Finlands sak är vår!

Studentorkestrar i andra länder del 1

Utan Finland hade Sverige inte varit Sverige och utan Sverige hade Finland inte varit Finland. Lustigt nog går detta igen i studentorkesterhistorien. Den finländska studentorkesterkulturen har många beröringspunkter med den svenska, men här finns också mycket som är ursprungligt finskt. Dessutom har de båda ländernas studentorkesterhistoria helt förbluffande paralleller.

 

I början av 1100-talet hade ingen hört ordet Finland. Ingen hade hört talas om Sverige heller. I det som idag är Finland bodde det ungefär 10000 människor. De var uppdelade i stammarna finnar, tavaster och karelare. Alla slogs de mot varandra och alla tre slogs mot novgoroderna, det vill säga ryssar. Det fanns ingen stat eller liknande under en enda ledare och man känner inte till något namn på någon stamledare heller. På den västra sidan av Östersjön fanns sveakungen, som styrde över Mälardalen och lite till, och han hade förbund med klanhövdingar på den östra sidan. Olika allianser mot olika fiender växlade hela tiden. 1100-talet såg kulmen på en serie goda skördar som resulterade i att väldigt många barn föddes och överlevde i Sverige, Norge och Danmark och som en konsekvens av befolkningsökningen gav man sig iväg för att söka ny jord. Norrmännen åkte till Island, danskarna till de brittiska öarna och svenskarna över Östersjön. Finska kusten hade då ingen bofast befolkning. Det gick inte att bo där eftersom kusten var ständig måltavla för vikingar, danskar, tybalter, tyska orden och annat löst folk som stal och mördade och sålde överlevande som slavar i Konstantinopel.

Det hände dock att tavasterna, som drev svedjejordbruk inåt land, kom ut till kusten säsongsvis för att fiska och jaga. Det är därför det än idag finns ortsnamn som Tavastvik och Tavastby längs den finska kusten. Möten mellan dem och och nybyggarna gick som regel fredligt till. Man var på samma civilisationsnivå, ingen hade någon kunskap eller utrustning som de andra inte hade. Ofta hade man samma religion - de finska stammarna blev kristnade av ryska missionärer - och därmed samma rättsuppfattning.

Åbo är Finlands äldsta stad och grundades på 1200-talet. Åbo utgjorde administrativt och ekonomiskt centrum för den finländska halvan av Sverige och var huvudstad fram till 1812. Namnet Åbo syftar på dess plats vid Aura å, och det finska namnet Turku kommer av det fornryska ordet för torg. Det tyder på att Åbo förmodligen var en viktig handelsplats redan under förkristen tid. Åbo stolta domkyrka från slutet av 1200-talet är Finlands äldsta och största katedral. När jag gick förbi domkyrkan första kvällen i Åbo kom en naken man springande runt den. Mer om denna ädla tradition längre fram.

Missionärerna kom alltid först, och de hade med sig byggnadsteknik, mediciner, musik och skriftspråk. När hövdingen döptes fick alla hans undersåtar del av allt detta, samt kontakt med andra kristnade ledare i landet och runtom i Europa. Sedan kom köpmän med nya varor, och efter det knektar som skulle driva in skatt åt kung och kyrka. De kunde också ha en avskräckande effekt på rövarna.

Det finska språkets, liksom det finska folkets, ursprung är häftigt omdebatterat. Språket hör till den finsk-ugriska språkstammen och är nära släkt med estniskan och mer avlägset med ungerskan. Varje gång en finsk språkvetare eller historiker lägger fram en ny teori om ursprunget blir den omedelbart motsagd av andra forskare. Det finns stora luckor i pusslet på grund av de få konkreta historiska bevisen och de få arkeologiska fynd som gjorts. Faktum är att i Finland har man hittat de äldsta spåren av mänsklig kultur i Norden överhuvudtaget. De är 120000 - 130000 år gamla - långt före istiden! Om finskan är så gammal är den ett av världens absolut äldsta levande språk. Finska är svårt att lära sig för oss som har indoeuropeiska modersmål, men det finns alltid medmusíkanter som kan lära en det mest väsentliga. Som den här lektionen jag fick av Humpsvakar på Lundakarnevalen 2006.

Allteftersom skapades en väv av finsk och finlandssvensk kultur. När en större våg av svensk inflyttning, från Hälsingland, hade med sig hälsingelagen på 1200-talet protesterade ingen. Det var bara bra att ha en lag. Som resultat av den vågen finns till exempel Helsingfors, Helsinge och Helsingby längs den finska kusten. Inflyttningen resulterade efterhand i en alltmer organiserad kultur. På 1300-talet upphörde inflyttningen av svenskar abrupt. Det fanns flera anledningar, men framförallt digerdöden, som lämnade mycket tillgänglig jord på den svenska sidan av Östersjön och nybyggarna flyttade dit istället. Därför finns den finlandssvenska kulturen än idag huvudsakligen längs Finlands kust. Det har alltså talats svenska i Finland lika länge som det har funnits ett språk man kan kalla svenska.

På 1300-talet stärktes den svenska kungamakten och Sverige blev Sverige. Man talade om Södermanland, Västmanland, Norrland och Österland. Från och med nu var finländare med vid alla riksdagar och kungaval. Ingen motsatte sig detta. Sverige och Finland blev helt enkelt ett land tillsammans när man uppfann konceptet land.

Från 1300-talet till 1600-talet hände en massa intressanta saker i och runt det här landet. Bland annat gick det en hel del arbetskraftsinvanding västerut, vilket bland annat resulterade i att det har talats finska i Stockholm sedan 1400-talet. Finska skogshuggare fann arbete i Finnskogarna (det är därför det heter så) i Mellansverige. Det sägs att var femte svensk är släkt med dem. 1477 grundades Uppsala Universitet, det första i Norden. Därifrån skickades svenska präster och annat bildat folk österut, vilket medförde att svenska blev ämbetsspråk i Finland. Men det mesta hoppar vi över nu för att komma fram till studentorkesterhistorien. 

 

Eftersom vi sverigesvenskar inte får lära oss sånt här i skolan har jag sammanställt den här guiden över vad olika folkgrupper faktiskt heter. Det hela kan förvirras något av att finnarna ofta kallar finlandssvenskarna för svenskar. Talar man om folk i Finland i allmänhet eller inte vet vad någon har för modersmål kan man säga finländare, vilket de flesta anser är korrekt. Är det krångligt? Här kan man lyssna på en mer uttömmande förklaring.

30 oktober 1611 låg Karl IX på sin dödsbädd i Nyköping. Enligt legenden pekade han på sin son Gustav Adolf och viskade knappt hörbart "han ska göra't". Enligt samma legend svarade sonen "Gott mit uns!" som blev ett av hans valspråk. Huruvida detta är sant är ytterst tveksamt, men en dryg månad senare fyllde han 17 år, myndigförklarades och utropades till kung under namnet Gustav II Adolf.

1611 var Sverige/Finland ett okänt, glest befolkat jordbruksland i Europas utkant. Befolkningen uppgick till 1,1 miljoner. Stockholm hade 10000 invånare, Åbo 6000. Cirka 3 % av befolkningen var stadsbor. Städerna beskrevs av Gustav II Adolf själv som "handelslösa, ruttna och kullrivna". Danmark omringade Sverige från ishavet till Gotland. På andra sidan fanns Ryssland. Sverige hade ingen stående armé och flottan var liten och gammalmodig. Uppsala universitet förde en tynande tillvaro sedan reformationen.

1630 ledde Gustav II Adolf Sverige in i det 30-åriga kriget. Själv stupade han i Lützen 1632, men de strategiska och tekniska nymodigheter han infört i den svenska armén ledde Sverige till stora segrar.

I runda slängar 50 år efter att Gustav II Adolf blev kung var Sverige som störst. Landet hade trots krig, missväxt och epidemier en befolkning på över en miljon i den västra rikshalvan och 400000 i den östra. Och inte nog med det. Sverige hade egna kuster mot väster och söder, herraväldet över Östersjön, tullinkomster från alla dess hamnar, Europas modernaste och bäst utrustade armé och flotta, skriven regeringsform och riksdagsordning, riksarkiv, riksantikvarie, världens första fornminneslag, lantmäteristyrelse, bergskollegium, postverk, nyhetstidning varje vecka, vägnät med postgång samt gästgiverier och milstolpar, länsindelning, folkbokföring, 81 städer, åtskilliga slott, Östersjöns största handelsflotta, Europas största export av järn och koppar, 300 järnbruk, världens största vapenexport, Europas första banksedlar, världens första centralbank och viktigast av allt, fem universitet. Det är av den anledningen svenska studenter firar Gustav II Adolf den sjätte november. Han räknas helt enkelt som det svenska universitetssystemets store mecenat. I Finland är sjätte november Svenska Dagen (för studenter ofta svenska natten), och fungerar som en slags finlandssvensk nationaldag.

Det är under stormaktstiden Finlands egentliga studenthistoria börjar. I september 1637 anlände det då trettiofemåriga riksrådet Per Brahe till Åbo för att tillträda posten som generalguvernör över Finland, utom Österbotten som då betraktades som en särskild landsdel. En av hans företrädare på posten beskrev Finland som "en ond och barbarisk ort". Under flera år hade det kommit klagomål till rådet i Stockholm över brister i förvaltning och rättsskipning i Finland och Brahe var den som skulle ta itu med allt. Han var mycket väl lämpad för jobbet. Förutom att han hade innehaft flera höga poster, kom från Sveriges rikaste och förnämsta adelsfamilj samt var släkt med kungahuset hade han under sex års tid studerat vid flera utländska universitet.

Per Brahe reste mer och längre i Finland än någon annan hög ämbetsman gjort före honom. Landet hade alla möjligheter att bli som vilket modernt europeiskt land som helst, men folket behövde bättra sig. Kustbefolkningen var visserligen flitig och intresserade av nymodigheter, men Brahe hade en lång lista på inlandsbefolkningens tillkortakommanden. De var inbundna, lata, fåfänga, egensinniga, primitiva, olydiga kverulantiska och vidskepliga. Dessutom brukade nästan alla, kvinnor som män, den nya modeflugan tobak. Brahe menade att både folket och de styrande hade del i missförhållandena.

Per Brahe står staty i Braheskvären i Åbo. Det gör han också i sitt grevskap Gränna, där den allra första studentorkesterfestivalen utspelade sig 1956. Där ligger också ruinen av hans gamla släktresidens Brahehus, som i studentorkesterkretsar kallas urinen. Gissa varför.

 

 

Lösningen hette utbildning. Genom den kunde folket bli "gudligare, skickligare och föra ett bättre leverne." Tillsammans med Åbos biskop Isac Rothovius grundade Brahe Finlands första universitet, Kungliga akademien i Åbo, år 1640. Det blev Sveriges tredje universitet. Det första var Uppsala (1477), det andra Dorpat* i Estland (1632). Per Brahe blev universitetets förste kansler och förblev det till sin död 1680. Han genomförde en massa andra reformer som ryckte upp den östra rikshalvan. Det tillkom nya gymnasier och småskolor, och skatteindrivning, folkbokföring och postverk effektiviserades. Uttrycket "i grevens tid" syftar på Per Brahes tid som generalguvernör i Finland. 

*Dorpat heter idag Tartu. Där finns Estlands enda studentorkester - Popsid.

Brahe hade en föreställning om att universitetet skulle hjälpa till att civilisera folket och utbilda gudfruktiga, flitiga människor som kunde lägga band på sina drifter. Den andra sidan av saken var att det behövdes folk till den allmänna administrationen. Stormakten växte, Sverige firade stora segrar i det 30-åriga kriget och det behövdes kunnigt folk för att styra och försvenska* de nya landområdena. Tanken med Kungliga akademien var i första hand att utbilda präster och ämbetsmän för Finlands räkning, eftersom den östra rikshalvan försummats länge. Ämbetsmän drogs gärna till den västra rikshalvan, i synnerhet till Stockholm, där de hade nära till hovet och makten.

*Ett arbete som ibland går trögt. Jag har själv träffat en lundaprofessor som på fullaste allvar hävdade att Skåne är ockuperat av Sverige. Lyckligtvis var han professor i paleontologi, så han undervisade inte i den del av Sveriges historia då det bott människor där. Lunds universitet  - Sveriges femte efter att man försvenskat Greifswalds universitet 1648 - grundades 1666 för att göra Skåne svenskt.

Och studenterna kom. Första året var de bara 40 stycken, men året efter blev de 300.  Precis som i Uppsala och Dorpat fick man läsa in alla ämnen, framförallt latin, på den filosofiska fakulteten innan man kunde gå vidare till den teologiska eller juridiska. Senare tillkom även en medicinsk fakultet. De svenskspråkiga studenterna lärde sig finska, eftersom ingen kunde bli präst eller ämbetsman i finsktalande trakter utan att kunna språket.

Recentior, novisch, nolla, nymble. Det finns många namn för förstaårsstudenter. I Svenskfinland heter det i de flesta fall gulnäbb - vilket det också hette i Sverige på 1600-talet. I dagligt tal säger man ofta gulis. På finska använder man fuksi, som är orelaterat, eller keltanokka, som betyder just gulnäbb. På Aalto-universitetet säger man Phux (på svenska). Man kan inte förutsätta att dagens språkbruk går tillbaka ända till stormaktstiden. Zacharias Topelius skriver i Vinterqvällar (1880): Ordet gulnäbb fanns ännu [dvs. 1835] ej i [den finske] studentens ordbok:... novitius var det häfvdvunna, klassiska ordet. Tydligen hade man börjat använda gulnäbb 1880. Liknande har förekommit i andra europeiska språk, jfr det tyska Gelbschnabel, engelska yellow beak och franska be(c)jaune. Det kan ha återvandrat in i finlandssvenskan under studentromantiken. Serien gjordes av Carita Lagerspetz 1992.

Studenter kunde hitta på precis vadsomhelst redan på 1600-talet. De hade brutit upp från sina fäders hus och gårdar och därmed ställts utanför olika typer av sociala skyddsnät och kontrollmekanismer. De sökte både efter en ny självbild och kollektiv identitet eftersom de som studenter stod utanför ståndssamhället. Alkoholintag, vilda fester, vandalism, maskerade inbrott hos borgare nattetid, våldsgästande på bröllop, fönsterkrossning, vrålande på stan, pyroteknik, slagsmål med borgare och skjutande kunde ingå i processen. Akademin hade egen rättsstat, vilket betyder att studenter som åtalades för brott dömdes av konsistoriet istället för vanlig domstol. I ett konsistorieprotokoll från Åbo 1685 hittar man en klagan över "Vnga och yra studenter, som mer äro bekymrade om at lefwa Studentiκῶς än Christianiκῶς." Detta är faktiskt det äldsta användandet av ordet studentikos* man känner till!

