Leta i den här bloggen

onsdag 16 augusti 2017

Länge leve tigern!

Det är sent på natten på SOF. Du är trött, fryser och benen bär dig knappt längre efter en lång dags ideologiskt renodlat orkestrande eller balettande. Sovsäcken på gympasalsgolvet lockar mer än vakenvärlden. Då hör du den. Plötsligt vaknar alla sinnen till liv och du orkar ett tag till. Tiger Rag!

Idag fyller studentorkestervärldens nationalsång 100 år!


New Orleans - Chicago - New York - San Francisco - Haag - Stockholm - Uppsala - Lund - Umeå - Linköping -  Växjö - Halmstad - och vidare...

Nu är det visserligen svårt att avgöra när Tiger Rag kom till eftersom den har så oklart ursprung. Därför får vi nöja oss med att fira 100-årsjubiléet av när den spelades in första gången, 17 augusti 1917. Här kommer mitt bästa försök att spåra dess väg genom ett sekel.

Jazzen föddes i New Orleans. Den gamla franska kolonin var under flera sekler en smältdegel av många olika kulturer och musikaliska influenser. Enligt legenden sägs jazzen ha uppfunnits av trumpetaren Buddy Bolden, som helt plötsligt börjat improvisera synkoperat när han spelade vid en ballonguppstigning i staden. Hur jazzen egentligen kom till är en historia som är alldeles för lång att ta upp här, men de viktigaste ingredienserna är en synkoperad rytm som fanns i de afrikanska slavarnas sånger och danser, europeiska blåsinstrument och huvudsakligen franska populärmelodier. Via marschmusik, minstrel, ragtime och olika typer av dansmusik smälte allt detta ihop till en svängig, unikt amerikansk musikalisk konstart som med tiden fick namnet jazz.


Buddy Boldens orkester på ett foto troligen taget 1905. Enligt jazzhistoriskt konsensus är det här det första egentliga jazzbandet. Buddy Bolden själv är trea från vänster i övre raden.

Den låt vi idag kallar Tiger Rag har mycket gamla rötter och dess ursprung ligger sannolikt nära jazzens födelse. Dess ålderdomliga form (AABACDEFEG*) med många olika teman staplade på varandra (i vissa versioner med tonartsbyten, andra inte) antyder ett släktskap med ragtime, kadrilj och marschmusik. Stycket har en lång och diversifierad historia, och det är inte säkert att det stammar från en enda kompositör.

*Eller något i den stilen. Hur temana är ihopsatta varierar något från arr till arr.

Många jazzmusiker i 1910-talets New Orleans hade passerat genom de brassband som leddes eller hyrdes ut av Jack 'Papa' Laine. Det kunde vara marschorkestrar, konsertband, cirkusorkestrar eller ragtimeband. 1910 hade dessa ensembler mer eller mindre helt bytt ut sin repertoar av franska eller tyska marscher mot ragtimelåtar. Många av dessa var Scott Joplins kompositioner, som Shadow Rag och Maple Leaf Rag. Men man spelade också gamla örhängen som hängt med länge i New Orleans. Ett av dessa gick under flera namn som Praline eller No.2 Rag. Det stycket är åtminstone förstadiet till det vi idag kallar Tiger Rag.

Många olika musiker anges av många olika källor som upphovsmän till den här låten. Nick LaRocca, som idag står som tigerns kompositör, påstod att låtens förlagor var La PalomaLondon Bridge is falling down (D-temat) och ackordsföljden kom från National Emblem. Han var dock känd för att fara med osanning.

Papa Laine hävdade själv i en intervju att kompositören var klarinettisten Achille Bacquet. Bacquet ska dessutom ha skrivit många andra låtar Laines band spelade. 

Enligt osäkra uppgifter spelades låten i Alex "King" Watzkes band så tidigt som 1904. Andra som hävdat upphov till Tiger Rag ska ha varit medlemmar i bandet vid den här tiden.

Nyare jazzforskning ger stöd åt att låten var vida känd i New Orleans under titeln Number Two Blues, vars kompositör uppges vara kornettisten och bandledaren Johnny DeDroit. Den finns först inspelad under det namnet 1924.

Pianisten och jazzpionjären Jelly Roll Morton påstod sig ha skapat stycket genom att jazza till en fransk kadrilj. Vid ett tillfälle demonstrerade han även detta genom att göra om mazurka - och valstemana i en kadrilj till fyrtakt, och gradvis förvandlas stycket till Tiger Rag. Processen finns inspelad. Det har dock aldrig klarlagts vad förlagan ska ha hetat.

Enligt andra härstammar den från The Jack Carey Band, som lär ha hämtat det första temat ur en bok med kadriljer och sedan arbetat ut de andra temana själva. Efter det kallades den Jack Carey bland svarta musiker och Nigger #2 bland vita.

Om du gillar Jane Austen har du sett kadrilj.

Påståendet om att Tiger Rag ska härstamma från en kadrilj är inte helt osökt. Kadrilj var den stora modedansen i Europa och dess kolonier från sent 1700-tal till tidigt 1900-tal. Kadriljer spelades mycket i New Orleans och Västindien och levde länge kvar som dansmusik där. Man svängde ofta till det. Jämför det här stycket med det här. Kadrilj var en mycket komplicerad och livlig dans med flera delar som bestod av flera olika musikaliska teman staplade på varandra. Varje tema är åtta takter långt - precis som i tigern!

Ingen vet vilken bakgrundshistoria som är sann, men det verkar hur som helst att något som liknade Tiger Rag eller i alla fall olika delar av den spelades i New Orleans under 1910-talet eller tidigare.

Några av de musiker i den här generationen som varit med i Papa Laines band var de ungdomar som utgjorde The Original Dixieland Jass Band, eller ODJB som de kallas i jazzhistorien.

The Original Dixieland Jass Band i studion 1917. Från vänster Henry Ragas, Larry Shields, Eddie Edwards, Nick LaRocca och Tony Sparbaro.
Den kommersiella tillverkningen av grammofonskivor hade kommit i gång på allvar 1894. 1915 var New Orleans så proppfullt med jazz (som ännu inte hette jazz) att konsertarrangörer och andra med smak för musikindustrin inte kunde undgå att komma i kontakt med den och importera den till andra amerikanska städer.  Musikerna var dessutom ivriga att komma iväg norrut för att undgå konkurrensen i New Orleans. Första stoppet var oftast Chicago, det stora målet New York.

Vem skulle då få äran att spela in den första skivan med den nya, spännande musiken? Erbjudandet gick till Freddie Keppard, en kornettist som kunde blåsa starkare, högre och lägre toner än någon annan. Han hade gjort succé i Chicago men inte lyckats lika bra när han dragit vidare till New York. Han avböjde dock, eftersom han ansåg att andra kunde stjäla hans stil genom inspelningen.

Istället gick erbjudandet till ODJB. Bandet hade anlänt till Chicago 3 mars 1916 och fått ett fast gig på Schillers Café. Mycket av låtmaterialet hade de med sig från Jack Laines orkester. Succén var ett faktum. Under de följande två veckorna blev publiken större och vildare. En kväll skrek en tjej ut sin förtjusning över bandet, vilket fick kornettisten och ledaren Nick LaRocca att svara henne med ett hästgnägg på trumpeten. Alla skrattade. Detta måste naturligtvis jobbas in i en låt! På morgontimmarna efter att Schiller's hade stängt började man repa på Livery Stable Blues, full med gnägg på kornett, tuppgalande på klarinett och åsneskrin på trombon. Det blev succé samma kväll. Efter det fortsatte bandet med djurtemat i Sensation Rag, Ostrich Walk och naturligtvis tigervrålen i Tiger Rag. Därför är det mycket sannolikt att tigern fick sitt namn där och då. På Schiller's Café i Chicago, våren 1916. Publiken växte snart ännu mer.

När 1917 inträdde drog ODJB vidare till New York. En av anledningarna var obehagliga kontakter med maffian. Bland annat hade Nick LaRocca gått ut med en populär blond brotterska vid namn Jessie, som samtidigt var flickvän till en gängledare. Gangstern ifråga förklarade att om LaRocca inte hade lämnat staden innan solnedgången skulle polisen få fiska upp en vattensjuk kornettist ur Chicagofloden. Samma eftermiddag blev hårdingen slagen till en blodig massa och uppnålad på en vägg med hattnålar genom öronen av två tuffare bossar som var ODJB-fans.

En viktigare orsak till flytten var dock att ryktet om ODJB hade spritt sig till New York och 17 januari 1917 spelade de för första gången på Paradise Ballroom. Föreståndaren presenterade kort bandet för publiken som antagligen kommit för att dansa till en stråkorkester eller hawaiiband som var populära just då. LaRocca räknade in och drog igång med en ösig Tiger Rag. Det var som att en bomb hade briserat i lokalen. Fönstren och champagneglasen skakade. Musiken ekade i spegelkorridorerna. Folk på gatan utanför stannade till och tittade upp.

