spela tillsammans, pilla med bokföring långt in på nätterna, kämpa med hemsidesbygge i evigheter, sitta på timmar av långrandiga möten för att sätta sig in förutsättningarna för att ordna någonting alls och stå ut med dryga kårmuppar för att DU ska kunna ha roligt med din orkester.

Det är alltså mycket tack vare Riks-SMASK vi har någon studentorkestervärld överhuvudtaget. I alla fall så stor som den är. Så nästa gång du ser din lokala Riks-SMASKare, tacka dem för det hårda arbete de lägger ner bakom kulisserna, långt ifrån ära och berömmelse. Det är de väl värda.

 

 

Uppsala 30 november 2022

Anders Carlsson

Riks-SMASKs kassör 2007-2008

 

 

Kapitel 1

 

Efterkrigstiden

 

Hitler var död, andra världskriget var slut och Europa var sönderbombat. Sverige befann sig i ett guldläge. Den egna industrin och infrastrukturen var intakt. Faktum är att en högkonjunktur hade börjat redan under slutet av kriget. Landet stod berett att bidra till världens återuppbyggnad. Men för att kunna göra det behövdes utbildad arbetskraft, både inom näringslivet och offentlig sektor, och sådan var det brist på. Endast 6% av ungdomarna gick vid den här tiden vidare från realskola till gymnasium, som kvalificerade för högskolestudier. Av folkskolans elever gick de flesta vidare till yrkesskolor. Det var inte tillräckligt.

En rad reformer genomfördes inom hela utbildningsväsendet. Enhetsskolan, föregångaren till grundskolan, började införas 1946 för att ge fler tillgång till högre studier. 1950 kom studiemedelsreformen som möjliggjorde högskolestudier även om inte pappa kunde betala.

Och det lyckades. Studenterna blev fler. 1950 hade Sverige två universitet – Uppsala och Lund. De började byggas ut med fler fakulteteter och studieplatser. Landets två högskolor – i Stockholm (grundad 1877) och Göteborg (1890) – byggdes ut på samma sätt. Göteborgs högskola blev Göteborgs universitet 1954 och Stockholms högskola blev Stockholms universitet 1960. Vidare grundades högskolan i Umeå 1956, för att tillgodose akademikerbehovet i landets fattigaste delar. Utöver detta fanns Chalmers tekniska högskola i Göteborg och Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.

Den svenska studentkulturen, med rötter i det tidiga 1800-talet, stod ännu högt i kurs bland studenter och var uppskattad bland allmänheten. Allt hade gått på sparlåga under krigsåren, så nu fanns det ungdomsår att ta igen. Först ut blev Lundakarnevalen, som återupplivades 1946 och bildade skola för hur man ansåg att studentikos kultur skulle se ut. Ett besök på Lundakarnevalen tillhörde höjdpunkterna under studietiden, var man än pluggade.

De nyare lärosätena tog gärna efter de äldre vad gällde studenttraditioner. Så hade det visserligen sett ut redan på 1800-talet, men nu ville man verkligen ta ut svängarna och konkurrera med Lund om en plats i rampljuset. Därför krävdes egna, unika studenttraditioner.

Under kriget hade jazzen blivit både en utbredd ungdomskultur och en symbol för den fria världen. Swingeran var ett faktum och en livsstil. I detta enorma jazzintresse fanns de som sökte sig till jazzens rötter. De började se swingen som kommersialiserad och falsk, och började spela New Orleansjazz, Dixieland, eller som den kom att kallas på 50-talet – Tradjazz – för att hitta den sanna musiken. Denna revivaljazz började redan 1938 och spred sig som en löpeld över världen efter kriget.

Redan 1943 hade revivaljazzen nått Sverige. Där hade den fått fäste som subkultur bland framförallt läroverksungdomar. Efter krigsslutet brast fördämningarna och snart fanns det revivalband i varje stad, på varje gata, i varje skola och ibland i varje klass. Rörelsen var enorm. Mot slutet av 60-talet hade den ebbat ut, dels för att skolungdom hade börjat lyssna på pop, men också för att musikerna gått vidare till högskolestudier.

Där stod studentlivet runt 1950. Studenttillströmningen ökade för varje år. Det fanns en längtan efter traditionellt studentliv, med ett visst vurmande för den oscarianska eran, samtidigt som man ville ha nya egna traditioner på de yngre lärosätena och utbildningarna. Och mitt i allt detta fanns en massa tradjazzmusiker.

Det var i den kulturella smältdegeln de första studentorkestrarna föddes.

 

 

Kapitel 2

 

50-talet

 

I Göteborg var man tidigt ute med att vilja konkurrera med studentlivet i Lund. Man hade sedan länge ChalmersCortegen på Valborg och den ville vissa bygga ut till en fullfjädrad karneval. Till slut bestämde man sig för att istället satsa på spex som den stora studenttraditionen. Men i den studentikosa renässansen åren runt 1950 uppstod ett par viktiga aktörer i studentorkesterhistorien:

Allianceorchestret

Alliancen föddes i Göteborg 30 april 1948 när Walter Kiessling och styrelsen från sällskapet CS började springa fram och tillbaka längs en gåsmarsch från hamnen till Chalmers. Kiessling spelade bastrumma, en annan kille signalhorn och resten sprang bara med. Namnet snodde de från Alliansorkestern, en liten blåsorkester som bestod av spelare i Göteborgsalliansen (fotbollslag). Från början handlade det bara om oväsen men när tradjazzare med tiden anslöt sig började de spela riktiga låtar.

Blåshjuden

Medicinarstudenten Nalle Lindholm var en av de som ville starta egna traditioner vid den nya läkarutbildningen i Göteborg, inrättad 1949. Under läroverksåren hemma i Stockholm hade han kommit i kontakt med revivaljazzen och även börjat spela altsax. Det borde ju kunna funka som umgängesform inom Medicinska Föreningen. Nalle lyckades samla ihop ett gäng medicinare som kunde spela och 14 oktober 1952, på den höstens Amphioxgasque, hade Blåshjuden sitt premiärframträdande.

Alliancen blev inte överförtjusta när Blåshjuden dök upp på Göteborgsscenen. Chalmers hade i alla år dominerat det studentikosa livet i Göteborg och uppskattade inte konkurrens. Men med tiden blev de båda orkestrarna såta vänner. Berndt Kjessler, som tidigt blev engagerad i Blåshjuden och nu var deras president, fick idén om att alla stadens studentkårer (Medicinska Föreningen, Chalmers, Handels och FFS) skulle göra en gemensam utflykt till Marstrands fästning våren 1955. Anledningen var att de vill ha en egen motsvarighet till Lundakarnevalen.

Utflykten blev en succé. Göteborgstidningarna rapporterade om ”de förskräckliga blåsorkestrarna” som spelade hela vägen. Det var nämligen Blåshjuden och Alliancen som drev det hela.

Det här med studentikos blåsorkester hade nu börjat utvecklas till en verklig göteborgstradition. Blåshjuden hade börjat med uniform 1954 (Berndt Kjesslers idé) och Alliancen tog efter två veckor senare. Blåshjuden hade också ett standar som gick i täten när man var ute och paraderade och Alliancen skaffade ett eget. Alliancen hade spelat in den första studentorkesterskivan redan 1953.

Varför nu inte satsa större och verkligen sätta Göteborg på den studentikosa kartan? Från andra studentstäder man besökt kände man till ett par liknande orkestrar:

Hornboskapen

Blåsmusiktraditionen inom Södermanland-Nerikes nation i Uppsala har mycket gamla rötter. Det första spåret dyker upp 1843 och den första vittnesskildringen 1845. Detta är dock ingen kontinuerlig tradition. Mycket tyder på att nationens instrumentsamling under lång tid plockades fram enbart i samband med majfirande eller karneval. Namnet Hornboskapen dyker upp för första gången i samband med Uppsalakarnevalen 1895. Hornboskapens egentliga början återfinns under tidigt 1950-tal när man började repetera varje vecka.

Karnevalsorkestern

1953 började även Stockholm ta upp kampen med Lund genom att anordna en egen karneval. I samband med karnevalståget genom stan spelade Karnevalsorkestern, som var en tillfällighetsorkester. Den sattes ihop inför varje karneval vartannat år men hade inga framträdanden däremellan. Karnevalsorkestern nämns i källorna sista gången 1959. Förmodligen blev de utkonkurrerade av de etablerade studentorkestrarna, som repade regelbundet.

Båda orkestrarna hade tradjazzare bland medlemmarna vid den här tiden.

Berndt Kjessler fick idén att samla dessa orkestrar på en plats som låg lagom långt från rikets samtliga studentstäder. Det visade sig vara Gränna. Både orkestrarna och makthavarna i Gränna ställde sig positiva till att anordna en tvådagars festival för alla Sveriges studenter.

9 maj 1956 anlände Blåshjuden, Alliancen, Hornboskapen och Karnevalorkestern till Gränna med parad och spelningar i staden. Festivalstämningen var på topp. För första gången spelade (nästan) alla Sveriges studentorkestrar tillsammans. Lund hade ingen orkester utan skickade i stället Djingis Kahn, det officiella spexet från Lundakarnevalen 1954. Självaste Hasse Alfredsson spelade huvudrollen.

 

 

Grännafestivalen hade en egen poststämpel som sattes på brev om man skickade dem från det tillfälliga postkontoret på Ribbagården. Oxen var symbol för festivalen och lär ha förekommit även på andra trycksaker, men några sådana har aldrig hittats.

 

Staden Gränna var mycket nöjd och hoppades att man skulle göra festivalen till en återkommande tradition. Det ville även orkestrarna, men det blev inget med det.

Festivalen filmades och visades i en journalfilm som gick på biografer en tid efteråt. På så sätt blev studentorkester ett mer bekant fenomen för allmänheten. Det kan vara så orkestersnöbollen sattes i rullning.

I Ljungskile jobbade en ung lundafysiker vid namn Lennart Lyngå som sommarskolelärare sommaren 1956. Där fanns också en söt hemkunskapslärare som han var förtjust i. Vid ett tillfälle utbrast hon:

”Hörru (!) varför har inte studentkåren i Lund någon orkester i stil med andra, t ex Promenadorquestern, Hornboskapen?”

Den frågan etsade sig fast i Lennarts medvetande. Den hösten åkte han och ett gäng kompisar till Köpenhamn, köpte ett gäng buckliga blåsinstrument och grundade Korsdraget, eftersom de flesta bodde på Korsgatan. Efter en tid bytte de namn till Bleckhornen. Första spelningen blev på Stora Lusse i Lund. Bleckhornen är alltså den första studentorkestern som bildats med anledning av att det fanns andra studentorkestrar. Det skulle snart bli många fler.

I stället för att anordna en ny Grännafestival 1957 samlades studentorkestrarna på det årets Stockholmskarneval. Nu hade de blivit fler.

I Lund hade Bleckhornen fått ett stort fan i lundalegenden Knut Borglin. Han hade varit karnevalsgeneral 1954 och satt därför med i karnevalskommittén även 1958. Borglin hade blivit varse att varje studentstad nu hade en egen orkester (Göteborg hade två) och bjöd nu in dem för att tävla mot varandra på Karnevalen 1958. Inför praktiskt taget hela studentsverige. Orkestrarna – och Paletten – fick mycket tidningsutrymme. Orkestertävlingen på Lundakarnevalen finns kvar än idag.

1959 hängde Stockholmskarnevalen på konceptet med orkestertävling. Även den återkom under många år. Alla orkestrarna deltog i karnevalståget där en mycket viktig detalj tillkommit. Pripps hade börjat producera lättölet Kornett och lanserade detta genom att låta en lättklädd studentska gå framför varje orkester med en skottkärra full med ölburkar. Det var bara att ta för sig. Av ölen alltså.

På det hela taget var 50-talets studentorkestervärld ett löst sammanhängande nätverk där orkestrarna kände till varandras existens men inte hade särskilt mycket kontakt. Kulturen var beroende av mötesplatser i form av karnevalerna i Lund och Stockholm, men under de dagarna hade man så fullt upp med att ta sig runt i städerna att det inte fanns så mycket tid att knyta kontakter. Förutom i de gemensamma sovsalarna. Att man kände varandra över orkestergränserna som idag var ovanligt, även om det förekom.

 

 

 

Födda på 50-talet

 

Hornboskapen, Allianceorchestret, Blåshjuden, Karnevalsorkestern och Bleckhornen har tagits upp tidigare i kapitlet.

 

Promenadorquestern 1956

Nu var måttet rågat! När kårordföranden på KTH skulle dela ut sektionsfärger hade Elektro fått vit färg, trots att de hade använt sig av gula nollebrickor sedan urminnes tider. Gul hade i stället gått till Kemisektionen. Elektro ställde till med revolution, med demonstrationståg på stan och pyroteknik i matsalen. Till detta hörde Revolutionsorkestern, grundad av musikborgarrådet Ulf Lindwall. Fyra av sex medlemmar var gamla tradjazzare. Efteråt fortsatte Revolutionsorkestern spela under namnet Promenadorquestern. Då hade de blivit fler.

Phontrattarne 1956

Lars Hamberg och hans korridorare på KFUMs studentbostäder i Uppsala var alla amatörmusiker. Musikkåren vid A4 i Östersund hade lagt ner och killarna köpte de begagnade instrumenten och satte igång att öva. De flesta var medellemmar i Jamtamot, landskapsföreningen för Jämtar inom Norrlands nation, så det var där de första spelningarna ägde rum under namnet Reddningscorpsen. Inför stockholsmkarnevalen 1959 bytte de namn till Phontrattarne.

Chalmers Barockensemble 1956-?, återupplivad flera gånger

Karneval, det är kul. Men hur tar man sig dit? En morgon, under spårvagnsresan hem från en luciafest på Chalmers, kom Sven ”Alik” Engström på svaret. Man bildar en ensemble som spelar barock musik istället för barockmusik.

Axelbandet 1957 (1956)

På Kåren vid Åbo Akademi skulle den traditionsenliga labbjulfesten anordnas av Kemistklubben i december 1956. Ett gäng ledda av Bo Mannström kom på att man skulle spela lite musik. ”Andra universitet har ju också sina blåsorkestrar och vi vill inte vara sämre, nämndes någon gång i sammanhanget.” Efter kemistklubbens maskot tog de sig namnet Axelbandet. Som finlandssvensk orkester är Axelbandet inte med i Riks-SMASK, men har status som ständigt adjungerade.

Paletten 1958

PQ hade köpt noter till Offenbachs Infernalisk Galopp och trombonisten Olle Naess satt och övade på den hemma i vardagsrummet. Hustrun Britta började spontandansa till den och undrade om man inte kunde ha någon typ av dansföreställning vid dess framförande. Så blev det. Första framträdandet blev i Stora Famnen med Lennart Hyland i april 1958.

Kårsdraget 1958

Åke GO Hylin var missnöjd med hur Karnevalsorkestern 1957 leddes. Han hade ett antal gånger försökt bilda en egen orkester. Hösten 1958 skulle Studentkåren vid Stockholms Högskola fira 75 år, och då lyckades det äntligen. Med hjälp av självaste Lennart Lyngå, som flyttat till Stockholm för att göra militärtjänst, bildade han Kårsdraget. Första framträdandet blev just vid kårens jubileum 21 november 1958.

Napoleonetterna 1958-1967

Sonja Sundblad undervisade i modern dans på Stockholms Högskolas kårhus 1958. Hennes elever deltog då och då med dansföreställningar i studentikosa sammanhang. När Åke GO Hylin satte ihop Kårsdraget vände han sig till Sundblad och undrade om hennes elever skulle kunna uppträda med orkestern. Det kunde de. Första framträdandet blev samtidigt som Kårsdragets, vid Stockholms Högskolas Studentkårs 75-årsjubileum.

Kruthornen 1959

Håkan Gezelius (tradjazzare) och Sven-Olov Bellskog ville ha en egen blåsorkester på Västmanland-Dala nation. Det fanns ju en på Södermanland-Nerikes och en på Norrlands. De satte upp ett upprop på nationens anslagstavla och fick ihop en handfull musiker som fick till en spelning på luciagasquen 1959. Sedan spelade man mest på nationens tedanser på lördagarna. Då strömmade också fler musiker till. Efter en intern tävling tog man sig namnet Kruthornen.

Mistluren 1959

Efter flera försök att bilda en orkester vid HandelsHögskolans i Göteborg Studentkår under 50-talet kom verksamheten igång ordentligt 1962. Inga detaljer om hur det egentligen gick till och vem som tog initiativet är kända idag.

 

 

 

Kapitel 3

 

60-talet

 

Någon gång i början av 60-talet tog Kruthornen initiativ till ett möte mellan olika orkestrar på V-Dala nation. Hornboskapen var där. Eventuellt kan PQ och/eller Kårsdraget ha varit med, för det var de senare. Med tiden började den sortens möte kallas Brunkation, eller bara Brunk. Namnet uppfanns av Hans Pahlin, känd från Mosebacke Monarki. Källorna är få och föga detaljerade. Intervjupersoner har vaga minnen. En traditionell uppfattning är att den första Brunken anordnades 1960 och ska sedan ha återkommit vart tredje år. Men det hela förvirras av att man kallade alla möten mellan två eller flera orkestrar för Brunkation på den tiden. Uttrycket har till och med använts i Stockholmskällor. Först 1966 finns det fotobevis på en Brunk som liknar den som finns idag.

Men Brunk är en signifikant händelse eftersom initiativet till samling nu återigen kom från orkesterhåll. Det är också ett exempel på en ny struktur som började utkristalliseras i studentorkestervärlden. Från ett löst sammanhållet nätverk bildades nu flera mindre och tajtare nätverk, där en orkester kunde ingå i flera. På så sätt korsades de här nätverken, men det fanns inga större kontaktytor än så. Snarare bildade nätverken en sorts resvägar.

Man kan säga att de orkestrar (från Uppsala och Stockholm) som deltog i Brunk utgjorde ett sådant nätverk. De som reste till Lundakarnevalen bildade ett annat, och de som var med på Stockholmskarnevalen ytterligare ett.

Göteborg är studentorkesterkulturens vagga och där började dess tillväxt märkas först. 1962 hade Blåshjuden, Alliancen, Mistluren och Tongångarne lokal kvalificeringstävling. Blåshjuden vann och åkte till Lund som enda göteborgsorkester. Detta förfarande fortsatte hela 60-talet.

60-talet var även en tid när man började med större internationella samarbeten. I april 1964 bjöd Humpsvakar in samtliga finländska och svenska teknologorkestrar till Teekkaritempaus, en gammal tradition vid Tekniska Högskolan i Helsingfors. Sedan starten 1878 har Teekkaritempaus haft som syfte att samla in pengar till något särskilt ändamål. Nu handlade det om att samla in pengar till nytt kårhus eftersom högskolan höll på att flytta till Esbo. Humpsvakar, Retuperän WBK, Axelbandet, Promenadorquestern och Allianceorchestret samlades och spelade i två dagar. Man bestämde sig för att fortsätta samarbetet under namnet NATOM (Nordisk AmatörTeknologOrkesterMission), som än idag äger rum vartannat år och vandrar mellan orkestrarnas hemstäder. 1970 tillkom Strindens Promenade Orchester från Trondheim.

Men det nätverk som skulle ha avgjort störst betydelse för studentorkesterkulturen inleddes på Operakällaren i Stockholm våren 1964.

Pripps har haft känningar i studentvärlden mycket länge. De sponsrade ölhävning på KTH och Chalmers redan på 40-talet och karnevalen 1959 har redan nämnts. I början på 60-talet hade de börjat förse studentföreningar och kårer med gratis öl, som i sin tur ledde till större ölförsäljning. Hjärnan bakom detta var Bertil Wahlbom, mer känd under signaturen WAM. 1964 hade han fått upp ögonen för studentorkestervärlden och bjöd in representanter för stockholmsorkestarna till ett informellt möte för att diskutera ett eventuellt samarbete. Syftet var att sälja öl. Men Operakällaren är inget billigt ställe dit studenter kan gå hursomhelst, så det blev bara Kårsdraget, PQ, Mercblecket och Läderläpparne till slut. Det blev flera sådana möten, men det fördes inga protokoll, så vad som sades är till stor del glömt. En sak minns man än idag från det första mötet, och det var att samarbetet skulle heta Stockholms Musicerande Akademikers Samarbetande Kårkestrar – SMASK. Det sista blev till slut det något mer lättbegripliga Kårorkestrar.

 

Bertil ”WAM” Wahlbom (1921-2008). Slug ölförsäljare och utan like som studentmusikmecenat. WAM hade otroligt stor betydelse för studentorkestervärldens utveckling under 1900-talet.

Men det finns andra spridda minnen och källor på vad det unga SMASK lyckades uträtta. Stockholmskarnevalen hade trätt fram som en av de viktigaste arenorna för möten och spridning av studentorkesterfenomenet. Kanske allra viktigast, för den inträffade oftare än Lundakarnevalen. Studentorkestrar fick stort utrymme i mediabevakningen av karnevalen (inte sällan förstasidor) och var mycket populära bland allmänheten. Men förhållandet mellan karnevalsledningarna och orkestrarna var inte friktionsfritt. 1963 ville man hålla antalet orkestrar under en viss nivå ”med tanke på tågets längd samt orkestertävlingens njutbarhet såsom folkfest.” Därför fick Alliancen inte vara med. 1965 ville ledningen att orkestrarna skulle hjälpa till att sälja karnevalstidningen Bruxanvisningen, men det ville inte orkestrarna. De ansåg att de bidrog med sin musik. Samma år ville ledningen vägra SMusK att gå i tåget, med motivering att de inte var tillräckligt roligt klädda. Svenska Dagbladet skrev om ”inflation i orkestrar.”

 

 

Namnet SMASK förekom för första gången i tryck på omslaget till den skiva man producerade 1966.

 

Det var alltjämt PQ, Mercblecket, Kårsdraget och Läderläpparne som dominerade SMASK. Det var helt enkelt de som hade de ekonomiska resurserna. Men SMusK, Dragskåpet och Matrisbandet fanns ju också. De ville också höras och synas. Och det man inte har i plånboken får man ha i huvudet. Och så trädde en av studentorkesterhistoriens viktigaste gestalter in på scenen.