*På den tiden var det populärt att sätta ihop en svensk eller tysk (i svenskan har även den tyska formen burschikos använts till och från) ordstam med ett grekiskt suffix. -iκῶς (-ikos) är ett adverbialsuffix. Studentikos betyder alltså "som studenter gör". Studentikos har ingen motsvarighet i finskan, vilket inte hindrar finnarna från att vara det. Exempel på det kommer.
 

Borgarståndet var studenternas främsta fiende. I stadsmiljön konkurrerade studenter om det offentliga rummet (och flickor) med borgarståndets gesäller, det vill säga de unga män som tillhörde en hantverkarmästares hushåll och utförde själva arbetet. Gesällerna hörde till det vanliga samhället och tjänade egna pengar. Studenter stod utanför och hade utbildning med ett hopp om en ljus framtid. Det var upplagt för konflikt. Det är därför "borgarbracka" än idag kan användas som skällsord inom studentvärlden.

För att få ordning på studenterna importerade man en idé från Uppsala - studentnationer*. De första spåren efter nationer i Åbo är från 1643. Då fördelades 9 professorer som inspektorer för 14 nationer. 1681 blev det obligatoriskt att tillhöra en nation. Vid denna tid tillsattes också de första kuratorerna för att hålla ordning på nationerna. Det tillhörde bland annat kurators uppgift att rapportera hem till församlingsprästen hur studenten hade skött sig. 

*Smaskipedia definierar Nation som "något som egentligen bara studenter från Lund och Uppsala förstår". Därför händer det ofta att folk frågar mig vad det är. Sanningen är att studenter från Helsingfors och Esbo också förstår det. Mer om det senare, för här börjar försöket till en förklaring.

 

Nationerna är den första i en lång rad studentkulturella traditioner vi har exporterat till Finland. Visste ni att alla finländska studenter har overall? Där kallas den halare (halari på finska). Det finns historiska föregångare under hela 1900-talet i både Sverige och Finland, men overalltraditionen som den ser ut idag uppstod inom fysiksektionen på KTH 1973 och spred sig snabbt. Redan i början av 80-talet hade den kommit till Åbo. När jag anlände till staden pågick nollningsaktiviteter, och då mötte jag det här gänget sjuksköterskestudenter från Åbo Akademi.

 

Man vet inte särskilt mycket om nationslivet i vare sig Åbo, Uppsala, Lund, Dorpat eller Greifswald under 1600-talet. Nationshus fanns ännu inte på ett par sekel. Den fasta punkten var kassakistan, fiscus, som antingen stod hemma hos inspektor eller kurator och innehöll medlemsavgifter, matrikel, bokföring och eventuella böcker nationen ägde. Bevarade dokument visar på att man då och då ställde till med rejäla brakfester, men i övrigt gick pengar till understöd åt sjuka och begravningar åt döda landsmän. Man ägnade sig åt en synnerligen elak nollning, där de nya studenterna ikläddes horn, svinbetar, illaluktande skinnfällar och fick stryk. Sedan tvingades de bjuda äldre landsmän på öl i flera månader. Ceremonierna förbjöds av universiteten, men fortsatte en tid i hemlighet. Studentlivet var fattigt och eländigt, men att döma av de få källor som finns hade man en stark kamratskap inom nationerna.

Stormakten rök till sist när Karl XII blev skjuten vid Fredrikstens fästning i Norge 30 november 1718*.  I freden i Nystad 1721 fick Sverige avstå från Estland, Livland (Lettland), Ingermanland, samt en del av Karelen. Men det var lika bra det. Sverige hade aldrig kunnat försvara ett så stort imperium med den befolkning det hade. Speciellt inte när nu Ryssland blev allt starkare. Finland hade man än så länge kvar som skydd mot arvfienden.

*Den här serien av krig (1700-1721) kallar vi i Sverige Det stora nordiska kriget medan det i Finland heter Stora ofreden. Det finns även ett Lilla ofreden (1741-1743) vilket i Sverige heter Hattarnas ryska krig. Det slutade också illa. 1757-1762 förde hattpartiet också krig mot Preussen. Gissa hur det gick.

Frihetstiden, 1719-1772, innebar frihet från kungamakten. Sverige/Finland styrdes till stor del av riksdagen. Landet var inte längre en militär stormakt. Men det mesta kan vi hoppa över.

Frihetstiden tog slut när Gustav III genomförde sin statskupp 1772. Vanligt folk fick det bättre tack vare att adelns makt minskade, kungen upprätthöll ett rikt kulturliv, men tyvärr startade han också ännu ett krig mot Ryssland som gick som det brukade. Krigsförlusten i kombination med det hat han dragit på sig bland adeln ledde till att Gustav III blev mördad 1792.  

Då stod Europa redan i brand. Franska revolutionen bröt ut 1789 och när terrorn i Paris började förbjöd Gustav III svenska tidningar att rapportera om det och studenter, som gärna snappade upp nya tankar, förbjöds att sjunga marseljäsen. Revolutionskrigen började med att Österrike och dess allierade angrep Frankrike 1792, och sedan spred sig kriget över Europa. 

Gustav IV Adolf hade blivit kung vid faderns död och var också han antirevolutionär. Han gjorde stora inskränkningar i tryckfriheten och förbjöd studentkonventen, där studenter samlades för att diskutera politik över nationsgränserna. Studentkonventen var föregångare till våra dagars studentkårer och hade som syfte att ena studenterna, i motsats till nationerna, som från universitetens håll var ämnade som ett sätt att kontrollera dem. Han införde dessutom teaterförbud i universitetsstäderna under terminstid, för att förhindra att revolutionära idéer spreds eller inhämtades den vägen. Resultatet var att Gustav IV Adolf blev den mest hatade kungen bland studenter någonsin. I studenthistorien är hans regeringstid känd som "de gustavianska järnåren".

Franska revolutionen tog slut när Napoleon Bonaparte tog makten genom en statskupp 1799. 1803 bröt napoleonkrigen ut. Sverige kämpade för att export och import skulle fungera trots sjöstrider och handelsblockader. Mycket av Sverige/Finlands spannmål kom från Svenska Pommern där även Greifswalds universitet låg. Via Pommern kom man i konfrontation med Napoleons arméer.

 

Sveaborg - Nordens Gibraltar. Världens då modernaste fästning började byggas i skärgården utanför Helsingfors 1747 och var nästan klar 40 år senare. Namnet är valt med tanke på att den skulle hålla ryssarna borta från Svealand, på samma som det låg ett Göteborg som höll danskarna ute på västra sidan av riket. På finska heter den Suomenlinna - Finlands borg. När fästningen kapitulerade 3 maj 1808 var det främst efter psykologisk krigsföring. Ryssarna hade lycktas skjuta sönder 1585 fönsterrutor och ett utedass. Sveaborg är en liten bit finländsk studenthistoria eftersom det utbildades ingenjörer där.   

 

Gustav IV Adolf gillade inte Napoleon heller. Studenter hade däremot en tendens att vara napoleonvänliga. Kungen överskattade Sveriges militära kapacitet och förklarade krig mot Frankrike tillsammans med Storbritannien och Preussen 1805. Det gick inget vidare. 1807 slöt Napoleon och Alexander I av Ryssland ett fördrag som delade upp Europa i franska och ryska intresseområden. Sverige och Storbritannien stod ensamma mot resten av Europa. 

21 februari 1808 gick Ryska armén över Kymmene älv i sydöstra Finland. De svenska styrkorna retirerade norrut till Österbotten i väntan på förstärkningar. Sveaborg kapitulerade. Svenska armén inledde en motoffensiv med stöd av böndernas gerillastyrkor, samtidigt som svenska och brittiska skepp lyckades stänga in ryska flottan i hamn i Estland. Ryssarna var dock överlägsna på land, vilket tvingade svenska armén på reträtt i slutet av året. När Gustav IV Adolf ville gå till anfall igen blev han avsatt i en statskupp i mars 1809. 29 mars utropades hans farbror till kung under namnet Karl XIII.

Samma dag öppnade Alexander I Borgå lantdag, utropade Storfurstendömet Finland som del av Ryssland (det var han själv som var storfursten) och mottog de fyra ständernas hyllning och trohetsed. Tsaren var ung och liberal och insåg att Finland redan var ett färdigt land. Det fanns redan grundlag, utbildningssystem, biskop, offentlig adminstration, valuta, städer, handel och sjöfart. Det mesta av detta fungerade bättre än i Ryssland, så det fick vara kvar. Svenska fick vara kvar som enda ämbetsspråk fram till 1860-talet. Trots att det hörde till Ryssland var detta början på landet Finland. 

 

Den som vill läsa om Finska kriget kan med fördel ta sig an Johan Ludvig Runebergs nationalepos Fänrik Ståls sägner, som man långt in på 1900-talet lärde sig stora delar av utantill i skolan i både Sverige och Finland. Det är inte särskilt mycket som är sant, men studentikost är det.

 

För Sverige var förlusten ett nationellt trauma, och kanske en del av förklaringen till att vi får lära oss så lite om Finland idag*. Man ville glömma att riket förlorade en tredjedel av sin yta och en fjärdedel av befolkningen. Omställningen var enorm. Men det var lika bra att det blev som det blev. Förr eller senare skulle Sverige och Finland ha delats i alla fall, om inte av ryssar så av nationalistiska tankar, och splittringen hade antagligen blivit blodig. Under seklen som följde kom Finland och Sverige allt närmare varandra och blev mer lika än någonsin, speciellt när nationalstaten växte fram. Och i den utvecklingen spelar studenterna en mycket stor roll. Det finns inte två studentkulturer i världen som är mer lika än Sverige och Finland. 

*Så, kära finlandssvenska läsare, bli inte alltför arga om ni blir berömda för att ni pratar bra svenska - vi får inte lära oss att ni finns. Det ingår helt enkelt inte i svenska ämnesplaner i varken språk eller historia. Förklara istället hur det ligger till, för de flesta sverigesvenskar är i själva verket oerhört intresserade av att förstå sitt eget kulturella och historiska sammanhang. I Sverige påstås det mycket ofta att det inte finns någon svensk kultur (vilket inte är sant), och svensktalande från ett annat land kan hjälpa oss att förstå den där kulturen bättre.   

Åbo var nu storfurstendömets främsta och enda studentstad. Kungliga Akademin i Åbo hamnade under ryskt överinseende och bytte namn till Kejserliga Akademin i Åbo. Studenterna satte ännu sin prägel på staden. De var tvungna att hävda sin ställning i samhället och det förekom fortfarande slagsmål mellan studenter och gesäller. Men 1800-talets studenter fick en långt viktigare roll i Finlands kulturliv än som bråkmakare eller framtida makthavare. Studentromantiken stod nämligen för dörren.

Romantiken föddes i Tyskland i slutet av 1700-talet, bland studenter i Jena och Heidelberg. Slagorden var 'känsla', 'fantasi', 'upplevelse' och 'längtan'. Romantiken förde också med sig ett individualistiskt tänkande - var och en kunde fritt ge sin syn på tillvaron. Och med individualismen kom också identitetsbyggandet. Man ifrågasatte ståndssamhället där man var medlem av korporationer - ständer, församlingar, skrån, gillen, hushåll, gårdar, byar, socknar - och ville vara svensk, finne, tysk osv. Nationalromantikens idé är att varje folk har sin egenart eller folksjäl, eftersom de har sitt eget språk, sin egen kultur och sin egen historia. Man började bygga identitet på folksjälen. På samma sätt hade studenterna sin egen studentsjäl att bygga en studentidentitet på. Och detta gjorde man med eftertryck, över hela norden. Det var nu det blev fint att vara student.

1801 kom den norske naturforskaren Henrik Steffens, som studerat i Tyskland, till Köpenhamn för att hålla en föreläsning om romantiken. Det satte fart på studentromantiken som snabbt spred sig norrut. Det finns ingenstans i världen där studentromantiken har varit så stark eller så livskraftig som i de nordiska länderna. Den ännu levande studentromantiken är en viktig faktor i att det har bildats studentorkestrar i Sverige, Finland och Norge.

I Åbo började studenterna samlas runt romantiska och fosterländska idéer. Det fanns det två sätt att förhålla sig till situationen efter 1809. Antingen längtade man tillbaka till den svenska tiden eller började inse att Finland kunde ha en viss folkligt-nationell självständighet skilt från både Sverige och Ryssland. Det fanns studentföreträdare för båda lägren. 

Studentromantikerna sökte efter en finsk nationell identitet, och trodde att historien fanns i de folksägner och folksånger som finska folket hade traderat sedan urminnes tider. En av dessa var Elias Lönnrot (aboensare), som samlade in de gamla legenderna och sammanställde dem i nationaleposet Kalevala. Lönnrot skrev på finska trots att han var svensktalande. Kalevala hör till de stora hjälteeposen som Eddan och Beowulflegenden, men har inte gjort samma avtryck i världslitteraturen. Förutom möjligtvis på ett sätt. Den vitskäggige mannen till vänster i bild är Väinämöinen, Kalevalas huvudperson, som misstänks vara en inspirationskälla till Gandalf i Sagan om ringen! Målning av Akseli Gallen-Kallela (även han svensktalande) 1896.

Under 1810- och 20-talen kom även den upsaliensiska studentsången till Åbo. Det var högsta mode att stämma upp i sång både inomhus och utomhus. Sångernas politiska och ideologiska innehåll låg inte i linje med den politik man förde från ryskt håll. Bland annat förekom hyllningssånger till svenska kungen. Sångartåg på gatorna ledde ofta till slagsmål med borgargesäller och ryska soldater, vilket sannolikt är orsaken till att en polismakt inrättades i Åbo, med befogenhet att hantera även studenter. Studenterna skrev till kejsaren och krävde att få bli dömda av konsistoriet, annars skulle de flytta till Uppsala. Det gick hem. Både sången och romantiken kom till Åbo med aboensare som ofta tillbringade några år i Uppsala. Med tiden bildades även körer inom nationerna, Tavastlands ska ha varit först. Vid samma tid bildades även ett akademiskt kapell som huvudsakligen bestod av studenter.