Danspubliken stod och stirrade, först på bandet och sedan sig själva. Restauranggäster slog med besticken i tallrikarna och krävde att de där bönderna skulle skickas tillbaka söderut. Föreståndaren gick åter upp på scenen och förklarade nervöst att musiken var avsedd att dansa till. ODJB fortsatte i något lugnare tempo. Några modiga par började dansa, och snart följde fler efter. Innan en timme hade gått var publiken jazzfrälst. Och tigern hade öppnat jazzens framgångståg i den stora världen.

Med sin vilda och till synes okontrollerade spelstil var ODJB något som New Yorkborna aldrig hört förut. Samtidigt var de en pressagents våta dröm med jazzromantiserande uttalanden som att deras musik var helt improviserad. Trombonisten och citatmaskinen Eddie Edwards hävde ur sig saker som att "ingen i bandet kan läsa noter", "jazz innebär mord på melodin och dråp på synkoperingen" "'jazz' betyder 'oreda'" och  "jazz ska vara ostämd"*. Han och Nick LaRocca drog dessutom ständigt en historia om hur länge de hade letat innan de hade hittat en pianist som inte kunde läsa noter. Inget av det var sant, men pressen svalde det med hull och hår.

*Visst låter det här bekant på något vis?


ODJB i London 1919. Hattarna med bokstäverna D-I-X-I-E hade de redan under tiden på Schiller's Café. På de tidigaste spelningarna hade de dessutom städrockar som uniformer - alla New Orleansband hade uniformer, det var viktigt. Nallarna, dockorna och andra prylar hörde till Tony Sbarbaro som monterade dem på trumsetet. Bandet körde dessutom trick som att spela trombon med foten, eller plocka isär klarinetten under ett solo.

Som en följd av framgångarna live kontaktades ODJB av tidens två ledande skivbolag. Först gjorde man provinspelningar med Columbia Darktown Strutters Ball och Indiana men bolaget vågade inte ge ut dem förrän långt senare. Debutinspelningarna gjordes istället på rivalen Victor 26 februari 1917 med Livery Stable Blues och Original Dixieland Jass Band One-Step. De gavs ut i mars 1917. 

På grund av bråk om upphovsrätten till verken med före detta bandmedlemmar bytte ODJB skivbolag. Först till Columbia, som inte ville låta dem spela in egna låtar, därefter till det mindre Aeolian Vocalion. Där spelade man 17 augusti 1917 in Tiger Rag. Det är som redan nämnt mycket oklart och omstritt vem som egentligen skrev låten, men från och med nu blev den för alltid förknippad med ODJB. På B-sidan fanns At the Jazz Band Ball*. Den här skivan spelades in med vertikalteknik, ett format som snart övergavs, och därför är den mycket sällsynt idag. Det var inte alla grammofoner som kunde hantera formatet, och skivan blev ingen större framgång. Men inget kan ta ifrån den att den är den första inspelningen av Tiger Rag.

*Just det - jazzballen.

1918 var ODJB tillbaka på Victor och spelade in nya versioner av Tiger Rag med B-sidan Skeleton Jangle.* Den skivan sålde över en miljon ex och det är de inspelningarna som blivit legendariska. Efter den succén med efterföljande turnéer gick det utför med bandet. Efter bråk om rättigheter och musikstil, alkoholism, bandmedlemmar som byttes ut, blev inkallade och till och med dog upplöstes ODJB 1924.

*Det går därför bra att fira tigerns jubileum en gång till 25 mars 2018.


Etiketten till den ursprungliga inspelningen av Tiger Rag.

På inspelningen från 1917 står hela bandet som kompositörer och på den från 1918 Nick LaRocca själv.

Oavsett upphov hade Tiger Rag blivit en massiv hit, nyinspelad flera gånger och var nu en jazzstandard. Alla jazzband hade den på sin repertoar och den spelades in hundratals gånger under de kommande decennierna.

The Missourians hette ett band som tog New York med storm på 20-talet. De blev senare kärnan i Cab Calloways band på 30-talet, men gjorde tolv skivinspelningar (en på varje sida på sex skivor) under eget namn. De var ganska begränsade som kompositörer. Fem av de tolv låtarna var Tiger Rag. Det var bara det att på fyra inspelningar hade de döpt om den till Ozark Mountain Blues, Market Street Stomp och Stopping the Traffic.

If you like to gamble I tell you I'm your man! Var är tigern?


Texten till Tiger Rag skrevs av Harry DaCosta och hördes första gången på The Mills Brothers inspelning från 1931:

Where's that tiger! Where's that tiger!
Where's that tiger! Where's that tiger!
Hold that tiger! Hold that tiger ! Hold that tiger! 
Choke him, poke him, kick him and soak him!
Where's that tiger? Where's that tiger?
Where oh where can he be?
Low or highbrow, they all cry now
"Please play that Tiger Rag for me"

Where's that tiger! Where's that tiger!
Where's that tiger! Where's that tiger!
Hold that tiger! Hold that tiger ! Hold that tiger! 
Choke him, poke him, kick him and soak him!
Where's that tiger? Where's that tiger?
Where oh where can he be?
Low or highbrow, they all cry now
"Please play that Tiger Rag for me"


"Tiger" är det lägsta kort man kan vinna en pokerrunda med om man har det på hand när rundan är slut. Texten handlar om kommunikationen under ett pokerspel. "Where's that tiger? Hold that tiger! Choke him, poke him, kick him and soak him!" betyder alltså "har du tigern, sitt på det och lägg upp det på slutet." Ni som trodde att den handlar om djurmisshandel kan alltså pusta ut nu. Själva låttiteln syftar dock som sagts ovan på tigervrålen i refrängen.


"Rag" kommer naturligtvis från "ragtime", den musikstil jazzen huvudsakligen härstammar från. Ragtimens storhetstid gick mot sitt slut på 1910-talet.

Intressant nog finns det också en svensk text på Tiger Rag, skriven av Lasse Mollby till en inspelning med dubbelpianisterna Walter och Rolf Larsson 1941. Den kallades då Larsson Rag. Den finns på Kungliga Biblioteket, men jag har tyvärr inte hunnit kolla upp saken.

Tiger Rag anses idag som en del av det amerikanska kulturarvet och togs upp i Library of Congress nationella skivarkiv 2002. Den har ofta använts i filmer och TV-serier när man vill ha något fartfyllt eller tidsenlig 1910-talsmusik. Den förekommer i spelet Mafia: The City of Lost Heaven, och många idrottslag på high school- och collegenivå, speciellt de som har en tiger som maskot, har Tiger Rag som kampsång.


Dörren till Nick LaRoccas hus i New Orleans har noterna till refrängriffet ("Where's that tiger!") i Tiger Rag i smide. Ta fram blockflöjten och testa.

I USA dog New Orleansjazzen praktiskt taget ut 1927. Den levde kvar en tid till i Chicago, men sedan tog swingen över. Jazzen hade fått fäste som dansmusik i de breda lagren. Danssalarna blev större och banden med dem. Fler och kraftigare instrument krävdes. Kornetten och klarinetten byttes ut mot den kraftigare trumpeten respektive saxofonen, och elförstärkt gitarr ersatte banjon. Snart hade den standardiserade storbandssättningen - fem saxar, fyra trumpeter, fyra tromboner, samt gitarr, bas, trummor och piano i kompet - etablerats eftersom de flesta kommersiellt tillgängliga arrangemang skrevs för den sättningen. Musiken blev mer polerad. Swingeran hade börjat. Vissa spelade Tiger Rag för att visa sin skicklighet som arrangörer, men låten ansågs vara en klyscha som hörde till det förgångna.


Blåsorkester vid Katarina Norra Folkskola i Vitabergsparken 1918/19. Några av småpojkarna blev senare kända jazzmusiker. De brukade stå på skolgården och hotta på vad de trodde var jazzlåtar - tills läraren flög ut och satte stopp för dumheterna.

Det är mycket svårt att avgöra när jazzen kom till Sverige. Det mesta tyder på att den mer eller mindre smög sig in i det svenska musiklandskapet. 1914 lanserade kapellmästaren Nalle Halldén* ett "negerkapell" inom kabareten Svarta Katten på Blanchs Café. De spelade ragtime och annan synkoperad musik. Tidningskåsörer noterade att även Halldén spelade på "niggrernas piano." 1915 bildades en ragtimeklubb i Stockholm. 1919 började ordet "jass" dyka upp i de stockholmska dagstidningarnas annonser om dans och nöjesliv. Det debatterades om den nya musikstilen: mest ökänd är ordföranden för Musikerförbundet Hjalmar Meissners artikel "Varning för Jazz" från 1921. Trots annonser och debatt blev jazzen endast långsamt känd inte bara för svensk publik utan också svenska musiker under 20-talet. Årtiondet förde med sig en expansion av alla typer av populärmusik överhuvudtaget, så de som spelade jazz var verksamma inom många olika typer av dansmusik. Så småningom etablerades dock ett litet antal åtminstone nästintill renodlade jazzband.