 

SMusK var ursprungligen ett kompisgäng som spelade tradjazz. Tanken var inte att det skulle vara en studentorkester, men eftersom de pluggade elektroteknik på KTH började de uppträda för elektrosektionen och då blev det så. Snart visade det sig att det fanns ett behov av att hävda sig i den etablerade studentorkestervärlden, eftersom de större orkestrarna kunde vara väldigt buffliga mot de mindre. 

 

Mats Öhman i sitt hem 2019. Han har faktiskt en ännu större medalj. Det är tack vare Mats Öhman blev någon riktig organisation som faktiskt uträttade saker. Sedan 1976 kallas avgångna ordföranden i Riks-SMASK för gråskägg, och det är efter Mats.

1966 inrättade Mats Öhman SMusKs pressdetalj för att göra PR för orkestern, aktivt skaffa spelningar och göra nya kontakter. Det hårda arbetet gav resultat. På olika sätt lyckades man få uppträda på kulturfestival i Israel och tillsammans med Robert Broberg. Man lyckades dra pressen till en mängd uppträdanden som sen gav fler uppträdanden. 1968 fick Mats Öhman förklara vad studentorkestermusik var i Röster i Radio och TV, en tidning som fanns på vartenda soffbord i Sverige vid den tiden. Det var de som hade kontaktat honom. Men Mats Öhman började tidigt använda sina resurser och färdigheter även inom studentorkestervärlden.

De minns inte idag hur det började, men 1965 lärde Mats Öhman och Leif Pehrson känna radiomannen Bo Ancker. Ancker ledde arrangemanget ”…och på Solliden spelar regementsmusiken” på Skansen. Samma år grundade han Marschfrämjandet (numera Militärmusiksamfundet). 1966 fördjupades samarbetet mellan SMusK och Bo Ancker, dels för att Ancker fixade spelningar åt SMusK (inte minst i radio), men också för att Mats och Leif deltog i programmet på Skansen – genom att prata studentorkester inför publik! I full uniform! Till sommarens sista omgång hade man bjudit in cheferna för ”våra större konkurrenter” för att diskutera de olika studentorkestrarna i Stockholm. Mercblecket nappade.

 

Bo Ancker (1926-1997), radioman, författare och militärmusikens förkämpe. Här på scen på Solliden 11 maj 1969. Det var i det här sammanhanget Mats Öhman började sprida studentmusikens budskap till allmänheten. Foto: MilitärMusikSamfundet.

Mats Öhmans visioner gav resultat. Stockholmsorkestrarna började komma närmare varandra. 1966 började man diskutera en gemensam festival på eget initiativ, men insåg att den skulle få vänta till 1968 eftersom Stockholmskarnevalen 1967 skulle komma i vägen. När man tittar i källorna från den senare halvan av 60-talet står det klart att Mats Öhman nu blev studentorkestervärldens verklige talesman, i synnerhet eftersom det var honom pressen vände sig till.

Stockholmskarnevalen 1967 blev den sista. Den gick back, men med hur mycket vet man inte eftersom inget bokslut någonsin gjordes.

SMASK, en beteckning som användes alltmer allmänt, klarade sig bättre på egen hand. Söndag 27 april 1969 blev den planerade festivalen av. Man paraderade längs Strandvägen i riktning mot Skansen. På Sollidenscenen var det tävling. Kårsdraget vann. Fredag 19 september samlades man i Mälarsalen på Münchenbryggerierna. WAM var producent och organisatör för begivenheten. SMusK, Mercblecket, SVEA, Färgspelet, Dragskåpet, PQ, Bråckbandet, Läderläpparne och Kårsdraget var sammanlagt 145 personer. Tillsammans spelade de Washington Post med Yngve Gamlin som dirigent. I PRIPPS-tidningen beskrevs konserten som ”en av höjdpunkterna i samarbetet med student- och elevkårerna.” Gaudeamus kallade evenemanget ”Smaskfest”.

I Uppsala hade BRUNK 1969 flyttat från V-Dala nation till Universitetsaulan. En radiogubbe var anlitad för att spela in konserterna för en gemensam liveskiva men på något sätt försvann bandet. BRUNK fortsatte att anordnas i universitetsaulan fram till början av 80-talet, men det kunde också gå på någon av de större nationerna.

Vid denna tid började också göteborgsorkestrarna uppträda tillsammans. Uttagstävlingarna till Lundakarnevalen pågick sedan 1962. Men man började också ha gemensamma konserter i Göteborgs konserthus. Traditionen har hetat samkonsert, GASK och G-SOF (Göteborgs StudentOrkesterFestival) i tur och ordning. Olika källor ger lite olika startdatum, men G-SOF firade sitt 50-årsjubileum 2018, vilket skulle sätta starten till 1968. G-SOF äger rum på hösten varje år än idag.

 

 

G-SOF firade 50 år 2018.

Här får också nämnas att en liknande utveckling skedde i Norge under 60-talet. 1965 anordnade ett antal norska orkestrar den första norska studentorkesterfestivalen, SMASH (Societé Musique Academique de Schlaag et Hoorn), i samband med UKA i Trondheim. UKA har gått i Trondheim vartannat år sedan 1917 och är Norges motsvarighet till Lundakarnevalen. Andra städer har skapat liknande traditioner. SMASH anordnades från början alltid i samband med olika UKE-traditioner på samma sätt som de svenska studentorkestrarna träffades på karnevalerna i Lund och Stockholm, men har sedan utvecklats till ett självständigt arrangemang. Idag anordnas SMASH varje termin och vandrar mellan Trondheim, Bergen, Oslo, Ås och Kristiansand.

60-talets studentorkestervärld bestod av en labyrint av tajtare nätverk som visserligen kunde korsa varandra men som var relativt slutna och svåra att ta sig in i. De orkestrar som åkte på karnevalerna var ett sådant, BRUNK, SMASK och NATOM var ytterligare några. Under decenniet började de viktiga stora mötesplatserna försvinna och ersättas med andra som var rena orkesterinitiativ. Nya studentorkestrar uppstod i mycket låg grad efter 1965 och därmed kan man tala om den första vågen av studentorkestrar ca 1950-65. Den sista Stockholmskarnevalen 1967 utgjorde slutet på studentorkestervärldens första stora epok.

 

 

Födda på 60-talet

 

Läderläpparne 1960- ca 1974

Läderläpparne bildades vid medicinska Föreningen i Stockholm ca 1960. Troligen var det klarinettisten och dirigenten Anders Langlet som tog initiativet. Vid hans död 1974 klingade orkestern av, eftersom de aldrig nyrekryterade utan alltid förblev samma 10 medlemmar. 

Matrisbandet ca 1960-1965

Matrisbandet bildades vid Odontologiska studentkåren i Stockholm i 60-talets början. Hur och av vem är okänt.

Humpsvakar 1961

1960 var Tommen Lindeberg på Axelnatten i Åbo. Axelbandets musik gjorde stort intryck på honom. Hemma på TeknologFöreningen i Helsingfors samlade han ihop lite folk som såg ut som att de kunde spela. Resultatet fick heta Humpsvakar och hade premiär 1961 när man mötte ett gäng chalmersspexare vid Olympiaterminalen. Precis som Axelbandet är Humpsvakar ständigt adjungerade i Riks-SMASK.

Dragskåpet 1961-2006, 2007-201?, 2016, 2020

Dragskåpet bildades av Olle Larsson, vid Framaceutiska studentkåren vid Farmaceutiska institutet, som då låg i Stockholm. Enligt legenden luktade instrumenten så illa att de var tvungna att förvaras i ett dragskåp, och efter det tog orkestern sitt namn. 1973 flyttade farmaceututbildningen till Uppsala och Dragskåpet fick helt enkelt följa med. Dragskåpet har dött ut och återbildats ett antal gånger.

Glasblåsarna 1961-1974, 1993-2008, 2015

Våren 1961 hade Smålands nation i Uppsala Glasmässa. Man ville locka besökare till den och insåg att potentiell sådan fanns i ett gäng stockholmare som hade utrymningsövning på Pollacksbacken. En reklamexpedition sändes dit. I den ingick en liten orkester bestående av esskornett, klarinett, altsaxofon och hassofon, ett instrument Hasse Samuelsson hade tillverkat av två papprör. Affärsmässigt blev det ett fiasko, eftersom stockholmarna redan var på väg hem, men gänget bestämde sig för att bilda en permanent orkester. Namnet Glasblåsarna föll sig naturligt. Hasse Samuelsson var den som drev igenom idén i praktiken. Viss inspiration kom säkerligen från Hornboskapen eller Kruthornen, som ju fanns på samma gata. Glasblåsarna har dött ut och återbildats ett antal gånger.

Renhornen 1961

1961 fyllde tandläkarutbildningen vid Högskolan i Umeå 5 år. Perfekt tillfälle att bilda en orkester. Eftersom ingen någonsin lämnade orkestern slutade den vara en studentorkester och klev ut ur studentorkestervärlden i mitten av 80-talet.

Pulpahornen 1961-2001?

Pulpahornens grundare, Stig ”Kråka” Lindberg-Lindvet var mycket aktiv i studentlivet vid Tandläkarhögskolan i Malmö, som då administrerades via Lunds Universitet. Därför hade tandläkarstudenterna mycket kontakt med studentlivet i Lund. Troligen kom inspirationen till orkestern därifrån. Pulpahornen har återupplivats tillfälligt flera gånger.

Mercblecket 1962-2005

Till 1962 års Lundakarneval kom Peter Gorpe, Bengt Säve-Söderberg och Stefan? från Handels i Stockholm. De upptäckte studentmusiken och tanken på en orkester väcktes. En generalinventering på Handels samma höst resulterade i ett 20 tal intresserade där vissa var rätt bra och andra rätt dåliga eller till och med mycket dåliga. Efter en namntävlan tog de namnet Mercblecket. Första spelningen blev en avskedskonsert på Centralen för kårknuttar som skulle någonstans. Det lät förjävligt. Mercblecket återupplivades tillfälligt som coverband 2009.

SMusK 1962-2009

Mats Öhman, Hans Biverot och Leif Pehrson var ursprungligen ett kompisgäng som hade försökt sig på tradjazz men spelade vadhelst de kunde på diverse fester. Premiären var på Mats syster Karins studentmottagning 16 april 1962. Eftersom de pluggade till elektroingenjörer på KTH värvades successivt ytterligare medlemmar därifrån. 1964 utsågs de offentligt till sektionens orkester och fick det egendomliga namnet SkalärMusikKåren – SMusK. Från och med då höll man till på kårhuset Nymble.

Tongångarne 1962

Filosofiska Fakulteternas Studentkår vid Göteborgs universitet hade i många år tittat avundsjukt på Blåshjuden som representerade MF i Chalmerscortègen varje Valborg. 1962 ställde Olle Carlsson upp i valet till sexmästare för FFS med vallöftet om att han skulle starta en orkester till kåren. Den fick namnet Blåslaget men bytte namn till Tongångarne 1963.Olle Carlsson skaffade ett större parti kockjackor, färgade dem röda och försåg dem med guldknappar. Det blev uniformen.

Chalmersbaletten 1962

Sexmästare Christer Wennersten hade ansvar för underhållning på den maskerad som skulle hållas på Chalmers i februari 1963. I december 1962 kläckte han idén att be de kvinnliga teknologerna underhålla med dans. Ansi (efternamn okänt) fick ihop 10 dansare och kontaktade en koreograf som kunde lära dem can-can. Succén var given. Baletten fick uppträda inte mindre än tre gånger under maskeraden. Alliancen stod för musiken. Samarbetet står sig än idag.

En XII:a Skåne 1963

Den stora saxofonstriden rasade i Bleckhornen 1963. Skulle man ta in detta fasansfulla instrument? Nej, tyckte vissa, bröt sig ur och bildade konkurrentorkestern En XII:a Skåne. Idag finns den kvar som Tolvans Big Band och har gott om saxofoner.

Skohornen 1963-ca 1970

Skohornen bildades vid dåvarande Högskolan i Örebro, troligen vid den tekniska magisterutbildningen. Av vem, hur och varför är okänt.

Alte Kamereren 1964

En tidig söndagsmorgon i september 1964 satt ekonomerna Gunnar Nimmland, Torgny Wangel och Urban Zingmark utanför Akademiska Föreningen i Lund efter en festnatt. Nimmland satt och spelade gitarr och vände sig plötsligt mot de andra och sa: ”Egentligen skulle man bilda en orkester.” ”Neeeej” sade de, men de hade spelat blåsmusik förr och lät sig övertalas. Övriga medlemmar hittades bland kursare och första repet hölls snart i soprummet på ingång D i studentbostadsområdet Parentesen. Eftersom de var ekonomer fick uniformen bli kamrersrock. Namnet blev Alte Kamereren, efter den klassiska marschen Alte Kameraden.

SiGHstinska Kapellet 1965-2008, 2017

SiGHstinska Kapellet bildades av Jan-Ivar Mattsson vid Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala. Första sframträdandet ägde rum på nationens surströmmingskiva det året. Efter att ha gått under i orkesterdöden återbildades SiGHstinska Kapellet 2017.

Patriciabaletten 1965

Till FFS valborgsbal 1965 behövdes dansflickor. Problemet var att inga sådana stod till buds. En kurir sändes till Valhallabadet, där gympa utövades, vilket var tillräckligt nära dans. Där stod den då 21-åriga studenten Krista Koppel, som gärna ställde upp på ett tillfälligt gyckel. För henne skulle det vara i 13 år. Sju dansare blev de, som fick ihop en sydamerikansk dans. Här, i klyftan mellan rocken och popen, kom nämligen latinamerikansk musik i ropet ett tag. Tongångarne stod för musiken. Eftersom dansgruppen inte hade något namn tog de helt enkelt det låten hette: Patricia. Och så var Patriciabaletten född.

SVEA 1965-ca 1981

Thomas Driving, som varit med i en sen upplaga av Matrisbandet, ville bilda en ny studentorkester vid Odontologiska Föreningen. Det blev en liten sättning med fokus på Charles Redlands sextettarr av militärmusik, som man kommit över. På 70-talet blev det ett storband. SVEA nämns sista gången i samband med STORK 81.

Sädesblåsarna 1965?

Det hade gjorts flera försök att bilda en egen studentorkester vid Östgöta nation i Uppsala, eftersom det var så dyrt att ta dit PG som man hade fattat tycke för på något sätt. Sädesblåsarna var det enda som hade ett namn, men inte heller de blev långvariga. 

Skaletten 1966-2009

SMusK hade kommit igång på allvar och höjde ambitionsnivån. Man var i behov av fler saker som hände på scen. Dessutom ville man ha ett sätt att få E-sektionens kvinnliga medlemmar aktiva i orkesterlivet. 1966 lyckades Mats Öhman på två dagar dra ihop ett antal tamburmajorskor, bestående av Karin Öhman, E-teknologer och övriga bekanta. Första framträdandet blev i ”Vi som vet mest” på Sveriges radio, där SMusK bidrog med musiken till musikfrågan. Snart bytte tamburmajorskorna namn till Skaletten.

Letta Gardet 1967

Inom Västmanland-Dala nation i Uppsala har det funnits en danstradition som kan spåras åtminstone så långt tillbaka som till 1960. Det handlade då om kvinnliga nationsmedlemmar som satte upp en dansföreställning till luciagasquen. En sådan tradition är allmän i svensk studentkultur och har sina rötter i 1920-talet, så V-Dalas danstradition kan vara betydligt äldre. 1967 följde det årets dansare med Kruthornen till V-Dalas vännation i Helsingfors, och efterföljande reportage i nationstidningen kallades de Letta Gardet. Samarbetet med Kruthornen har bestått sedan dess.

Munsbitarna 1967?-?

Vem som bildade Munsbitarna, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall som balett till SVEA, vid Odontologiska Föreningen i Stockholm.

Paramountorkestern Atle 1968

Paramountorkestern Atle var från början ett jazzband och dansorkester som senare utvecklades till storband. Från början kom samtliga medlemmar utom banjoisten från Bleckhornen. Idag heter de Atle Big Band.

Bråckbandet 196?-?

Särskilt många uppgifter om Bråckbandet, bildat på MF i Stockholm, har aldrig gått att hitta. De gav ut en skiva 1968, vilket innebar att de måste ha funnits ett par år vid det laget. De nämns i vissa källor så sent som 1987.

Färgspelet 1969?-?

Färgspelet från konstfack är kanske den mest obskyra studentorkester som någonsin existerat. De lär ha varit med på en spelning på Pripps 1969. De nämns som medlem i SMASK i ett brev 1970. Mats Öhman erinrar sig att han möjligtvis kan ha sett deras namn på en skylt någonstans. Inga andra spår finns.

Flåshjuden ca 1968-?

Vem som bildade Flåshjuden, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Blåshjuden, vid Medicinska Föreningen i Göteborg. Baletten bestod av sjukgymnaster.

Inälfvorna 1969

Hösten 1969 bildade Eva Berglin och fyra andra kvinnliga medicinare i Göteborg en ny balett till Blåshjuden efter att ha övertygat presidenten om att det behövdes en äkta medicinarbalett. Från början hette de Arrytmierna, men bytte namn till Syphiliderna efter att en journalist kallat dem så under SOF1974. Senare blev det Inälfvorna.

 

 

Kapitel 4

 

70-talet

 

70-talet började med en smäll. I ett brev daterat 27 januari 1970 uppmanade kommittén för Lundakarnevalen SMASK att ordna en lokal uttagstävling. Det fanns helt enkelt för många studentorkestrar i Sverige. Orkestertävlan kunde rymma högst fem av dem och det vore lämpligt med en orkester från varje lärosäte. 12 februari svarade SMASK att de fann en uttagstävling olämplig, och att de därför inte kunde delta i karnevalen. PQ åkte ändå och kom sist. Väl hemma fick de skit av Kårsdraget. Bleckhornen vann. Det ösregnade på tävlingen.

 

Skivan Fem studentorkestrar i Lund är ett tidigt exempel på lokalt samarbete mellan studentorkestrar i söder. Tyvärr ger skivomslaget ingen information om vem som tog initiativet. De fem orkestrarna är Bleckhornen, Alte Kamereren, En XII:a Skåne, Paramountorkestern Atle

Som en följd av Lundakarnevalens dumheter började arbetet med att stärka SMASK. 25 november 1970 blev SMASK en formell förening. Mats Öhman valdes till ordförande. Han hade sannolikt haft den funktionen innan också, men dokumentation saknas. Mötet hölls i PRIPPS stora samlingslokal Pripporama i Bromma, en tradition som pågick åtminstone ett antal år in på 70-talet. Bertil Wahlbom var alltjämt med och stöttade, och han bjöd alltid på öl och smörgås som introduktion till mötena. 

Riktlinjerna för SMASKs arbete var att undvika konkurrens genom en bokningsplan så att arrangörer inte kunde få orkestrar att bjuda under varandra, att ge ut gemensamma skivor och ha festivaler i egen regi. 30 september 1972 hölls för första gången det som senare kom att kallas Studentmusikens dag. Den återkom årligen tills att den tynade bort på 00-talet.

 

SMASK 2 kom ut 1973.

Kårsdraget var argast på Lundakarnevalen och tidigt på våren 1972 lanserade Lars Troedsson idén om att bilda en rikstäckande studentorkesterorganisation. SMASK mottog förslaget med entusiasm. Arbetsnamnet på den nya organisationen blev Riks-MASK och man påbörjade arbetet med att samla in orkesteradresser. Gensvaret blev stort.

Arbetet pågick större delen av året. Redan i maj gick man ut med ett förslag om att samla representanter för alla orkestrar till gemensam kongress på hösten. Man visste inte riktigt hur det framtida Riks-MASK skulle se ut. Kanske skulle det mest bli ett informationssystem. Tanken på att upprätta en lista över studentorkesterskivor fanns med tidigt. Man ansökte om bidrag från bland annat Rikskonserter och Riksförbundet Sveriges AmatörOrkestrar och använde Bo Ancker som referens och kontaktperson.

Till slut kunde man gå ut med en inbjudan till Riks-MASK-kongress 2-3 december. Mats Öhman hade gått en kalkylerarkurs på pensionat Skogshöj i Södertälje och bokade plats där.

17 tillresta representanter delade in sig i ett antal arbetsgrupper och bestämde:

 

-          - Att Riks-SMASK, Riksförbundet Sveriges Musicerande Akademikers Samarbetande Kårorkestrar, skulle bildas.

-          - Man skulle ordna en riksomfattande studentorkesterfestival 1973.

-          - Riks-SMASK skulle fungera som kontaktorgan mellan studentorkestrarna.

-          - Riks-SMASK skulle marknadsföra studentorkestrar och den särpräglade musik de spelar, och verka för att underlätta    rekryteringen till dessa.

-          - Man skulle upprätta en förteckning över alla studentorkesterskivor som givits ut, och i bästa fall ett arkiv.

-         -  Man skulle samla in varje orkesters historia.

För att kunna marknadsföra studentmusik behövde man ta fram en tjusig definition på studentmusik, och den lyder som följer:

En humoristisk, respektlös form av musikutövning oftast framförd i akademiska sammanhang där den fulla spelglädjen och inte nödvändigtvis den musikaliska ekvilibristiken kommer i första hand

Det måste poängteras att Riks-SMASK har bestämt både att denna definition ska följas stenhårt och att den inte behöver följas, med upprepade beslut fram och tillbaka flera gånger under årens lopp. Ibland har man tillämpat den ordagrant, ibland inte alls.

 

 

En interimsstyrelse tillsattes, och den såg ut så här:

 

-          Ordförande/Stockholm: Mats Öhman

-          Lund: Olle Strååt, Alte Kamereren

-          Göteborg: Svante Jansson, Blåshjuden

-          Uppsala: Lasse Andrén, Hornboskapen

 

 

Vidare bestämdes att Göteborg skulle utforma 17 minnesmedaljer och de väntar de fortfarande på. Region Göteborg har för övrigt än idag ansvar för 10- och 25-årsmedaljerna.