Den fjärde september 1827 drabbades Åbo av den stora stadsbranden. En dryg månad senare kom ett kejserligt manifest om akademins indragning. De pompösa kejsarorden talade om att av akademin återstod "knappt annat än dess i hävderna frejdade namn, dess lärarpersonal och grushögarna av vetenskapens helgedom" och om "nyttan av universitetets närmare samband med landets överstyrelse och högre auktoriteter". Universitetsbyggnaderna hade visserligen brandskadats men stod kvar. Trots det skulle akademin återupprättas i Helsingfors under namnet Kejserliga Alexanders-Universitet* i Finland. Det fanns ett politiskt syfte med detta. Den ryska överhögheten ville inte ha Finlands intellektuella elit samlad på den plats den funnits och nätverkat på i nästan 200 år. Åbo låg dessutom som vi har sett alldeles för nära Uppsala och Stockholm. Farliga tankar kunde bli verklighet i sådan miljö. Helsingfors var ett oskrivet blad.

* Namnet "akademi" hade vid denna tid fått en gammalmodig klang. Även i Sverige.

Ruiner af Åbo, Gustaf Finnberg 1827.

Nationerna fick flytta med till Helsingfors. De hade även i fortsättningen i uppgift att bevaka studenternas flit och sedlighet, och sådant hade makten ett intresse av. De fick dock inte heta nationer längre - ett sånt namn kunde väcka nationalistiska och revolutionära tankar. Den nya benämningen blev avdelning (osakunta på finska). Den Sveogotiska nationen, för studenter med hemort i Sverige, lades ner. Kejsaren utfärdade dessutom förbud mot sång på allmän plats, vilket varade fram till 1857.

Den ryska överhögheten hade all anledning att frukta nationerna, för de blev snart Finlands politiskt och litterärt sett viktigaste samfund. På 1830-talet plockade studenterna upp Runebergs diktning och Kalevala som symboler för finskhet.

Studenterna var den enda intellektuellt fria gruppen i Finland. Den medborgaranda som uppstod bland dem med början på 1840-talet hade ofta större inflytande på folket än de offentliga tjänstemännens samhällsuppfattning. Inspirerade av filosofen Johan Vilhelm Snellman uppfattade de folkbildning som sin plikt. Studenterna gick i bräschen för föredragsturnéer, folkfester, lånebibliotek, folkhögskolor, utgivning av småskrifter, nykterhetsrörelsen, det nationella ceremoniväsendet, bank- och försäkringsväsendet, samt folkhygienen. Inte minst sedan de blivit ämbetsmän, lärare och präster. Studenternas betydelse för nationsbildandet (det vill säga nationen Finland, inte studentnationer) var exceptionellt stor. Och genom att Finland bara hade ett universitet under kejsartiden fick mer eller mindre alla studenter en enhetlig kulturuppfattning.

1843 ägde det första nordiska studentmötet rum i Uppsala. Mötet var skandinavistiskt - man ville verka för förbrödring och enighet mellan de nordiska folken, och i det syftet hölls långa politiska överläggningar. Och stora fester. Upsaliensarna hade vita mössor med blågul kokard i. Fem finska studenter var med. Deras deltagande sågs inte med blida ögon av den ryska överhögheten, så de blev relegerade direkt efter hemkomsten*. 15 april 1848 förbjöds alla utlandsresor för finländska studenter och universitetslärare eftersom man 6 april vid det årets studentmöte i Uppsala hyllat republiken och februarirevolutionen i Paris samt gisslat Ryssland. Under de efterföljande decennierna anordnandes möten med ojämna mellanrum i Uppsala, Lund, Köpenhamn och Oslo. Det deltog såklart inga officiella delegationer från Helsingfors, men finländare smög sig oftast med på pin kiv. Det skålades för "det stulna Finland" och "Nordens femte universitet" och ibland sjöng man till och med sånger på finska. Till det sista mötet, 1875, fick helsingforsstudenterna tillstånd att vara med. Färden dit gick via Åbo, som enligt reseskildringen "ej hade glömt att det var en studentstad". Det sjöngs nämligen studentsånger från land när studenternas båt passerade.

*De fick dock återvända till universitetet efter att ha ansökt om det ett par gånger.

En av tankarna i studentromantiken är att man vill vara studenter tillsammans i en enda organisation, och i mitten på 1840-talet tändes idén om att bilda en allmän studentkår, något som också diskuterades i Uppsala och Dorpat*. Lund hade fått Akademiska Föreningen redan 1830, med inspiration från Köpenhamn. Studenter umgicks vanligen inom nationerna och kontakter över nationsgränserna var inte självklara. Försök hade gjorts redan i Åbo 1816 och 1821 men utan bestående resultat. Det blev inget på 1840-talet heller, men tanken fanns kvar. Det var förbjudet att hålla möten över nationsgränserna.

*Estland hade tillfallit Ryssland 1721 efter Det stora nordiska kriget/Stora ofreden, men nationerna i Dorpat fanns kvar! Det gör de för övrigt än idag, men kallas Korps.

1848 förbjöds som sagt studenter att resa utomlands. Studenterna var de farligaste opinionsbildarna och hade kommit i kontakt med den europeiska tidsandan. I Paris hade februarirevolutionen brutit ut och dess svallvågor hade kommit så nära Finland som Uppsala och Stockholm. Myndigheterna var tvungna att göra något. Det gällde att visa lojalitet mot kejsaren. 13 maj tilläts studenterna fira vårfest, vilket hade förbjudits 1827. Eftersom studenterna sjöng jämt och ständigt måste man också kontrollera musiken på något sätt. Spontant brukade studenterna sjunga Marseljäsen på gatorna i sympati med revolutionen och det gick då rakt inte för sig. Universitetets director musices fick tonsätta Runebergs dikt Vårt Land och den sjöngs om och om igen till ackompanjemang av gardesmusiken under marschen från universitetet till Gumtäkts äng. Idag är Vårt Land Finlands nationalsång*, men innan dess var den studenternas egen sång. 13 maj är idag känd som Floradagen. Men förhållandet till Ryssland blev kärvare från och med nu.

*Vårt Land, öppningsdikten till Fänriks Ståls sägner, har ingen officiell ställning som nationalsång, men det viktiga är att den betraktas på det sättet. På samma sätt var Du gamla du fria och Ja, vi elsker dette landet ursprungligen fosterländska sånger som sjöngs av studenter. Idag hålls de också för nationalsånger i länder där det också finns studentorkestrar. Detta är ingen slump. Studenter som kulturbärare, som sagt.

Studentsång har funnits i Finland lika länge som i Sverige. Ibland har den varit förbjuden, ibland har de styrande sett ett behov av att styra den.

Hösten 1848 stängde universitetet på grund av kolerafaran. På våren återupptogs verksamheten, och då bytte studentlivet inriktning. Borta var den finstämda andan med tal och sång. Nu gällde fylleri och hedonism, det nya modet från Tyskland. Vid en tillställning känd som den Castrénska sexan* gav studenterna prov på mer "oskicklighet och brutalitet, än som, kanske under mer än ett decennium, blifvit sedda vid någon allmän tillställning". Bland annat vanhelgade man kejsarens byst. Fem dagar senare anordnade man oväsen med kastruller och harskramlor efter att fel kandidat valts till professor i filosofi. Frågan om studentkår väcktes på nytt. Nationerna började förvandlas från korporationer till medborgarföreningar, och man började införa omröstningar istället för inspektors- och kuratorsmakten.

*På förekommen fråga: "Sexa" syftar på att man intar en måltid efter klockan sex. 

Myndigheterna tog tag i saken. Radikalismen och superiet hade gått för långt. "Krog- och bordell-lifvet har fått ett betänkligt öfvertag öfver studierna", skrev hovrättspresidenten. Det fanns även för många studenter i förhållande till arbetstillfällen för högutbildade. "Bönder och fenomaner" borde utestängas. Resultatet blev 1852 års universitetsreform: för att få tillträde till universitetet krävdes gymnasiestudier, och för inträde till gymnasium krävdes elementarskola. Inga genvägar. Nationerna förbjöds. Men verksamheten fortsatte i hemlighet. 

1853 bröt Krimkriget ut och det eldade på skandinavismen. I Sverige fanns en opinion om att man borde återerövra Finland.

Mot slutet av 1850-talet kom upptakten till den så kallade språkstriden. Det fanns två läger: Svekomanerna, en liberal opinion som månade om förhållandet till Sverige, det svenska arvet och allt som kunde uppfattas som svenskt: språket, historien och institutionerna. Det andra var Fennomanerna, en nationalistisk opinion som betonade "ett folk - ett språk - ett land" och de lägre finskspråkiga samhällsklassernas intressen. Lustigt nog företräddes båda lägren i huvudsak av svensktalande - det var de som hade utbildningen.

Språkstriden har blossat upp åtskilliga gånger under seklernas gång, men under 1800-talet knyter den an till en mycket speciell nordisk studenttradition. Debatten fördes nämligen inom nationerna, som kunde stå på olika sidor i språkstriden. Det innebar ännu en import från Sverige.

 

Det här är världens äldsta bevarade studentmössa. Den är från 1847 och tillhörde Edvard Flygare i Uppsala.

Den finländska studentmössan har sitt ursprung vid Helsingfors universitet. Länge använde man en mörkblå studentmössa som introducerades tillsammans med studentuniformen, som infördes för att polisen skulle kunna hålla studenterna under och eventuella revolutionära tendenser under uppsikt. Att bli igenkänd som student på stan kunde ha sina fördelar, så uniformen var hett eftertraktad. Blev man tagen av polisen slapp man det vanliga häktet och skickades till det mycket trevligare studenthäktet. 

 

Studentuniform från 1860-talet. Den var mörkblå. Och väldigt dyr, så oftast hade man bara mössan. Bronslyrorna på slagen hörde till högtidsuniformen. Uniformstvånget avskaffades 1873.

1865 beställde fyra studenter från Nylands nation, där de skandinavistiska idealen och svenskheten hyllades, varsin vit mössa av svensk modell från hattmakaren fröken Maria Grape. Den vita sammeten måste specialbeställas från Sverige. I universitetets korridorer fick de öknamnet "mjölkmössorna" eftersom man ansåg att de gjorde sig till. Men året efter ville alla ha en vit mössa. Efterhand blev det lika vanligt med vita mössor som med blå. Senare bestämdes det att den vita skulle vara sommarmössa och den blå vintermössa.  Den vita mössan bars från första maj till sista september.

Den finländska studentmössan har en del detaljer som skiljer den från den svenska. Den mest uppenbara är att den har en lyra istället för den blågula kokarden. Lyran är Helsingfors Universitets emblem, men symboliken är djupare än så. I slutet av 1800-talet signalerade studenterna sin ställning i språkfrågan med hjälp av lyran. Finlandsvenskarna hade en större lyra och de finsksinnade en mindre, men storleken varierade också på hur stark man kände i frågan. "Vredesfinnarna", de mest finskfanatiska, lät tillverka en lyra med endast 10 mm i diameter. Än idag är den finlandssvenska lyran större (och mössan dyrare) än den finska.

Idag finns det många lärosäten i Finland. Lyran följer med mössan när man köper den, men när man börjar på universitetet byter man ut den mot det nya lärosätets emblem istället. Ett riktigt roligt exempel på det kommer längre fram. Blir man teknolog, och därmed tar tofsmössan istället, är det vanligt att man bränner den gamla.

Men det finns ytterligare roliga detaljer i den finländska mössan. Den finlandssvenska mössan har blågult foder och den finska blåvitt (med fyra fält som i den svenska mössan). Men enligt en gammal tradition ska man byta ut fodret mot sin nations eget specialfoder. Det är relativt ovanligt idag, men det finns nationsaktiva som håller traditionen vid liv. Även Åbo Akademis studentkår har ett eget foder och egen lyra, men det är få som har dem.

Redan 1849 grundades Helsingfors Tekniska Realskola. 1872 blev den Polytekniska Skolan och 1879 Polytekniska Institutet. Polyteknikerna, som dess elever kallades, räknades inte rent formellt som studenter eftersom skolan inte hade högskolestatus. De deltog dock i samma debatter och aktiviteter som universitetsstudenterna. 1872 bildades Teknologföreningen vid Polytekniska Skolan. 1907 fick skolan universitetsstatus och blev Tekniska Högskolan. Både lärosätet och Teknologföreningen blir viktiga längre fram.

1868 blev så nationerna lagliga igen. Redan 1858 hade man börjat samla in pengar till ett gemensamt studenthus och 1870 invigdes det. Det hade dessutom utrymme för nationerna, inte minst deras bibliotek. Biblioteken innehåll oftast kurslitteratur, uppslagsböcker och kataloger över vetenskapliga publikationer, men prenumererade också på tidningar från hembygden. Det var en mycket viktig nyhetskälla för nationsmedlemmarna. Hemresor var inte tillåtna under terminstid och resor var dyra och krångliga ändå. Och det var tur att nationerna fick egna lokaler, för studentantalet började öka. Framförallt berodde det på att kvinnor tilläts studera på högskola, och det kam alltfler finsktalande studenter. Från 1870 till 1917 ökade antalet studenter på Helsingfors universitet från 700 till 3000.

Studenthuset blev också samlingsplats för studenternas musikaliska sammanslutningar*, teater, ideologisk och politisk verksamhet, akademiska läsföreningen och studentrestaurangen.

*Kan det ha funnits studentblåsorkestrar i Finland redan då? Okänt i skrivande stund. Men med tanke på hur gammal och stark den finska blåsmusiktraditionen är, är det fullt möjligt. Det fanns i Sverige.

Saxofonen var liksom banjon mer eller mindre okända i Finland innan jazzen kom till landet, ungefär samtidigt som ljudfilmen. Det var likadant i övriga Norden.

Det är här, i mitten av 1800-talet, som blåsmusiken kommer till Finland. Blåsmusiktraditionen i Finland är mycket stark och har kommit till på liknande sätt som i resten av Norden, det vill säga den kom till stor del med folkrörelserna från England. Från mitten av 1800-talet och framåt bildades många förenings-, brandkårs-, och fabrikskapell som bestod av amatörmusiker.

Även militärmusiken var en viktig källa till musik för allmänheten. Militärmusiker hade precis som i Sverige dålig lön och fick därför ta offentliga spelningar. De bar uniform och uppvisade ofta exercisövningar, och det tyckte publiken om. Militärmusiken konkurrerade med stadsmusikanter, vars lärlingskapell kunde klä sig i fantasiuniformer för att kunna tävla om uppmärksamheten.