*Nalle Halldén pluggade i Uppsala på 1880-talet. Som musikanförare på Östgöta nation ledde han en liten blåsorkester som bland annat parodierade Frälsningsarmén och fick springa från polisen när de var ute och spelade på nätterna. Mer om dem någon annan gång.

Eftersom du läser den här bloggen är det nog försent. Men du kan ju skicka varningen till din gamla musikskola. Hjalmar Meissner, Varning för jazz, Scenen 1921.Hjalmar Meissner ändrade sig sedan och var konferencier för Musikerförbundets jättejazzkonserter 1930. 

Svensk utgivning av jazzskivor kom igång på 30-talet. I början handlade det om jazzbetonad schlager som gavs ut i små upplagor och endast såldes på varuhus, men mot mitten av decenniet vågade de stora bolagen satsa på regelrätta jazzinspelningar. Nu hade som sagt swingeran börjat och det blev därför swingen som innebar jazzens breda genombrott i Sverige. Det helsvenska bolaget Sonora tog störst del av marknaden genom sin stora serie swingskivor.

Något före swingen kom den svenska "hotjazzen". "Hot" innebar en betoning på improvisation och stilen hade sina rötter mer i tradjazz än swing. 1935 släppte dragspelaren Nisse Lind och hans Nisse Linds hottrio vad som kallades "den första svenska hotskivan". De var knappast först, men de var den första trio som lanserades på det sättet. Och rivigt var det. Gissa vilken låt som ligger på A-sidan?*

*Det är dock inte den första svenska inspelningen av Tiger Rag. En tidigare gjordes av Nisse Lind själv 1934. Den svenska swingkungen Thore Ehrling hade åtminstone ett arr på den sedan innan. 



Nu står ju tigern i och för sig som trea, men skivan har inte utmärkta A- och B-sidor.


Tiger Rag var känd i Sverige genom skivimport, åtminstone bland jazzdiggare. Det romantiserades friskt över jazzens ursprung och uttryck i den tidens jazzfandom. Arthur Lundkvist skildrade Louis Armstrongs version Tiger Rag på följande sätt i en jazzessä från 1935:

" 'Tiger Rag' kommer en att tänka på en kubistisk Legertavla i rörelse, den ger ett nästan visuellt intryck av roterande hjul och maskindelar. melodilinjen stegras, avbrytes, ingår i nya formationer; över rytmsektionens bultande pistongrytm ljuder klarinetten metalliskt, än ångestfullt, än triumferande. Maskinsången sammansmälter med djungelkakafonin, djungelfåglarnas skrik: den intrikata föreningen av civilisation och primitivitet."

Louis Armstrong var väsentligen den ende överlevande New Orleansmusikern vid den tiden, mest på grund av att han var den genrens främsta nyskapare och största stjärna. I de negativa recensioner han fick av svenska musikskribenter kallades han ofta "apa", "negerfilur" och "primitiv". I fandomen vände man ofta de förställningarna till något positivt och exotiskt.

Att Louis Armstrong föddes i storstaden New Orleans slum, huvudsakligen lärde sig spela i ungdomsfängelsets blåsorkester och sedan fick en mer stabil uppväxt (och egen kornett) som fosterbarn i en judisk grosshandlarfamilj var det inte så noga med på den här tiden. Det viktigaste för den här artikeln är att Louis hade den goda smaken att köra tigern i toktempo. Hans egen favoritversion av låten var ODJBs.



Tigern spelades även av svenska amatörmusiker vid samma tid. I Degerfors fanns ett band som hette Eight Boys. De hade lärt sig spela i scouterna och järnbrukets musikkår. Eight Boys var en dansorkester som spelade tidens populärmelodier, men de förde in jazz i repertoaren när tillfälle fanns. Det var standards som Dinah, After you've gone och Saint Louis Blues. En kväll 1935 spelade de i Bjurtjärn och tänjde på gränserna allt de vågade. De spelade Tiger Rag. Publikens jubel gav dem råg i ryggen. Nu var de jazzmusiker! Källan uppger inte var de fått låten ifrån, men man kan ju tänka sig att det var antingen Nisse Linds eller Louis Armstrongs inspelning. Det finns dessutom en rad andra svenska inspelningar av tigern från 30- och 40-talen. Charlie Norman körde den till exempel i boogie-woogieversion.

Swing blev den förhärskande jazzstilen och stora ungdomskulturen under mer än ett decennium. Framförallt som den fick representera den fria världens kulturliv under andra världskriget. Det blev en antinazistisk handling att lyssna på swing. Mycket tack vare de politiska dimensionerna - behöver det sägas att vuxenvärlden avskydde den? - blev swingen den första världsomspännande musiksubkulturen.


It don't mean a thing if you ain't got that swing. Lyckligtvis förlorade tredje riket andra världskriget. Tyska musiker som inte hade lederhosen gjorde om tigern till foxtrot och döpte om den till Der schwarze Panther för att komma förbi censuren. Den spelades till  och med i radio under kriget.

Efter krigsslutet stod jazzen inför ett vägskäl. Swingen fick töntstämpel och hånades som gårdagens mode, även om det fanns en fortsatt efterfrågan på dansmusik. I övrigt splittrades jazzen i två huvudgrenar.

De mest hängivna nyskaparna uppfann den moderna jazzen. Be-bopen var först ut av de modernistiska stilarna, och den är väsentligen swing spelad i fyrdubbla tempot. Syftet var att lämna de stora massorna bakom sig och spela intellektuell musik för musiker och andra mycket insatta. Men det är klart att man spelade någon gammal goding då och då. Sedan följde bland annat hard bop, post bop, neo bop, cool jazz, third stream, fusion, acid jazz och saker som är så abstrakta att de inte ens har ett namn.


Beatniks lyssnade på modernistisk jazz och får ofta illustrera dess fankrets. Notera baskrarna, poesiboken och bongotrummorna. Beatniks applåderade inte på konserter, utan nickade i baktakt. Modernismen var inte till för alla.

Den andra grenen var de som intresserade sig för jazzens ursprung och historia. Det här intresset hade väckts redan i mitten av 30-talet, som en följd av jazzens genombrott för en större publik. De här entusiasterna utgjordes såväl av fans som musiker, men även av musikhistoriker. De mest entusiastiska letade till och med upp de gamla legenderna, som med tiden fick spela in nya skivor. De gamla historier de kunde berätta fyllde böcker. Redan 1936 återförenades till exempel ODJB för en comeback, men sprack snart på grund av inre spänningar. Olika originalmedlemmar återförenades tillfälligt för inspelningar under namnet ODJB vid flera tillfällen under 40- och 50-talen.

Det här vågen av nyvaknat intresse för New Orleansjazzen (som nu började kallas tradjazz) är känd som revivalrörelsen. En av de legender som blev mest framträdande var trumpetaren Bunk Johnson. Eftersom han inte varit aktiv som musiker på många år var det oklart om han ens levde, men 1939 fick jazzforskaren Bill Russell kontakt med honom. Han var då plantagearbetare och saknade såväl trumpet som tänder. Men han hade varit mitt i smeten på 10-talet och till och med spelat med självaste Buddy Bolden! Mycket av det vi nu vet av tradjazzens tidiga historia kommer från Bunk Johnson*, och han spelade in tradjazzskivor så tidigt som 1942. Bland låtvalet fanns naturligtvis Tiger Rag redan 1943.

*Bunk har ofta anklagats för att ha ljugit om tidig jazzhistoria för att göra sin egen roll i den större. Och påståenden som att det var han som blåste anfallssignalen i slaget vid San Juan Hill och att han hade en tam apa som lagade hans bil är naturligtvis inte sanna. Men faktum är att många av Bunks viktigaste uttalanden kan verifieras utifrån andra källor. 


Till vänster: Bunk Johnson med kepsen käckt på sned 1910. Till höger: Bunk den äldre med löständer och löstrumpet. Den hade han fått efter en insamling bland fans.

Redan 1943 hade revivalrörelsen nått Stockholm. Under de kommande femton åren spred den sig sedan ut över landet, men den var alltid som starkast i Stockholm, och framförallt bland gymnasieelever. I och med krigsslutet försvann också hindren för skivimport från USA. 1946 svämmade skivaffärerna över av gammal jazz. Det fanns också skivor med europeiska, framförallt brittiska revivalband. Och det man hörde ville man imitera. Runt 1950 fanns det massor av amatörband som bestod av skolungdomar. Skoljazzen hade sina egna stjärnor och de mest framgångsrika fick turnera runt i folkparker men framförallt spelade man på skoldanser. Det förekom också tävlingar där bandet försökte spela ut varandra - spela snabbast.

Innan vi går vidare behövs en liten utredning av begreppen tradjazz och dixieland. Skillnaden är nämligen hårfin. Ordet "tradjazz" myntades runt 1940 av trombonisten Turk Murphy i Lu Watters' Yerba Buena Jazz Band, det allra första revivalbandet. "Dixieland" (eller dixie) har äldre rötter, som vi vet från ODJB, men användes under revivaleran främst om vita band som spelade mer swinginfluerat. Ibland var det ett skällsord, ibland inte. "New Orleansjazz" är ett mer neutralt och allomfattande uttryck för själva musikstilen och dess repertoar, oavsett tidsålder. Idag kan man lungt använda tradjazz, dixieland, New Orleansjazz och hotjazz helt synonymt.