Till eftermiddagens presskonferens kom inga pressrepresentanter, egendomligt nog. Tyvärr hade man begravningskaffe i den andra halvan av rummet med endast en dragspelsvägg mellan de båda sammankomsterna. Middagen serverades sedan av outgrundlig anledning i separat festvåning.

Begreppet ”Region” hade börjat användas om städerna 1974. Namnet SMASK var redan etablerat. Lokalföreningen i Göteborg hade börjat kalla sig GASK (Göteborgs Akademikers Samarbetande Kårorkestrar) i alla fall så tidigt som våren 1973. Namnen UMASK och LuMASK har använts om regionerna Uppsala och Lund i olika sammanhang, men de blev aldrig allmänt använda.

 

GASKs logga 2014. Hur länge den har använts är okänt.

Ett av de idag mest synliga besluten från kongressen 1972 är att man beslöt sig för att anordna en egen studentorkesterfestival i början av maj 1973. Stockholmskarnevalen fanns inte längre och Lund ville ha uttagstävlingar till ännu en tävling på karnevalen. Man ville slippa tävla. Alla skulle få vara med på lika villkor. En av de saker SMASK hade uppnått var att få bort onödig rivalitet och istället få igång ett produktivt samarbete.  

Ansvaret att ordna denna festival föll på Mats Öhman. Man mätte på kartan och kom fram till att Gränna låg mest centralt. Man kände inte till Grännafestivalen 16 år tidigare, utan resonerade bara på samma sätt som då. Mats Öhman funderade ett tag på hur lämpligt det skulle vara med en festival på en plats där det inte fanns några studenter. Det skulle bli svårt att göra saker på plats. Han bestämde sig för att ta kontakt med ett av Sveriges yngre lärosäten.

Högskolan i Linköping kämpade då med både rekrytering av studenter och upprätthållandet av studenttraditioner. När Mats Öhman erbjöd dem en helt ny institution med potentiella kontakter med studenter över hela landet kom det som en skänk från ovan. Det positiva beskedet lät inte vänta på sig. Redan i januari 1973 fanns både festivaldatum och kommitté färdiga. Riks-SMASK-styrelsen var i Linköping flera gånger den våren för att dra upp riktlinjerna. 100000 kr – ungefär halva Linteks kårbudget – satsades.

5-6 maj gick den första Studentorkesterfestivalen av stapeln i Linköping. Rektor Magnificus invigde. TV, radio och press var där. 360 musiker i 18 orkestrar och 3 baletter deltog. Innanför stadsgränsen behövde de inte stå för några utgifter själva. Musikerna bodde på hotell på stadens bekostnad. Pripps hade beräknat mängden gratisöl (8000 liter) i förväg. Stadsspelningar, Concerto Grosso (2000 åhörare) och parad genom staden fanns på plats redan från början. På högskolan körde man dansspelningar på lördagskvällen (1200 gäster), något som blev ett dragplåster för SOF långt in på 90-talet. Studentorkesterfestivalen var en braksuccé och blev en återkommande tradition. Linköping blev en ansedd studentstad och Sverige fick en ny studenttradition.

Mats Öhman, ”som känner alla landets studentorkestrar”, intervjuades i egenskap av Riks-SMASK-ordförande av Östgöta Correspondenten under festivalen 1974. Nu talades det om vad orkestrarna ville ha ut av SOF.” Arrangörerna betalar hotellrum och mat, medan orkestrarna ställer upp med resorna. Det innebär att orkestrarna betalar minst 15 000 kr tillsammans för festivalen. Vi tycker Linköping kunde hjälpa till med de pengarna. I annat fall får vi leta upp någon annan kommun som är villig att ställa upp.”

26 februari 1974 hade Riks-SMASK sin alldeles första kongress. Platsen var Lund. Flera historiska händelser inträffade. Man utarbetade stadgarna som mer eller mindre är desamma idag (de antogs 1976). Man bestämde att regionrepresentanterna skulle kallas generalsekreterare. Vidare presenterades programmet för SOF 74 som i stort sett var detsamma som 73.

Det riktigt spännande på kongressen var när man fick möta generalen och ekonomichefen för Lundakarnevalen 74. De hade förklarat sig öppna för förhandlingar. Riks-SMASK hade ställt minimikraven ett mål mat per dag, logi, 50% av reskostnaderna betalda, spelöl och fritt tillträde överallt. Samt att alla skulle få åka, såklart. Generalen och ekonomichefen ansåg detta orealistiskt. Endast lundaorkestrarna och två orkestrar till var önskvärda. Mats Öhman förklarade då att karnevalen var ointressant för Riks-SMASK. Det stod var och en fritt att åka dit, men Riks-SMASK skulle inte sköta förhandlingar om villkor. Man rekommenderade inte Lundakarnevalen.

Det verkar ha tagit skruv, vilket 1974 års tidningsrapportering från orkestertävlingen ger ledtrådar om. Bleckhornen och Alte Kamereren var med – de kom tvåa respektive trea. Förstaplatsen togs av Corpsus Juris, juristorkester från Oslo. Fyra kom Axelbandet. Det här var inte längre en tävling mellan Sveriges studentstäder, utan de orkestrar som ville vara med. Och många verkar inte ha velat det. Riks-SMASK hade förändrat studentvärlden. Så småningom började orkestrarna återvända till Lundakarnevalen, och orkestertävlingen finns kvar än idag. Riks-SMASK fortsatte att utvärdera Lundakarnevalen fram till 2002.

På kongressen 1974 trädde Mats Öhman tillbaka som ordförande i Riks-SMASK. Det fanns andra som ville ställa upp, och Mats efterträdare blev Pelle Ohlsson från Alte Kamereren. Han trädde i sin tur tillbaka som ordförande 1976, men satt kvar som generalsekreterare för region Lund till 1983, även sedan han lämnat orkesterlivet. I Riks-SMASK siktade man nämligen på en långsiktighet som inte fanns i de enskilda orkestrarna.

Redan i Södertälje 1972 hade man diskuterat var festivalen skulle vara. Beslutet om Gränna känner vi till, men man föreslog också Örebro. Där hade det funnits en studentorkester som hette Skohornen (bildad 1963), men den var utdöd vid det här laget. Göteborg ville också ha festivalen. Linköping visade sig bli en lyckträff, men det stod tidigt klart att LinTek inte skulle klara av att ha festivalen varje år. På kongressen 1974 beslutades att man ville göra en stor gemensam grej inom Riks-SMASK varje år, vartannat år i Linköping. Därför skulle också Linköping utse den femte generalsekreteraren i styrelsen. Vidare siktade man på att ha kongress varje år, men det blev vartannat år.

SOF 75 blev ännu en succé. Programmet var som innan. Men här kommer en mycket viktig figur in i bilden. Han som blev symbol för festivalen och senare för Riks-SMASK självt.

Det finns många myter om hur Tutputte kom till. Det finns en historia om att han upptäcktes i Tyskland. Flera andra hypoteser påpekar likheterna med en fallos. Men nyligen hittades denna mailkonversation mellan Tord Elfwendahl, som senare kom att designa loggor till varje STORK, och Torsten Olsson, som var kårordförande för LinTek 1975:

 

Tord!

Förlagan till Tutputte prydde ett varuprov på en norsk isolermugg (typ frigolit) som var skickad till Universitetsrestaurangers (ULAB) vd Ulf Åkerbäck. Han hade muggen stående på sitt besöksbord där jag fick syn på den vid ett (av många) besök.

Inför SOF 1975, som David Sandén basade för, hade vi insett att vi behövde en logga och den krumma figur som fanns på muggen kändes utvecklingsbar. Jag fick låna muggen och David kände som jag. ”Papen” som var driftsansvarig för Ryds Herrgård hade (eller möjligen har) en närstående kvinna, som vi tror oss minnas heter lena. Hon fick uppdraget att förädla figuren och det är uppenbart förlagan till din version. Namnet Tutputte har tillkommit senare. Jag ska försöka sammanträffa med david senare i veckan för att se om vi kan vaska fram originalet.

/Torsten

 

Tutputte var festivalmaskot första gången 1975 och syntes på omslaget till den skiva från festivalen som Riks-SMASK producerade.

 

Namnet Tutputte kom mycket riktigt till senare. I ett protokoll från 1979 kallas han ”festivalgubben”. ”Tutputte” dyker upp första gången i källmaterialet till den här boken i SOF-tidningen 1980, så man kan tänka sig att det kommit i bruk 79-80.

Inför SOF 76 slöt man ett avtal med LinTek om ekonomiskt ansvar för festivalen. Den skulle vara i Linköping vartannat år, och alla andra år skulle den alternera mellan olika studieorter. Göteborg, Luleå, Växjö och Uppsala var på tapeten. 

 

Gustaf Linder från Kårsdraget skrev sin C-uppsats Studentorkestrarna i Sverige 1975. Riks-SMASK ville att studentmusiken skulle få akademiskt erkännande och distribuerade ett exemplar till varje studentorkester. Studentorkestrarna i Sverige innehåller det första försöket till historik över studentorkestervärlden och som sådan har den en del hål och faktafel, men är ett oerhört gediget arbete. Det bästa är diskografin och statistiken över 1975 års studentorkestervärld.

Med på ett tidigt stadium fanns Christer Hjort, dirigent i Kruthornen. Han propagerade hårdnackat för att festivalen skulle läggas i Uppsala. 1977 skulle Uppsala Universitet fylla 500 år. Där fanns ett läge att lägga en studentorkesterfestival, oavsett om det skulle bli den enda i Uppsala eller inte. Så beslutades också efter ett möte mellan Riks-SMASK och universitetets jubileumskommitté hösten 1976. Det kunde knappast gå att hitta två mer skilda studentkulturer än det uråldriga universitetet vid Fyrisån och den unga högskolan på Östgötaslätten.

Men det fanns en grogrund för nya studenttraditioner även i Uppsala. 60-talets studentradikalism hade gått hårt åt nationerna och i vissa fall gjort rent hus med deras kulturtraditioner. Restaurang- och klubbverksamheterna hade tagit överhanden, framförallt eftersom de var mycket viktiga inkomstkällor. Studentlivet i staden vid 70-talets början har beskrivits som tråkigt i vissa källor, men var på väg uppåt. Det fanns ett sug efter klassiskt studentliv.

Christer Hjort blev också den som tog samarbetet med Pripps till Uppsala, när han fick höra talas om den rundhänta tilldelningen av gratisöl från Pripps som kom stockholmsorkestrarna till godo. De första kontakterna skede med WAM själv med hjälp av Dragskåpets diktator Anders ”Soko” Sokolowski. Sedan blev det en helt annan grej när Kurt Sundstedt på Pripps depå Uppsala själv började sköta kontakten med uppsalaorkestrarna 1982.

Tord Elfwendahl fick i uppdrag att Profilera festivalen, och det var då Tutputte fick studentmössa. 

Universitetet ställde sig positivt och bidrog ekonomiskt. Nationerna var också positiva. Kommittén bestod av både orkesterfolk och nationsfolk, en modell som kom att bestå till sekelskiftet.

Festivalerna i Uppsala och Linköping började inte officiellt kallas STORK respektive SOF förrän 1983 respektive 1989, men det är lättast att använde de beteckningarna. De användes ändå informellt.  En mycket viktig skillnad var att i Linköping hade man ett ekonomiskt avtal med LinTek, medan inget motsvarande fanns i Uppsala. Hade det gått back hade kommittén fått stå för kalaset själva. Man tog alltså en stor risk med att anordna festivalen.

Men det gick bra. Samtliga 13 nationer ställde upp. En mycket viktig detalj att komma ihåg när det gäller 70-talets studentorkesterfestivaler är att de till en avsevärd del var danstillställningar. Det som huvudsakligen återberättas idag är historier om den 7 timmar långa Concerto Grosso 1973, när Dr Mombasa gick lös på Campus Valla med borrmaskin 1974, de stora inblåsningarna med Tiger Rag, gratis öl, matkrig, Kårteger och bygglåtar (från 1978), men för den enskilde studenten innebar det en chans att dansa till livemusik på nation eller campus. Det var också därifrån festivalernas stora biljettintäkter kom. Orkestrarna beordrades att spela dansmusik och baletterna fick stå tillbaka på kvällspelningarna. Det är viktigt att hålla i minnet när diskussionerna om traditionell studentorkester kontra storband snart satte igång.

 

 

Concerto Grosso i Uppsalas universitetsaula STORK 77 spelades in och gavs ut som dubbel-LP 1979. Namnet BRUNK 500 kommer av det var en BRUNK vid universitetets 500-årsjubileum.

 

Det har alltid varit svårt att hitta tubaister, och som ersättning tar man gärna en elbas. Enligt uppgift började Mercblecket köra med elbas redan i mitten av 60-talet, och flera andra följde deras exempel till och från. Men det ansågs vara fusk. Det är inte helt klart när det bevingade uttrycket ”en studentorkester skall kunna ställa sig och spela när som helt och var som helst” föddes, men en god uppskattning är senare halvan av 70-talet. Då gick nämligen diskussionens vågor höga på ett antal Riks-SMASK-kongresser. Flera yrkade på att elförstärkta orkestrar inte skulle få väljas in i riksorganisationen. Det här var den tid när storbandsjazz gjorde stor internationell comeback inom jazzfandom efter att ha fått töntstämpel runt 1948. En aspekt av det hela är storband som spelar tryckarr låter ungefär likadant och den studentikosa dimensionen går förlorad. En annan är att ännu ganska unga jazzgubbar förmodligen hade en viss aversion mot elförstärkt popmusik. Det tittar fram mellan raderna i källmaterialet, men är svårare att belägga. Men den sida av saken man aldrig får glömma är att det faktiskt fanns både efterfrågan från festivalbesökare och krav på orkestrarna från festivalledningen att spela dansmusik. Redan här ser vi en skillnad i förväntningar på studentorkesterfestivalerna mellan orkestrar, som ville göra sin grej, och besökare, som ville ha dans och mer lättillgänglig underhållning. Denna intressekonflikt har präglat hela Riks-SMASKs historia och gör det än i dag.

Året 1977 bjöd på en annan förstagångsupplevelse för Riks-SMASK: för första gången gick en orkester formellt ur organisationen. Phontrattarne hade en intern omröstning om utträde. Medelåldern i orkestern var hög och man hade ambitioner om att spela för en bredare allmänhet. Resultatet blev sådär, men ett antal orkestrar i liknande demografisk situation gick senare samma väg. Renhornen, Sweet Sweaters, DiffraktionsBandet och SVEA lämnade Risk-SMASK under åren som följde.

Syftet med festivalerna var att studentorkestrarna skulle få träffas och spela tillsammans och göra PR för studentmusiken. Men man ville mer än så. På kongressen 1976 beslutade man att ”Riks-SMASK skall verka för att orkestrar uppkommer på de studieorter som idag ej har någon studentmusikalisk verksamhet.” Den utvecklingen var inte långt borta.

Skivarkivet blev en lång följetång i Riks-SMASKs historia. Först undersökte man möjligheterna att förvara det på Musikhistoriska Muséet i Stockholm. Sedan om Musikaliska akademien kunde ta på sig uppdraget, vilket enligt protokollet ”gick åt skogen”. Till sist bestämde man att alla skivor skulle skickas till Mats Öhman så att han kunde spela över dem till kassett. Arkivet har vandrat mellan många Riks-SMASKordföranden under många år sedan dess.

1978 blev det SOF i Linköping igen. Uppehållet på ett år hade suttit fint. Nu kunde man satsa lite större, med kårtege (succé) och revy (flopp). Festivalens framtid var fortfarande osäker. I Östgöta Correspondenten nämns att ”meningen har varit att Linköping skulle ha festivalen vartannat år, men det kommer i fortsättningen antagligen att bli varje år. Anledningen är enkel – inga andra klarar av det och vi har nu en färdig organisation.” Inom Riks-SMASK fortsatte man dock att diskutera frågan.

STORK 77 hade blivit en stor framgång och Uppsala ville köra igen. Göteborg ville gärna anordna STORK. Andra ville att festivalen skulle flytta runt.

Lundakarnevalen var fortsatt återhållsam och till karnevalen 1978 ville man ha med Lundaorkestrarna och 3-4 till från övriga Norden. Pelle Ohlsson satt med i karnevalskommittén. Man hade bjudit in karnevalens musikgeneral till SOF 78. Hur det blev för studentorkestrarnas del finns det ett par fakta på. Det ena är att Corpsus Juris vann orkestertävlingen den här gången också. Det andra är mer intressant. Vi vet att Alliancen var på Lundakarnevalen 1978, eftersom de syns i den mytomspunna porrfilmen Ligga i Lund som innehåller inklippta scener från just Lundakarnevalen 1978.

Vilka som var där spelar inte särskilt stor roll, eftersom Lundakarnevalen vid det här laget hade förlorat sin roll som en av de viktigaste mötesplatserna för studentorkestrarna. Nu fanns både SOF och STORK som hade långt större betydelse.

Det blev STORK i Uppsala 1979 eftersom det fanns en färdig kommitté och budget. Festivalen blev mycket uppskattad bland stadens nationer och befolkning, men ekonomiskt gick det inte lika bra. Det visade sig nämligen att det fanns många som anmälde sig till festivalen men sedan inte åkte, vilket gjorde att kostnaderna för logi och utfodring ökade men inte täcktes. Resultatet blev att STORK 79 gick 12 364 kr back. I bokslutet redovisas detta som en skuld till Pripps, så frågan är om det var öl som inte blivit såld eller om Pripps helt enkelt tagit förlusten. Trots det magra resultatet fanns fortfarande ett intresse för en festival i Uppsala 1981.

 

För att marknadsföra och dokumentera studentmusiken producerade Riks-SMASK en skiva med samtliga medlemsorkestrar 1979. Av dokumentationen runt den framkommer att det var en ruggigt frustrerande uppgift.

Perioden från mitten av 60-talet och 70-talet igenom kan beskrivas som studentorkestervärldens andra stora epok. Få nya orkestrar bildades under den här tiden och medelåldern i de etablerade steg. Man började tappa de mötesplatser som är så viktiga för kulturens fortlevnad för att sedan börja skapa egna, med fantastiskt resultat. Tack vare SOF och STORK uppstod ett intresse för studentorkestermusik och mot slutet av 70-talet började nya orkestrar dyka upp.

70-talets Riks-SMASK hade sina problem. Det kunde vara få representanter på viktiga möten, som tex representanter för 7 av 23 orkestrar på kongressen 1978, och det var svårt att hålla kontakten inom styrelsen, eftersom det mesta skedde brevledes. Trots detta var den nya riksorganisationen handlingskraftig och inte rädd för att bråka. Man rodde iland stora projekt som SOF och STORK.

På det hela taget var 70-talet ett uppbyggnadsdecennium med fokus på långsiktigt arbete. Detta möjliggjordes av att folk stannande kvar i orkestrarna länge. SOF och STORK skapade ett nytt intresse för studentorkestermusik och inledde en andra våg av studentorkestrar (ca 1978-1995), vilket också var en av Riks-SMASKs målsättningar. Man ville verka för att fler studentorkestrar uppstod, och att göra studentorkestervärlden allt större. Tiden ca 1965-1978 utgör studentorkestervärldens andra stora epok.   

 

Födda på 70-talet

 

Munwedret 1970?-2003

Det är något oklart när Munwedret bildades, men det sägs ha varit för att marknadsföra Tandläkarhögskolan i Göteborg som grundades 1968. Initiativtagaren kan ha hetat Carl F Ebeling. Orkestern lär ha legat nere periodvis under andra halvan av 70-talet för att starta upp igen 1979. Munwedret dödförklarades av Riks-SMASK 2003. Ett coverband vid namn Munwedret strtades vid Odontologiska Föreningen ca 2016.

Kårsetten 1972

Som medicinarstudent i Göteborg hade Ulla Zachrisson dansat i Patriciabaletten. Nu var det dags att fortsätta utbildningen i Stockholm. En kårsdragare undrade om inte Ulla kunde bilda en balett till Kårsdraget . Det kunde hon. Kursare och folk från olika gym samlades ihop och bildade Kårsetten, Kårsdragets andra balett. Dt första stora framträdandet var Kårsdragets 15-årsjubileum.

Plumparna 1972-1982?

Under det svårtolkade 70-talet blev av någon anledning manlig nakendans en grej bland ekonomistudenter. Så också på Handelshögskolan i Stockholm. Plump är handelsterminologi för en ny student, och det var sådana som brukade dansa iförda masker av Richard Nixon och mycket lite annat.

LiTHe Blås 1973

En fantastisk möjlighet hade hamnat rakt i knät på LinTek. De hade blivit tillfrågade om de ville anordna en studentorkesterfestival i Linköping våren 1973. Så som de hade kämpat med att etablera egna studenttraditioner. Och dessutom behövde man göra seriös PR för Högskolan. Men om det skulle bli studentorkesterfestival måste Linköping ha en egen studentorkester. Leif Holm, kåraktiv som hade viss erfarenhet av att spela i orkester, fick uppdraget att organisera Linköpings Tekniska Högskolas Blåscorps – LiTHe Blås. Premiärspelningen ägde rum i foajen till Linköpings Sporthall SOF 73.

BlåsYran 1973

När LiTHe Blås bildades, bildades också BlåsYran. Från början var de bara två. Premiärdansen var samtidigt som orkestern, i foajen till Linköpings Sporthall SOF 73.

Sweet Sweaters 1973

Mats Håkansson och några andra medicinare i Linköping spelade musik och tyckte att det skulle vara kul att bilda en orkester. LiTHe Blås fanns ju, men de ville ha något på sin egen fakultet. I början var fokus på tradjazz, eftersom de inte var så många och det var lättast att spela, men snart gled man över på storband, som var tanken från början. Sweet Sweaters var med på SOF sista gången 1980 och förekommer på adresslistor så sent som i mitten av 80-talet. Men då hade de redan lämnat studentorkestervärlden. Idag heter de Sweet Swing Big Band.