1874 gick livgardets musikkår över till att bli en renodlad mässingsorkester från att ha varit en brokig skara av huvudsakligen träblås. Övriga militärmusikkårer följde snart efter och den oerhört rika blåsmusiktradition som finns i Finland brukar tillskrivas denna reform. Under 1890-talet bildades oerhört många blåsseptetter runt om i Finland av före detta militärmusiker. Militärmusiker fungerade dessutom ofta som blåsmusiklärare. Samma sak gällde i Sverige.

Svenska septettens konsertprogram i Helsingfors 6 juli 1875.

 

Blåsseptetten var det ja. Den består av Eb-kornett, Bb-kornett I och II, althorn, tenorhorn, barytonhorn och Eb-tuba. Septettättningen med dubbla Bb-kornetter är unikt finsk och dess ursprung har förbryllat musikhistorikerna i över hundra år. Det finns få källor, men en teori är att den härstammar från den Svenska Septetten, en samling skånska militärmusiker som företog en finlandsturné 1875 och verkar ha haft just den sättningen. De väckte mycket uppmärksamhet och fick fina recensioner. Från och med sommaren 1876 började det dyka upp septetter i de städer Svenska Septetten besökt, och snart blev "Septett" (septetti på finska) synonymt med blåsorkester i allmänhet. Hornseptetternas guldålder varade från det sena 1800-talet till 1920-talet.

Början av 1900-talet var en orolig tid. Redan 1898 utsågs Nikolaj Bobrikov till generalguvernör i Finland med politik. 1899 kom februarimanifestet, vars innebörd var att finska lagar inte längre skulle stiftas av kejsaren och lantdagen utan av kejsaren och det ryska riksrådet. Förryskningslinjen drevs på många fronter. Ryska blev det enda officiella språket i senaten och rättsväsendet, och fick flest timmar i skolan. Tryckfriheten inskränktes. Finlands egen armé ersattes av allmänrysk värnplikt.

Studenternas betydelse i det politiska livet hade ökat igen och studenterna tog initiativet till "den stora adressen", en insamling av 522931 namnteckningar för att få tsaren (Nikolaj II) att återkalla manifestet. Tsaren tog inte emot det. Finland började koka. Våren 1902 vägrade nästan hälften av de värnpliktiga infinna sig till tjänstgöring, och det var till stor del studenter som låg bakom. De här så kallade uppbådsstrejkerna återkom 1903 och 1904. 1904 mördade studenten (medlem av Nylands nation) och nationalisten Eugen Schauman generalguvernör Bobrikov, ett öde som också drabbade flera andra representanter för kejsarmakten, oavsett om de var finländare eller ryssar. Oppositionella landsförvisades men fortsatte sitt arbete i Sverige. 

I oktober 1905 inleddes en riksomfattande generalstrejk som intensifierade kraven på medborgerliga rättigheter och ökad folkrepresentation. Den finländska arbetarrörelsen hade sig mötesteknik och ledarskap av studenterna. Studenterna inledde i sin tur en studiestrejk. Den främsta konsekvensen av strejken/revolutionen i Finland var att polisen avväpnades och ersattes av skyddskårer och nationalgarden som övertog ordningsmakten. Snart började dessa polariseras till vita (borgerliga) och röda (revolutionära socialistiska). Studenter fanns på båda sidor.

Inspirationen kom från liknande strejker (studenter ledde dem också) so drog över Ryssland samma år, och landet var även försvagat av förlusten i det rysk-japanska kriget 1904-1905. Tsaren fick ge med sig för folkliga krav i både Ryssland och Finland. Ryssland fick en folkvald riksduma och utvidgad yttrandefrihet. I Finland drog förryskningsreformerna tillbaka, 1906 infördes en enkammarlantdag och 1907 valdes dess första 200 ledamöter genom allmän och lika rösträtt.

1908 satte dock förryskningspolitiken igång igen. Kejsaren hade bibehållit rätten att förkasta finska lagförslag, upplösa lantdagen och utfärda egna förordningar. Genom att utnyttja dessa rättigheter kunde han ställa den finska statsapparaten under den ryska. Från och med 1912 bestod den finska senaten av ryska militärer och ämbetsmän.

Första världskriget blev en god affär för Finland. Under 1915 levererade Finland krigsmateriel för 150 miljoner rubel till Ryssland, 1916 beräknades det till över 200 miljoner. Kriget stimulerade all produktionsverksamhet i landet. Det ansågs inte mödan värt att tvångsvärva finländare, eftersom de inte behärskade ryska, saknade militär utbildning och var politiskt opålitliga. Det rådde en ekonomisk boom under två eller tre år vilket gav folk pengar till ett annat liv. Fortifikationsarbetena gav studenter och gymnasister en inkomst under somrarna. Konjunkturen föll dock snabbt 1917. Kriget gav dock intresset för teknisk utbildning ett uppsving, vilket blir viktigt lite längre fram.

Ryssland hade lidit svåra förluster i kriget, det var svält och en svår vinter rådde. Det fanns ett stort folkligt missnöje med kriget och hur landet styrdes, så 8 mars 1917 bröt februarirevolutionen* ut. Tsaren abdikerade, och en provisorisk regering bestående av liberaler och socialister tillsattes.

*I Ryssland användes ännu den julianska kalendern, och enligt den var det februari. Vår kalender kallas den gregorianska.

Regeringen fortsatte dock kriget, så 7 november bröt oktoberrevolutionen* ut. Den leddes av bolsjevikerna som tog makten utan större problem, men revolutionen följdes av ett långt inbördeskrig där den vita kontrarevolutionen försökte största den kommunistiska regeringen. Kriget varade fram till 1922, då Sovjetunionen bildades.

*Samma sak här.

Oktoberrevolutionen inleddes enligt legenden med ett signalskott från pansarkryssaren Aurora, som av den anledningen finns avbildad på den sovjetiska oktoberorden. Denna har senare letat sig in in studentorkestervärlden.

6 December 1917 utropade Finland sig som självständigt, med bolsjevikregeringens stöd. Det var inte någon tid för firande. Allt var kaos, skräck och förvirring. Revolutionen pågick i Ryssland, det var revolutionär stämning i Finland, som aldrig varit självständigt, och landet hade ingen egen armé som kunde upprätthålla ordning. Däremot fanns ju de röda och vita gardena. Sent på kvällen söndagen den 27 januari 1918 tog röda garden över makten i södra Finland, inrättade ett folkkommissariat som landets nya regeringen och gav order om att fängsla den borgerliga senaten som dock hann fly. Under de följande dagarna utvidgades krisen till en väpnad konflikt mellan vita och röda garden. Inbördeskriget var ett faktum.

Redan under generalstrejken 1905 hade studenter beväpnat sig. Det så kallade nationalgardet bestod av studenter och arbetare som erhöll militär snabbutbildning. I Helsingfors fick man köpa revolver hos Stockman öm man gick in via gården. Studenterna hade en central ställning inom rörelsen som skulle bekämpa ryssarna.

Under första världskriget organiserade tysksinnade akademiker i Helsingfors den jägarrörelsen, cirka 2000 man som i hemlighet tränades av tyska armén. Endast en femtedel av dem var akademiker, men jägarrörelsen föddes inom den akademiska världen.

Rödgardisterna fick vapen av de närmare 75000 ryska soldater som fortfarande uppehöll sig i Finland, men dessa blandade sig ogärna in i striderna. Den röda sidan saknade också kunniga befäl och fungerande militär organisation, vilket ledde till att de förlorade kriget. 3 mars slöt Ryssland och Tyskland fred i världskriget, och då drog sig de ryska soldaterna tillbaka. 3 april landsteg tyska soldater i Hangö, och 15 maj var kriget slut. 38500 personer hade stupat eller som i de rödas fall satts i fångläger där sjukdomar härjade eller avrättats. Bitterheten var stor och finns faktiskt kvar än idag, speciellt bland ättlingar till röda.

Finlands flagga antogs efter inbördeskriget 1918. Redan 1854 publicerade Zacharias Topelius berättelsen "Fästningen Finlands värn" om ett snöbollskrig mellan småpojkar, där pojkarnas general säger "Jag säger er att hvitt och blått är de finska färgerna - hvitt för våra vintrars snö och blått för våra sjöar." 1863 Uttryckte Topelius samma tankar i dikten "Finlands flagga". Och sedan blev det så.

1918 grundades Åbo Akademi och verksamheten satte igång i januari 1919. Det fanns en humanistisk, en matematisk-naturvetenskaplig och en statsvetenskaplig fakultet. Första kullen innehöll 49 studenter. 1920 tillkom Kemisk-tekniska fakulteten (mer om den snart) och 1924 teologiska fakulteten. 1927 öppnades Handelshögskolan vid Åbo Akademi (mer om den ännu senare). Åbo Akademi är än idag det enda helt svenskspråkiga universitetet utanför Sverige.

Tanken att den svenska ungdomen i Finland skulle få högskoleundervisning på sitt eget modersmål diskuterades livligt under 1900-talets första decennium. Bakgrunden var språkstridigheterna. Det fanns krav på total förfinskning av Kejserliga Alexanders Universitetets i Helsingfors. Det fanns en oro för svenskans ställning och den finlandssvenska kulturen och den ledde till att finlandssvenska familjer visade sig vara beredda att samla kapital för en egen högskola i Åbo. Dessa familjer var högborgerliga släkter som dominerade det ekonomiska, politiska och kulturella livet. De var också stora åboensiska lokalpatrioter. Härifrån kom stora donationer, men akademitanken slog också rot utanför Åbo.

På samma sätt, och av samma anledning, grundades det finskspråkiga Åbo Universitet 1920. Det är världens äldsta helt finskspråkiga universitet och Finlands näst största efter Helsingfors. 

Det var också under 20- och 30-talen de värsta språkstriderna rasade. Tidsandan kunde ge upphov till slagsmål, demonstrationer och sabotage. Mycket handlade om helsingfors universitet, där de flesta professorerna var svenskspråkiga trots att majoriteten av studenterna kom från finska läroverk. Ett antal bruna studentföreningar krävde total förfinskning av universitetet, men riksdagen gick inte med på det. istället fastställdes Finlands tvåspråkighet. Vi återkommer till ämnet, för det har påverkat studentorkesterkulturen.

 

Den bruna organisationen Akateemien Karjala-Seura (Akademiska Karelen-Sällskapet) var en av de starkast pådrivande för förfinskningen av Helsingfors uiniversitet. AKS tvångsupplöstes av staten 1944, men deras historieförvanskande idéer om att Sverige har invaderat Finland och finlandssvenskar har förtryckt finnar lever kvar i finsk högerextremism än idag.

 

Svenskan dominerade dock fortfarande i högre samhällsskikt, vilket har bidragit till bilden av att finlandssvenskar är lite förmer och det finns ett klassförakt från finskt håll. I själva verket finns det större sociala och ekonomiska skillnader inom språkgrupperna än mellan dem, men det är svårt att bli av med bilden. Tyvärr förekommer även trakasserier av svenskspråkiga. 

På den ljusa sidan är att det inte finns några seriösa finska politiker som vill avskaffa svenskan. Svenska språket är som Zacharias Topelius skrev "ett handtag, hvarmed vesteuropa fasthåller Finland - det är en af dessa bryggor till mänskligheten som hvarje folk behöfver". Och det är sant. Kunskaper i svenska gör det möjligt för finnar att arbeta i hela Norden. På 1970-talet blev det andra inhemska språket obligatoriskt skolämne. Finlandssvenskar börjar läsa finska redan i trean, medan finnarna bara läser svenska på högstadiet, även om det finns frivillig svenska tidigare. Därför varierar deras svenskkunskaper väldigt mycket. Vissa talar svenska flytande, vissa förstår det enbart i text, andra inte alls.

Behovet av utbyggd högre utbildning grundades också i Finlands (och resten av världens) ekonomiska uppsving under 20- och 30-talen. Motorn i den finländska ekonomin var den växande skogsindustrin. Virke och papper stod för 80% av landets exportintäkter under mellankrigstiden. Exportindustrin krävde allt större och modernare fabriker, och det krävdes nya vägar, järnvägar och flygfält. Till detta behövdes också moderna telekommunikationer. Pappersindustrin behövde dessutom kemister, vilket kom att påverka studentmusiken.

Läroverkens antal steg stadigt och mellan 1917 och 1940 fördubblades antalet studenter vid Helsingfors universitet, som utbildade flertalet av Finlands akademiker. På så sätt blev de högskolestuderandes andel av befolkningen en av de högsta i Europa. Majoriteten av studenterna kom som innan från medel- och överklasshem, men trots det fick man en breddning av studentunderlaget och ökad social mobilitet.

Ingenjörsbanan lockade och teknologutbildning ökade i anseende. Vid Åbo Akademi var den Kemisk-tekniska fakulteten störst redan när den startade 1921, även om den bara hade några tiotal studenter. Från och med 1931 ökade antalet med över 400% ! En liknande utveckling skedde som sagt också i Helsingfors. Över hela Norden omvärderade samhället sin syn på teknisk utbildning, som hittills hade haft lägre status än filosofisk, medicinsk, juridisk och teologisk fakultet. Teknologiska institut och läroverk fick högskolestatus under mellankrigstiden. Teknologkultur, som huvudsakligen importerades från Sverige, blev allt finare i allmänhetens ögon. Denna utveckling leder oss fram till en mycket speciell musikensemble som bildades i Helsingfors 1933. Jag talar om Finlands äldsta studentorkester, som än idag heter...


Retuperän WBK

Samm. osasto står för sammuttamiosasto, släckningsavdelningen.

Historien om Retuperän WBK börjar 1932 när Polytekniska Orkesterns (symfoniorkester) ordförande fick ett telefonsamtal från Musikki Fazer, Finlands största musikbolag, som undrade om han ville köpa mässingsskrot, som högkulturens vänner också kallar mässingsinstrument. Ordföranden köpte, med stor risk, instrument för 25 penni*/kilot. Han visste egentligen inte vad han skulle ha dem till.

*motsvarar 65 öre i dagens penningvärde, så risken var nog egentligen inte särskilt stor. Det är antagligen inte sanningshalten i historien heller.