Skoljazzen startade i Bromma och där föddes en unikt stockholmsk jazztradition. Med start 1950 paraderade alla skoljazzmusiker till Höglandstorget den 12 november för att högtidlighålla stängningen av Storyville, bordellkvarteren i New Orleans. Enligt den tidens jazzhistorik föddes jazzen i Storyville och spreds därifrån när amerikanska flottan* stängde ner bordellerna 12 november 1917. Enligt senare, mer solid jazzforskning förhöll det sig snarare tvärtom. Jazzen spred sig från finare gator i New Orleans till Storyville om den nu överhuvudtaget spelades där. Ett tiotal skoljazzmusiker tågade till Höglandstorget medan de spelade begravningsmarscher och tradjazzklassiker. Efter ett tag hade ett par hundra samlats. Musiken blev starkare. Polisen kom. Musikerna sprang in bland villakvarteren. De som åkte fast fick hämtas hos polisen av fäder som också fick betala böter. Men traditionen fortsatte. Efter några år samlade paraderna flera tusen jazzentusiaster och då tyckte polisen det var lika bra att ge sitt tillstånd.

*Efter att två marinsoldater omkommit i slagsmål på en bar. Storyville hade inga radiobilar, men väl resten av kitet.

Storyvilleparad i Bromma 1955.

Sättningen i skolbanden var mycket ortodox. Man skulle spela kornett, inte trumpet. Hi-hats var bannlysta från trumseten, som istället hade träblock - vilket Tony Sbarbaro i ODJB körde med. Banjon var obligatorisk. Bas var inte så viktigt, det fanns ju ofta inte på de gamla plattorna. Den New Orleansjazz skolbanden spelade var inte rumsren. Den var högljudd och entusiastisk, den framfördes utan instrumentalteknisk briljans, och den präglades av en idealism som inte gick ihop med tidens nöjesindustri. Musiken gick i toktempo, banden stämde inte alltid så väl, folk tyckte att det lät som om de spelade flera melodier samtidigt, och banjon och träblocken åstadkom en rytm som skulle fått vanlig danspublik att snubbla*. En del skolband fick göra provinspelningar för Sveriges Radio, men blev refuserade för att musiken var för rå och opolerad. Eller som musikerna själva sa - äkta.

*Visst låter det här också bekant på något sätt?     


I den miljön passade naturligtvis Tiger Rag som hand i handske. Den var en odödlig klassiker. Man ville gärna ha tuba i sättningen för att kunna köra tigervrålen, annars fick trombonen göra dem. Man lyssnade på Louis Armstrongs, Bunk Johnsons, ODJBs och alla andra legendariska versioner av låten men en inspelning stod ut speciellt.

Det var en inspelning från sent 40-tal med holländska Dutch Swing College Band. DSCB, som de kallas, bildades av studenter vid universitetet i Haag 5 maj 1945 - samma dag som Tyskland kapitulerade. Jazz var förbjudet under ockupationen men bandmedlemmarna - varav vissa faktiskt var motståndsmän - spelade jazz i smyg. Skoljazzen uppskattade DSCBs version av tigern eftersom det var en mer humoristisk tolkning. Framförallt gillade man de fallande klarinettlicken i början.


Skoljazzrörelsen hade naturligtvis sin egen klädkod också. Dixievästen, som här ses på den unge Stig-Helmer Olsson, var ett obligatorium. Det fanns få kvinnliga skoljazzmusiker, men kusin Hjördis visar motsvarande kvinnliga mode.

Skolbanden spelade aldrig efter noter även om många av dem kunde. Ungefär hälften av dem hade lärt sig spela i skolornas blåsorkestrar eller i sina hemkommuners musikkårer. En central del i att kunna spela jazz är att kunna sin harmonilära och den lärde man sig i kompisgänget. Därför använde man sig av så kallade harmoniböcker - en schematisk uppställning av varje melodis harmoniska förlopp. Alla hade sin egen, mycket personligt utformade harmisbok i instrumentcaset. Det var dessutom populärt att byta harmisböcker med varandra. Harmisar förekommer än idag i studentmusiken:

Så här ser en harmis ut. Du vet var du har sett dem.


Faktum är att ordet "harmis" användes i studentorkestervärlden ända till början av 2000-talet. Då kunde man fortfarande hitta "BanjoMusikens Dags Vänners harmisarkiv" på nätet.

Tradjazzvågen kulminerade 1955 och planade ut 1960. Tradjazz var gymnasisternas musik i ännu några år. 1964 brukar anges som det år popen slog igenom på allvar i de lagren. Dödsstöten för tradjazzen lär ha kommit 1967 när Folkpartiet började använda den i sina valrörelser, tillsammans med halmhattar och för korta byxor enligt amerikansk modell. De vann inga röster på det, men tradjazzen fick dras med töntstämpel i decennier. Det är först på 2010-talet som unga musiker har börjat spela genren på allvar igen.

Men vad gör gymnasister när de tagit studentexamen? De börjar på högskolan! Ett ganska stort antal av skoljazzmusikerna återfinns i medlemsmatriklarna för framförallt Promenadorquestern, men också Hornboskapen, Kårsdraget, Blåshjuden och Mercblecket under 50- och 60-talen. Med största sannolikhet förde de med sig Tiger Rag till sina nya orkestrar.

Blåshjuden 1954. Notera banjon (fyra från vänster). Med största sannolikhet har den här mannen lärt sig spela banjo i ett tradjazzband. Instrumentet förekom visserligen i andra genrer i svensk musik under 1900-talet, men det vara bara i tradjazzen den ingick i en blåssättning. Det är svårt att tänka sig att banjon skulle letat sig in i en studentorkester om det inte ansågs som en självklarhet att den skulle ingå i blåsorkestern. Särskilt som orkestern vid fototillfället spelade "Unter dem Doppeladler" och "Gladiatorernas intåg." Och mycket riktigt: Blåshjudens 0:e president Nalle Lindholm (och sannolikt många av de andra grundarna) var hobbyjazzmusiker!

Promenadorquestern förtjänar en lite närmare titt i sammanhanget. Den uppträdde första gången som "Revolutionsorkestern" 30 april 1956. Sättningen bestod av Bertil "King" Kling, trumpet; Staffan Paulin, klarinett; Ulf Lindwall, tuba; Olle Naess, trombon; Göran Wästlund, banjo och Olle Jacobsson, bastrumma.

Banjoisten Göran Wästlund kom med största sannolikhet från något tradjazzband. Trombonisten Olle Naess var känd inom tradjazzkretsar ända till sin död 2013 och intresset hade han förmodligen redan som student. Klarinettisten Staffan Paulin hade startat det första kända revivalbandet redan 1943 och spelade senare i trumpetaren och skoljazzstjärnan Olle Sundhs band från och med ca 1950. 1958-61 spelade en trumpetare vid namn Olle Sundh i PQ, och det är inte helt osökt att tro att det är den gamle hjälten. En annan kul detalj är att Leif "Kleppe" Nyberg, basist i både Olle Sundhs och en del andra band, spelade lock i PQ.

Revolutionsorkestern levde bara några dagar, sedan strömmade andra ensembler till och då blev de Promenadorquestern. Tiger Rag fanns enligt Britta Naess och Olle Jacobsson* med i repertoaren redan från början. Utan tvekan var det Olle Naess, Staffan Paulin eller någon av deras tradjazzkollegor som hade med sig den från skoljazzen. I sammanhanget är det intressant att notera att PQs version av tigern har vissa likheter med DSCBs inspelning. Framförallt klarinettlicken i början.

*Olle Naess fru och grundare av Paletten respektive sektionsordföranden som startade revolutionen.



Galaxer i mina braxer! Anders Linder spelade i Pygmé Jazzband under skoljazzepoken. Pygme grundades av storebror Hans, som sedan pluggade i Uppsala och som medlem i Hornboskapen invigde han lillebror i de studentikosa mysterierna. Anders läste sedan till arkitekt på KTH och var med i PQ 1960-1964. Här är han fotad på Lundakarnevalen 1962. 1976 blev Anders Linder Kapten Zoom med hela svenska folket.


Det finns även andra direkta vittnesmål angående kopplingen mellan skoljazzen/revivalrörelsen och studentorkestervärlden.

T.v. en ung jazzfrälst Tom Pauli vid pianot 1953. T. h. en äldre jazzfrälst Tom Pauli med ventilbasun.

Tisdag 1 mars 1958 började en  ung man vid namn Tom Pauli i Hornboskapen. Han är fortfarande med och innehar därmed världsrekordet i studentorkestermedlemsskap. Julen 1950 hade han fått två stenkakor med Bunk Johnson av sin mamma i julklapp. Det blev början på en livslång kärlek. 1987 var Tom med och grundade Swedish Bunk  Johnson Society, och under 90-talet gjorde han ett antal transkriptioner av Bunks inspelningar. Bland dem finns en viss mycket välbekant låt med. Tom Pauli har berättat att Tiger Rag spelades flitigt i den svenska revival-rörelsen, och flera av hans jämnåriga i Hornboskapen hade ett stort jazzintresse.