Mistlåhren 1978

Vem som bildade Mistlåhren, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Mistluren, vid Handelshögskolans i Göteborg Studentkår.

Luhrarne 1978

Lennart Johansson Axs storasyster pluggade i Göteborg, och när han hälsade på henne där var det G-SOF. Lennart blev imponerad av studentorkestrarna där. När han började plugga i Luleå fanns det ingen studentorkester där, så Lennart och några kursare satte anslag och fick ihop ”100 tvärflöjter och 40 pianon” till den lite obskyra sättningen i början. Premiär begicks på en personalfest för högskolans lärare.

Osquar Mutter 1978-2009

Under sent 70-tal fanns en tyngdlyftartävling på KTH. Maskinsektionens deltagare i denna kallades vid ett tillfälle för ”Vinge Mutter” och hade med sig en orkester som hejaklack. Orkestern kallades för Osquar Mutter och var med i KTHs sångartäflan i december 1978. Grundaren hette Fred Lindblad. I början spelade man på Maskinsektionens tillställningar, för att sedan utvecklas till fullständig studentorkester. Namnet Osquar Mutter återupplivades som coverband på KTH ca 2014.

Kamrerbaletten 1978

Inför Karneveljen 78 tyckte Alte Kamereren att det vore kul att ha en balett. Man drog ihop ett gäng som framförde något där men sedan upplöstes. Men man ville ha något mer fast och vände sig till Anne-Kristin Edvardsson som var danslärare i Lund.

Attraktionsorkestern 1978

Det fanns aldrig några vakanser i Phontrattarne.. Norrlänningar som ville spela fick helt enkelt inte plats i nationsorkestern. Phontrattarne drog då igång en extraorkester. En oktoberdag 1978 samlades A Mozart & the Wolfgang för första gången, ihopdragna av Johan Söderlind.

Diffraktionsbandet 1978

Diffraktionsbandet bildades vid Teknikum i Uppsala och uppträdde mest på teknologkårens egna evenemang. De var mest ett kompisgäng som bildat ett band och utvecklades med tiden till ett storband, med stigande medelålder eftersom inga medlemmar byttes ut. De var med senast på STORK 90 men begärde utträde ur Riks-SMASK 1995. Diffraktionsbandet finns än idag, men har mycket lite aktivitet.

 

 

Kapitel 5

 

80-talet

 

Redan början på 80-talet visade skymtar av studentorkestervärldens kommande utveckling. Fler och fler studentorkestrar började dyka upp och sökte medlemskap i Riks-SMASK, som nu blev tvungna att ställa hårdare krav. På kongressen 1980 införde man obligatoriskt provår för alla sökande orkestrar. Anknytning till postgymnasial anstalt var ett absolut måste. Det hände att alla möjliga ensembler ville vara med, och vissa fick man helt enkelt ge avslag.

Anledningen var festivalerna, som alla ville gå på. Om man ville spela krävdes medlemskap i Riks-SMASK eller att man fått en speciell inbjudan från organisationen. Det ingick i avtalet med LinTek att Riks-SMASK bestämde vilka som fick vara med. Därför började man också tala om att begränsa festivalen i storlek redan hösten 1980.

Det hade helt enkelt blivit svårare att organisera alltihop. Visa av erfarenheterna från STORK 79 hade man infört anmälningsavgift till festivalerna, så nu var det slut med gratisgåendet. Det behövdes ett styrinstrument för deltagandet. Dessa betalningar var dock ofta sena och gjorde organiserandet hopplöst. 

1980 hade man konstaterat att det inte fanns något fast festivalsorgan för STORK, som LinTek för SOF, och det måste ordnas. Det var Riks-SMASK självt som stått som garant för festivalen i Uppsala, och inför STORK 83 lånade man ut 10 000 kr som startkapital.

1983 började SMASK ge ut en egen matrikel över stockholmsorkestrarna. Den var mycket detaljerad och hade till och med bilder på varenda medlem. Med hjälp av den står det klart att det som idag kallas Sommarbalquestern grundades 1984 eller 1985. Då hette den SMASKorkestern som samlades en gång i veckan för att spela. Verksamheten rundades av i juli med konsert i Kungsträdgården. Sommarbaletten fanns med redan från början.

 

 

De första 10-årsmedlajerna gjordes till SOF 82 och tillverkades av Gösta Silversmed i Linköping, vilket gör dem till unika och ganska värdefulla samlarobjekt idag. Fem medaljörer var de. Den första medaljen gick till Mats Öhman. Redan då var de graverade med mottagarens namn.

 

Studentorkesterkulturen i vårt västra grannland var också på stark uppgång sedan 70-talet med många nya orkestrar. På SMASH i Kristiansand våren 1983 bildades NHABU (Norsk Hornal Akademiske Blæse Union) med syfte att säkra att festivalen organiserades även i framtiden. Det hela måste ha runnit ut i sanden så småningom, eftersom NHABU aldrig nämns i norska källor från 90-talet.

STORK 83 gick bra, men man måste ha en fast organisation för festivalen i Uppsala. På kongressen 1983 beslöt man sig för att ta kontakt med KuratorsKonventet (KK) i Uppsala. 

Fenomenet KuratorsKonventet tarvar en förklaring. De flesta känner till Uppsalas nationsväsen. Det finns idag tretton nationer, men antalet har varierat med sammanslagningar, delningar, nedläggningar och nystarter under seklernas gång. Det har sina huvudsakliga rötter i 1600-talet, när studentantalet började öka i takt med att stormakten Sverige växte. För att hålla ordning på studenterna blev det obligatoriskt för dem att tillhöra en nation med tillsatt inspektor. Det blev kurators uppdrag att rapportera hem till församlingsprästen om hur studenten hade skött sig under läsåret. Systemet nämns i universitetets dokument första gången 1628 med att studenterna skulle ”inspekteras landskapsvis”. Men andra källor har klagat på ”provinsiella sammanslutningar” bland studenterna redan innan detta. Och där uppstår en hönan-eller-ägget-situation. Inrättades nationerna efter landskap för att det var så studenterna var införda i universitetets matrikel (efter folkbokföringen), eller för att man tillsatte kontroll över organisationer som redan fanns? Det får vi aldrig veta.

Hursomhelst hade nationerna till uppgift att hålla studenterna åtskilda i lagom stora grupper, och sådan är mentaliteten än idag. 1831 hade tanken på samarbete någorlunda medvind, och nationerna bildade KuratorsKonventet (KK) för att besluta om vissa frågor gemensamt (studentkår lyckades man förhala till 1849). Ordföranden för KK kallas Curator Curatorium (CC).

Vid ett möte mellan Riks-SMASK och KK hösten 1983 visade det sig att det fanns goda möjligheter att uppnå ett samarbete i tillsättandet av kommitté och planerandet av festivalprogrammet, men det fanns många svåra hinder när det gällde fördelning av ekonomiska risker och resultat, speciellt när det gällde att hitta en gemensam lösning för nationerna.

Inför STORK 1985 löste man det. KK tog på sig att ordna avtalen med nationerna den gången, men det skulle dröja länge innan lösningen blev permanent. Däremot blev det från och med nu KK som utsåg STORK-general, vilket förmodligen bidrog till att sprida intresset för STORK bland nationerna. Hittills hade det varit folk med nationserfarenhet som stod Christer Hjort nära.

På kongressen 1984 diskuterades festivalernas framtida form. Orkestrarna blev bara fler och större. SOF 84 hade Riks-SMASK fått säga nej till flera på grund av platsbrist. Efter en lång diskussion beslöt man sig för att antingen höja deltagaravgiften eller sänka standarden på mat och boende om så många som möjligt fick plats.

Det var svårt att nå ut med information från Riks-SMASKs styrelse till orkestrarna. Orkestrarna ville gärna ha protokoll och rapporter per brev. Styrelsen påpekade dålig uppslutning på mötena och bristande information inom regionerna. Det visade sig att många enskilda musiker inte ens visste vad Riks-SMASK var, ett problem man dras med än idag. 

Följetången Lundakarnevalen var något Riks-SMASK knappt ägnade något intresse åt under 80-talet. 1982 hade Corpsus Juris vunnit orkestertävlingen igen. Alliancen åkte inte eftersom det var tentavecka på Chalmers veckan efter, men Dr Mombasa och tre till åkte ner med Mistluren. 1986 stod orkestertävlingen mellan Bleckhornen (etta), PQ (tvåa), Alte Kamereren (trea) och Pulpahornen (fyra). Folk från andra orkestrar har intygat att de var där. Tävlingen stod varken mellan städer eller länder utan mellan de som ville vara med. Lundakarnevalen var något orkestrar åkte på för att de ville, inte för att de blev inbjudna eller vann någon uttagstävling. Förmodligen fick alla en inbjudan.

 

SMASK 3 spelades in 1986. Gissa sponsorn.

 

Staden Linköping skulle fylla 700 år 1987 och Linköpings kommun bad Riks-SMASK om att få festivalen. Det blev ett svårt beslut för styrelsen, eftersom det var Uppsala som stod på tur. Men kommunen lovade massiv PR-kampanj, TV-utsändning, och jubiléumskonsert i Folkets Hus. Festivalerna hade vuxit mer och mer och därmed blivit allt svårare att arrangera, så draghjälp var ju bara positivt. Detta beslut fattades våren 1985. Allt var upplagt för den största SOF:en någonsin.

Kjell Rundqvist, RS-ordförande 1982-87 skrev i SOF-tidningen 1987 att ”Studentorkesterfestivalen i Linköping har på 15 år vuxit till att bli Sveriges näst största studentarrangemang (Karnevalen i Lund är större – vart 4:e år).”

Våren 1987 gick allt kommunen lovat upp i rök. Folkets Hus bröt kontraktet och upplät stället åt SAABs bolagsstämma istället. Då rök också TV-utsändningen. Kommunen brydde sig inte ett dugg. Den utlovade PR-kampanjen syntes inte ett spår av trots att kommunen själva bett om festivalen.

Kjell Rundqvist var inte nådig i sin kritik i Östgöta Correspondenten:

”I kommunens eget jubileumsprogram för maj talas om ett specialfrimärke på posten, om besök på centralstationen och annat. Men om över 30 studentorkestrar som inte vill något hellre än att spela för Linköpingsborna nämns inte ett ord! Om kårtegen med 36 vagnar sägs heller ingenting.”

SOF-tidningen 1987 dryper av skämt om vad man kan göra i Linköping under jubileumsåret. Till guldkornen hör ”gå runt i Lambohov och titta på grusgropen” och ”hyr en cykel och släng den i Stångån.”

Riks-SMASKs styrelse och LinTek inledde en rättsprocess mot Folkets Hus för kontraktsbrott. Den blev långvarig och avslutades genom förlikning 1989. Jubileumskonserten skulle få genomföras gratis på Folkets Hus under SOF 91. En klen tröst.

Linköpingsmusiker har ibland undrat om det fanns några upprörda känslor i Uppsala över att det var SOF två år i rad. Svaret är att det fanns det inte. Tvärtom blev uppehållet ett slags andningshål för Uppsala, eftersom studentorkestervärlden i staden var i svajning vid denna tid.

 

 

Mini-BRUNK dök upp i Uppsala i mitten av 80-talet. Vissa studentorkesterveteraner gick i taket och försökte sätta stopp för tilltaget. ”Brunken är odelbar,” hette det. Mini-BRUNK bestod oftast av två storband som körde dansspelningar efter varandra. Samma fenomen fortsatte in på 00-talet, då med rubriken Battle of the bands.

1987 fanns ett utbrett missnöje med det lokala Riks-SMASK-samarbetet i Uppsala. Vissa kallade det UMASK (Uppsalas Musicerande Akademikers Samarbetande Kårorkestrar) även om namnet aldrig blev officiellt. Det hela fungerade dåligt. Christer Hjort hade dragit sig tillbaka från arbetet med studentorkestervärlden, men aldrig fått någon egentlig efterträdare. Telefon- och adresslistor förblev ouppdaterade, information från Riks-SMASK förmedlades inte, möten förekom inte överhuvudtaget och man befann sig i en ohållbar situation, speciellt som Uppsala var värd för STORK. Det var svårt att hitta STORK-generaler redan på den tiden, och kommunikationskollapsen gjorde inte saken lättare. Jonas Förare, Kommendörkapten för Wijkmanska Blecket, tog initiativet till att starta en ny organisation.

Under KuratorsKonventet finns 14 underkonvent, som sammanför liknande nationsaktiviteter med varandra på samma sätt. Det finns ett teaterkonvent, körkonvent, tidningskonvent, internationellt konvent och så vidare. Med hjälp av dåvarande Curator Curatorium Katarina Bäcklund Stålenheim (också från Wijkmanska Blecket) bildades OrkesterKonventet (OK) 1987. Jonas Förare blev dess förste ordförande.

OK blev mycket lyckat, eftersom det förankrade Riks-SMASKs uppsaliensiska gren i den lokala studentkulturen och det gjorde det lättare att hitta en GS Uppsala. Att ha varit ordförande för ett underkonvent ser nämligen bra ut i CV:t. I början var det OKs ordförande som var GS Uppsala, men med tiden ändrade man så att det var vice ordförande istället. Så förblev det fram till mitten av 90-talet.

WAM gick i pension från Pripps cirka 1987. Hans kontakter med studentorkestrar och andra studentorganisationer övertogs av Harald Grindelöv, som hade precis samma känsla för sådant.

1987 innebar också bokstavligt talat ett märkesår i studentorkestervärlden. Idén var att om SMASK frågade Pripps om de ville ha sitt märke på alla orkestrar och de sade ja, kunde man få mycket pengar. Det verkar ha fallit väl ut. Pripps pentagon syns lite överallt i studentorkestervärlden sedan dess.

1988 var STORK tillbaka i Uppsala. Katarina Bäcklund Stålenheim frågade 1985 års general hur STORK-generaler utses och om någon utsetts för STORK 88. Svaret blev att det är det KK som gör och att det inte fanns någon. Man diskuterade om det fanns någon lämplig kandidat, men tiden gick, ingen dök upp och det började bli bråttom. Det var helt otänkbart att det inte skulle bli någon STORK, så Katarina ställde upp själv. Hon ville ha folk från så många nationer som möjligt och frågade runt. Till slut blev det en ganska stor kommitté. Festivalen blev lyckad.

Sedan 1987 hade man kongressen i samband med SOF, och SOF 89 blev rekordstor. Man tog än en gång upp frågan om festivalernas framtid. Ett förslag om att lägga festivalen i Göteborg konstaterades vara icke aktuellt. Man poängterade också att meningen med SOF och STORK är ett möte mellan orkestrarna och fanns till enbart för deras skull, till skillnad från Quarnevaler, Lundakarnevaler och liknande evenemang. Festivalen är också Riks-SMASKs huvudsakliga arbetsuppgift och orkestrarna hade stora möjligheter att påverka den. 

 

SMASK 4 spelades in 1989. Den finansierades av Vattenfall, eftersom mats Öhman jobbade där. Han lyckades skaffa skivspons åt orkestrar där det kunde finnas blivande elektroingenjörer.

 

SOF 1989 gick med rejäl vinst – 120 000 kr – men allt var inte guld och gröna skogar. Inom Riks-SMASK konstaterade man att festivalerna började nå oanade dimensioner vad gällde administration, logi och finanser, och därför blev mycket svårhanterliga. LinTek såg ingen egentlig nytta med SOF. I Uppsala var det kämpigt att få nationer att ställa upp, och de som gjorde det önskade fler och längre dansspelningar än vad orkestrarna klarade av. Det gällde också att få till ett avtal mellan Riks-SMASK och KK, vilket Katarina Bäcklund-Stålenheim jobbade på. Vad som blev av det nämner inte källorna. Skulle man hitta en tredje stad för festivaler?

Phontrattarne gick ur Riks-SMASK 1977, men 1989 sökte de nytt medlemskap. Det beviljades 1990, men orkestern blev inte särskilt aktiv i någon del av studentorkestervärlden. Speciellt inte på festivalerna.

Sammanfattningsvis utgjorde 80-talet studentorkestervärldens verkliga guldålder. Festivalerna gick bra, man badade i sponsorpengar från Pripps och nya studentorkestrar sköt upp som svampar ur jorden. Men det utgjorde i sig ett tilltagande problem, eftersom man märkte att man inom en snar framtid inte skulle kunna hantera det hela. Man insåg att 70-talets tankar på ständig expansion kanske inte bara var av godo.

 

 

Födda på 80-talet

 

Marias FelsteGH 1980

Vem som bildade Marias FelsteGH, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall som balett till SiGHstinska Kapellet, vid Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala.

Wijkmanska Blecket 1981

”Varför finns det inget sånt här på vår nation?” undrade Anders Bengtsson när han såg alla studentorkestrar som passerade genom Uplands nation på STORK 81. Men på Uplands fanns ingen kultur alls. Ingen kör, inget spex och värst av allt, ingen orkester. Anders och ett antal nationsaktiva hade bland annat sjungit i domkyrkans ungdomskör och spelat i Uppsala Paradorkester. Snabbt satte man ihop en nationsorkester och letade upp lite noter i nationens arkiv. Första framträdandet blev på en femtioårsfest för en av nationens hedersledamöter under namnet Upplands Nation Orkester. Snart tog man sig namnet Wijkmanska Blecket efter nationsspöket Svante Wijkman.

Glansbandet 1981

Leif Eriksson och Göran Rehn hade sett alla studentorkestrarna på STORK och bara måste ha en egen vid Medicinska Föreningen i Uppsala. Fokus var på storbandsjazz som gällde ända från början. Ursprungligen var de bara 7-8 personer men musiker från Dragskåpet var med och kompletterade flera stämmor en tid.

Tupplurarna 1982

Jan Grahn och Klas Gunnarsson hade börjat i Diffraktionbandet, men det var mest ett kompisgäng som spelade och tog inte in några nya medlemmar. Killarna ville uppleva äkta studentorkester, satte upp ett anslag på Teknikum och fick på så sätt ihop ett antal musiker. Jan och Klas älskade tradjazz och det var det de fick spela, tillsammans med övriga arr de kunde skrapa ihop. Eftersom det fanns en stor efterfrågan på dansmusik blev det med tiden storbandsjazz som kom att dominera istället.

Wermeslaget 1982-2005

Wermeslaget bildades vid Värmlands nation i Uppsala av Håkan ”Hocke” Engarås. Sannolikt tog han inspirationen från alla andra studentorkestrar. Det var storbandsjazz som gällde ända från början.

Solstinget 1982-2002

Vem som grundade Solstinget, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall vid Karlstad studentkår. Solstingets sista kända spelning var på en alumnsammankomst vid Karlstad Universitet 12 april 2002.

OM-letten 1982- ca 2007

Vem som bildade OM-letten, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Osquar Mutter, vid Maskinsektionen vid KTH.

Sprætten 1982?

SMUSKs herrbalett som troligen uppträdde första gången 1982. Grundaren och anledningen är okänd.

Attrapperna 1983

Vem som bildade Attrapperna, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Attraktionsorkestern, vid Norrlands nation i Uppsala.

Skenbenen 1983

Vem som bildade Skenbenen, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Glansbandet, vid Medicinska Föreningen i Uppsala.

Tandkötten 1983?

Munwedrets dambalett. Vem som bildade Tandkötten, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall vid odontologiska Föreningen i Göteborg. Tandkötten fanns kvar som fristående dansgrupp och senare dansförening efter Munwedrets bortgång, och kanske gör det än idag. 

Borrswengarne 1983?

Munwedrets herrbalett. Vem som bildade Borrswengarne, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall vid odontologiska Föreningen i Göteborg. Borrswengarne fanns kvar som fristående dansgrupp efter Munwedrets bortgång, och kanske gör det än idag. 

Efterfrågekurvorna 1984-2002?

Helén (efternamn okänt) som börjat på Handels 1983 diskuterade med Mercblecket om det inte vore roligt att ha en egen balett. Det tyckte Mercblecket., så 16 april 1984 gjorde Helén och fyra kursare slag i saken. Första framträdandet blev på SOF 84. Ursprungligen hette de Paretobaletten.

Kalvdansen 1985-1987

Våren 1985 hade ett gäng tjejer bestämt sig för att bilda en balett till Hornboskapen. Kalvdansen blev ett uppskattat inslag på spelningarna, men det var sällan det fanns plats för dans på scen. Därför gick orkester och balett skilda vägar 1987. Enligt myten såldes de till Wijkmanska Blecket för en back öl. Mer sannolikt är att de gick upp i Marias FelsteGH.

Benwermarna 1985

Benwermarna började som fristående dansgrupp i ett garage på Rackarbergets studentbostäder i Uppsala. De tog kontakt med Wermeslaget och samarbetet blev fruktsamt. 1995 gick de dock skilda vägar. Benwermarna fortsatte som fristående dansgrupp och finns kvar än i dag, nu som dansförening på Värmlands nation.

Lusen Big Band 1985

Lusen bildades av linköpingsstudenter som ville spela i storband. De fick en studentorkesterprägel och var med på SOF eftersom studentorkester var hett på 80-talet, men har alltid haft en mer professionell inriktning.

Kjolspringet ca 1986

Vem som bildade Kjolspringet, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Solstinget, vid Karlstad studentkår.

Blåshalsorkestern 1985?

Blåshalsorkestern fanns vid Odontologiska Föreningen i Stockholm och var med som observationsorkester på STORK 1985. Vad som hände med dem sedan är okänt.

Östgöta NationsKapell 1985

Anders Westerholm ville ha en orkester på Östgöta nation i Uppsala våren 1985. Ursprungligen var de en liten, löst sammanhållen och brokig sättning som uppträdde under namnet Pina Colada Ostros. Mats Nyfjäll, som spelade flöjt, blev det första blåsinstrumentet. På hösten tillkom några blåsare till, och då började Mats skriva egna arr. Den första spelningen blev i Skivor till kaffet med Bertil Perrolf, som livesände från Östgöta nation med anledning av att nationshuset fyllde hundra år. Då hade man börjat sträva åt storbandshållet, speciellt inspirerade av filmen Blues Brothers. Namnet Östgöta NationsKapell har gamla anor inom nationen, hur gamla vet man inte.