Lantmätarklubben* vid Polytekniska hade finansiella problem 1933. Reino "Retu" Lampi kom på att man skulle organisera en fest och bjuda in allmänheten. Den skulle göras som den typ av brandkårsfest som Frivilliga Brandkårsrörelsen kunde ordna på finska landsbygden runt förra sekelskiftet. Till detta behövdes också en brandkårsorkester. Orkestern sattes ihop av musiker från polytekniska orkestern och de spelade på de instrument som köpts in året innan. Den fiktiva staden brandkårsfesten hölls i kallades Retuperä och orkestern hette naturligtvis Retupären VPK - Retuperäns Frivilliga Brandkår. Namnet för hela tillställningen blev Retuperän palokuntajuhlilla - Retuperäs brandkårsfest.

* Vi geodeter får inte vara rädda för att bära! Klubb (på finska klubi) motsvarar det rikssvenska sektion. I Esbo (där tekniska högskolan numera ligger) heter det numera dock gille på svenska och kilta på finska.

För publiken berättade man att orkestern spelade en typ av "nyare fransk hornmusik" för att ingen skulle kunna ifrågasätta spelskickligheten. Bland POs noter hittade man Emma och Elomme Päivät, som man fortfarande spelar. Man hade också en gymnastikuppvisning där man bland annat bildade en pyramid, och det gör man också fortfarande. Retu fick titeln slangmästare, en titel som används än idag, men han innehade den bara ett år.

Studentorkestrar i alla länder spelar gärna gammal schlager från 30- och 40-talen. Emma och Elomme Päivät är mycket typiska för finsk schlager. På grund av landets geografiska läge och politiska historia skiljer sig den finska schlagern på många punkter från de övriga nordiska länderna. Det finns mycket ryskt inflytande, både musikaliskt och textmässigt. Den blandar gärna det djupt sentimentala med det muntra och uppsluppna. Den finska schlagerns guldålder var på 30-talet och blåsorkestrar spelar än idag de låtarna. Retuperän WBK är inget undantag.

Brandkårsfesten blev en succé, men trots det blev det inga fler. Retuperän WBK fortsatte dock att spela. Som redan sagts ökade antalet teknologstudenter kraftigt under 20- och 30-talen. Ingenjörsbanan lockade ungdomar. Tidningarna uppmärksammade vad teknologer gjorde. Under 20-talet började man använda labbrockar som enhetlig klädsel ungefär på det sätt som man använder teknologoveraller idag. 1929 utkom den första sångboken med teknologsånger. Innehållet väckte "avsky och skräck i allvarligt tänkande kretsar" och kan spåras till 1910-talet. Spexkulturen kom till Finland 1933 och de första spexarna var helsingforsteknologer. Retuperäs sätt att skoja med landsortsbefolkning har också paralleler till äldre tiders studentkarnevaler, där man gärna spelade upp bondbröllop och andra lantliga scener. det är oklart om det finsn något avsiktligt samband.

 

Retuperäns första brandmansrockar var labbrockar. Vi kan ju spekulera i att de hade labbrockarna redan på den första spelningen. Helsingforsteknologer hade som sagt labbrockar som festkläder redan på 1920-talet, och det var helt enkelt praktiskt att ta det man hade. Kombinerar man med någon typ av hjälm ser det ju ut som frivilliga brandkåren. Om det var så är Retuperän WBK den första studentorkestern någonsin som uppträdde i uinform. De är dock inte ursprunget till den svenska/finlandssvenska uniformstraditionen, eftersom denna uppstod i Göteborg och har spritt sig därifrån.  

 

 

Foto från Chalmerscortegen 1916. Notera labbrockarna. Mycket av dagens teknologkultur kommer från Chalmers och har spritt sig därifrån. Notera till exempel tofsmössan, som infördes på Chalmers 1879 och hade kommit till Helsingfors redan 1893. Där var det den svenskspråkiga Teknologföreningen (TF) som introducerade den. Det fanns alltså kontakter mellan teknologer i Göteborg och Helsingfors mycket tidigt. Bruket av labbrocken kan ha spritts på samma sätt. Orkestern på bilden kan vara den orkester som fanns till och från inom sällskapet CS i början av 1900-talet.

 

Brandkårstemat i sig kräver en närmare analys. Under 1860-talet slog liberalismen igenom i det finska politiska livet. Man strävade mot yttrande-, religions-, närings-, och föreningsfrihet, ett medborgarsamhälle istället för ståndssamhället med dess påtvingade restriktioner. Detta gav upphov till en rad folkrörelser, och det var dessa som tog blåsmusiken till Finland. Frivilliga brandkårsrörelsen (FBK=Frivilliga BrandKåren; på finska VPK=VapaaPaloKunta) blev Finlands första folkrörelse som var öppen för alla oberoende av samhällsklass och opinioner. Initiativet till FBK kom från liberala och mer ryssfientliga studenter. Rörelsen uppfostrade sina medlemmar i militärisk disciplin och upprätthöll en patriotisk ideologi. I Helsingfors utgjorde frivilliga brandkåren och studentkåren stadens två medborgerliga kårer som alltid deltog vid högtidliga och festliga tillfällen. Frivilliga brandkåren hade då sin musikkår i spetsen. Studenterna sjöng.

Hangö FBKs musikkapell anno 1890.

Frivilliga BrandKårens orkester var den typ av underhållning man skulle förvänta sig att se i en liten finsk stad runt förra sekelskiftet. På landsbygden roterade nämligen nöjeslivet runt de aktiviteter folkrörelserna organiserade. Eftersom Frivilliga BrandKårsrörelsen fyllde en mycket viktig funktion var den också mycket vida spridd och välorganiserad, så de fester och konserter den anordnade på diverse orter var en ganska utpräglad bild av hur nöjeskulturen musiklivet såg ut där. Hornmusik var ett självklart inslag i allehanda fester, eftersom de spelade allt från fosterländska marscher till tidens dansmusik. Blåsorkesterns dirigent kunde även fungera som ledare för en eller flera körer på orten, samt till och med avlönas av staden om det fanns pengar till det. Brandkåren hade vanligtvis en egen lokal, och den var oftast den viktigaste fest- och konsertlokalen, eftersom den även kunde hyras av andra föreningar i sådant syfte. Än idag är brandkårshus viktiga lokala konserthus i Finland.

1900-talets studenthumor har alltid drivit med 1800-talet och dess språk, samhälle, kultur, estetik och inte minst nationalromantik. Det är därför sannolikt att det var något åt det hållet lanmätarklubben tänkte sig. Speciellt med tanke på att de döpte staden till Retuperä.

Retuperän WBK har översatts till svenska på olika sätt under årens lopp. I Expressen 12 maj 1957 (första gången de var i Sverige) kallades de Frivilliga Spritkåren. I Aftonbladet 10 maj 1959 fick de heta Spritvilliga Brandkåren, något som återkommit som översättning många gånger sedan dess. Men den fullständiga översättningen har många lager.

Retuperän WBK betyder ordagrant Retuperäs Frivilliga Brandkår. Retuperä kommer av retuperällä, som betyder eftersatt; illa skött och perä, som betyder ända, en ändelse som förekommer i många finska ortsnamn. Till det kommer att orkesterns grundare, Reino Lampi, kallades "Retu" (vilket möjligen kan syfta på retuperällä). Retuperä kan alltså även översättas som Retuända, så det är antingen en efterbliven stad eller Retus stad - eller båda. WBK är en grammatisk kontamination mellan det finska WPK (WapaaPaloKunta) och det svenska FBK (Frivilliga BrandKåren). Stavningen med W är studentikos - det heter vapaapalokunta på modern finska, men förr i tiden skrev man faktiskt wapaapalokunta. Inblandningen av svenska är förmodligen också studentikos. Bokstaven B förekommer i finska enbart i egenman och lånord. Det händer att finnarna använder svenska på det sättet. Det syftar antagligen på svenskans ställning som ämbetsspråk i äldre tider. En idiomatisk översättning av namnet Retuperän WBK skulle bli ungefär Möghyttans Frivilliga Brandkår.

För finländska läsare bör förtydligas att ordet mög är av skånskt ursprung och betyder ungefär gammal skit.  I Sverige finns ett stort antal, ofta mycket små, samhällen som heter något med -hyttan, vilket kommer av att där förr i tiden fanns en smältugn som utvann järn ur järnmalm. När järnutvinningen lades ner blev hyttorna avfolkningsbygder, så namnet framkallar ofta associationer till landsbygd, ödslighet och så kallad bruksmentalitet, som innefattar lågt intresse för utbildning och ovilja att ta sig för något alls eftersom det ändå inte lönar sig. Orten Möghyttan förekommer frekvent i den rollen i Johan Wanloos serier, som här i "Snuttan Brattsjös sommarjobb".

30 november 1939 gick Sovjetunionen in i Finland och vinterkriget bröt ut. Motståndet blev hårt och envist och överraskade Röda Armén. Finland hade lite tur. Vintern 1939/40 blev svinkall. Temperaturen kunde sjunka till -40. Röda Armén kunde bara ta sig fram på ett fåtal vägar. Alla finska soldater kunde åka skidor - det kunde inte de sovjetiska - och kunde överraska de sovjetiska konvojerna genom att ta sig fram genom skogen. De sovjetiska officerarna var dessutom ofta politiskt tillsatta och dåligt utbildade. Men sovjetunionen kunde pumpa in trupper och Finland tvingades underteckna ett fredsavtal 13 mars 1940. Alla visste att det bara var en tidsfråga innan kriget bröt ut igen.

De som blir inkallade att utkämpa krig är unga män i sina bästa år, det vill säga när man egentligen ska vara student. Därför låg många studentföreningar nere eller hade oregelbunden verksamhet under krigsåren. Retuperän WBK var inget undantag. Orkestern tog inte in några nya medlemmar 1939-43.

Det finns ett rykte om att Retuperän WBK är den enda studentorkester som har behövt återuppbyggas för att medlemmarna stupade i kriget. Det finns ett korn av sanning i detta. 

1939 hade Retuperän WBK sju medlemmar. Samtliga anges i orkesterns matrikel som att de slutat 1939. Tekniska högskolan skadades svårt när Helsingfors bombades den hösten och utbildningen avbröts fram till hösten 1940. Sannolikt blev samtliga i Retuperän WBK inkallade. I tre fall går detta att belägga. En av dem, slangmästaren och trombonisten Klaus Linkola, stupade i fortsättningskriget 1941. De två andra, trombonisten Kaarle Pentti och klarinettisten Risto Tiitola, har figurerat som krigsveteraner i olika sammanhang. Ingen av de sju fortsatte när orkestern återuppbyggdes 1944.   

Finland led svårt under andra världskriget, och det kan därför ligga nära till hands att tro att det inte går att spöka ut sig så här när man åker dit. I själva verket är det tvärtom. Sovjetunionen har alltid försökt lägga sig i finsk politik, och Finland har alltid kunnat hantera den farliga balansgången mellan öst och väst. "I Finland förstår man sovjethumor", sade en gång en vis man med masterexamen i rysslandsstudier och visade stolt upp sin trumpet tillverkad i Leningrad.

22 juni 1941 inledde Tyskland Operation Barbarossa och utnyttjade då finskt territorium. Hitler deklarerade att Finland stred sida vid sida med Tyskland, vilket var pinsamt för den finska regeringen som ville vara neutral. Att man släppt igenom tyska styrkor såg Sovjetunionen som en krigsförklaring från Finlands sida och tre dagar senare anföll sovjetiska bombplan Helsingfors, Åbo, Borgå och ett dussintal andra orter. Fortsättningskriget hade börjat. Många studenter skickades återigen till fronten. Hösten 1941 antogs inga nya studenter vid något lärosäte. På tekniska högskolan fortsatte undervisningen från hösten 1942.

Trots den bistra verkligheten gick det att fortsätta vara student. Som soldat kunde man få studiepermission, där man intensivläste ett ämne under kanske två veckors tid, tenterade och återvände till tjänstgöringen där man mycket väl kunde bli dödad. Men man fick ändå hålla liv i sin utbildning.

Retuperän framträdde då och då under krigsåren. På valborg 1943 uppträdde man med en speciell sättning, men källorna nämner inte hur den såg ut. Inga nya provmedlemmar valdes in 1939-1943, så det kan ha varit de sju som spelade. I februari 1944 fick undervisningen avbrytas på nytt på grund av bombningar.

19 september 1944 fick Finland igenom ett fredsavtal efter att ha förhandlat om det sedan början av 1943. Som följd av avtalet fanns nu ett krigsskadestånd till Sovjetunionen att betala och därför behövde man bygga upp en industri för att få fram pengarna. Ingenjör blev återigen ett drömyrke och antalet teknologstuderande ökade.

1944 fick Pertti Karjalainen teknologstudenternas order om att ta upp Retuperän WBK på nytt eftersom det vankades någon typ av talangtävling mellan olika studentorganisationer. Han fick ihop fem musiker. Retuperäns seger fick alla andra deltagande att tvivla på sina talanger, så tävlingen fanns inte särskilt länge. 

Orkestern var igång igen men det var svårt att hitta musiker och speciellt musiker som kunde spela melodier ordentligt. De hörde av sig till yrkesarbetande teknologer för att kunna hitta folk som kunde spela ordentligt. Det lyckades, men vi vet inte exakt hur.

Ännu fram till 50-talet uppträdde Retuperän WBK mest i teknologsammanhang som Teekkaritempaus (mer om det senare), valborg och Polytekniska Orkesterns konsertresor. Som arvode för spelningar fick de jaloviinagrogg. I mitten av 50-talet började publiken efterfråga längre shower. Man ville göra sig av med Emma och Elomme päivät eftersom det hela tiden ropades på repriser på dessa låtar. Efter sjunde reprisen på en spelning hade orkestern fått nog. Men efterfrågan fortsatte så det var bara att fortsätta, och låtarna finns kvar än idag. För att utöka repertoaren lånade man septettnoter av stadens musikkår.