I sin C-uppsats "Sveriges studentorkestrar" (1975) genomförde Kårsdragaren Gustaf Linder en enkätundersökning om studentmusikernas musikaliska bakgrund. Det visade sig att hela 21% hade spelat i tradjazzgrupper innan studentorkestern, ungefär jämnt fördelat på alla orkestrar. Enkäten hade en svarsfrekvens på 100% och inkluderade 795 musiker i 24 orkestrar. Medelåldern bland orkestrarna var ganska hög vid den här tiden och många hade börjat redan under 60-talet. Arvet från revivalrörelsen gjorde sig ännu gällande.

Mellan 1956 och 1965 bildades en mängd nya studentorkestrar vid Sveriges lärosäten, ofta som en följd av att någon kommit i kontakt med existerande orkestrar vid karnevalerna i Lund, Stockholm eller rent av Gränna. Det här var den första studentorkestervågen. Den glada, fartfyllda och (kanske viktigast av allt) lättspelade Tiger Rag blev en standardlåt och letar man noga kan man säkert hitta den i alla studentorkestrars notarkiv.

Promenadorquestern var alltså först. Deras arr är skrivet av en Helge Asplund. Jag har inte lyckats ta reda på vem det är men det fanns ett antal Asplundar i skoljazzrörelsen. Kan han ha en koppling till någon av dem? Hur tigern sedan spred sig bland studentorkestrarna under åren är otroligt snårigt att reda ut. Alte Kamereren gav sitt arr till Isterbandet så de kör alltså samma version. Det arret återfinnes här. Troligtvis är det samma som Humpsvakar kör. LiTHe Blås version av tigern bygger enligt uppgift på en jam- och gehörstradition, men är mycket likt Renhornens. Båda dessa uppvisar dessutom likheter med ett holländskt tryckarr som återfinns i Wijkmanska Bleckets arkiv. Som dessutom spelas av Kungliga Thailändska Arméns Musikkår! Många fler orkestrar har spelat och spelat in tigern. Därtill har de olika tolkningarna uppenbart tagit inspiration av varandra både kors och tvärs, så att reda ut släktskapet här är rätt hopplöst. Man får helt enkelt konstatera att tigern har vandrat från orkester till orkester som en mycket gammal tradition.


ALLA har spelat tigern. I alla fall alla som räknas.

Att uppskatta hur många studentorkestrar som spelat in Tiger Rag på skiva är svårt eftersom det inte finns någon helt komplett förteckning över vare sig skivor eller låtar. Det förefaller dock som att Tigern i studentorkestertappning förevigades första gången 1968 - av Kårsdraget, Bråckbandet och Renhornen var för sig!

Det blev med tiden en grej att framföra Tiger Rag på allehanda knäppa sätt. Att spela den så snabbt som möjligt faller sig naturligt. Originalinspelningen går väldigt snabbt och Louis Armstrong körde som gimmick att ta någon välkänd slagdänga som slutnummer och efter det klämma i med tigern i toktempo. Många musiker har spelat in Tiger Rag väldigt snabbt.

Chalmers Barockensemble körde tigern som symfoni med alla sina udda instrument. Det är inte helt lätt att känna igen låten. Toalettstolskrossning ingår naturligtvis.

Renhornen klippte in triumfmarschen från Aïda - vilket passar alldeles utmärkt.

Att spela Tigern så snabbt man kan är som sagt också en grej, inte bara bland studentorkestrar. Snart var man uppe och tävlade om världsrekord, som i vissa fall finns noterade i Guinness Rekordbok. Rekorden gäller 64 takter. Jag har inte lyckats ta reda på vilka.

Renhornen - 49,1 sekunder, oktober 1976.

Tongångarne spelade in Tiger Rag  på skivan "Egen Blandning" 1978. För säkerhets skull spelades den baklänges. Man skrev ett hoppfullt brev till Guinness Rekordbok, som vänligt svarade att det inte automatiskt blev världsrekord så fort man gjorde något som ingen gjort förut. Mellan raderna av ciselerad brittisk artighet anar man: "studentidioter..."

Inspelningen är kort så det kan vara de här 64 takterna som mättes i rekorden.


Baksidestexten från skivan ger en ledtråd om hur traditionen startade - förutsatt att det de påstår är sant alltså. Men samtida källor visar att tigern spelades tillräckligt mycket - och snabbt - för att hamna i tidningarna.



1980 spelade SiGHstinska Kapellet* Tiger Rag på 1 minut och 49 sekunder blankt vilket de påstod var världsrekord. Det är avsevärt långsammare än dåvarande rekord. Tidigare rekordinnehavare ska ha varit Belgiska Flottans musikkår och dubbelpianisterna Arvid Sundin och Stig Holm, vilket inte heller går att styrka. Kanske finns det med i den engelska utgåvan av Guinness Rekordbok.

*SiGHsten bildades 1965 som en traditionell studentorkester och tigern hörde möjligen till repertoaren på den tiden. På 70-talet blev de det stentrista storband vi minns dem som. I recensionen av Concerto Grosso på STORK 77 skrev UNT att "Det roligaste med SiGHstinska Kapellet är namnet." De hade dock en undergrupp som hette SiGHsten Dixie, och det kan vara de som spelade tigern.

Nils Fläcke - 36 sekunder, 14 september 1980. (Dragspelskung och proffsmusiker. Vad skulle han lägga sig i för?)

Åke Dahlbäck - 28,8 sekunder mars 1981. (Pianist och musiklärare.)

Det måste understrykas att de två sista rekorden var soloprestationer. Man kan ju tänka sig att detta intrång av civila musiker provocerade studentorkestrarna att spela tigern helt vansinnigt fort. Det är dock svårt för en ensemble att tävla med soloartister i snabbspelning. Läsbarheten försvinner vid höga tempon. Guinness Rekordbok formulerade problemet bäst själva i 1982 års utgåva:

Nu är det slut med dumheterna!

Detta hindrade inte studentorkestrar att fortsätta spela tigern snabbt. Det var helt enkelt roligt att utmana sig själv och andra. I många sammanhang angav man orkesterns rekordtid på tigern, som till exempel i presentationer i SOF-programmet.

Axelbandet tog fenomenet längst genom att sy den så kallade Dynamite Brass-manteln. Den är sydd av det tyg Axelbandet traditionellt tillverkar sina uniformer av - finska arméns madrasser. Varje år måste en trumpetare spela Tiger Rag på mindre än x sekunder med manteln på sig. Klarar trumpetaren inte det måste manteln brännas.* Finns ingen lämplig trumpetare tillgänglig måste det utföras av en trombonist.

*Det här var den beskrivning som gavs på Axelnatten 2002, om jag minns rätt. Nu finns det inget om bränning i reglerna. Axelbandet skulle skicka mig testamentet som beskriver vem som får bära manteln, men det kom inte innan publicering.

SMusK bestämde sig för att spela världens långsammaste Tiger Rag. De började 1989 och är inte färdiga än.

Den första studentorkesterfestivalen hölls 1973 i Linköping. Festivalen blåstes med musik som dirigerades av Linköpings Tekniska Högskolas dåvarande rektor Hans Meijer. Uppgifterna om vad som spelades går dock isär. Enligt en historik i SOF-tidningen 1999* var det Tiger Rag, men reportaget från festivalen i Östgötacorrespondenten anger Linköpings Universitets Paradmarsch. Inför festivalen 1974 annonserade corren att festivalen skulle blåsas in med Linköpingsmarschen dirigerad av professor Allan Persson. "Här finns plats för överraskningar", står det i annonsen. Det kan ju inneburit varit tigern.

*SOF-tidningar är en osäker källa som ofta innehåller faktafel.

Sweet Sweaters var en orkester som bildades i Linköping 1973 av huvudsakligen medicinare och lärarstuderande. Östgötacorrespondenten följde dem runt på SOF 74 och fick höra tigern många gånger.

Tigern hade alltså en mycket speciell betydelse i studentorkestervärlden vid den här tiden. SOF 75 avslutades i alla fall med Tiger Rag, det finns dokumenterat:




SOF 1975 var Tutputtes första framträdande.

Det finns faktiskt ett par föregångare till inblåsningstraditionen. En av dem är inblåsningen till Lundakarnevalen. Det finns fotobevis på att den sträcker sig tillbaka till åtminstone 1962. Emellertid verkar det som att alla deltagande orkestrar blåste in karnevalen med varsitt enskilt uppträdande, om än på samma scen. Ingen jag har pratat med kan minnas vad det var som spelades, så i skrivande stund går det inte säga om tigern förekom eller inte.