Panelhönorna 1985-?

Pamela Davidsson såg alla baletterna på STORK 1985 och undrade varför Tupplurarna inte hade någon. ”Har du sett hur mycket tjejer det är på Teknikum?” blev svaret. Men Hösten 1985 skrapade Pamela ihop ett gäng som gjorde koreografi och kläder själva.

Blåslaget 1985

På 80-talet var det tradition att de som gick andra terminen på läkarutbildningen vid Karolinska Institutet satte upp ett spex för de som gick första terminen. Våren 1985 hade detta spex en orkester som på skoj kallade sig Block Sabbath efter Lars Block, som ledde den. Hösten samma år skulle Medicinska Föreningen vara värd för Nobel Night Cap. MF ansåg att det behövdes en blåsorkester och frågade Lars om saken. Han fick ihop en handfull musiker som kunde framföra lite gamla musikkårsnoter inför nobelpristagarna och andra celebra gäster. De kallade sig MFs Blåsorkester och fortsatte spela, och bytte efter någon tid namn till Blåslaget. De visste då inte att andra studentorkestrar fanns. 1987 firade Blåslaget 500-dagarsjubileum. Döm om förvåningen när en organisation som hette SMASK rullade in på jubiléet och tyckte att Blåslaget skulle vara med på SOF!

Dragplåstret 1986

1986 var det fortfarande så att de som gick andra terminen på läkarutbildningen vid Karolinska Institutet satte upp ett spex för de som gick första terminen. Paula Lipponen hade koreograferat danserna, och någon från Blåslaget frågade om inte Paula ville starta en balett till dem. Och det ville hon. Flera av dem som dansat i spexet kom med i den nya baletten, samt en del andra som såg anslagen man satte upp. Första framträdandet blev på MFs luciabal 1986.

Vihrvlarne 1987

Vem som bildade Vihrvlarne, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Luhrarna, vid studentkåren i Luleå. Ursprungligen hette de Norrskensbaletten.

Isterbandet 1988

I svärfars skivback, där fanns den. Idén. På 80-talet var studentlivet vid den fortfarande lilla högskolan i Växjö på uppgång. Henrik Dahlström hade vid ett besök hos sin blivande svärfar hittat en skiva med Alte Kamereren. Han insåg att Växjö också behövde en studentorkester och hittade lite folk som kunde spela. Så föddes Växjö Studentorkester. En dag spelade man på en företagsfest och uppdragsgivaren ville att orkestern skulle anfalla ett tåg som tog gästerna till hyttsill på ett glasbruk. Så gjordes till stor uppskattning och väl framme bjöds det på isterband grillade i glasugnarna. Då stod orkesterns nya namn klart – Isterbandet!

Svettiga tjurarna

Kruthornens herrbalett som uppträdde första gången 1988. Grundaren och anledningen är okänd.

Dekadansen ca 1989

Vem som bildade Dekadansen, hur och varför är hittills okänt. Grundaren kan ha hetat Martina Jordan Det var i alla fall vid Östgöta nation i Uppsala. Möjligtvis var det sim fristående dansgrupp.

 

 

 

Kapitel 6

 

90-talet

 

STORK 90 erhöll ett uppstartslån på 14000 kr från Riks-SMASK, som fortfarande stod som ekonomisk garant. Och det verkade behövas. Om det blev underskott eller inte ger källorna inget definitivt svar på. Intresset från nationerna hade varit svalt, och även publiken verkade mindre intresserad nu än för några år sedan, tyckte någon sig märka.

”Kanske borde man göra om festivalen från grunden. En av grundidéerna med festivalen är ju att man ska få en chans att lyssna på, och lära känna andra orkestrar, men som det är nu hinner man knappt springa mellan sina egna spelningar. Kanske vore det en idé att fösa ihop alla orkestrar och spela för varandra istället.”

 

Den stolta dubbelputten

Riks-SMASKs logga, dubbelputten, ritades av Tord Elfwendahl på uppdrag av styrelsen 1991. Det var i samma veva man tog fram de insignier styrelsen bär samt den medalj man får när man avgår. Ett bordsstandar med dubbelputten skickades ut till alla medlemsorkestrar.

Man började återigen prata om att ha festival på andra orter. Den här gången diskuterades Stockholm, Göteborg, Karlstad Växjö och Örebro inför SOF 93. Man visste att Karlstad och Växjö hade SOLA respektive SOVA, och kanske kunde ha något i samband med dem. LinTek tvivlade på om de ville vara ekonomisk garant för SOF och man började utreda om det fanns någon annan. Linköpings Förenade StudentKårer (LIFS) var intresserade av SOF ett tag. Man undrade också hur man skulle kunna få upp ögonen hos Linköpings och Uppsalas kommuner för PR-värdet i festivalen.

Den första finländska studentorkesterfestivalen, Puhallus (”Blåsning”), hölls 20-22 april 1990 i Uleåborg. Idén hade funnits redan på 80-talet, men nu var det Teekkaritorvet från Uleåborg som stod som värd. Puhallus anordnas vartannat år i olika finländska studentstäder än idag, men Finland har ingen egen riksorganisation.

1991 beslutade sig studenter på Kungliga Musikhögskolan för att hålla en egen intern melodifestival. De hade den tvivelaktiga smaken att döpa evenemanget till SMASK (Sveriges MusikAkademikers Sång Kåntest). 1992 utvecklades tävlingen till att täcka hela landet, och man hade den ännu tvivelaktigare smaken att döpa den till Riks-SMASK. Deltagande är studenter från musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro, Ingesund och Piteå. 1998 diskuterade det riktiga Riks-SMASK om namnet SMASK behövde skyddas på grund av detta, men beslutade att så inte var fallet. Tävlingen är en helt intern angelägenhet för musikhögskolestudenter, och har aldrig inkräktat på det riktiga Riks-SMASK på något sätt.

1989-1996 gavs Nationalencyklopedin ut på initiativ av regeringen. 1995 kom band 17 (SMY-SYREM) ut och i det fanns uppslagsordet Studentorkester. Redan 1991 hade Riks-SMASK kontaktat NE som nappade på idén. Uppdraget att författa texten gick till Katarina Bäcklund-Stålenheim.

LinTek förblev till slut ekonomisk garant för SOF 91, men fortsatte att tvivla. I fortsättningen ville man ha med en representant på Riks-SMASKs möten. Riks-SMASK hoppades på att det hela skulle glömmas bort (vilket det också gjorde), om inte skulle man aldrig diskutera formen på festivalen med denna representant.

STORK 92 var som vanligt ett populärt evenemang, även från nationernas perspektiv. Organisationen och kontakterna med kommittén hade fungerat bra. Dock gav STORK ett dåligt ekonomiskt resultat bland de nationer som hade fredagar och lördagar som sina stora vanliga kvällar. Flera av dessa var tveksamma till att medverka i STORK 94. Möjligtvis kunde man vara med en av kvällarna. Återigen började diskutera om KK kunde vara ekonomisk garant. De var positiva till STORK, men ville ha en mer allmän studentfestival, med teman på nationer, världens längsta smörgåsbord, grytlockssolare i kortegen som exempel. Diskussionen om festival i Karlstad, Örebro eller Växjö dök upp inom Riks-SMASK igen, men som vanligt blev det inget av den.

Vid denna tid hade Riks-SMASK mycket tät kontakt med respektive festivalkommittéer. Dessa fick presentera sig och sina verksamhetsområden för styrelsen, som i sin tur fick uttala sig om budget och annat.

När detta skedde 1993 var man väl införstådd med de svårigheter det innebar att ordna festivalerna. Frågan om att ordna STORK i september istället lyftes för första gången. Man övervägde att kommersialisera sig mer och gå med på nationernas önskemål om orkestertyper – dansorkestrar eller marschorkestrar på ställen där så önskas. Vissa ville ha temakvällar som soul eller bayersk afton.

För SOF 95s del beslutade man sig för att samla hela festivalen i Folkets Park istället för att lägga vissa delar på campus som tidigare. Detta var alltså Riks-SMASKs beslut. Det viktigaste för orkestrarna var som alltid att träffa varandra och visa upp sin musik för allmänheten, främst andra studenter. Man ansåg att detta var syftet med festivalerna. Men man hade också svårt att nå ut till gemene student.

SOF 93 gick rejält plus och gav Riks-SMASK ett välbehövligt tillskott i kassan. Pengarna användes bland annat till att sponsra orkestrarnas reskostnader. Man diskuterade om att införa en egen startkapitalfond för att göra SOF mindre beroende av LinTek.

 

Tidningen Riks-BLASK gavs ut 1989-95. Utgivningstakten var ojämn, det var ohyggligt svårt att få in material till den och tjockleken varierade stort. När den var som störst innehåll Riks-BLASK kontaktuppgifter, kalendarium över konserter, information från Riks-SMASK, instrumentannonser och kontaktuppgifter till ljudtekniker, busschaufförer och dylikt. Ett exemplar skickades till varje orkester och det är mycket oklart hur många som faktiskt fick läsa den.

På Kongressen 1993 beslutade man att sammanställa och ge ut Riks-SMASKs medlemsmatrikel med information om och kontaktuppgifter till samtliga medlemsorkestrar. Den blev klar 1995, var otroligt välgjord och sponsrad av Pripps. Får man tro dess uppgifter fanns det vid tiden ca 1200 aktiva studentmusiker i 32 orkestrar i Sverige 1995, och de flesta orkestrar hade i alla fall över 20 medlemmar. Vissa hade dubbelt eller tre gånger så många. Snittet ligger på 42 medlemmar. Tanken var att matrikeln skulle ges ut om inte varje så i alla fall vartannat år. Så blev det inte. Det berodde på tekniska landvinningar som gjorde kommunikationer mycket lättare.

 

Medlemsmatrikeln 1995, den enda som producerades. Visserligen gjorde Riks-SMASK matriklar redan på 80-talet, men det var mest en adresslista och inte så här ambitiöst. Internets intåg gjorde kontakter mellan orkestrarna mycket enklare.

I mitten av 90-talet hade nämligen internet gjort sitt intåg i studentorkestervärlden. 1995 noterade Riks-SMASK att flera orkestrar hade hemsidor, men hade ingen egen. Istället rekommenderade man Wijkmanska Bleckets hemsida med tillhörande länksida som skapats våren 1994. Det kan ha varit den allra första orkesterhemsidan.

Dessutom kom nymodigheten e-post. Det fanns en mailinglista för studentorkestrar som även den sköttes av Wijkmanska Blecket. Riks-SMASK uppmuntrade alla orkestrar att skaffa egna adresser och lägga till sig på listan. 1998 gjorde Riks-SMASK en egen. Man beslutade sig också för att e-mail nu skulle vara styrelsens främsta kommunikationskanal.

Riks-SMASKs första egna hemsida byggdes av Pär-Ola Jansell (f. Andersson) från Alte Kamereren, GS Lund 1995-98. Arbetet utfördes över julen 1995. Webhotell var inte allmänt tillgängliga på den tiden, så hemsidan låg på Akademiska Föreningens i Lund server. Att flytta den därifrån var ingen enkel sak. Därför blev det underförstått att det alltid var GS Lund som var Riks-SMASKs webmaster, och så förblev det fram till 2005.

Hemsideskulturen bland studentorkestrar blommade ut strax efter detta. Internet var nytt och det fanns alltid någon i varje orkester som tyckte det var kul att fixa med en hemsida. Det fanns ofta stora och ständigt uppdaterade bildarkiv, medlemspresentationer, sektionssidor, redogörelser för turnéer och andra äventyr och en hel del annat kul. Det gick att bli rikskändis i studentorkestervärlden via dessa hemsidor, för praktiskt taget alla läste dem. Men den här kulturen ebbade ut i mitten av 00-talet när sociala medier gjorde sitt intåg och internet blev mindre anonymt.

Riks-SMASK har för övrigt haft två nya hemsidor efter den första. Gemensamt för dem alla är kontaktuppgifter, och den ständigt växande skivförteckningen.

Samarbetet med Pripps tog slut för Uppsalas del när depån lades ner 1994 och Kurt Sundstedt gick i pension. Alla uppsalaorkestrarna bjöds in till en stor fest på depån, sedan stängdes den. Ett visst samarbete fanns kvar i form av spons till STORK, men någon gratisöl blev det inte längre. Harald Grindelöv var nu också ansvarig för Uppsala men hade betydligt mindre möjligheter att vara frikostig. Samhällets syn på studentkultur var inte alls lika positiv längre och man hade inte någon liberal inställning till alkoholkonsumtion.

STORK 94 blev en ekonomisk braksuccé med ca 100 000 kr i vinst, vilket bäddade för en ny festival i Uppsala 1996. Nu var det i Linköping orosmolnen började torna upp sig. Riks-SMASK tvivlade på om LinTek hade de 200 000 som skulle täcka en förlust. LinTek gnällde i sin tur på det gällande avtalet. LIFS sågs fortfarande som en möjlig garant, liksom senare Kårservice i Linköping (KIL). Norrköping var intresserat av själva festivalen. För Riks-SMASKs del var det inget som sade att SOF måste vara i Linköping. Man hade börjat bygga en reservfond och ville nu ha separata fonder för SOF och STORK.

Tvivlen blev större när generalen för SOF 95 dök upp och började prata förändringar. Han ville ha ”mer festival och mindre studentorkester i SOF”. Det här var en tid när både musik- och stadsfestivaler växte sig stora i Sverige, så det var antagligen så han tänkte. Riks-SMASK muttrade, och protokollen nämner bland annat ”nåt jävla disco” i stora tältet och ”15 000 för ett fyrverkeri ingen ville ha.”

Trots detta blev alla nöjda med SOF 95. Dock stod det klart att man måste flytta fram sina positioner, eftersom orkestrarnas roll i festivalen avsiktligen hade krympts. Festivalprogrammet nämnde lastbilsflaken men inte orkestrarna i kårtegen, vilket är en stridsfråga än idag. En som orkestrarna ständigt förlorar. Ljudvolymen från flaken får fler och fler orkestrar att tappa intresset för kårtegen. Från och med nu hade man kongress varje år. Den hade varit i samband med festivalen sedan 1987. Man ville se mer representation från Riks-SMASK i kommittén för att granska bokslut etc.

 

QORK (Qul Och Roligt på Kåren) anordnades för första gången i samband med INK 1995. INK, InterNordisk Kongress, består bara av PQ, Axelbandet och Strindens Promenade Orchester, men den här gången ville de bjuda in fler. Och alla kom. QORK togs snart över av SMASK och anordnas än idag varje år i Stockholm.

 

1995 reviderades region Lund. Isterbandet hade hittills räknats till region övriga, men nu sorterade de under Lund. Det gjorde även Vågspelet från Karlskrona. Åren som följde tillkom SOS från Halmstad, Utblås1 från Jönköping och det planerades en orkester i Kalmar.

Inte nog med att SOF 95 började sätta orkestrarna i baksätet. GS Lund hade vid den här tiden regelbundna möten med ledningarna för Lundakarnevalen. Man framförde kritik mot Lundakarnevalen 90 där orkestrarna upplevt bristande organisering av sexor, osmidigt uppträdande från funktionärernas sida och i allmänhet bristande information. Man ville ha det bättre inför 1994. Stockholmskarnevalen hade återupplivats 1977 och gick sedan 1981 vart tredje år. Det hände att den krockade med SOF och STORK, vilket man helt enkelt fick acceptera, även om det gjordes försök att förhandla om datumen. Stockholmsorkestrana var med på Quarnevalen, och det hände att andra reste dit också. 1993 hade ställde Quarnevalen krav på att orkestrarna måste sälja Bruxanvisningen för att få vara med. Alla bojkottade Quarnevalen utom PQ som ställde upp. Saken togs upp i Riks-SMASK där man diskuterade både quarnevalens och Lundakarnevalens inställning till studentorkestrar. Historien upprepade sig.

 

OrkesterKonventet spelade in en gemensam skiva 1995. Den släpptes på JätteBRUNK samma år. På 90-talet hade BRUNK återkommit till nationsmiljö, och under STORK-år var det ”vanlig” BRUNK och på SOF-år var det JätteBRUNK. Enligt de som minns. Vissa minns

I Uppsala började ett nytt kapitel i STORKs historia när Monica Landmark (f. Larsson) från Hornboskapen blev general för STORK 96. Det var fortfarande KK som tillsatte generalen och tillträdande CC visste att Monica var driftig. Hon hade varit försäljningschef STORK 94 och dessutom anförare för Hornboskapen. Det skulle vara svårt att hitta en bättre kandidat för uppgiften. Monica nappade på uppdraget direkt och började samla ihop folk till kommittén. Dörrknackning hos varje nation gjorde att kommittén till slut bestod av 16 personer. Mycket nationsfolk, men en del musiker också, från Hornboskapen, Wijkmanska Blecket och Dragskåpet.

Men inte nog med det. STORK var den stora grejen som hände i Uppsala och involverade alla nationer. Så naturligtvis skulle alla vara med och dela på den ekonomiska risken. Monica pratade med CC som hon kände lite grann från Södermanland-Nerikes nation och lyckades på så sätt få till ett avtal mellan KK och Riks-SMASK om att KK skulle vara ekonomisk garant för STORK. Och det var heller inga problem. Festivalen angick ju alla och nationerna tjänade pengar på den. Monica Landmark hade lyckats med det Riks-SMASK hade önskat i många år – att skapa en fast institution för STORK som dessutom kunde vara ekonomisk garant för festivalen. Redan 94 hade visserligen Niclas Nordquist varit både PR-ansvarig för festivalen och GS Uppsala, men nu satte traditionen med hornboskapare på tunga poster inom studentorkestervärlden igång på allvar. Och den skulle vara länge.

STORK 96 gjorde en jättevinst och allt var tryggat inför framtida STORKar. Avtalet fanns ju på plats. Riks-SMASK var otroligt nöjda.

SOF 97 gick också med vinst men Riks-SMASKs del blev den ganska lilla summan 17943 kr. Överoptimism och tro på lönsam prylförsäljning bidrog till stora fel i budgeten. Försäljningen sjönk jämfört med tidigare år.

Vid ungefär samma tid blev man varse att de flesta orkestrarna saknade egna försäkringar för instrument, balettkläder och annan egendom. Man kontaktade försäkringsbolag om möjligheten att kunna teckna gemensam orkesterförsäkring via Riks-SMASK. Folksam var positiva, men så småningom rann det hela ut i sanden.

STORK 98 blev den största festivalen någonsin ur orkesterperspektiv. 1700 musiker i 46 orkestrar deltog. SOF har sannolikt alltid varit större publikmässigt (man brukar tala om 15000 besökare), men det här var en verklig milstolpe. Det var också första gången man delade ut en medalj för 25 festivaler. Den allra första gick till Dr Mombasa.

I studentorkestervärlden var man fortfarande medveten om svårigheterna med att ordna både SOF och STORK, speciellt inför de vanliga problemen med att få till STORK 98. Nationerna var inte längre lika positivt inställda till festivalen. I SMASK lyftes än en gång frågan om det fanns andra städer som var intresserade av att anordna STORK. Ingen av regionerna var det. Dessutom påpekade man att avtalet med KK hade förbättrat situationen.

Men frågan var befogad. Man talade allt oftare om att det var viktigt att SOF och STORK förstod att det var Riks-SMASK som var deras uppdragsgivare och att det var en studentorkesterfestival de skulle ordna. Likaså att festivalen skulle betala del av vinsten till Riks-SMASK. Att sådant inte betalades i tid gjorde att Riks-SMASK periodvis hade skral ekonomi. Man beslutade att bjuda in festivalgeneralerna till framtida möten, eftersom de hade blivit allt mindre synliga i Riks-SMASK.

Riks-SMASKs ordförande har skrivit ledare i festivaltidningarna åtminstone sedan 1980, men den hade mest handlat om festivalens historia. I STORK-tidningen 1998 hade man för första gången med en informationssida om vad Riks-SMASK är och vad organisationen gör, eftersom det var så svårt att nå ut med information om det till medlemmarna.

Generalerna brukade vara väl införstådda med vad som gällde och dessutom positivt inställda till Riks-SMASK, men det fanns andra problem. I Linköping fördes diskussioner om att göra SOF till ett av LinTeks utskott. Riks-SMASK var skeptiska till idén eftersom det kunde innebära att man tappade inflytande över SOF. Lyckligtvis blev det inget av det.

1998 kläckte man också idén till en nationell sångbok där varje orkester skulle bidra med ett antal sånger. Dessutom innehöll den harmisar på ett antal jamlåtar. Man tänkte att det också var ett utmärkt sätt att nå ut till den enskilde musikern med information om vad Riks-SMASK är och vad de gör. Det blev succé. Boken kom ut i 1630 exemplar 1999 och sålde slut direkt.

 

Riks-SMASK egen sångbok. En raritet idag. Innehållet fick vissa att studsa. En reviderad nyutgåva planerades 2004, men det stod snart klart att varken tid, energi eller intresse fanns.

Vad man inte hade väntat sig var en skitstorm i ett vattenglas. I Halmstad studentkårs tidning Motvinden nr 1 2000 skrevs en ledare som kritiserade vissa av texterna i sångboken. Riks-SMASK fick ett svar publicerat i följande nummer, men sedan rann det hela ut i sanden.

Arbetet med att hitta STORK-general hade vid det här laget blivit allt svårare. Generalen för STORK 98 skulle tillsammans med CC gå ut på nationerna och hitta en till STORK 2000. Detta beräknades vara klart till jul 98, men där misstog man sig. Generalen tillsattes inte förrän sommaren 99, och i november samma år fanns bara general och kassör i kommittén. Det väckte diskussioner om att flytta STORK i tiden.