Vid denna tid började man också snygga till musiken. Allteftersom man fick fler kunniga musiker började man fundera på att anordna större konserter med eget program. Detta evenemang kom att anordnas under namnet Yöpukutanssiaisten första gången 1957 och gav Retuperän tillräckligt mycket pengar för sin första utlandsresa. Denna gick Köpenhamn-Göteborg-Stockholm. I Göteborg hade man gemensam konsert med Allianceorchestret. Detta är det första kända internationella samarbetet mellan studentorkestrar. I Stockholm deltog man i Quarnevalen* som också det var ett viktigt möte tidigt i studentorkesterhistorien. Studentorkesterkulturen var nu på frammarsch. Dagens Nyheter skriver 13 maj 1957 om "tio spexorkestrar". Flera av dessa var antagligen tillfälligt sammansatta, som Karnevalsorkestern som bildades inför varje karneval på 50-talet, det fanns en "damensemble som jazzade på ett lastbilsflak" och en orkester som åkte moped. Förutom Retuperän och Alliancen fanns också bekantingarna Hornboskapen samt Promenadorquestern, som nu genomförde sitt första större framträdande. DN påpekar att "i en Helsingforsorkester medverkade ambassadör Tarjannens son på dragbasun". Päivö Tarjanne var Finlands ambassadör i Sverige 1956-1961. På 50-talet höll man reda på fint folk och deras barn.

*Det hette visserligen inte Quarnevalen på den tiden men det är ett bra sätt att enkelt skilja den från Lundakarnevalen, som var en ännu viktigare knutpunkt för den gryende studentorkesterkulturen.

Retuperän WBK spelar med Allianceorchestret på anrika restaurang Trägår'n i Göteborg i maj 1957. Det första kända internationella studentorkestersamarbetet.

Den andra Yöpukutanssiaisten anordnades 1959 och återigen besökte man övriga norden enligt samma schema. På Quarnevalen den gången uppträdde förutom Retuperä, Alliancen, HB, PQ, Karnevalsorkestern (sista gången de dyker upp i historien) även Bleckhornen, Blåshjuden. Kårsdraget och Phontrattarne(!)*.

*DE GICK VISSERLIGEN UR Riks-SMASK 1977 men 1959 hade de jutesäckar som uniform och kunde hjälpligt ta sig igenom marscher de fått billigt från nedlagda regementen. Äkta studentorkester.

Kulturutbytet fortsatte även efter Quarnevalen. Notera översättningen av Retuperän WBK.

Det blev aldrig någon tredje Yöpukutanssiaisten. De seriösa akademikerna vågade inte ge sitt tillstånd. Men saker hade satts i rullning och band hade knutits. Studentorkestervärlden hade börjat växa, även internationellt. 

 

Mot decennieskiftet började Retuperän byta musikalisk inriktning i och med att man började arrangera musik själva. Ett tidigt exempel på detta var ett arrangemang av Beethovens 5:e symfoni. De första konserterna med klassisk musik sattes upp 1959 och 1961 under namnet Musiikkimatineat Polilla. Vid samma tid började man dessutom intressera sig för jazz och fler jazzarrangemang letade sig in i repertoaren. Konsertprogrammen innehöll under 60-talet lika delar jazz och klassisk musik. Tack vare jazzen, samt att orkestrn blivit större och bättre, fick de spela på Pori Jazz 1968 och 1969. Pori Jazz är en av de äldsta och mest kända jazzfestivalerna i Europa. Den har arrangerats i Björneborg (som ju heter Pori på finska) sedan 1966. Retuperän blev den första men långtifrån sista studentorkestern som har spelat där. 1969 var de också representanter för Finland samt YLE Radio i Warzawas Jazzjamboree och uppträdde där med några av sina mest legendariska låtar. 

 

I Helsingfors är det en tradition att sätta studentmössa på statyn Havis Amanda på valborg. Retuperän är inblandade på något sätt. Det här med att sätta studentmössa på statyer har spridit sig till fler finska studentstäder. Valborg heter för övrigt vappu på finska, och det används ibland också i finlandssvenskan. Finlandssvenskar menar då sista april. När finnar säger vappu kan de mena både sista april, första maj, både och eller bara det ena. Jag har översatt det som valborg överallt i den här artikeln. 

Retuperän hade sitt högkvarter i teknologkårens hus Poli fram till 1966, då hela Tekniska högskolan flyttade till Otnäs i Esbo. Beslutet hade tagits redan 1948. I Otnäs fick man ett brandrum i källaren i nya kårhuset Dipoli. Orkestern fick flytta ut därifrån 1970, dels på grund av kårens dåliga ekonomi, dels på grund av studentlivets politisering - studentvänstern gillade inte studentorkestrar. Det är faktiskt enda gången någonsin studentradikalismen rått på en studentorkester, som alltid annars varit alldeles för välorganiserade för att köras bort. I teknologbyn i Otnäs hittade man ett garage för instrumenten och där kan man än idag hitta någon provmedlem som ska hålla dem sällskap.

På 60-talet fick Retuperän WBK sin första brandbil, en gåva av fabrikören och konstmecenaten Gustaf Adolf Serlachius. Teknologkåren gav senare bort den till Esbos bilmuseum utan att fråga orkestern om lov, men efter det har man köpt, sålt, givit bort och förstört flera brandbilar. 

Efter kriget bestod uniformen ännu av labbrockar och gruvhjälmar, men 1962 blev det finare när man fick överta Voikkaan tehtaans brandkårs gamla avlagda rockar och kaskar. Det var också då man försåg fyra av rockarna med röda kragar för att visa vilka som är med i styrelsen. Slangchefens rock har dessutom röd krage med dubbla vita streck på. Alla andra har gul krage. 

Numera specialsys rockarna efter ursprungsmåtten av en sömmerska när man förnyar dem, vilket sker när de slits ut efterhand. Kaskar specialbeställs också efter ursprungsmått ett plastföretag som tillverkar skyddskläder. Detta måste göras då och då eftersom kaskarna har en tendens att försvinna. Retuperän WBK har nämligen kvar den gamla traditionen med låneuniformer, och detta hanteras på ett speciellt sätt. 

 

Retuperän WBK hälsar på på  Allianceorchestrets 25-årsjubileum 1973.

 

1977 anordnandes för första gången STORK i Uppsala och Retuperän WBK var där. Det är faktiskt den enda gången de har varit med på en studentorkesterfestival i Sverige. Sannolikt var det Humpsvakar som drog med dem.

 

När man ansöker till Retuperän WBK antas man som provmedlem och får uppgifter som innebär ganska mycket arbete. En av dessa är att ha hand om brandrummet. Brandrummet är en källarlokal med röd dörr och röda vägger möblerad med bänkar klädda med älgläder. I brandrummet förvaras alla rockar och kaskar. Varje spelning sker i form av en brandkårsutryckning där man skyndar till brandrummet, tar på sig uniformen och skyndar till spelningen. Det är provmedlemmarnas uppgift att städa brandrummet och se till att alla uniformer är i ordning när man ska rycka ut.

Det finns en historia om att kravet för att få vara med i Retuperän WBK är att man ska kunna dricka en liter brännvin och springa en kilometer. Detta dementeras av medlemmarna som berättar att man istället tas upp som provmedlem, får jobba en massa och efter ett år går man upp för disputation, där man får förklara en massa saker ensam inför en kommitté. En obehaglig upplevelse enligt informanterna. Sedan får man hålla ett tal. Därefter blir man upptagen som fullvärdig medlem - om man blir godkänd. Det går att bli underkänd, men kandidater som inte passar i orkestern brukar inse det själva under provåret.

Vilket på krokiga vägar för oss till ämnet om Retuperän WBK och kvinnliga medlemmar. Det har ofta hävdats att orkestern vägrar ta emot kvinnliga medlemmar. Enligt dem själva beror det på att inga har ansökt. Troligen kommer det sig av konventionens makt. I Finland som i Sverige har alltid funnits åtskilliga studentföreningar som bara har haft manliga medlemmar. Det har inte nödvändigtvis funnits regler som förbjuder kvinnliga medlemmar, men det har varit svårt att ta sig in i en bubbla som sedan länge har varit helmanlig. Förändringen i Retuperän WBK hade kunnat komma tidigare, men det kom inga kvinnliga sökande. Hade de kommit hade de blivit accepterade som provmedlemmar. Nu har orkestern kvinnliga medlemmar.

 

 

Retuperän WBK på Marknadstorget i Åbo på Puhallus 2019.

 

Hur låter då Retuperän WBK idag? Till att börja med låter de väldigt bra. Så bra det blir på amatörnivå. Repertoaren är huvudsakligen klassisk på den stora scenen och lite mer schlagerbetonad på mindre spelningar. Faktum är att Retuperän WBK låter som en lyxversion av Hornboskapen -

På Puhallus stora kvällskonsert på Dominoteatern uppträdde Retuperän WBK med en klassisk repertoar. På sin sista låt drog de över mer än 30 minuter. Något som de enligt en källa alltid gör på just den konserten. Men bra var det.

Tavastlands Nations Bleckorkester

Få har hört talas om denna superdoldis i studentorkestervärlden, och svenskspråkiga källor om dem är lika sällsynta som blå bananer. Tavastland Nations Bleckorkester bildades omkring 1933 vid Tavastlands Nation (Hämäläis-Osakunta) i Helsingfors. Från början var det en kammarorkester men 1983, när orkestern deltog i STORK 1983, hade den blivit en hornorkester. De var även med på STORK 1985. Det är inte känt hur de kom med på STORK. Tavastlands nation är vännation med Uplands nation i Uppsala, och hösten 1983 besökte Uplands Tavastlands med Wijkmanska Blecket i släptåg. Det finns dock inga källor eller vittnesmål som nämner att orkestrarna ska ha kommit i kontakt med varandra. 

Tavastlands Nations Bleckorkester på STORK 1983. Bilden är från STORK-tidningen 1985.

Vad som däremot finns är en berättelse om hur Tavastlands Nations Bleckorkesters sverigekarriär tog slut. De ska ha stulit sprit från den nation de besökte (möjligtvis Uplands) och blivit portade. De besökte aldrig mer STORK eller Sverige. Men faktum är att de fortfarande existerar, nu som ett storband som enbart spelar till dans på Tavastlands egna fester. Storbandet har inget namn och kan knappast betraktas som en studentorkester idag. Det tycker de inte ens själva - vissa av dem är nämligen med i SOSSu. Däremot är de ganska kända i studentkretsar och erkända som duktiga musiker. 

Tavastlands Nation Bleckorkester ger en fin bild av hur stor studentorkesterkulturen var på 80-talet. En anrik orkester från en finskspråkig nation skaffade sig en uniform och åkte på STORK helt enkelt för att det var den stora grejen att göra.  

På 50-talet dök pjattstilen upp i Helsingfors - tio år efter sina svenska motsvarigheter. Swingpjattarna, som de hette i Sverige, hade stora kavajer, tajta byxor och hattar med breda brätten. Och de dansade swing. Notera rock 'n' rollsnubben med skinnpaj och brylcreme i mitten, också ett typiskt 50-talsfenomen. Dessa hade inte observerats samtidigt i Sverige. Kriget fördröjde kulturimporten från väst.

Under andra världskriget ansågs anglosaxisk musik som olämplig av politiska skäl, och danstillställningar var förbjudna. Jazz spelades främst av amatörer. Efter kriget var swingeran slut och i hela världen delades jazzen upp i dels modern jazz, dels den så kallade revivalrörelsen som spelade tradjazz. Den senare grenen är studentorkesterkulturens huvudsakliga ursprung. Uppdelningen skedde även i Finland, men rivaliteten mellan grenarna var inte lika stark som i övriga Norden. Anledningen var förmodligen att all amerikansk kultur upplevdes som modern och häftig efter krigsåren. Det finns dock tydliga tecken på att den finlandssvenska studentorkesterkulturen har sitt ursprung i revivalrörelsen. Mer om det snart.

I trappan på Kåren i Åbo sitter ett av de högtidligaste och allvarligaste studentmonument som någonsin skapats: minnestavlor över studenter som stupat i vinterkriget och fortsättningskriget. De vittnar om varför intresset för det studentikosa blev så starkt under efterkrigstiden. Studenter har alltid varit kulturbärare, och nu fanns det förlorad ungdom att ta igen, fred och frihet att fira, en framtid att bygga och ett arbete med att för alltid komma ihåg att en egen kultur, ett eget språk och en plats att höra hemma på inte är gratis.

Efter andra världskriget fanns ett krigsskadestånd toll Sovjetunionen att betala*, och för detta behövde samhället byggas upp. I synnerhet behövde man bygga upp Finlands industri, och till detta behövdes utbildad arbetskraft. Studenterna strömmade in. Helsingfors universitet, som stod för största delen av all högre utbildning, blev knökfullt.

*Skrifter om Axelbandets historia brukar nämna att "Finland var landet som betalade". Det är krigsskadeståndet som avses. Betalningarna upphörde dock 1952.

En liknande utveckling följde vid Åbo Universitet. Expansionen hade börjat redan under kriget, när man på ett mycket konkret sätt ställdes inför bristen på läkare, och därför infördes en medicinsk fakultet 1943. Studenter började strömma in till alla fakulteter. 1950 hade universitetet fler studenter än någonsin tidigare (441), 1955 över 1000 och i slutet av decenniet hade även den siffran tredubblats.

Observera hur antalet studenter exploderar under 50-talet. Detta ledde till utbyggnaden av högskolesystemet under andra halvan av 1900-talet, och är en oerhört viktig komponent för studentorkesterkulturens existens även i Sverige och Norge.

Redan på 1920-talet bildades nationer vid Åbo Universitet. De räknas inte som nationer enligt universitetslagen, men hade samma syfte som "riktiga" nationer*, det vill säga att se till studenternas sociala och ekonomiska välbefinnande och ta tillvara deras kulturella intressen. Idag finns bara fyra kvar: Satakunta-Tavastlands, Egentliga Finlands, Nordfinska och Savo-Karelska. De sorterar under studentkåren.

* I Finland omfattas nationer vid Helsingfors universitet och Aalto-universitetet av universitetslagen (47§), i Sverige omfattas nationer vid Uppsala universitet och Lunds universitet av högskolelagen (4 kap. 15§). I båda länderna finns organisationer som kallar sig nationer även vid andra lärosäten, men dessa har inte lagstadgat självbestämmande.

Intresset för studentikosa aktiviteter steg efter kriget. Nationerna återupptog sin verksamhet. Två av dem, Satakunta nation och Tavastlands nation, slog sig ihop till Satakuntalais-Hämäläinen Osakunta (SHO) 1950. Det var inte tänkt att sammanslutningen skulle vara permanent, men den har inte sagts upp än idag. Det här samarbetet, som gjorde organisationen resursstark, är sannolikt en viktig anledning till att Finlands näst äldsta studentorkester bildades inom nationen och fick heta...


Sohon Torwet

[Uppdatering 2021-02-13: jag har kommit över ovärderliga uppgifter om Sohon Torwet och dess historia. Finns att läsa här.]