Den andra är Brunk. Den första Brunk ägde rum på V-Dala nation 1960 och återkom vart tredje år fram till att man bytte mönster och hade Brunk varje SOF-år (vilket kan ha varit på 80-talet). Den har dessutom flyttat runt till olika nationer. Sedan 2003 är det Brunk varje år och sedan 2008 är den en sittning. En regelrätt Brunk skulle förr i tiden avslutas med att alla orkestrar spelar en låt tillsammans. Det kan faktiskt vara därifrån idén med att spela tigern tillsammans kommer.



Studentmössan uppfanns i Uppsala 1843. Givetvis skulle Tutputte ha en som Uppsalastudent! Notera att den sitter rakt. 


Första gången festivalen hölls i Uppsala - STORK 77 - spelades inblåsningen in. Nu satsades det större än någonsin. 600 studentmusiker stod på universitetshusets trappa och spelade in "världens största Tiger Rag"  Så här låter det när 22 studentorkestrar spelar tigern samtidigt:




"Jag ska höras mest!" tänkte alla.


Lyssna noga så kan du kanske urskilja din egen orkester. Medverkar gör: Hornboskapen, Mistluhren, Corpsus Juris, Promenadorquestern, Alte Kamereren, Svea, Retuperän WBK, Kruthornen, Pulpahornen, LiTHe Blås, Chalmers Barockensemble, Smusk, SiGHstinska Kapellet, Pamphen, Humpsvakar, Allianceorchestret, Bleckhornen, Sweet Sweaters, Dragskåpet, Läderläpparne, Mercblecket och Kårsdraget.

Nu undrar ni naturligtvis varför skivan heter "BRUNK 500" när det i själva verket rör sig om STORK 77? Jo, "Brunk" var den gängse benämningen på när alla orkestrar samlades och spelade. Vilket man också gjorde på Concerto Grosso i universitetshuset den dagen. "500" i skivtiteln kommer av att Uppsala Universitet fyllde 500 år 1977.

Att tänka fritt är stort, att spela Tiger Rag är större. "Chalmeristernas balett" kommer i själva verket från Stockholms Universitet och heter Kårsetten. Notera att det står 24 deltagande orkestrar i artikeln. Mercblecket var där men utan instrument och Landala Wienerkapell var en undergrupp till Tongångarne. Det var alltså 22 orkestrar i tigern. 

"Världens största Tiger Rag" dirigerades av Lasse O'Månsson och Bengan Wittström, som tillsammans med Clara Wallin var konferencier för Concerto Grosso i universitetsaulan. Lasse O'Månsson och Bengan Wittström hade under 70-talet radioprogrammen "Bättre sänt än aldrig" och "Bättre sent än alltid" där de spelade en ny version av Tiger Rag i expressfart i varje avsnitt. Bengan Wittström hittade dessa, och all annan märklig musik i programmen, i Sveriges Radios Grammofonarkiv som han gått igenom i sin verksamhet som visforskare. Han var dessutom basist och hade spelat i flera skoljazzband under revivaleran. Kanske kom inspirationen till att ha med tigern i radioprogrammen därifrån? Hursomhelst blev Tiger Rag känd för unga lyssnare genom de här radioprogrammen.

SOF 1978 blåstes in med Alfamarsch och Tiger Rag, i den ordningen. Ca 450 musiker verkar ha deltagit.

Vid invigningen för STORK 79 försökte man spela "Världens högsta Tiger Rag" via ballonguppstigning från Ekonomikumparken, men det hindrades av alltför hård vind. Samma sak hände när man försökte igen på SOF 1980. Man fick helt enkelt spela på marken istället och nöja sig med att det antagligen var världens största Tiger Rag hittills. Musikerna blev nämligen fler och fler, och det berodde på tidsandan.

Från och med grundandet av studentorkesterfestivalen var studentorkesterkulturen på stark uppgång. Den andra studentorkestervågen (ca 1978-1995) var på väg. Mot slutet av 70-talet fick studenter i allmänhet ett nyvaknat intresse för allt studentikost, som nu fick en renässans. Sådana kulturyttringar hade nämligen varit kraftigt nedtryckta från mitten av 60-talet och under 70-talet, eftersom detta var en tid av vänstervåg och studentrevolt. Allt studentikost betraktades som borgerligt, reaktionärt och suspekt. På 80-talet svängde pendeln åt andra hållet. Nu exploderade intresset och i samband med det växte sig studentorkesterfestivalen enorm. Den var en angelägenhet för alla studenter, musiker eller inte. Man kunde höra icke-musiker planera festivalen månader i förväg - vilka orkestrar var viktigast att hinna se?

Inblåsningarna var enorma evenemang på 80-talet. På SOF 82 hade flygvapnets TEAM 60 uppvisning under invigningen. Invigningen på STORK 83 innebar något slags olympisk stafettöverlämning av Tutputte av löpare från Linköping varefter man brakade på med Tiger Rag. På SOF 84 deltog bara 8 eller 9 orkestrar i tigern, vilket kompenserades STORK 85 med över 1000 deltagare - nytt rekord.*

*Det verkar emellertid inte som att någon kollade upp deltagarantalet särskilt noga. Alla rapporter om storleksrekord bygger på uppskattningar i Upsala Nya Tidning och Östgötacorrespondenten. De finns inte angivna i Guinness Rekordbok. 

På 80-talet var allt skithäftigt! Som tecken på detta har nu Tutputte  mössan på sned.

Många studentorkestrar i andra vågen hade bildats just för att kunna vara med på SOF och STORK. Under den här tiden föddes också många baletter av samma anledning. Alla var angelägna om att ta upp de traditioner som de äldre orkestrarna redan hade haft länge. Självklart förstod man att Tiger Rag hade en särställning och införlivade den i sin repertoar. 1985 var kopplingen mellan STORK och Tiger Rag ett axiom. På den officiella festivalskivan hittar man "Tiger Rap":

Hip-hop var nytt i Sverige 1985. Det hörs. Jag har fortfarande inte lyckats ta reda på vilka"Klamydiabaletten" är.


A-sidan, den egentliga officiella festivallåten "Jag tror på Storken" är inte riktigt lika rolig, men visst har man lyckats klämma in tigern där också:

Om ni inte orkar vänta så börjar tigern vid 2:34.


Power Play var (och är) ett lokalt funkband i Uppsala. De blev populära på nationerna under 80-talet och hade viss kontakt med studentorkestrar. Medlemmarna kom bland annat från Kruthornen och SiGHstinska Kapellet. Keyboardisten Jalle Flodström satt med i STORK-kommittén som konsertansvarig.

Power Play spelade in skivan som reklam för STORK 85. Låtarna spelades i studentradion och tanken med Tiger Rap var att klämma in så många orkesternamn som möjligt för att få musikerna att köpa skivan. Det gick sådär. 1000 ex trycktes upp och man sålde ungefär 100. Det som finns kvar av upplagan finns fortfarande hemma hos festivalens kassör*. Enligt Jalle Flodström gjordes ett antal liknande singlar för festivalerna åren runtom samt den kortlivade Uppsalakarnevalen som fanns 1986-90.

*En affär kan nog ordnas för hugade samlare!


En kul detalj var att rättigheterna till Tiger Rag fortfarande ägdes av Nick LaRoccas familj 1985 (vilket den fortfarande lär göra eftersom han dog 1961), och STORK-kommittén fick ersätta dem via STIM i efterhand. Det rörde sig inte om någon stor summa, men kom helt oväntat.

1000 deltagare i tigern verkar ha upprepats SOF 86, där journalisten ifrågasätter om alla verkligen spelade samtidigt. Förmodligen gjorde de inte det. Olympiainvigningen återkom på SOF 87, där generalen kom springande och tände en eld som han sedan grillade korv på.
På STORK 88 hade man invigningen på Studenternas Idrottsplats i form av en ännu OS-invigning, och hela festivalen hade olympiatema. Orkesterfaddrarna bar sina orkestrars flaggor i en stor parad. Enligt generalen Katarina Bäcklund satsade man på den största och snabbaste Tiger Rag någonsin, men det är okänt om det uppnåddes.





På SOF 1989 anlände generalen till inblåsningen i fallskärm. Han spelade trumpet under hoppet. Historien förtäljer inte om det var tigern.

Inblåsningarna fortsatte att öppna festivalerna på 90-talet. Vid inblåsningen för STORK 90 deltog 1300 musiker i Tiger Rag, så det blev nytt rekord. Under decenniet blev invigningarna lite mindre tillställningar. Deltagarantalet fortsatte dock att öka. STORK 92 var de uppe i 1400. Om alla var med på tigern är okänt. Med åren skiftades både Upsala Nya Tidning och Östgötacosrrespondentens intresse och började rikta in sig huvudsakligen på kårtegen, concerto grosso och familjespelningen. Det nämns då och då att tigern spelades vid invigningarna, men inte av hur många. Ibland verkar det bara ha varit LiTHe Blås som gjorde det. STORK 96 hade inblåsning med tigern enligt spelschemat.