Det var också i samband med detta samarbetet med Pripps gick i graven för gott. Pripps hade bidragit med spons till STORK 98, vilket blev den sista festivalen det hände. Samma år försökte Riks-SMASK kontakta Harald Grindelöv angående anställning åt STORK-generalen som guide på Pripp-o-rama, eftersom man inte kunde arvodera generalen. Inget svar. Den sista uppgiften som finns är att Harald hade fått sina beställda sångböcker sommaren 1999, sedan försvinner Pripps ur källmaterialet. Vad som hände är inte exakt känt, men sannolikt lämnade Harald Grindelöv sin tjänst vid den här tiden. Företaget genomgick sedan 1993 flera ägarbyten och integrerades i olika internationella industrikonglomerat. Idag ägs Pripps av Carlsbergkoncernen och existerar endast som varumärke. All Prippsöl bryggs idag i Falkenberg.

När 1999 började hade man ännu inte fått in några pengar från STORK 98, som påstods ha gjort nollresultat, vilket ledde till att man på allvar började fundera på en medlemsavgift till Riks-SMASK.

Vid den här tiden bildades framtidsgrupper för både STORK och SOF, där generalsekreterarna för Uppsala respektive Övriga Sverige satt med. Källorna anger mycket lite av resultatet. I Uppsala diskuterade man emellertid ekonomisk ersättning för Riks-SMASK-konsulter som kunde hjälpa CC att starta upp STORK 2000. Det beviljades, men blev inget av. I Linköping ledde det till att SOF-generalen kunde arvodera sig med medel från SOF.

Arbetet med SOF 99 hade kommit igång tidigt och festivalen gick med rejäl vinst. Det var nu Riks-SMASKs enda inkomstkälla.

1999 bytte Region Lund namn till Region Södra Sverige. Det kan ha berott på att man uppmärksammade att det inte fanns något samarbete inom region Lund överhuvudtaget. Fram tills nu hade till exempel samtliga GS Lund kommit från Alte Kamereren.

Riks-SMASK har utvärderat SOF och STORK sedan 70-talet, och sedan 80-talet utvärderade man även Lundakarnevalen. Och resultatet av utvärderingarna var att Lundakarnevalen inte såg till studentorkestrarnas önskemål i särskilt hög grad. Men man försökte ändå framföra dessa till karnevalsledningen 2002. Det blev sista gången man gjorde det.

Sommaren 1999 började man diskutera om man skulle ha en kongresshelg separat från festivalen för att diskutera vad orkestrarna ville med framförallt SOF och STORK. Men det hade även förkommit kritik mot Riks-SMASK själv. Vad denna bestod i är inte helt tydligt i källmaterialet, men verkar ha handlat om bristande information per post, huvudsakligen i samband med festivalerna och att organisationen själv inte var hade någon kontakt med de enskilda medlemmarna, endast styrelser. I studentorkestervärlden rådde det ovisshet vem som egentligen anordnade SOF. Många trodde att det var LiTHe Blås.

Förslaget var att denna kongress skulle äga rum på en finlandsfärja. Det blev inget av det, men tanken på färja skulle återkomma några år senare.

90-talet utgjorde en fortsättning på guldåldern, men de problem som fanns blev större. Med tiden började omvärlden springa ifrån studentorkestervärlden, särskilt med festivalerna som bara blev större och större. När Riks-SMASKs kontroll över dem dessutom minskade började man också riskera att förlora de mötesplatser som är så viktiga för subkulturen. Den ekonomiska situationen blev svårare och mot slutet av decenniet blev också det vikande rekryteringsunderlaget kännbart. Den andra vågen av studentorkestrar var mycket större och längre än den första och varade egentligen en bit in på 00-talet, men kan sägas ha varit slut vid sekelskiftet. 80- och 90-talen utgör studentorkestervärldens tredje stora epok.

 

 

Födda på 90-talet

 

Snösvänget 1990

Per Setterlind hade egentligen tänkt plugga i Uppsala, men hamnade på Skogshögskolan i Umeå. En kompis spelade i Glansbandet som Per hade hängt på under en STORK, så det där med studentorkester kände han väl till. Men Renhornen hade inga vakanser. I övrigt var studentlivet helt dött i det sena 80-talets Umeå. Men skam den som ger sig. På skogshögskolan hittade Per lite folk som kunde spela och så drog man igång en orkester. Efter lite spånande dök namnet Snösvänget upp.

MdH Gurkblås 1990-2002

Bert-Ola Bruce hade upplevt SOF som gymnasist i Linköping. Efter det hade han tänkt sig vidare studier på KTH, men betygen räckte inte. Det fick bli Högskolan i Mälardalen i Västerås. Men studentorkester skulle ingå i studentlivet, det var ett som var säkert. MdH Gurkblås hann aldrig bli medlemmar i Riks-SMASK, men de förväntades skicka in en ansökan.

Gjallarhornen 1991-2003

”Varför har vi inget sånt här i Sundsvall? Det är ju coolt!” Så tänkte Anders Lingensjö när han fick se Attraktionsorkestern spela på trappan till Norrlands nation på Valborg. Väl hemma på Mitthögskolan i Sundvallbörjade han och en kursare spåna på det här med studentorkester. När studentföreningarna presenterade sig för de nya studenterna hösten 1991 samlade de ihop ett gäng som var intresserade. Ett gäng noter lär ha stulits från Timrå musikskola. De nio musikernas första framträdande blev på en gårdsfest på studentbostadsområdet Förrådet. De anmälde sig till SOF 93, som sa ”ni kan ju inte heta Studentorkestern i Sundsvall! Kom på något roligt.” Allt på kåren i Sundsvall hade namn efter fornnordisk mytologi, så det fick bli Gjallarhornen, efter det horn som startar Ragnarök.

StudentOrkesternSalmonikerna (SOS) 1992- ca 2005

På Högskolan i Halmstad arbetade Margareta Sköld som fast anställd musikdirektör, med ansvar för lärarstudenternas musikutbildning. Hon drev även högskolans kör, Körmit. Maggan kände till studentorkestervärlden och lade fram idén om att bilda en studentorkester i Halmstad. Man skrapade ihop de musiker som fanns och spelade på diverse tillställningar på högskolan. 1995 bestämde Maggan att SOS skulle börja repa för att åka på SOF 95. Ingen visste vad det var. SOS återupplivades kortvarigt 2010.

Salmonellabaletten 1992?-?

Förmodligen var de Margareta Skölds initiativ, de tre korpuölenta mustaschprydda herrarna i trikåer och utställda tyllkjolar. Oavsett musiken framförde de oftast olika varianter på Svansjön.

Sparketten 1992

Vem som bildade Sparketten, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Snösvänget, vid Studentkåren i Umeå. Troligen var målet STORK 92.

Vågspelet 1993-2001?

Trots ett flertal försök har inget ljus kunnat kastas på Vågspelets födelse. De har den tvivelaktiga äran av att sannolikt vara den första orkestern som gick under i orkesterdöden.

Kopparslagarna 1994?

Blåshalsorkestern fanns vid Högskolan i Dalarna och var med som observationsorkester på STORK 1994. Vad som hände med dem sedan är okänt.

Sprallarhjonen 1995-?

Vem som bildade Sprallahjonen, hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Gjallarhornen, vid Studentkåren i Sundsvall.

AK5:an 1995

Alte Kamererens herrbalett som troligen uppträdde första gången 1995. Grundaren och anledningen är okänd.

Republikorkeztern 1996-2001

Det hade funnits en studentorkester i Östersund, det trodde de sig veta. Det kunde till och med ha varit så att den där maskotdräkten de hittat på kårens vind hörde till den där orkestern. Ett gäng sjuksköterskestudenter med Liv Gutrad i spetsen ville återuppväcka den. Republiken Jämtland är ett känt begrepp, så Republikorkestern blev ett bra namn.

Fläskleggen 1996- ca 2010

Åsa Blom och Gia Elebo hade dansat seriöst hemma i Anderstorp och bland annat varit med i Gislaveds Musikkårs drillflickor. Nu hade de börjat plugga i Växjö och ville fortsätta dansa. Genom en fadder kom de i kontakt med Isterbandet, som var intresserade av en balett. Isterbandets dirigent visade en video på Kamrerbaletten och sade att ”det här är vad vi vill ha!”. Under dagarna som följde satte de ihop de första koreografierna. Tillsammans med en övertalad kursare hade de premiär på en spelning på universitetsbiblioteket.

Eksjö Hemvärns Balettcorps 1996?-?

Glasblåsarnas herrbalett som troligen uppträdde första gången 1996. Grundaren och anledningen är okänd. Baletten har alltid varit av mycket tillfällig karaktär.

Fläskläppen 1997

Fredrik ”Kecke” Nilsson, Macho-Hasse och Rickard Magnusson var sugna på att skapa en herrbalett till SOF 97. De ville vara lite mer hardcore och mer lättklädda än herrbaletter i allmänhet. Ursprungligen hette baletten ”Ett halvt sexpack”, men en kväll voltade Kecke med cykeln och fick en fläskläpp.

Schwamparna 1997-2012

Spela i Arméns Musikkår är kul, men lite stelt. På Blekingeturné 1994 spelade AMK bland annat på Karlshamnsfestivalen. Där spelade även Alte Kamereren, och de var inte stela. Johan Cedermark tyckte att de var kul. Med tiden började han plugga på högskolan i Örebro. Han sjöng i studentkören, som var mycket ambitiösa, men minnet av Alte Kamereren levde kvar. Våren 1997 satte Johan upp rosa lappar över Högskolan, med frågan ”vill du bilda studentorkester med mig?” På bussen fick han se en annan kille som hade AMK-jacka. Han ville hälsa på kollegan, som genast utbrast ”Tjena! Är det du som är Johan? Jag tänkte ringa dig!” och höll upp en rosa lapp. Tillsammans med en flöjtist höll de ett första möte. Namnet Blowjob föll inte i god jord, så det fick bli Schwamparna, efter stadens vattentorn. Och lite alkoholromantik.

Utblås1 1997? – ca 2007

Marcus Rejnevik och hans kompis ville spela i en orkester men det fanns ingen på Högskolan i Jönköping där de pluggade 1997. Så de drog ihop ett gäng till ett trevande försök som rann ut i anden ganska snabbt. Efter det hade Marcus ett studieuppehåll och när han kom tillbaka hade någon dragit igång Utblås1. När och var inspirationen kom ifrån är oklart. Utblås1 hade dock en del samarbete med Republikorkeztern. Rekryteringen på den ganska lilla högskolan var mycket svår och runt 2007 hade folk tagit examen och lade av. Då gick det inte längre.

Röda Arméns Gosskör 1998

1997 var SOF den stora begivenheten i Linköping och biljetterna kunde vara svåra att få tag på. Kristoffer Mellberg hade sett ett plakat om att det behövdes orkesterfaddrar och anmälde sig. Det var ett sätt att garantera sig en plats på festivalen, och dessutom få gå gratis mot relativt lite arbete. Kristoffer fick vara fadder för Vågspelet och hade otroligt kul. Nu gällde det att kunna åka på STORK 98 i Uppsala. Kristoffer hade läst ryska på gymnasiet, drivit folk till vansinne med ryska soldatsånger i lumpen och det var det som fanns i bakhuvudet när han och Niklas Frykman spånade fram namnet Röda Arméns Gosskör en februarikväll 1998. Efter ett mail till festivalledningen, en hemsida ihopslängd på 30 minuter och en rekryteringsdrive bland vänner och bekanta stod det klart: Röda Arméns Gosskör skulle uppträda på STORK!

 

 

 

Kapitel 7

 

00-talet

 

Vid sekelskiftet stod studentorkestervärlden i gungning. Mest akut var frågan om STORKs situation. Kommittén för STORK 2000 hade bildats sent, saknade fortfarande vissa medlemmar och hade en relativt hög medelålder. En festival skulle det trots allt bli, men om den inte blev lyckad var det stor risk för att det skulle bli den sista i Uppsala.

Det fanns nämligen en hel del motstånd på det lokala planet. Nationerna ville bestämma vad de vill ha för typ av orkestrar för att ställa upp. Kuratorskonventet såg STORK som en ren orkestergrej som inte intresserade övriga studenter. Dessutom ansåg KK att Riks-SMASK inte gjort vad de borde göra för festivalen, men det var mycket oklart vad det skulle betyda.

Så vad skulle man göra i värsta fall? Flytta STORK till Örebro, Jönköping, Gävle, Falun, Växjö, Sundsvall eller Karlstad? Eller att stanna kvar i Uppsala och flytta den till Pollacksbacken eller låta gamla STORK-kommittéare ta hand om saken?

SOFs framtid såg dock mycket stabilare ut, eftersom en kommitté redan fanns på plats.

På sina håll hade man börjat märka hur svår rekryteringen blivit, och detta ledde till att orkestrarna krympte. Vid Riks-SMASKs kongress i samband med STORK 2000 lyftes åsikten att Riks-SMASK skulle engagera sig i frågan, och försöka bearbeta politiker till att satsa på de kommunala musikskolorna. Annars skulle man snart stå utan musiker. Intresset för studentmusik skulle inte leva kvar. Andra poängterade att studentorkestervärlden kanske var för intern och skapade barriärer själv.

Tanken på att flytta STORK kom bestå, men man kom fram till att husera en festival på annan plats i landet skulle bli svår. Uppsalas miljö fanns helt enkelt inte någon annanstans. För att förenkla festivalen förlades den till Uppsalas södra nationskvarter.

STORK 2000 hade gått ca 40000 kr back, och dess fortsatta framtid i Uppsala nu häftigt inom Riks-SMASK. Festivalen måste bli mer besökt. Man måste hitta en general tidigt, för att så att denne skulle kunna delta på SOF 01. OK skulle behöva vara mer delaktiga, eftersom en general med orkesteranknytning var att föredra. Det var viktigt att generalen kunde avsätta den tid som behövdes. Man vill också försöka få Uppsalas kommunpolitiker att få upp ögonen för STORK, bland annat genom att bjuda in dem till SOF 01. Man trodde att ett kommunalt deltagande skulle göra även nationerna mer intresserade. Man ville även gå dem till mötes med att samla liknande genrer på samma scen.

SOF 2001 blev som önskat. Spelschema fanns på plats redan innan festivalen, kommittén följde så gott de kunde orkestrarnas önskemål från extrakongressen i oktober 2000, och festivalen gick med vinst. På kongressen klagades det på att Röda Arméns Gosskör fått en sjungning. Dessutom upprepades diskussionen om krympande rekryteringsunderlag och vad man skulle göra åt det. Inom GASK fanns planer på att spela in en skiva med alla göteborgsorkestrar men det blev inget av det.

 

Orkesterkonventets andra skiva spelades in 2000. Initiativtagare var Kruthornen.

På extrakongress i november (på BRUNK) konstaterades det att en balett visserligen kunde komma på festivalen utan orkester, men inte uppträda till inspelad musik. Detta hade nämligen hänt. Orkesterdöden kom smygande.

En ny STORK-general fanns på plats i april 2001. Han hette Lasse ”Ylle” Yledahl, kom från Wijkmanska Blecket och hade konstaterat att han var tvungen att anordna STORK själv om han ville ha sin 10-årsmedalj.

Ett problem var dock att beslutet om STORK 2002 skulle bli av eller inte låg hos KK. Ett positivt besked kom först i januari 2002, och därför kom också arbetet igång sent. Kommittén bestod av folk från Wijkmanska Blecket, Dragskåpet, Hornboskapen, men dessutom en del civila. Det var mycket svårt att hitta folk, men kommittén stod klar i mars, inte ens två månader innan festivalen

STORK 2002 blev den sista gamla STORKen. Den gick av stapeln i Uppsalas norra nationskvarter och blev fantastisk. Alla gav allt under tre soliga dagar. Efter familjekonserten konstaterade kommittén uppgivet att ”vi ordnade den sista STORKen”. För flera av dem tog det åratal att hämta sig efter strapatserna. Stämningen dem emellan var också fruktansvärd. Den ena efter den andra skuldbelades fram och tillbaka.

Resultatet blev att STORK 2002 gick 120000 back. KKs krav var att STORK skulle stå för nationernas alla personalkostnader, medan dessa fick behålla alla intäkter. KK vägrade att dela med sig av någon redovisning överhuvudtaget. Dessutom lär en STORK-fond på 70000 kr ha försvunnit på något vis. Mycket är rykten och vad som egentligen hände har aldrig klarlagts, och säkerligen kommer det aldrig att ske.

Hösten 2002 inledde den kanske dystraste perioden i studentorkestervärldens historia. STORK var ett avslutat kapitel.  Orkesterdöden hade börjat göra sig gällande. Vågspelet och Republikorkeztern var redan borta och fler orkestrar var i farozonen. Speciellt de på mindre studieorter hade mycket svårt att rekrytera.

00-talet blev en nedgångsperiod, men samtidigt var den mycket dynamisk. Saker började röra på sig redan den hösten. Stina Pettersson, nyvald GS Övriga, kom från Gjallarhornen. De hade drabbats hårt av svårigheterna men tänkte inte ge upp. Hon hade börjat planera en träff mellan orkestrarna i Region Övriga under hösten. Intresset blev stort. I november 2002 samlades Gjallarhornen, LiTHe Blås, Luhrarne, Schwamparna , och folk från Snösvänget i Sundsvall för RÖV-SOF (Region Övriga Sveriges StudentOrkesterFestival). Tanken var att skapa bättre kontakt inom Region Övriga, som är en svåröversiktlig del av Riks-SMASK, men även att försöka öka intresset för studentmusik i Sundsvall. Tyvärr lyckades det inte. Gjallarhornen bestod efter detta av 5 personer och lade ner. Men händelsen fick efterverkningar runt om i Sverige. 

 

RÖV-SOF hade en specialdesignad och temaenlig Tutputte som logga.

KK avsade sig allt ansvar för STORK. Inom Riks-SMASK diskuterades återigen möjliga andra städer. Den här gången var Växjö och Örebro på tapeten och skulle tillfrågas. Uppsala förblev dock huvudalternativ. Man tänkte sig ”en bra variation mellan den konservativa universitetsorten Uppsala med dess nationer och det mer nydanande Linköping”. Man letade efter en general i Uppsala för fullt, men intresset bland uppsalaorkestrarna var mycket lågt.

SOF 2003 hade kommit igång tidigt som önskvärt och blev ett andningshål för den deppande studentorkestervärlden. Festivalen gick med vinst och gav ett tillskott i kassan för Riks-SMASK. Generalen Anders Rydén gick strax efter med i Blåsyran. SOF 2003 var också den första gången Riks-SMASKs ordförande ingick i festivalkommittén, eftersom man ville ha en av RS firmatecknare i festivalstaden. Detta blev början på en utveckling där RS-ordföranden varje år kom från Linköping eller Uppsala beroende på var festivalen skulle äga rum, och det varade 00-talet ut.

 

Julsmask! Från 2003 blev den femte skivan SMASK-orkestrarna spelade in tillsammans. För tre av dem blev det den sista.

Lobbyverksamhet för kommunala musikskolan dök återigen upp på Riks-SMASKs kongress. En här gången beslutades att styrelsen skulle formulera ett brev att skicka till lämpliga tidningar om problemet. Detta brev skulle även skickas till kommuner och andra viktiga instanser. Och inte bara vid ett enda tillfälle. Detta blev inte bara början på en lång följetång inom Riks-SMASK, utan skulle också ge ett svar på vad organisationen kan göra och inte göra.

Kårerna i Växjö och Örebro hade sagt nej till att stå värd för STORK 2004. Istället vände Riks-SMASK blicken mot SLU i Uppsala och dess campus i Ultuna några kilometer söder om staden. Det visade sig också att Riks-SMASK skulle kunna stå som ekonomisk garant för en sådan mindre festival, så man började bearbeta kåren på Ultuna.

I Region Södra Sverige lyste också flitens lampa. I början av 2003 hade representanter för Alte Kamereren, Bleckhornen och Isterbandet samlats i Växjö. De kom fram till att man skulle starta en regional studentorkesterfestival till hösten. Ett av syftena var att man ville öka samarbetet inom regionen, ett annat var att man ville se till att det fanns någon festival överhuvudtaget.

19-21 september 2003 anordnades STOFiL (StudentOrkesterFestival i Lund) i Lund. Med var Alte Kamereren, Bleckhornen, Isterbandet, SOS och Utblås1. Tyvärr blev det enda gången STOFiL anordnades, men kontakten inom Region Södra ökade.

 

STORKRÖV. Just det.

 

Samma höst gick dessutom STORK-RÖV i Luleå i samband med Luhrarnes 25-årsjubileum. Snösvänget och en representant från nybildade Geflabandet gästade. På så sätt fortsatte traditionen med en festival för Region Övriga Sverige.

 

STOFiLs egen putte hade drag av Kapten Stofil. 

 

I september 2003 lade Riks-SMASK ner Ultunaspåret eftersom intresset därifrån hade svalnat. Eventuellt kunde man ta kontakt med dem igen inför 2006. Nu gällde istället SORK – StudentORkesterKryssning – ombord på en finlandsfärja.

Arrangemanget skulle bli dyrare och kunna ta emot färre orkestrar, men än så länge var det görbart. Man stämde möte med Silja Line.

23-25 januari 2004 hade Riks-SMASK extrastor extrakongress i Uppsala i samband med det årets BRUNK. Deltagandet var högt, eftersom det var studentorkestervärldens framtid som dryftades.

Minnesanteckningarna från extrakongressen 2004 är en gyllene ögonblicksbild av hur studentorkestervärlden såg ut i vad som i backspegeln har visat sig vara dess allra mörkaste tid. Kongressen ville att sammandrag av styrelsemötena skulle läggas ut på hemsidan eftersom man ville ha insyn i arbetet. Man ville att Riks-SMASK skulle göra gemensam sak med Riksförbundet Unga Musiker, Försvarsmusiken och andra organisationer för att protestera mot nedläggningen av musikskolor, eftersom rekrytering var ett ständigt problem.

Än mer intressant är att man ville marknadsföra studentmusikens livsstil genom att skriva i studenttidningar, recensera konserter i vanliga tidningar och ringa SVT. Än mer intressant är formuleringen

”Vi har nästan en helig mission att vårda den studentikosa humorn då studentorkestrarna är en av de sista bastionerna mot den allt större inriktningen på klubbverksamhet i den övriga studentvärlden.”