Tygmärken är inte helt vanliga bland de finska orkestrarna och de är inte alltid till för att bytas. Det händer att folk inte förstår varför man vill ha ett märke. Det här gjordes till Sohon Torwets 60-årsjubileum och jag fick tag på det via goda kontakter. Tack Alko, Totti och Niikseen!

Sohon Torwet betyder Sohos horn (plural). Soho står för Satakuntalaisen Osakunta Hämäläis-Osakunta, det vill säga Savolax nation och Tavastlands nation.

Stavningen av Torwet med W är studentikos. Det ska egentligen skrivas Torvet.

Sohon Torwet bildades som septett 1951. Av det kan man sluta sig till att de antagligen spelade typisk septettmusik på den tiden. I övrigt har jag få uppgifter om orkesterns historia. Det har varit svårt att få tag i någon som kan berätta trots idoga försök. Det finns fyra tjocka böcker om Sohon Torwets historia, men dessa är dels på finska, dels omöjliga att fjärrlåna under pandemin. Jag får helt enkelt uppdatera informationen när jag får tag på någon*.

 

*Jesse Jämsén! Om du läser det här, hör av dig!

 

1957 hade studentantalet stigit så mycket att Åbo Universitet var tvunget att införa nationsobligatorium för att kunna hålla reda på alla. Det kan knappast ha skadat Sohon Torwets medlemsantal eller popularitet. Obligatoriet upphörde 1969.

1975 lämnade Sohon Torwet SHO och bildade en egen kårförening. men de har fortsatt att spela på nationens tillställningar.

 

Sohon Torwet har en lokal som heter Torwikoppi. Där var det efterfest varje kväll på Puhallus Torwikoppi liger i källaren på Osakuntatali, där nationerna och de flesta andra studentföreningar vid Åbo Universitet har lokaler.

En gammal medlem har berättat att Sohon Torwet är den mest traditionella av de finska studentorkestrarna, vilket också bekräftas av en yngre medlem. Septettmusiken lever kvar än idag, huvudsakligen på dansspelningar. 

En stor modernisering av Sohon Torwet skedde på 80-talet, ledd av Mikko "Urpo" Lagerspetz, som också var med i Axelbandet. Det är också först vid denna tid vi känner till kontakter mellan Axelbandet och Sohon Torwet. Det händer än idag att Axelbanditer är med i båda orkestrarna. Mer om begreppet "Lagerspetz" senare.

Sohon Torwet hade även samkonserter (och fester) med Puhkupillit på 80-talet, och det verkar som om orkestrarna har inspirerat varandra en del vad gäller interntraditioner. De två var även bland orkestrarna som grundade Puhallus.

Precis utanför Torwikoppi ligger Proffan Kellari (Professorskällaren) - Åbos motsvarighet till Palermo! Känslan där var exakt likadan.

Det var först i och med att Puhallus hade bildats som Sohon Torwet började ha någon regelbunden kontakt med andra orkestrar. Det är inte speciellt mycket idag heller, men de brukar sända representanter till Axelnatten.

Sohon Torwets uniform består av en vinröd/lila kavaj som man lånar av orkestern och lämnar in när man slutar. Den kompletteras  med svarta byxor och studentmössa. Det är den typ av uniform man ser på de flesta musikkårer. Sohon Torwet har inte mycket till medlajkultur, men har man deltagit i tre årskonserter får man en flasköppnare i band runt halsen. Har man deltagit i tio får man en korkskruv.

Sohon Torwets sångbok är en ganska typisk orkestersångbok och ger oss en inblick i vad de finska orkestrarna sjunger för sånger. Det är inte alltid rumsrent. Exemplet ovan kommer från kapitlet "i bussen". Där återfinns även busschauffören - på svenska! På annat ställe i boken hittar vi även Yogi Bear, en sång jag i övrigt bara sett i Wijkmanska Bleckets sångbok. Sohon Torwets version är betydligt värre.

Säger man studentorkester tänker man plojmusik, och det finns ingen plojigare finsk musik än M.A. Numminnen. 2003 spelade han in sin version av "Yes sir I can boogie" tillsammans med Sohon Torwet.

Notera banjon, ett av Numminens huvudinstrument. Det råkar också vara studentorkesterns själ.

Blandningen av traditionell och mer skojfrisk blåsmusik är något av Sohon Torwets signum. En årskonsert börjar med en första akt med klassisk musik, medan den andra innehåller allt möjligt. Bland annat spelar de en del hårdrock bland annat Nightwish. På den stora konserten på Puhallus framförde de först Soittokunnan marssi - SHO 1966 (som jag tror är nationens egen marsch) och sedan ett långt medley från DOOM 1 och 2!

Torwilehti - Hornbladet - utkommer med ett nummer varje termin. De var något ovilliga att dela med sig av tidningen till utomstående och efter att ha tittat i den förstår jag varför. Innehållet skvallrar om att Sohon Torwet är en tvättäkta studentorkester.

Sohon Torwet uppstod alltså i den tillströmning av nya studenter och studentikosa renässans som uppstod under efterkrigstiden. Tillströmningen av studenter kom till stor del av det behov av återuppbyggnad som fanns efter kriget, men den studentikosa renässansen är mindre påtaglig. Men här kommer vi till en mycket spännande milstolpe i studentorkesterforskningen. Det är just här och nu, i Åbo efter andra världskriget, som vi hittar mycket detaljerade beskrivningar av det sammanhang där studentorkesterkulturen uppstod.

De som trädde in i studentlivet eller återvände dit efter kriget mötte en grå och fattig vardag. Studiemedel fanns inte i någon egentlig mening, och ett studiemedelssystem likt det svenska infördes inte i Finland förrän på 70-talet. Studielån utgjordes av vanliga banklån, och de var svåra att få. Det vanligaste var att man fick ekonomiskt stöd från föräldrar. Det gällde att dryga ut det så mycket det gick, med hjälp av deltidsjobb under terminstid eller heltidsjobb under loven. I vissa fall fanns det stipendier. 1968 hade 6% av studenterna vid Åbo Akademi större eller mindre statsstipendier, som bara täckte en viss del av levnadskostnaderna. I vissa fall hade universiteten egna stipendiefonder. Men någon lätt tillvaro var det inte. Då och då fick man matpaket hemifrån. De flesta studenter saknade matlagningsmöjligheter i sin bostad, och var beroende av att kunna äta ute. För många varor fanns ransoneringen kvar sedan krigsåren, och skulle vara in på 50-talet. Mat på lunchrestaurang kunde bestå av surkål, salt sill och kokt juver!

I denna ganska torftiga miljö var man tvungen att roa sig gratis bäst man kunde. Ett av de roligaste gratisnöjena var att knycka skyltar. Redan på 40-talet började man utveckla lite metod i urvalet - det gällde att ta de roligaste. En gång hade ett gäng chalmerister stannat till i Åbo på hemväg från TF i Helsingfors. En morgon fick kemistklubbens ordförande ett telefonsamtal från Portugals konsul som undrade var hans konsulatsskylt var. Efter efterforskningar visade det sig att chalmeristerna finkammat staden på natten. Konsulatets skylt (och de andra) lades på konsulns trappa och man lyckades avstyra en polisanmälan*. En annan gång gjorde polisen razzia på Åbo Universitets studenthem. Kåren blev varnad i tid och skyltsamlingen gömdes på vinden. En annan gång upptäcktes en annan gömma av en slump, i samband med att Åbo hade sökt OS-rodden. Olympiska kommittén skulle inspektera akademins roddskjul. Kommittén blev lätt road när de upptäckte den tre meter långa plåtskylten från Nådendals järnvägsstation. Dock hade man hunnit rädda en blinkande gatufyr från Stockholms Stad och Nådendals stadsskylt. Åbo fick inte OS-rodden.

*Den har traditionen fortsatte dock länge eftersom konsulatsskyltarna var så bra till allt möjligt. På 80-talet sattes Nederländernas konsulatsskylt fast i Axelmobilens underrede för att täcka ett stort hål så att bilen skulle gå igenom besiktningen. Trots att texten var vänd neråt såg besiktigaren det och suckade tungt.

Aurarodden var ett populärt folknöje på 30-talet. Akademiroddarna tävlade med lag från Helsingfors och Stockholm. Under efterkrigstiden var roddskjulet perfekt att gömma stulna skyltar i. Aura å är Åbos motsvarighet till Fyrisån, så aboensarna har sannolikt i likhet med sina upsaliensiska kollegor slängt i diverse grejer där sedan stormaktstiden. Strömmen är dock mycket starkare och leder rakt ut i Östersjön, där färjorna lägger till, så det är förbjudet att bada. Det har hänt att Axelbanditer som badat ändå och åkt fast hävdat att de blev knuffade. Det leder till polisutredning, eftersom att knuffa någon i ån räknas som mordförsök!

Festande fick också vara billigt. Strax efter krigsslutet var festerna i det vildaste laget. Spriten flödade. Kemistklubbens julfester var ökända och sägenomspunna. Lärarna var inte så noga med hanteringen av 96-procentig labbsprit och därför hamnade stora mängder av den på julfesten och blandades till en illgrön soppa som kallades nickelsulfat. Sedan gick man i gåsmarsch* genom labben, sjöng och drack labbsprit i medhavda sprutflaskor. Alla hade labbrock. Vi har ju redan nämnt att helsingforsteknologerna börjat med det som festklädsel på 30-talet.

*Möjligtvis inspirerad av den gamla chalmerstraditionen med samma namn, som i sin tur bygger på ett uråldrigt svenskt gratisnöje. Alla går på rad en efter en. Detta kunde göra göteborgspolisen vansinnig redan på 1800-talet.

I december 1956 samlades en grupp teknologer för att spela lite musik på det årets upplaga av julfesten. Någon hittade på att gruppen skulle spela hornmusik och kallas...


Axelbandet

Alla andra detaljer om uppträdandet har sedan länge sköljts bort av labbsprit.

Axelbandet har några olika märken men det här är min egen favorit eftersom det är deras ursprungliga logga från 1973, och på röd botten dessutom. Audi Vide Slide är latin för vi hörs, vi syns, vi luktar.

I början av 1957 samlades gänget på nytt och började öva in en repertoar inför Axelnatten* 1957 som blev orkesterns första officiella spelning. Därför är Axelbandets officiella födelsedag 23 mars 1957. Detta var också den första Axelnatten. Mer om Axel snart.

*Axelnatten infaller alltid lördagen närmast Axels namnsdag, som är 23 mars i Finland. I Sverige är det 16 juni. Det är lätt att bli förvirrad.

Som drivande och sammankallande krafter nämns klarinettisten och dirigenten Bo Mannström och Fredrik Eklöf som egentligen inte spelade något instrument. Totalt var de fem medlemmar, men man bestämde tidigt att man kunde rekrytera fler om de uppfyllde vissa kriterier: man skulle få mycket ljud från ett instrument och man skulle vara villig att kanske lära sig spela nånting. Repertoaren bestod av en handfull låtar, däribland Bacchus, Emma och någon dixielåt.

Bacchus (egentligen Her er Bacchus) är åbostudenternas egen sång, Emma är samma låt som Retuperän WBK har spelat i evigheter, men den där dixielåten är en viktig ledtråd till Axelbandets bakgrund. Det är ett väl belagt faktum att inflödet av musiker i studentorkestrar under 1950- och 60-talen kom från den så kallade revivaljazzen, där dixieland var populärmusik bland studenter och gymnasister. Den är därför studentmusikens egentliga ursprung. Revivalmusikerna kunde många dixielåtar utantill och tog i stort sett alltid till dem för att fylla ut repertoaren. Så vi kan med ganska stor säkerhet säga att även Axelbandet härstammar från revivaljazzen. Det är värt att notera att Axelbandet hade banjo i sättningen redan 1958, vilket tyder på en dixiebakgrund. I Europa användes banjo nämligen uteslutande i dixieland på den tiden. En källa från 1962 nämner att vissa axelbanditer kunde dra dixielåtar i det oändliga.

Axelbandet på julfesten 1959. Labbrockar har visserligen en naturlig koppling till kemilabb, men var allmän enhetlig klädsel även för åboteknologer vid den här tiden.

 

I det här sammanhanget nämner också Axelbandets historik citatet "andra universitet har ju också sina blåsorkestrar och vi vill inte vara sämre". Rainer "Acid" Engblom som skrev boken gissar på att det var Bo Mannström som sa det. Han är tyvärr inte längre i livet (Mannström alltså). Därför vet vi inte exakt vilka orkestrar som åsyftas, men det finns ett antal bra kandidater.

Studentkåren vid Åbo Akademi hade ett visst samarbete med sin motsvarighet vid Åbo Universitet och det hände att de två kårerna gjorde saker tillsammans. 1953 bildade man ett aboensiskt studentkårsförbund. Axelbandets grundare, som var mycket aktiva i kåren, måste ha känt till Sohon Torwet på det viset. Trots det var kontakten mellan Akademins och Universitetets studenter inte särskilt allmän, och det var mindre vanligt att man talade varandras språk på den tiden. Det fanns dessutom fortsatta spänningar mellan språkgrupperna. Det är ännu mer sannolikt att Kemistklubben hade sett Retuperän WBK i något sammanhang. De var ju teknologer, och det fanns täta kontakter mellan åboteknologer och helsingforsteknologer - samt med teknologer från hela norden. Retuperän WBK och Allianceorchestern spelade ju som vi redan sett tillsammans redan 1957, vilket innebär att man måste ha känt till varandras existens åtminstone något år tidigare.

Det i sin tur innebär att det mycket väl kan vara så att man syftade på svenska lärosäten och deras orkestrar. Den kemisk-tekniska fakulteten vid Åbo Akademi bildades redan 1920. Det förekom nordiska teknologkonferenser redan på 40-talet om inte tidigare. Det kan ju ha varit så att Åbostudenter på det sättet hade sett Allianceorchestret eller Promenadorquestern någonstans, men vi vet väldigt lite om det. Därför krävs en del pusslande:

Det spelades chalmersspex på Kåren varje år med början 1954 , och som redan nämnts stal chalmerister skyltar i Åbo redan på 40-talet. Det är någorlunda sannolikt att alliancare varit med på resorna, och också att de spelat. Alliancen medverkade i några spex på 50-talet. Vilka spex Alliancen var med i, när de spelades och var de spelades varierar lite mellan källorna, men det går att med någorlunda säkerhet sluta sig till Alliancen bör ha spelat på Kåren åtminstone 1955. Studentföreningar från Göteborg kunde dessutom få resor sponsrade av Åbo stad, eftersom Åbo och Göteborg är vänorter sedan slutet av 40-talet. De åboensiska källorna nämner kontakter med göteborgsstudenter i mycket högre grad än stockholmsstudenter.