På hemsidan för SOF 97 kunde man dock läsa:

"Fredagen är dagen då SOF startar på riktigt. Det är nämligen först nu som huvudattraktionen anlänt till Linköping, nämligen de ca 45 orkestrarna. Invigningen är en lite speciell ritual som främst utmärker sig genom att alla orkestrar samtidigt skall framföra den klassiska Tiger Rag. Efter invigningen kommer Concerto Preludium att börja. På denna konsert spelar varje orkester endast 15 minuter. Konserten är tänkt att presentera ett tvärsnitt av alla på SOF närvarande orkestrar."

Det året hetsade konferencieren John Pohlman orkestrarna på grosso att spela den snabbaste tigern. Bara LiTHe Blås ställde upp med ett resultat på 57,7 sekunder, vilet kan jämföras med att SOS angav sin bästa tid som 57 sekunder blankt i det årets festivaltidning. STORK 98 hade invigning på universitetshusets trappa, så där återkom en gammal välkänd plats. Den festivalen ska ha haft 1700 deltagare. Det framgår inte tydligt om alla var musiker, men om de var det var de flest någonsin. 

90-talet innebar dock hårdare tider för studentorkestrar. Ett minskande intresse för studentmusik innebar att subkulturen började förfalla, även om man var rekordmånga på festivaler. Den vände sig inåt och orkestrar jämförde sig ofta med varandra. Många såg öppet ner på andra orkestrar*. Man ville undvika saker som andra gjorde och tog avstånd från traditioner. Man kunde höra och läsa uttalanden som "Det är många år sedan man kunde höra Dragskåpet spela Tiger Rag" och "Tiger Rag är en sån där låt som är sönderspelad av studentorkestrar". Många struntade i inblåsningen. Vissa orkestrar började enligt uppgift även låta dåligt. 00-talet, och med den orkesterdöden, lurade runt hörnet.

*Hej Patriciaorkestern! Som ni ser fick jag tag i eran bok ändå. Tack för ingenting.


Ett litet steg i tigerhistorien men ett tigersprång för mig. 1994 såg jag det här gänget (som för övrigt är en stor inspirationskälla till Wijkmanska Blecket) på Jönköpings Jazzklubb. Som extranummer körde de Tiger Rag. Det var första gången jag hörde den. Tigern fanns även med på skivan jag köpte. Det blev många kära återhöranden på min första STORK några år senare.

Efter sekelskiftet klingade traditionen med inblåsning av. De allra första åren på den nya årtusendet var dock festivalerna fortfarande mycket stora. Jag fick ett mail med noter på tigern till inblåsningen inför SOF 2001, men vet inte om den blev av. Det står nämligen ingenting om det i spelschemat. STORK 2002 hade man inblåsning med Tiger Rag i Ekonomikumparken, men generalen Lasse "Ylle" Yledahl kan inte minnas hur många som var där. UNT fredag listar dock Tiger Rag som "traditionell invigningsmarsch" i sin STORK-ordlista. På SOF 2003 lyckades man eventuellt få till någon inblåsning - ansvarige glömde dock fixa det. 2004 blev det ingen STORK så det blev heller ingen inblåsning. Spelschemat för SOF 2005 anger att "inblåsningen sker på fredagen kl 17.00". Det blev ingen vidare inblåsning. Det vara bara Bleckhornen och några till som ställde upp. Anledningen troddes vara att klockan bara var 17.00. Ett rimligt antagande - det är svårt för orkestrarna att hinna till den tiden. 

2006 återupplivades STORK och då gjordes ett tappert försök till inblåsning. Noter på Tiger Rag lades upp på festivalens hemsida. Inblåsningen skulle öppna festivalen kl. 15 på fredagen.

Den första STORK REDIVIVA. Och det sista spåret efter inblåsningen. 
Jag var själv inte där, och de som eventuellt var det har mycket suddiga minnesbilder. Följande bild går att pussla ihop, förmodligen av historier som återberättats för olika personer många gånger:

Någon form av inblåsning  inträffade faktiskt. Denna skulle startas av Hornboskapen, som inledde spelschemat. Tanken var att fler musiker skulle manas upp på scen för att spela tigern som första låt och det var det momentet det hela föll på. Det är oklart hur många som faktiskt var närvarande. HB och eventuellt Lithe Grås komp var de enda som spelade. Inblåsningen blev väldigt tafflig och misslyckad. Efter det förekommer inga fler uppgifter om inblåsning. Det har definitivt inte varit några på senare STORK.

Det är bara att konstatera att i den mån inblåsningar har ägt rum under 2000-talet har de varit ett krympande fenomen. Till stor del har det berott på okunskap om inblåsning eller om Tiger Rags betydelse för studentorkesterkulturen - förmodligen som följd av 90-talets dalande intresse. Noter har inte distribuerats via utskick sedan SOF 2001. Men tillbakagången har förmodligen också berott på att orkestrarna anländer sent till festivalerna och helt enkelt missar inblåsningen. Under det tidiga 00-talets STORKar hade man vanligtvis stadsspelningar på fredagen och hann inte gå på invigningen. 

Under 2010-talet har ingen inblåsning schemalagts, och det är lätt att förstå varför. I fallet med SOF börjar festivalen sedan 2011 redan på torsdagen för orkestrarnas del och på onsdagen för civilisterna. Det finns alltså ingen riktigt naturlig tidpunkt för inblåsning. För STORKs del gäller en tight budget och få som arbetar med festivalen. Man måste fokusera på nationsspelningarna och maten och det finns inte tid och energi för att organisera inblåsningen. Det finns heller inte budget för någon större central scen på fredagen.

Läsåret 16/17 fick nykomlingarna i Wijkmanska Blecket i uppdrag att designa ett eget tygmärke. Figuren längst till höger förknippas tydligen väldigt starkt med en viss låt.

De orkestrar som har Tiger Rag som paradnummer håller fortfarande liv i en fin tradition: vem som helst får vara med och spela eller dansa. Man ser massor av gamlingmusiker och gamlingbalettor strömma upp på scen när det är dags för tigern. Även från andra orkestrar. Tigern förenar oss alla.

Och riktiga studentmusiker älskar traditioner, och ju längre desto bättre, för det var bättre förr. Tiger Rag blir ju knappast sämre med åren. Marmeladorkestern, Uppsalaorkestrarnas jamklubb, avslutar alltid med Tiger Rag. I Uppsala finns ett gäng* som har gett sig fan på att blåsa in STORK 2018 med Tiger Rag på universitetstrappan eller någon annan strategisk plats.

Är ni på?


Var är tigern?


*Gänget heter Wijkmanska Blecket.



Tack till: 


Markus "Boffe" Wästlund för mp3:an av Tiger Rag från SOF 1975.

Patrik Broman för digitalisering och uppladdning av Världens största Tiger Rag.

Tommy "Rune" Karlsson och Rickard "Ricki" Magnusson för mp3:an av Gar Regit. Även till Tommy för Alte Kamererens, LiTHe Blås, Isterbandets och Humpsvakars versioner.

Lasse "Ylle" Yledahl, Linda Svahn, Andreas Svahn, Stefan Nilsson och Martin "Tom" Uddén som bidrog med luddiga minnesbilder.

Ulrika Palola, Anders Nyholm, Tommy "Rune" Karlsson, Olle "Lustquaka" Engström och Martin "Tom" Uddén för hjälp att reda ut i alla fall lite om hur tigern vandrat genom orkestervärlden.


Otryckta källor:

http://www.lysator.liu.se/sof/sof97/lkp/vad.html

http://www.redhotjazz.com/odjb.html

rikssmask.se/festivaler/stork2006/notes.htm

rikssmask.se/festivaler/stork2006/orkester.htm

Tiger Rag (1917) www.jazzstandards.com/compositions-2/tigerrag.htm

https://de.wikipedia.org/wiki/Tiger_Rag

en.wikipedia.org/wiki/Quadrille

wiki.smask.nu/Tiger_Ragwww.rikssmask.se/festivaler/stork2006/notes.htm

Larsson RagSvensk Mediedatabas

wiki.smask.nu/Tiger_Rag


Intervjuer:

Katarina Bäcklund Stålenheim

Jalle Flodström

Olle Jacobsson

Anders Linder

Britta Naess

Tom Pauli


Tryckta källor:

Andersson, Marianne. 1994. Storken är färdig att flygaUpsala Nya Tidning 14 maj 1994.

Axelsson, Lisbeth & Jansson, Rolf. 2007. I afton Landgrens. Om musikens rötter, drömmar och lidelse. Axelsson & Jansson Media AB. Fjugesta.

Blesh, Rudi. 1958. Shining trumpets - a history of jazz. 4:e uppl. Cassell & Company Limited. London.

Blomcrantz, Carina. 2005. SOF blåstes in med Tiger Rag. I Östgötacorrespondenten 7 maj 2005.

Boholm-Bill, Anna. 1992. Storken är färdig att flygaUpsala Nya Tidning 8 maj 1992.

Boj. 1979. Karnevalståg med barbent början och slut. I Upsala Nya Tidning 14 maj 1979.

Bratt, Anna. 1998. Fullt ös med studentorkestrarna. I Upsala Nya Tidning 11 maj 1985.

Bruér, Jan & Nyquist, Bengt. 1983. Viktiga händelser i Stockholms jazzliv. I Jazzen i Stockholm. Natur & kultur.