Som protest kunde man jamma utanför nattklubbsverksamheten, vilket hade varit studentikost så det smäller om det, men knappast ett begripligt budskap. Offentliga jam är dock alltid en bra idé.

SORK var fortfarande huvudalternativet för årets festival, även om man hade en mindre festival i kårhus någonstans som alternativ. SORK skulle nämligen bli dyrt. Smärtgränsen var redan nådd. Men kongressen beslöt att SORK skulle bli av hösten 2004. Man skulle eventuellt också kontakta de finländska orkestrarna för att försöka ordna stadsspelningar i Helsingfors. Tyvärr dubblade Silja Line priset en vecka senare och man var tvungen att lägga ner det hela.

Eftersom det inte blev någon stor festival den våren ordnades lite alternativ. I Växjö fixade Isterbandet SOVA – StudentOrkesterfestival i Växjö i samband med Allkår 17- 16 maj. Isterbandet, Utblås1, ACO, Alte Kamereren och SOS deltog. Det blev den enda SOVA. 8 maj gick Majbaluns i Uppsala med alla stadens orkestrar samt tillresta LiTHe Blås och SMusK. 

 

SOVA-putten har kudde. Allkår har anordnats i Växjö sedan 80-talet.

Årets huvudfestival blev SORK i Linköpings kårhus 12-14 november. Bara 16 orkestrar kunde vara med. Det var trångt och alla gav allt. Uttrycket ”doften av svett och lasagne” myntades. Det ska uppmärksammas extra att det här var första gången Riks-SMASKs ordförande – i det här fallet Martin ”Tom” Uddén från LiTHe Blås – även var festivalgeneral. Det skulle hända igen.

Alla var nöjda med festivalen på kongressen efteråt, men framtiden var fortfarande osäker. Skulle det bli någon festival i Uppsala? Plan A var Ultuna som fortfarande var försiktigt positiva, Plan B var att kontakta enskilda nationer i Uppsala, och Plan C att hålla till på campus Polacksbacken i Uppsala.

I december sa Ultuna nej. Nu fanns bara en väg framåt – STORK REDIVIVA 2006 i Uppsala!

Men innan dess var det dags för SOF 2005. Generalen hade varit närvarande redan under kongressen på SORK 2004 och ville samarbeta med Riks-SMASK för att testa nya idéer. Det blev inte särskilt mycket av det men alla var nöjda med festivalen. Riks-SMASK fick sin första webmaster som inte var samma person som GS-Södra. Det här var dessutom den sista SOFen som gick med vinst. Kärvare tider väntade. På kongressen valdes Karin Bergman från Hornboskapen som general för STORK 2006.

Arbetet med STORK 2006 kom igång redan våren 2005. Vid tiden för kongressen hade 10 nationer ställt upp. Riks-SMASK var nu ekonomisk garant istället för KK. Rekryteringen till kommittén gick dock trögt. Till sist bestod den av fem personer – fyra från Hornboskapen och en från SiGHstinska Kapellet. En civil sponsansvarig hade hoppat av tidigt. Motgångarna blev fler. Det var svårt att få ihop allt från mat till funktionärer. Våren 2006 saknades ännu orkesterboenden. Ibland ville man bara ge upp.

Här måste nämnas att man diskuterade om att upplösa OK och bilda en separat gren för Riks-SMASK i Uppsala hösten 2005. Anledningen var att KK var så svåra att ha att göra med. Bland annat gick de i taket när man ville ändra röstningsprocessen i OK för att inkludera de orkestrar som inte tillhör nationer. Beslutet blev att ha kvar OK, eftersom man då hade en viss budget från KK varje år. I efterhand har det visat sig vara rätt beslut, eftersom samarbetet fungerar mycket bättre idag. Det fanns även planer på att spela in en tredje OK-skiva, men det gick i stöpet på grund av svagt intresse.

Arbetet med debattartikeln om musikskolan hade nått vägs ände i januari 2006. Ett stort antal tidningar hade fått artikeln, endast DN hade svarat. De sade nej. Riks-SMASK lade ner det hela, som nu dryftats i sex år. Försöken att påverka makthavare – faktiskt en av Riks-SMASKs ursprungliga uppgifter – hade varit fruktlösa. Man bestämde sig för att fokusera på festivalerna.

Till slut kom STORK 2006. Det var som att studentorkestervärlden upplevde en ny vår. Alla upplevde en sprudlande glädje och var överlyckliga över det bästa som hänt på flera år. Nationerna gjorde stora vinster och blev positivt inställda till STORK igen. Och festivalen gick med förvånansvärt stor vinst. Tillräckligt stor för att utgöra grundplåt för nästa STORK.

I november 2006 gick Gefla-SOF i Gävle. Geflabandet arrangerade och LiTHe Blås, Luhrarne och Snösvänget gästade.

 

Pratar man Gävle tänker alla på julbocken. Så det blev den på loggan.

 

STORK REDIVIVA 2006 hade varit en braksuccé, men Linda Svahn, Riks-SMASKordförande 2006 och del av festivalkommittén kunde inte vila på lagrarna. Få saker hade klaffat inför festivalen och det saknades ett exempel för hur man skulle anordna festivalen så att den skulle kunna ha någon egentlig kontinuitet. Det hade även funnits problem inom kommittén. Nu skulle Linda göra STORK 2008 precis som hon ville ha det. Hon handplockade folk hon trivdes med ur uppsalaorkestrarna och hade en kommitté klar redan i mars 2007. Den hade medlemmar från Hornboskapen, Wijkmanska Blecket, Tupplurarna och Glansbandet.

SOF 2007 anlände med buller och bång. Stämningen var på topp. Folk tyckte sig märka att kommittén tagit till sig av orkestrarnas önskemål. Det årets Riks-SMASK-kongress bjöd på en mycket speciell gäst i form av självaste Mats Öhman.

Vad Mats hade att säga klipper vi är kongressprotokollet §17A -RIKS-SMASK:S HUVUDSYFTE:

”Mats Öhman berättade om den ursprungliga anledningen till att Riks-SMASK bildades för 39 år sedan, nämligen att verka för Sveriges studentorkestrars gemensamma intressen. Ett sådant intresse är festivalerna som vuxit till en enorm skala men som inte bör gå ut över annan verksamhet menade Mats och tyckte att föreningen borde arbeta mer med att verka för tryggandet av tillflödet av nya musiker. Han föreslog att bilda ett ”utrikesutskott” av gamla Riks-SMASKare som sysslar med sådana frågor tillsammans med musikskolan, Riksförbundet Unga Musiker, försvarsmusiken och liknande organisationer.”

Som vi minns hade Riks-SMASK gjort försök till liknande lobbyverksamhet tidigare under 00-talet helt utan resultat. Men det var glömt nu.

Det Mats Öhmans förslag slutligen föll på var just det att det skulle bestå av de tre senaste Risk-SMASKordförandena. Styrelsen frågade faktiskt runt bland gamla ordföranden och svaret blev ett unisont ”nej tack.” När man suttit på den posten vill man bara gå vidare med sitt liv, och inte fortsätta jobba med studentorkesterpolitik på toppnivå.

Det måste dock understrykas att Mats Öhman hade en viktig poäng. Även om det började gå något uppåt för studentorkestervärldens stora begivenheter var rekryteringen fortfarande mycket svår. Orkesterdöden gick över landet med stora kliv. Vid det här laget var nästan alla studentorkestrar vid landets mindre och yngre lärosäten borta. Och det var inte slut än.

STORK 2008 blev ännu en succé. Man körde med endast tre nationer per kväll vilket gjorde festivalen intimare, vilket många uppskattade. Det sura KK förhindrade att nationerna skulle kunna hålla öppet till 02.00. Men överskottet blev stort, och möjliggjorde en STORK-fond som förvaltades av Riks-SMASK. STORKs framtid såg allt ljusare ut.

Hösten 2008 gick Gefla-SOF 2 i Gävle. I Uppsala hade man hittat en ny form för BRUNK, som en sittning där orkestrarna hade korta spelningar. Så är det än idag.

Följetången om skivarkivet fortsatte. På 00-talet började man inom Riks-SMASK att digitalisera det fysiska arkivet, eftersom det nu fanns möjlighet att göra så. Det fysiska skivarkivet finns nu åtminstone delvis på Riksarkivet i Stockholm.

Dessutom var det vid den här tiden man beslutade sig för attäven  bevara Riks-SMASKs tidigare dokument på Riksarkivet. Tidigare hade det bara lämnats vidare från ordförande till ordförande och blev bara större. Idag finns alla Riks-SMASKs papper 1973-1995 på Riksarkivet, tillgängliga för alla som vill läsa. Bra om någon till exempel kommer på idén att skriva en bok om Riks-SMASK.

SOF 2009 blev den sista som gick i Folkets Park. Visst hade alla fantastiskt kul, men den ekonomiska situationen började göra sig gällande. Festivalen gick ett hundratal tusen kronor back, och resultatet blev att LinTek lade ner SOF-fonden. Nu fanns det istället en gemensam riskfond för alla kårföreningar. LinTeks makt över SOF ökade. Ett annat orosmoln kastade sin skugga över kongressen: det fanns ännu ingen general för STORK 2010. Man pratade om att flytta festivalen till Örebro. Ett tredje alternativ var en ny SORK.

Riks-SMASKs ekonomi var en het fråga vid den här tiden. Organisationen hade tidigare fått del av festivalernas vinst, och dessutom var en medlemsavgift på 20 kr inbakad i varje deltagares festivalbiljett. SOF hade börjat gå back och STORK nollbudgeterades (dessutom gick vinsten in i STORK-fonden), så nu fanns bara medlemsavgifterna kvar. Och medlemmarna blev färre. Riks-SMASKs medel började sina och snart skulle man vara bankrutt. Lyckligtvis löstes det med en fördubbling av medlemsavgiften vid kongressen 2009.

Slutet på 00-talet blev också orkesterdödens kulmen. Nu kom den även till de större och äldre studentstäderna. Orkestrarna där hade lyckats hålla ut längre eftersom folk kunde stanna kvar längre i sina orkestrar, men nu gick det inte längre. 9 orkestrar föll ifrån bara perioden 2007-2009. Men sen var den stora nedgången mer eller mindre slut. Under decenniets samma tre sista år rapporterade flera orkestrar en viss förbättring i rekryteringen. Kanske spelade den minskade konkurrensen in i det.

I decenniets sista skälvande ögonblick dök hon så upp: Sophia Hallgren från Attraktionsorkestern, general för STORK 2010! Men kom hon i tid?

00-talet var en nedgångsperiod. Orkesterdöden härjade, rekryteringen var svår och festivaler dog ut. Folk var uppgivna och det mesta handlade om överlevnad. Men det i sin tur medförde en otrolig dynamik och ett nytänk när man försökte rädda den kultur som fortfarande fanns. De lokala festivalerna är exempel på det, och kraschen för STORK tvingade fram ett nytt sätt att ordna festivalen på. Mot slutet av decenniet började nytänket också ge positiva effekter. Tiden 2000-15 utgör studentorkestervärldens fjärde stora epok.

 

 

Födda på 00-talet

 

Baletten 2000

Bleckhornen har uppträtt med balett ända sedan 80-talet, men den hade alltid varit tillfällig. År 2000 beslöt sig Elin och Petra Mellbrand att bilda en permanent balett.

Nuts² 2001-2005

Norrköpings Underbart Tutande StudentSällskap startades på Campus Norrköping. Vem initiativtagaren var och var inspirationen kom ifrån är okänt.

Trum- och TrumpetKåren 2002-2009

Det hade gjorts flera försök att starta upp en studentorkester vid Högskolan i Skövde, men inget blev bestående. John Thorsson och Markus Nilsson bestämde sig för att man måste ha en orkester innan dåvarande rektor avgick våren 2003, så hösten 2002 satte de igång. Startbidraget från kåren var 1 pärm och 11 plastfickor.

Geflabandet 2003-2008

Johan Roos Tibbelin hade varit med i Isterbandet, så när han började plugga vid Högskolan i Gävle, som saknade studentorkester, bildade han en. Den förblev ganska liten men kämpade tappert.

Vadsbro Skvadron 2006-2006

Vadsbro Skvadron bildades vid Västgöta nation i Uppsala 2006. De hade en bejublad familjespelning på STORK 2006, där hela studentorkestrvärlden hejade på deras tappra försök. Sedan verkar de ha tynat bort.

Röda Stjärnorna 2007?

Ett av sätt Röda Arméns Gosskör sticker ut på i studentorkestervärlden är att de har en sjungande balett. Den rekryterades ursprungligen ur LiHtösen. Linköpings Universitets damkör. Vem som tog initiativet är hittills okänt.

Rumpskakar 2008

Redan på 60-talet hade Humpsvakar baletten ”TFs Can-canflickor” under sina jubiléer, och det fanns tal om att göra den permanent. Chalmersbaletten var förebild. Dock förblev balett en jubileumsföreteelse. Namnet Rumpskakar användes första gången 1977. 2008 var det ett gäng eldsjälar från 2006 års balett som bestämde sig för att göra Rumpskakar permanent. 

 

 

Kapitel 8

 

10-talet

 

Redan i februari stod det klart att STORK 2010 inte skulle kunna gå på våren. Det fanns helt enkelt inte lokaler, vare sig att spela i eller sova i. Förslaget om att hyra en stor båt skrotades snabbt på grund av dyrköpt erfarenhet. Skulle man vara i Stockholm eller Linköping istället? I mars stod det klart att STORK skulle gå i Uppsala i oktober.

På den kongress som ändå gick i Linköping i maj höjdes röster för att man måste se över hur STORK fungerar. Det här var inte första gången STORK behövde flyttas och sena besked var jobbiga för de som måste resa långt.

STORK 2010 kom. På grund av att man kommit igång sent hade man bara tillgång till tre nationer – och två av dem bara på fredagen. Därför fick många spelningar hållas i ett stort partytält vid Campus 1477, långt från nationskvarteren. Tälthyran tömde STORK-fonden.

Trots detta var många nöjda med festivalen, framkom det vid extrakongressen samma helg. Det framkom dock önskemål om att SOF och STORK skulle bestämmas till sådana tidpunkter att de infaller vid samma tid varje år, vilket är en komplett omöjlighet i både Linköping och Uppsala. En av anledningarna till detta är svårigheterna att tillsätta en kommitté långt i förväg. En annan är att det finns fyra helger i maj. En av dessa är runt Valborg och första maj och den sista i helgen i maj är det försent. I Uppsala är det alltid vårbal den ena av de två övriga helgerna, och STORK måste pricka in den andra helgen för att överhuvudtaget ha någonstans att hålla hus. Vilken vet man några månader i förväg.

Än en gång fördes diskussionen om att hålla STORK på en annan plats än Uppsala om problemen med att få ihop en kommitté och boka nationer uppstod igen.

SOF 2011 förlades till campus Valla i Linköping och hittade på sätt och vis hem till där festivalen började 1973. Men detta var en konsekvens dels av SOFs allt sämre ekonomiska förutsättningar, dels att Folkets Park skulle rivas.

Planeringen av STORK 2012 kom igång tidigt. På kongressen 2011 valdes Cecilia Berglund till general eftersom hon hade ”erfarenhet av mongolida dampbarn efter sina ansvarsposter i Dragskåpet.” Kommittén bestod så småningom av 8 medlemmar och festivalen blev succé. Det såg ut mer och mer ut som att STORK REDIVIVA skulle kunna bli en stabil tradition.

2012 fyllde Riks-SMASK 40 år och firades med en speciell jubileumsfanfar, 5 takter lång och komponerad av Christofer Bäcklin från Wijkmanska Blecket. Noterna fanns tryckta i festivalprogrammet. Man kan kanske tycka att borde ha varit Tiger Rag, men den traditionen var utdöd sedan 2006.

SOF 2013 gick än en gång på campus Valla. STORK 2014 kom igång tidigt med 6 kommittéare och festivalen blev bra.

På kongressen 2014 gjordes webmaster till medlem av Riks-SMASKs styrelse som från och med nu innehöll 8 medlemmar.

På samma kongress väcktes frågan om varför man inte släppte in vanliga studenter på nationerna. Svaret var dels att besökarantalet måste begränsas på grund av brandsäkerhetsskäl, dels att det finns besökare som missköter sig. Det gör det i sin tur svårt att boka nationer, eftersom de har en avog inställning till festivalen.

Källmaterialet blir lite tunnare här i mitten av 10-talet, men helt klart är att studentorkestervärlden började uppleva något av en uppgångsperiod. För Riks-SMASKs del märktes det på att organisationen började generera ett ekonomiskt överskott. Anledningarna till detta är svåra att uttrycka sig om, men man var angelägen om att investera pengarna i medlemsorkestrarnas aktivitet. Man införde en eventersättning, där man kunde få pengar från Riks-SMASK för att bjuda andra orkestrar på rabatterade biljetter. På samma sätt kunde man få reseersättning om man åkte och hälsade på någon annan.

Och det kunde behövas. För det viktigaste var att 00-talets nedgångsperiod faktiskt var över. Orkesterdöden hade stannat av vid början av decenniet. Svårigheterna med rekrytering fanns såklart kvar, men de som hade överlevt fram tills nu finns kvar än idag. Vid denna tid började dessutom orkestrar att återupplivas, som Glasblåsarna och SiGHstinska Kapellet. Mot slutet av decenniet även Dragskåpet.

2015 bröt man traditionen med att ha en ordförande från Uppsala varje STORK-år, och denna roll gled mer över på Stockholm. Ordföranden kommer dock fortfarande ofta från Linköping under SOF-år.

Sommaren 2015 tog Wijkmanska Blecket initiativ till Marmeladorkestern, en jamklubb för uppsalaorkestrarna som träffas varje vecka för att jamma – och lära sig jamma. Från början hette den Uppsala Studentorkestrars SommarJam (USSJ) och blev snabbt en succé.

I mitten av 10-talet började även den norska studentorkestervärlden gå mot bättre tider och 2016 bildades riksorganisationen NASH (Norsk Akademisk Schlaag et Hoornunion) med Riks-SMASK som förebild. NASHs syfte är att se till att SMASH blir av varje termin, och att förvalta ett eventuellt överskott från denna.

Någon gång i mitten av 10-talet började man i Stockholm använda uttrycket ”balkester” (balett + orkester) som nu också används i mer offentliga sammanhang. Visst är det bra att ta med baletterna, som ofta hamnar i undanskymd position, men ordet balketer är obegripligt för utomstående och gör inte att använda i marknadsföring.

SOF 2017 innebar en symbolisk förlust på en av Riks-SMASKs gamla stridspunkter. I många år – åtminstone sedan 00-talet - hade det förekommit försök att få in andra typer av band, som inte var studentorkestrar, på SOF. I avtalet mellan LinTek och Riks-SMASK har tidigare alltid ingått att Riks-SMASK bestämmer vem som får uppträda på SOF. Hittills hade man lyckats hålla dem ute, men redan 2015 hade lokala coverband fått uppträda under tjuvstarten på torsdagen. 2017 fick dessa band spelningar under hela festivalen. Ett par av dem tillhörde sektioner vid LTH, vilket har lett till att ”sektionsband” mer eller mindre blivit ett skällsord i studentorkestervärlden. Men saken är allvarlig, eftersom det har kommit önskemål från civila studenter att SOF ska sluta med studentorkestrarna eller i alla fall ha med andra genrer. Linköpingsstudenter ser inte skillnad på orkestrarna utan tycker att allt låter som LiThe Blås. Att coverband fick in en fot kunde vara början till slutet på orkestrarnas medverkan på SOF. Eftersom LinTek arrangerade festivalen var man från Riks-SMASK tvungen att gå med på att ”deras” band spelade.

 

Riks-SMASKs uppdaterade logga, nu med balett. Men det är relativt få orkestrar som tillhör kårer.

På kongressen 2017 ändrades betydelsen av namnet Riks-SMASK till ”Riksförbundet Sveriges Samarbetande Kårorkestrar och Kårbaletter”.

 

Hösten 2017 anordnade OK för första gången UPPROP (UPPsalas Roliga Orkestrars Presentationsshow) i Uppsala. Initiativet kom från Wijkmanska Blecket. UPPROP är en minifestival där uppsalaorkestrarna samlas på en nation och genomför en lång serie gratisspelningar med fokus på vanliga studenter. Konceptet blev framgångsrikt och uppskattat, både bland publik och orkestrar.

STORK 2018 fick en ny form, och det var förutsättningarna som skapade den. Kommittén innehöll 4 personer. Generalen Julia Stålenheim var dessutom förstekurator på Uplands nation samtidigt. På grund av detta hann man inte boka in fler nationer än Norrlands innan de redan hade åtagit sig andra evenemang. Det fick bli en festival på bara en nation och det funkade. Många var otroligt nöjda med det nya, intimare formatet. I slutet av kortegen blåste man in festivalen med gemensam Tiger Rag. Det var inte alla orkestrar som deltog, men traditionen började gry igen.

På kongressen 2019 startades en diskussion om studentorkesterfestivalen och hur man ville att den ska se ut. Ska den vara för orkestrar och baletter, mer för studenter i allmänhet eller vill man ha något helt annat? Vissa ansåg att STORK hade ett bättre koncept, och att mindre och mer orkestercentrerat är rätt väg att gå. Andra ansåg att det är roligt att det är så skilda festivaler i Uppsala och Linköping. Under 10-talet hade det varit regel att STORK-generalen varit med på kongressen, men att SOF-generalen deltog var sällsynt. Det gånger det hände var det för att klaga på saker. Många påpekade att det var ett problem att LinTek var arrangören och att Riks-SMASK hade för liten insyn och påverkansgrad. Frågan var mycket viktig. Resultatet blev att Riks-SMASKs medlemmar var intresserade av en extrainsatt kongress, avskild från festivalen för att diskutera framtiden för både SOF och STORK. Denna har i skrivande stund ännu inte blivit av, men det dröjde inte länge innan frågan blev hyperaktuell.

10-talet innebar en relativ uppgång för studentorkestervärlden. Man kom närmare varandra. Orkestrar återupplivades. Rekrytering blev något lättare, förmodligen för att man började tänka på nya sätt. Ett mer studentorkestervänligt samhällsklimat inträdde. Sedan mitten av 10-talet upplever studentorkestervärlden sin femte stora epok.

 

 

Kapitel 9

 

20-talet

 

När 20-talet började såg det mesta bra ut. Det fanns en STORK-kommitté på 5 personer – 4 från Wijkmanska Blecket och en från Blåslaget. Studentorkestervärlden stod starkare än på länge. Tre utdöda orkestrar hade återupplivats och många hade fått åtskilligt lättare med rekrytering.

Då slog coronapandemin till. I början visste ingen hur lång den skulle bli. Man väntade in i det längsta med att ställa in STORK, för att sedan flytta den till hösten, vilket inte heller blev av. Det blev allt tydligare att pandemin skulle bli lång.

Naturligtvis var det många som undrade vad som skulle hända med studentorkestervärlden. Dess själva liv bygger på att nytt folk kommer in och ersätter gammalt, och det krävs också att de nya får erfarenhet för att kunna fortsätta traditionerna. Ett avbrott i verksamheten på flera år skulle kunna visa sig förödande, på alla nivåer. Studentorkesterhistorien är full av kriser.

Men ett efter ett började ljusen i mörkret tändas. Praktiskt taget alla orkestrar ordnade egna evenemang online varje vecka. Efter ett tag blev de större och involverade fler. Höjdpunkten kom i form av den digitala SOF 21, med timtal av inspelade konserter, sittning (man fick laga maten själv) inklusive break-out rooms med små grupper av studentmusiker, balettworkshop, festivalhistoria och mycket mer. Självaste Mats Öhman blev intervjuad om hur det hela startade en gång i tiden. Så trots att SOF 2021 tillbringades hemma framför datorn var studentorkesterfeelingen total.

Det har för övrigt fattats Riks-SMASK beslut på att specialfallen SORK 2004, STORK 2010, STORK 2020 och SOF 21 är undantag från ”10-raka-regeln” när det gäller 10-årsmedaljen. Alltså att man måste ha gjort 10 festivaler i rad för att få medaljen. Kunde man inte vara med vid specialfallen räknades det ändå som 10 raka. 2004 är knappast aktuellt längre, men det kan ju vara bra att veta när det gäller de andra tre.

Sedan 14 mars 2021 tillhör varumärket ”SOF-studentorkesterfestivalen” inte längre LinTek. LinTeks patent löpte ut och det köptes istället av Anders Rydén – generalen från SOF 2003. Han tyckte helt enkelt inte att LinTek skulle ha det, eftersom de varit så struliga genom åren. 2022 ville de ha tillbaka det, men fick nej. Om någon ska ta över varumärket är det Riks-SMASK.

Kongresserna 2020 och 2021 ägde rum digitalt, avskilt från festivalen, vilket verkar ha haft positiv effekt. Fler kan vara med och man kan diskutera frågor djupare. Detta skulle snart bli mycket viktigt.

Riks-SMASKs ekonomi har varit fortsatt god under 20-talet. 2022 kom Riks-SMASKs hjälpande hand, ett stödpaket på upp till 2000 kr för de orkestrar som behövde hjälp att starta upp efter pandemin.

STORK 2022 blev av på ett Norrlands nation som fylldes till bristningsgränsen. Det blev rusning efter biljetter, och det fanns så många som inte lyckades komma med att någon tyckte det var värt att försöka sälja falska biljetter till festivalen. Det hela blev braksuccé och de fyra personerna i kommittén måste ha jobbat halvt ihjäl sig. Gereralen Ida ”Päron” Petersson var dessutom samtidigt ordförande i Riks-SMASK. Men studentorkestervärlden hade bokstavligt talat fått en ny vår.

Ett orosmoln fanns på himlen. SOF-generalen brukar presenteras i april, men vid tiden för STORK fanns ännu ingen. LinTek gjorde upprepade försök att hitta någon men det lyckades inte. 3 oktober 2022 tog LinTek beslutet om att ställa in SOF 2023. Man förde dock en dialog med Riks-SMASK om det gick att ordna något i egen regi.

Många som varit med ett tag hade väntat sig att de skulle få uppleva den sista SOFen ganska snart, men hur det gick till blev en överraskning. Man hade i många år trott att SOF till sist skulle slänga ut orkestrarna till förmån för pretentiösa DJs och svettiga coverband, kanske också större artister. Ekonomiska skäl har också vägt tungt – SOF har gått back sedan 2007. Att det skulle ske på grund av att ingen ville vara general var helt oväntat. Det har nämligen alltid funnits ett söktryck till SOF-kommittén, eftersom många ser det som en del av en kårkarriär och general är den tyngsta posten som ser allra bäst ut på CV:t. Nu fanns en kommitté, men ingen ville ta huvudansvaret.

Riks-SMASKs styrelse ansåg att SOF 2023 var organisationens viktigaste fråga och huvuduppgift. Siktet ställdes in på en SOF i Kårallen  helgen runt 20 maj 2023. 6 oktober gick man ut med att man sökte medlemmar till en SOF-kommitté. Det spelade ingen roll var i landet man bodde. I skrivande stund är de ca 18 medlemmar, varav de flesta kommer från LiTHe Blås eller Röda Arméns Gosskör.

Enligt uppgift vill LinTek ha tillbaka SOF till 2025, men det återstår att se hur det blir med den saken. Först ska man se hur SOF 2023 går.

Inför STORK 2024 finns i skrivande stund 5 personer som är intresserade av att driva festivalen.

Mycket intressant i sammanhanget är att Uppsala Universitet firar 550-årsjubileum 2027 och tycker att ”det vore trevligt att ha den där festivalen” i samband med det. STORK går som det är på jämna år, och med hänsyn till de svårigheter som funnits genom åren är STORK 2027 inte särskilt realistiskt. Erfarenheterna från 1987 erinrar också om att det är ett stort risktagande.

 

 

Slutord

 

2 december 2022 fyller Riks-SMASK 50 år. På många sätt är utmaningarna desamma som man stod inför på pensionat Skogshöjd 1972. Man brottas med rekrytering. Det handlar ofta om att hävda orkestrarnas intressen inför festivalledningar. Kontakter mellan orkestrar och sammanhållningen i studentorkestervärlden är viktig. Det är ett ständigt huvudbry om hur man ska nå ut till allmänheten och få studentorkestervärlden att synas. Och framförallt vill man ha en egen studentorkesterfestival och undrar var och hur den ska äga rum.

Varje tid har haft sina egna lösningar på var och en av dessa frågor. Därför är det relevant att titta på hur de saker Riks-SMASK beslöt sig för att ägna sig åt 1972 ser ut idag.

 

Festival – Riks-SMASKs viktigaste arbetsuppgift. I skrivande stund är Riks.SMASK på den här punkten tillbaka där det började 1973 – med att ordna en egen festival.

Kanske var det en välsignelse att den stora smällen för SOF kom just nu, när studentorkestervärlden står relativt stark. Man måste understryka att det inte är fråga om någon ny guldålder, eller att vi ens är på väg dit, men via Riks-SMASK är orkestrarna definitivt i en position att diktera villkoren för festivalen.

Historiskt har problemet varit att orkestrarna och de civila studenterna vill olika saker med festivalen, vilket har skapat två missnöjda grupper. STORK är sedan länge av musiker för musiker och det är många nöjda med. Nu är SOF på väg åt samma håll. Det finns ett gyllene tillfälle att göra sig av med egenproducerad öl som inte blir såld, lastbilsflak, discon och coverband. 

Kontaktorgan – Riks-SMASKs näst viktigaste uppgift, som man har testat många lösningar på under decenniernas gång. Idag är den enklare än någonsin tack vare digitala verktyg. Kongresserna hålls idag på nätet, skilt från festivalerna, vilket ger bättre förutsättningar för att ta beslut om vad Riks-SMASK ska göra. Potentiellt ger det också större insyn i Riks-SMASKs arbete, eftersom alla som vill skulle kunna vara med som åhörare. Det ger också möjlighet att hålla fler än en större samling varje år.

Marknadsföring – Riks-SMASKs riktigt svaga punkt, historiskt sett. Lobbyism och stora PR-kampanjer har praktiskt taget alltid misslyckats. Det som istället har lockat folk till studentorkestervärlden är festivalerna, men med minskat intresse kan de knappast heller användas som PR-verktyg idag. Frågan är om studentorkestervärlden överhuvudtaget vill marknadsföra sig på bred front, eller om det ens är möjligt.

Mats Öhmans förslag om utrikesutskott hade sina poänger, men det fanns knappast tid eller energi till att genomföra saken.

Om man nu skulle vilja bilda en organisation med den funktionen skulle den snarare behöva ha formen av en studentorkesterakademi eller tankesmedja, där man är många fler. Varje medlem skulle göra lite mindre men å andra sidan ha en djupare kunskap om någon aspekt av studentorkestervärlden eller dess omvärld.

En sådan lösning är mer görbar, eftersom den skulle kunna inkludera folk som inte längre är aktiva i studentorkestervärlden. Då skulle det också vara möjligt att göra gemensam sak med andra organisationer med samma intresse för blåsmusik. Studentorkestervärlden har närmast en karaktär av folkrörelse och en akademi skulle förmodligen väcka intresse.

Historia – samlades in 2019 och finns nu på Riksarkivet.

Skivarkiv – finns också på Riksarkivet och kompletteras ständigt. Enskilda skivsamlare fungerar också som förvaltare av det här arvet.

 

Till sist kommer en god nyhet. Som redan skrivits upplever studentorkestervärlden just nu sin femte epok, präglad av en relativ uppgång som antagligen kommer att vara några år till. Klimatet i studentvärlden och det omgivande samhället är mer studentorkestervänligt än på decennier och som tecken på det har vi

 

Varvet 2022

August Forsberg var egentligen med i Göteborgs nation, men blev medlurad till Wijkmanska Bleckets rep av sin kusin som också spelade där. Det där med studentorkester var ju jättekul, så August insåg att det orkesterlösa Göteborgs också måste ha en. Hösten 2022 bestod den av åtta medlemmar. Första framträdandet var med jammet på UPPROP det året.

 

 

 

 

 

 

Tack till

 

Mats Öhman, Ida ”Päron” Petersson, Katarina Bäcklund Stålenheim, Torbjörn Sterner, Fredrik Törn, Lars Block, Ulrika Andersdotter och Leif Eriksson för de samlingar av dokument ni har sparat eller haft tillgång till.

Bengt Edberg för STORK- och SOF tidningar 1983-1998.

Och för de som saknades i Bengts samling tackar Jag Elisabeth Fagerström (SOF 80), Katarina Bäcklund Stålenheim (SOF 87) och Tommy Karlsson (SOF 99).

Superskivsamlarna Erik Svensson och Tommy Karlsson för en ständig ström av informationen som finns på skivomslagen.

Också tack till er som har hjälpt mig att hitta folk som sedan länge förlorat kontakten med studentorkestervärlden. Det arbetet är ännu inte avslutat, så jag kommer troligtvis höra av mig igen.

Och sedan har jag naturligtvis glömt bort en hel massa folk. Tack till er också!

 

Tryckta källor

 

Angenete, Johan; Olsson, Mia; Rystedt, Niklas; Svensson, Katarina; Red. 1998. Balliografi - Chalmersbaletten 35 - Allianceorchestret 50. 

Asplund, Johan. 1997. Kårsdragets Historia. En översikt av Stockholms Universitets Studentorkester, Blåscorpset Kårsdraget, ur ett historisktperspektiv. B- uppsats. Historiska institutionen, Stockholms Universitet.

Behn, Carl. 1999. Studentorkestrar - ett intellektuellt skämt? En studie av Göteborgs studentorkestrar. Uppsats för 60 p i musikvetenskap. Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs Universitet.

Blom, K Arne; Olsson, Per-Ola; Tersmeden, Fredrik. 1994. Från 20-tal till dubbelmoral. Lundakarnevalerna 1920-1990. Lund.

Carlsson, Anders. 2017. Följeslagare i vått och torrt. I Uplands Nations Årsskrift 2007-2016. Uppsala.

Chalmersspex 1. 1965.  Andra originalupplagan. Elander Boktryckeri Aktiebolag. Göteborg.

DiFusco, Christopher, mfl. Red. 1992. Mercblecket 100 år - en jubileumsskrift. Del 1 1962-1992. Stockholm.

Dalborg, Hans. Ansvarets sköna börda.

Engblom, Rainer. 1997. Axelbandet 40 år 1957-1997. Åbo.

Förare, Jonas. 1991. 10 år med Wijkmanska Blecket - ett orkesterporträtt. Särtryck ur Uplands Nations Årsskrift.

af Geijerstam, Nils. 1972. Tio år med Glasblåsarna. I Natio Smolandica XXXV. Uppsala.

Gerdin, Björn. 2015. Orkestern och traditionen. En studie om studentorkestrars uniformer och traditioner. Uppsats för Fortsättningskurs C i Etnologi. Uppsala Universitet.

Guezennec, Synnöve. 1996. Studentorkestermusik - mer än bara noter. C-uppsats, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala Universitet.

Hellström, Hans. 1996. Student i Stockholm. Stockholmia Förlag.

Hjort, Christer. 1983. ab Kruthornen. En studentorkester. I Västmanlands-Dala nations skriftserie XIV. Uppsala.

Holm, Leif. 1983. Lithe Blås – varför och hur? Text till LiTHe Blås 10-årsjubileum.

Ingemarsson, Leif, mfl. Red. 1996. Phontrattarne - 40 år av förfinat vansinne.

Johansson, Siri, Red. 2009. Blascan-can – ett mångsidigt dansnummer med hög benföring. RMC #90 3 oktober 2009. Wermlands nation. Uppsala.

Junestav, Malin. 1996. En liten kapelleufori. I Acta Osthrogothica XIV 1646-1946. Uppsala.

Kjessler, Berndt. Et. Al. 1999. Blåshjuden och Inälfvorna. I Medicinska föreningen i Göteborg 50 år 1949-1999. Red Anne Haglund Olmarker.

Lidén, Sture. 1985. Hur allt började. I Jubileumsskrift till Jamtamot, Uppsala 1915-1985.

Linder, Gustaf. 1975. Studentorkestrarna i Sverige. Institutionen för musikvetenskap, Stockholms Universitet.

Lindwall, Ulf. 1996. Promenadorquesterns tillkomst och tidiga historia. I Promenadorquestern 40 år 1956-1996. Opluggat Jubileums Quonsaire. Programblad.

Lundqvist, Leo. et. al. Red. 2014. Traditon. Handbok mot bättre vetande. Andra retuscherade uppkastet. Utgiven av Humpsvakar.

Malm, Krister. 1963. Smålands nations glasblåsarlag och dess föregångare. I Natio Smolandica XXVII. Uppsala.

Nordberg, Olle, Red. 1993. Skapelsens krona - Hornboskapen 1843-1993. Uppsala.

Nordberg, Olle. 1997. Att blåsa rätt är stort. I "...ett enkelt, hemtrefligt nationshus". Södermanland-Nerikes nation under 100 år. Red. Lars Otto Berg mfl. Uppsala.

Ohlamrsk, Åke & Bæhrendtz, Nils Erik. 1993. Svensk kulturhistoria. Bokförlaget Forum.

Olsson, Håkan. Red. 1986. Academimusiccorpset Bleckhornens röd- och vitbok: Utgiven lagom till 30-årsjubiléet 1986. Lund.

Osquar Mutter. I Kungliga Maskinsektionen 100 år. Red. Klöfver, Anna; Stjernlöf, Lovisa; Ulrich, Sophia. 2010. Kungliga Maskinsektionen 100 år.   

Pauli, Tom. 2008. Hornboskapens gåta. Särtryck ur Majhälsning till landsmännen 81-2008.

Pedersen Dambo, Hans. Red. Academimusiccorpset Bleckhornen 60 år. Books on demand. Stockholm.

Pereira dos Reis, Philip. 2011. Den Runda. I Konstiga båtar - märkliga öden. Balkong förlag. Stockholm.

Riks-SMASKs medlemsmatrikel 1995

Samzelius mfl. Red. 1950. Uppsalastudenten genom tiderna. AB Lundequistska Bokhandeln. Uppsala.

SMusK. I Konglig Elektrosektionen 100 år. Red Carl Wilhelmsson. Stockholm.

SOF- och STORK-tidningar 1980-2019

Stenberg, Bosse. Red. 1983. Hornboskapen 1843-1983. Uppsala.

Uggla, Fredrik. 1996. Fött: SiGHstinska Kapellet! I Gästrike-Hälsinge nation 350 år. En jubileumsskrift. Red. Bo G. Hall.

Wedel, Kristian. 1999. Nästan som en riktig orkester - historien om Tongångarne och Patriciabaletten.

Wedell, Gunnar. 2010. Den ärorika revolutionen. I Konglig Elektrosektionen 100 år. Red Carl Wilhelmsson. Stockholm.

Wennö, Jonathan. 2010. En epok väl värd att minnas. I Värmlands nation 350 år - och lite mer därtill. Skriftserie utgiven av Värmlands nations kamratförening. Nationen och hembygden XVIII. Nyholm, Dag; Persson, Tomas; Wadensjö Karén, Sofia. Red.  Uppsala. 

Åkvist, Anders, red. 2002. KHMMC Blåshjuden af Götheborg 1952 - 2002.



Samt en vansinnig mängd reportage ur dagstidningar från STORK, SOF, Lundakarnevaler, Quarnevaler och liknande när det begav sig. Jag orkar inte sitta och lista alla.

 

Otryckta källor

Dokumentsamlingar som finns på Riksarkivet och de jag har fått från Mats Öhman, Ida ”Päron” Petersson, Katarina Bäcklund Stålenheim, Torbjörn Sterner, Fredrik Törn, Lars Block, Ulrika Andersdotter och Leif Eriksson

Intervjuer

Nalle Lindholm (Blåshjuden)

Berndt Kjessler (Blåshjuden)

Nisse Wallström (Blåshjuden)

Göran Wästlund (PQ)

Håkan Gezelius (Kruthornen)

Mats Öhman (SMusK, SMASK, Riks-SMASK)

Christer Hjorth (Kruthornen, Riks-SMASK, STORK 77, 83, 85)

Lars Troedsson (Kårsdraget)

Olle Strååt (Alte Kamereren, Riks-SMASK)

Lars Hörnell (Hornboskapen, Riks-SMASK)

Anders Bengtsson (Wijkmanska Blecket)

Anders Folkesson (Wijkmanska Blecket)

Jan Sandred (Wijkmanska Blecket)

Katarina Bäcklund-Stålenheim (Wijkmanska Blecket, STORK 88, Riks-SMASK)

Jonas Förare (Wijkmanska Blecket, Riks-SMASK, OK)

Monica Landmark (Hornboskapen, STORK 96)

Britta Naess (Paletten)

Monica Eriksson (Napoleonetterna)

Elisabeth Fagerström (Kamrerbaletten)

Paula Lipponen (Dragplåstret)

Åsa Rydell-Blom (Fläskleggen)

Fredrik Nilsson (Fläskläppen)

Pamela Davidsson (Panelhönorna)

Karin Wetterhall (Letta Gardet)

Anna Wetterhall (Letta Gardet)

Barbro Bursell (Letta Gardet)

Monica Våglund (Letta Gardet)

Elisabeth Janke-Brandberger (Letta Gardet)

Inger Söderberg (Letta Gardet)

Johan Grimm (SOS)

Bert-Ola Bruce (MdH Gurkblås)

Lars Block (Blåslaget)

Thomas Driving (Matrisbandet, SVEA)

Lennart Johansson-Ax (Luhrarne)

Nils Ingvarsson (Utblås1)

Anders Lingensjö (Gjallarhornen)

Kristoffer Mellberg (Röda Arméns Gosskör)

Per Setterlind (Snösvänget)

Stina Pettersson (GJallarhornen, Riks-SMASK, RÖV-SOF)

Marcus Rejnevik (Utblås1)

Leif Eriksson (Glansbandet)

Hans Fredrik Gustafsson (SOS)

Henrik Dahlström (Isterbandet)

Tom Pauli (Hornboskapen)

Thomas Almgren (Republikorkeztern)

Johan Cedermark (Schwamparna)

Jan Grahn (Tupplurarna)

Mats Håkansson (Sweet Sweaters)

Bo Henry Juhlin (Läderläpparne)

Lennart Lyngå (Bleckhornen)

Mats Nyfjäll (Östgöta NationsKapell)

Sakarias Åkerman (Östgöta NationsKapell)

Tobbe (missade de ditt efternamn) (Östgöta NationsKapell)

Olle Jacobsson (PQ)

Johan Runeson (Wijkmanska Blecket)

Tomas Driving (Matrisbandet, SVEA)

Linda Wickström (Wijkmanska Blecket, STORK 2000)

 

Och per mail o dyl:

Linda Svahn (Hornboskapen, Riks-SMASK, STORK 06 & 08)

Göran Mossberg (Alte Kamereren, Riks-SMASK)

Kjell Rundqvist (LiTHe Blås, Riks-SMASK)

Tord Elfwendahl (Tutputtes förädlare)

Pär-Ola Jansell (Alte Kamereren, Riks-SMASK)

Thomas Andén (Bleckhornen, Riks-SMASK)

Lotta Flodmark (Dragskåpet, Riks-SMASK)

Hans Ehrencrona (Attraktionsorkestern, Riks-SMASK)

Martin Uddén (LiThe Blås, Riks-SMASK)

Andreas Kågedal (LiTHe Blås, Riks-SMASK)

Lotta Backgård (LiTHe Blås, Riks-SMASK)

Niklas Wiksell (Alte Kamereren, PQ, Riks-SMASK)

Anna Tibbelin (Luhrarne, PQ, STORK-RÖV)

Johan Roos Tibbelin (Geflabandet, Isterbandet, Luhrarne)