Brunn, Harry O. 1960. The story of the Original Dixieland Jazz Band. Louisiana state university press. Baton Rouge.

Charters, Samuel B. 1963. Jazz: New Orleans, 1885–1963, Rev. uppl. Oak Publications. New York.

Christoffersson, Åsa. 1984. Vilken kanonstart. I Östgötacorrespondenten 7 maj 1984. 

Christoffersson, Åsa. 1987. Budbärare från olympen invigde orkesterfestivalen. I Östgötacorrespondenten 7 maj 1987. 

Dennis. 1983. Tut som skingrade moln. I Upsala Nya Tidning 14 maj 1983.

Ekman, Henrik. 1974. Tiger Rag i våra hjärtan. I Östgötacorrespondenten 6 maj 1974. 


Ekman, Henrik. 1975. Festival utan nyheter. I Östgötacorrespondenten 5 maj 1975. 

Elderud, Christer. 1980. Inblåst i blåsten. I Östgötacorrespondenten 10 maj 1980. 

Falck, Bert-Ola. 1999. Ett ögonblick. I Östgötacorrespondenten 12 maj 1999.

Fornäs, Johan. 2004. Moderna människor - Folkhemmet och jazzen. Norstedts. Stockholm.

Guinness Rekordbok 1979.
Guinness Rekordbok 1980.
Guinness Rekordbok 1981.
Guinness Rekordbok 1982.

Harding, Gunnar. 1992. Kreol - bland voodookvinnor, pianoprofessorer, trumpetkungar och bluesdrottningar i den Nya världen. Wahlström & Widstrand. Stockholm.

Hasselqvist, Susanna. 1986. Galet och otroligt roligt. I Östgötacorrespondenten 10 maj 1986. 

Hobson, Vic. (2014)  Creating Jazz Counterpoint: New Orleans, Barbershop Harmony, and the Blues. University Press of Missisippi. 


Hornboskapens medlemsmatrikel 1906 - 1993. Publicerad i Skapelsens krona - Hornboskapen 1843 - 1993. Red. Olle Nordberg, Fredrik Sandgren & Henrik Ågren. Uppsala.

Hägg, Göran. 2005. Välfärdsåren: Svensk historia 1945-1986. Wahlström & Widstrand. Stockholm.

Jansson, Esse. 1978. Studentorkesterfestival en fråga om kultur. I Östgötacorrespondenten 6 maj 1978. 

Jansson, Mikael. 1977. Rekord i Tiger Rag. I Upsala Nya Tidning 9 maj 1977.


Jansson, Mikael. 1977. 600 studentmusiker har slagit svenskt rekord i Tiger Rag. I Upsala Nya Tidning 9 maj 1977.

Kjellberg, Erik. 1985. Svensk jazzhistoria. PA Norstedts & söners förlag. Stockholm.

von Konow, Albrekt. 2000. Som en religiös väckelse. When the saints... - essäer om Stockholms skolbandsjazz. red. Per-Ulf Allmo, Jens Lindgren, Peo Österholm. Svenskt visarkiv. Stockholm.

Larsen, Holger & Sandahl, Sten. 2000. Läroverkens musik. I When the saints... - essäer om Stockholms skolbandsjazz. red. Per-Ulf Allmo, Jens Lindgren, Peo Österholm. Svenskt visarkiv. Stockholm.


Larshamre, Ulrica. 1988. Studenter tror på Storken. I Upsala Nya Tidning 10 maj 1988.

Linder, Gustaf. 1975. Sveriges studentorkestrar. 60-poängsuppsats i musikvetenskap. Institutionen för musikvetenskap vid Stockholms universitet. 

Lindgren, Jens. 2000. When the saints go marching on.... I When the saints... - essäer om Stockholms skolbandsjazz. red. Per-Ulf Allmo, Jens Lindgren, Peo Österholm. Svenskt visarkiv. Stockholm.

Lindholm, Nalle. 2002. År -2 till år 0. I KHMMC Blåshjuden af Götheborg 1952-2002. Göteborg.

Lublin, Bengt. 1992. As time goes by - de första 20 åren. I Mercblecket 100 år del 1 1962-1992. Mercbleckets stötförening. Stockholm.


Nilsson, Anders. 1989. Först största möjliga tyssstnad... sen brakade det loss. I Östgötacorrespondenten 6 maj 1989.

Nygren, Berit. 1985. Världsrekord slogs. I Upsala Nya Tidning 11 maj 1985.

[Osignerat]. 1990. Blåsarna intar Uppsala. I Upsala Nya Tidning 12 maj 1990.

[Osignerat]. 2002. Blåsbus. I UNT Fredag 10 maj 2002.

Promenadorquesterns medlemsmatrikel 1956-1996. Publicerad i Opluggat - Jubileumsquonsaire. Promenadorquesterns vårkonsert 1996. 

Schuller, Gunther. 1968. Early jazz. Oxford University Press. New York.

Sievers, Johan. 1995. Tutandet har börjat. I Östgötacorrespondenten 6 maj 1995.

STORK-tidningen 1983
STORK-spelschema 1996
SOF-tidningen 1997
STORK-spelschema 1998
SOF-tidningen 1999
SOF-tidningen 2003
SOF-spelschema 2005
SOF-tidningen 2013

Svensson, Susanne. 1999. Sanningen om hur SOF föddes... I SOF-tidningen 1999. Linköping.

Tirro, Frank. 1977. Jazz - a history. Duke University. J.M. Dent & Sons Ltd. London.

Uggla, Fredrik. 1996. 1965. Fött: SiGHstinska kapellet. I Gästrike-Hälsinge nation 350 år - en jubileumsskrift. red Bo G Hall. Utgiven av nationen. Uppsala.

Wallinder, Christer. 1973. Färggrann och välljudande studentfest - Linköping fylldes med pampig blåsmusik. I Östgötacorrespondenten 7 maj 1973.

Wallinder, Christer. 1974. Studentmusikfestival i Linköping. I Östgötacorrespondenten 6 maj 1974.

Wasén, Håkan. 1997. LiTHe Blås vann hemmaseger. I Östgötacorrespondenten 12 maj 1997.


Wasén, Håkan. 1999. En gryta av kokande rytmer. I Östgötacorrespondenten 17 maj 1999.

Wasén, Håkan. 2001. Stort, mäktigt och rytmiskt. I Östgötacorrespondenten 14 maj 2001.

Wedel, Kristian. 1998. Nästan som en riktig orkester - historien om Tongångarne och Patriciabaletten. Göteborg.

Åberg, Lasse. 2011. Stig-Helmer stories. Bulls Presstjänst AB. Stockholm.

Österholm, Peo. 2000. Alla jazzvägar bär till Bromma. When the saints... - essäer om Stockholms skolbandsjazz. red. Per-Ulf Allmo, Jens Lindgren, Peo Österholm. Svenskt visarkiv. Stockholm.




7 kommentarer:

  1. Lärorik och viktig artikel, tack!

    Jag har ett vagt minne av ett Tiger Rag-jippo på Östermalmstorg, runt 1990 sådär, då alla Stockholms studentorkestrar (och förmodligen några gästband) skulle spela tillsammans. Jag tror att idén var att det skulle bli världens *längsta* Tiger Rag, dvs man spelade den om och om igen i nån timme eller så. Det var kallt och höst och jag spelade trummor i fingertoppslösa vantar som inte värmde nämnvärt. Den enda övriga detalj jag minns är att jag åt en chokladkaka av modell Frukt & Mandel. Resten är dimmigt. Var det ens Tiger Rag vi spelade?
    mvh / Ludde, SMusK

    SvaraRadera
  2. I klippet om Sweet Sweaters så nämner förf. "S S Blåshjudens begåvade balett Syphiliderna". Inte var det så Inälfvorna hette på den tiden? Det låter ju för bra för att vara sant. Var det bara förf. som gjorde sig lustig?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligheten överträffar dikten. Inälfvorna hette faktiskt Syphiliderna när de bildades 1970. De bytte senare namn till Arrytmierna vilket ändrades till Inälfvorna när en journalist kallade dem så på SOF 74. Syphiliderna trängde för övrigt undan Blåshjudens tidigare balett Flåshjuden, som bestod av sjukgymnaster.

      Radera
    2. Obetalbart! Tack för dessa upplysningar!

      Radera
  3. När det gäller boken om Tongångarne så kan jag konstatera att den varit slut hos förlaget (dvs hos författaren) i åratal. Jag knep nämligen hans sista ex ca 2005... Vad bra att du lyckades få tag i den i alla fall!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här är det jag som gör mig lustig över att Tongångarnes styrelse aldrig svarar på mail...

      Radera
  4. Tyvärr kan jag meddela att Axelbandets Diamond Brass mantel inte längre har någonting med Tiger Rag att göra... Innehavaren av manteln heter i skrivande stund Doom (ja, det kommer från det bästa studentorkesterspelet någonsin) och bör ha testamentet i tryggt förvar innan Axelnatten 2019!

    SvaraRadera