Otaliga traditioner och ceremonier vid Kåren i Åbo kommer från Uppsala - till exempel bruket att skriva i varandras sångböcker på sittningar. Det är mer eller mindre okänt i övriga svenska studentstäder. Även marskalksstaven, som man dunkar i golvet för att dra uppmärksamheten till något viktigt, är en uppsalagrej. Den direkta inspirationen är från Göteborgs nation. Vänorter, som sagt.

Det är dock även möjligt - men mindre sannolikt - att PQ är förebild för Axelbandet. Eftersom PQ bildades 30 april 1956 skulle det ge dem en extremt kort (knappt 8 månader inklusive sommarlov) startsträcka. Svårt att tänka sig i 50-talets studentorkesterkultur, som mest var ett löst sammanhängande nätverk av orkestrar som eventuellt hade sett varandra på karnevaler eller liknande, men knappast kände varandra. För den tidens studentorkestrar tog det alltid ett par år innan de blivit så pass spelbara att de började göra sig ett namn. Det är faktiskt inte omöjligt att PQ är förlaga - det finns belägg för att åboteknologer knyckte skyltar i Stockholm redan 1951, så kontaktytorna fanns. En anskrämlig skyltdocka vid namn Valborg for fram och tillbaka mellan Åbo och Stockholm när Kemistklubben och K-sektionen vid KTH besökte varandra. Detta kan ha hänt så tidigt som 1955 och fortsatte långt in på 70-talet.

Ytterligare en möjlig inspirationskälla för Axelbandet är grännafestivalen som jag skrivit om tidigare. En journalfilm från festivalen visades över hela Sverige efter festivalen, och var förmodligen det som fick allmänheten att få upp ögonen för studentorkesterfenomenet. Den filmen kan även ha visats i Åbo.

Teckning i Östgötacorrespondenten (!) från turnén med spexet Napoleon 1957. De här turnéerna gick långt och vi vet att spexen besökte Åbo redan 1954. Orkestern längst upp till vänster ser inte bara ut som Alliancen - det är Alliancen! De medverkade i några spex på 50-talet.

Axelbandet har inte en insprirationskälla eftersom det ju hette att "andra universitet har ju också sina blåsorkestrar" men det är ju alltid roligt att gräva ner sig i detaljer. Alla finlandssvenska föreningar har haft kontakt med svenska motsvarigheter sedan långt tillbaka i tiden.

 

Studenttågen på 1800-talet har vi redan tagit upp, men en annan viktig anledning till att aboensarnas kontakter med Sverige har varit så intensiva hittar vi i mitten av 30-talet. Tre finskspråkiga studenter vid ÅA deltog regelbundet i möten mot svenskheten i landet (förmodligen AKS, som vi nämnt). Kåren uppmanade dem att sluta med detta eftersom agitationen riktade sig mot deras egen kår. De fortsatte gå på möten och blev uteslutna ur kåren. Kåren vid Åbo Universitet tog illa upp och bröt förbindelserna med kåren. Det gjorde även de finskspråkiga nationerna och övriga studentföreningarna i Helsingfors, som fick nys om saken. Som en följd började finlandssvenska studentföreningar istället söka sig till studentföreningar i Sverige. Språkfrågan sjönk undan 1937 när universitetslagenframhävde finskans roll, men garanterade svenskspråkig undervisning och sprickorna läktes under efterkrigstiden, men kårens kontakter med Sverige kom att bestå.   

Det har också spekulerats i om det kan ha funnits inspiration från norsk studentmusik i det tidiga Axelbandet, i form av norrmannen Kjell Tornås som spelade ventilbasun redan 1957. Norge fick sin första studentorkester i Berseblaesten 1953. De hör till Bergstuderendes Forening i Trondheim. Norska teknologer har en lång tradition av att studera i andra nordiska länder. Visserligen öppnades Norges Tekniska Högskola redan 1911, men det fanns inte studieplatser åt alla, så det var vanligt att de som inte fick plats åkte till Finland och Sverige. 1955 var hela 21,5 % av studenterna vid kemisk-tekniska fakulteten vid Åbo Akademi norrmän. De hade en egen förening - Det norske samfunn ved Åbo akademi - som fanns fram till 1964 när den siste norske ingenjören utexaminerades. Det har funnits ett antal norska medlemmar i Axelbandet, och det var även norrmännen som införde Bacchus i sångtraditionen.

Namnet Axelbandet har en rolig bakgrund. Som många andra nordiska lärosäten har Åbo Akademi speciella namn för sina teknologer. De heter Axel och Stina. Axel kom först och det finns flera varianter av historien om hur han kom till. Här är en. Axel lär ha fötts 1945 då en föreläsare påstod att han alltid kuggade 60% av de tenterande. En teknolog som ville öka sina chanser lade då till flera namn på tentalistan. Till sist fanns bara Axel Eklund kvar och 1949 blev Axel Kemistklubbens galjonsfigur. Efter honom har man uppkallat, Axelnatten (efter Axelbandets första uppträdande), Axelbandet, Axels Sportklubb, Axelstugan, Axelstoden, Axelmaraton och så vidare. Som motsvarande kvinnlig figur fastslog man efter några år Stina Eklund. Axel och Stina är med på alla fester. Axel lär till och med ha blivit godkänd i maskinlära.

Idag kallas alla manliga teknologer Axlar och kvinnliga teknologer för Stinor. Det är dessutom vanligt att utexaminerade medlemmar av Kemistklubben titulerar sig Axel-45 eller Stina-70, efter det år de började vid Åbo Akademi.

Liknande namn för teknologer finns som sagt vid många lärosäten. Jag har sammanställt en praktisk tabell för att reda ut begreppen:

1) Jajemän – samma som i Humpsvakar! Svakar var inspirationskällan för benämningen Axel. 2) Jag vet inte om det gäller samtliga finsktalande lärosäten, men det är vanligt. Det kvinnliga namnet kan enligt uppgift variera. Teekkari betyder teknolog. 3) Ursprunget till traditionen. I början av 1900-talet ska en Chalmerist vid namn Emil ha varit ovanligt populär bland Göteborgs unga damer. Som en följd började många chalmerister presentera sig som Emil. 4) Som i Osquar Mutter! Är teknologen av obestämt kön används Osquarulda. 5) Ibland slänger sig folk med ”Uppsala Tekniska Högskola” men det är bara ett samlingsnamn för tekniska utbildningar i Uppsala och dessa har alltid varit knutna till universitetet. Det finns dock studenter som tror att de går på UTH. Jag hade en gång en korridorare som frågade mig: ”Läser du bioteknik? Nej, just det, du går ju på universitetet!” Det gjorde ju han också utan att veta om det. Han lär ha upptäckt det när han fick sitt examensbevis. 6) Alternativt Civan. Ytterligare teknologer kan kallas Cociv och Cociverth. Namnen kommer från det rikssvenska civilingenjör vilket heter diplomingenjör på finlandssvenska. 7) LTH är den teknologiska fakulteten vid Lunds Universitet och den har ett visst självstyre. Från början var den oberoende av universitetet, till skillnad från Uppsala. 8) Grundades 1969 som Linköpings Tekniska Högskola. 1975 blev den universitetets tekniska fakultet.

Nu kanske ni undrar kemistklubben = teknologer? Hur går det ihop? Jo, den kemisk-tekniska fakulteten vid Åbo Akademi grundades 1921 med hjälp av donationer från näringslivet. Trä- och pappersprodukter var Finlands vikigaste exportvara under mellankrigstiden, och till sådana behövdes kemister. Därför hade man professurer i allmän kemisk teknologi och skogsprodukternas kemi. Kemistudierna var orienterade mot indutrin, precis som vid en renodlat teknisk högskola, och man fick som regel ut ingenjörsexamen. Därför räknades åbokemisterna som teknologer, och Axelbandet som en teknologorkester.

 

Orkestern växte och vid decennieskiftet var man 11 medlemmar. Axelbandet var populär festunderhållning på Kåren. För att få pengar till instrumentinköp tog man betalspelningar, av vilka den första var för Atlas Pyjamas 1959 då man också spelade i pyjamas. I övrigt fick instrument lånas från Finska Sjöscoutkåren. Repertoaren utökades med danslåtar.

Axelbandet föddes i den galenskap som utgjordes av kemistklubbens lillajulsfester. Skyltstölder har vi redan pratat om. Trick fanns också med på ett tidigt stadium. Bengt Arhippainen instrument (eller organ som det heter i Axelbandet) är angivet som "special" vilket i beskrivna fall utgjordes av till exempel bensinfat, startpistol och en halv höna. Banjoisten Jussi Gullichsen avslutade spelningarna med att kvadda sin banjo. Det gick vilt till och under 50-talets slut hände något som jag själv tror har varit helt avgörande för Axelbandets - och det studentikosa Åbos - utveckling: Kåren blev av med alkoholrättigheterna.

Redan 1955 drog myndigheterna in Kårens rättigheter att servera starksprit, vilket förmodligen var en bidragande orsak till kemistklubbens julfester och det som stod på menyn där, och 1958 rök serveringstillståndet helt och hållet. Bakgrunden var en incident där en student i berusat tillstånd ska ha kastat en flaska mot ett arbetartåg som gick förbi utanför kårens studentbostäder. Enligt andra källor tappade han flaskan från en balkong. Hursomhelst blev det för mycket. Alkoholförbudet, som varade fram till 1969, gjorde att festverksamhet flyttade från Kåren till specialföreningarna (ämnesföreningarna), som kringgick problemet bland annat genom att driva lönnkrogar runt om i staden. Vid minst ett tillfälle gömde man punschflaskor i pianot på Kåren och diskuterade möjligheterna att gräva ut en hemlig källare under festsalen. Men kemistklubben tog det ännu längre.

Kåren samlar in pengar till bygget av sitt egna studenthem Domus Aboensis i början av 60-talet. De som har labbrock och tofsmössa är teknologer. Labbrocken som festklädsel har vi redan tagit upp. Tofsmössan kom till Åbo i mitten av 50-talet. Den aboensiska tofsmössan ser ut som en vanlig studentmössa med tofsen fäst vid högra kanten av sidbrämet, eftersom helsingforsteknologerna inte ville släppa monopolet på sin (sexkantiga) mössa. Antagandet av mössan var en del av en strävan mot att ha liknande traditioner som andra teknologer i övriga Norden. Som vi har sett är Axel och Axelbandet en del av samma strävan.

Axelstugan tillkom 1958. Officiellt är den än idag sportstuga, men fyllde framförallt behovet av en fri festlokal. Det fanns åtskilliga axelbanditer i byggutskottet. Hösten 1959 anordnade Kemistklubben för första gången maskeraden Game. Den första var Pyjama Game, sedan följde Charleston Game, Flintstone Game, Gaemum Romanum och Wild West Game. Jippona gjorde det lättare att smuggla in egna starkvaror. Det hela kulminerade med Coconut Game 1961 då man hade byggt ett vattenfall nedför trappan och sänkt taket med hjälp av maskeringsnät med palmkronor i. Axelbandet spelade då på ett par effektrummor gjorda av ett 250-liters bensinfat. Det vilda festande som var Axelbandets naturliga miljö flyttade alltså ut från kåren till mera intima sammanhang. Galenskapen fick utvecklas separat. Vilket förmodligen ledde fram till vissa andra sedvänjor.

Kemistklubben är en av Åbo Akademis äldsta studentföreningar och har också historiskt varit en av de största. Därför har de också haft stor inverkan även på andra studenters traditioner. I synnerhet på ett sätt, som elegant sammanfattades av 2019 års kårordförande - "Kemistklubben är känd för sin nakenhet!" Den som besökte SOF och STORK till och med 00-talet vet att detta även gällde Axelbandet på scen. Efter det har traditionen försvunnit, förmodligen på grund av sociala medier och vakter och annat löst folk på festivalerna som inte begriper sig på intellektuell scenkonst.

Besöker man Axelbandet, som tar mycket väl hand om en, introduceras man snart för en annan fin åbotradition som enligt en källa troligtvis har sitt ursprung inom Östra Finlands Nation* men som är populär bland alla föreningar. Axelbandet förvaltar den varmt. Jag talar förstås om att basturbera.

*Nationerna vid Åbo Akademi omfattas inte heller av universitetslagen.

Från bastun på Kåren på Tavastgatan 22 springer man till Paavo Nurmi-statyn, rundar den och springer tillbaka till Kåren. Det gäller att springa fort, för polisen uppskattar inte nakna joggare. Och för er som undrar - man måste ha skor på sig, annars går det inte. Ta chansen om du är i Åbo - man ångrar inte en basturbering.

Paavo Nurmi (1897-1973) föddes i ett fattigt hem i Åbo och fick tidigt bidra till familjens försörjning. Han blev vid unga år intresserad av löpning, vilket ledde till en karriär som Finlands störste idrottsman genom tiderna. Statyn restes 1925 och står i hörnet av Kaskisgatan och Östra strandgatan. Bildhuggarkonsten var oerhört populär i mellankrigstidens Europa eftersom den skapade konkreta munoment över en kollektiv vilja. Den nyblivna republiken Finland ville förknippas med ungdom, skönhet och stoisk viljekraft.  Paavo Nurmi var inte klädd såhär när han tävlade, men det är ju inte helt osökt att tänka sig att statyn har inspirerat loppet på något sätt. På Valborg sätter studenterna studentmössa på Paavo.

När man rundat Paavo Nurmi får man betyget C. Det är den lägsta betygsnivån. För betyget M ska man istället springa runt domkyrkan, åt andra hållet. Det var möjligtvis detta jag såg bara minuter efter att jag anlänt till Åbo.

För betyget L, laudatur, ska man springa över Aurabron till Salutorget, ett varv runt torget, beställa en korv i kiosken och sedan tillbaka. Det är okänt om någon någonsin uppnått denna nivå. Och dessutom, var ska man förvara pengarna?

En källa berättar om en ännu svårare nivå. Efter Paavo Nurmi ska man springa genom centrum till järnvägsstationen och ta tåget till Kuppis station, varifrån man springer tillbaka till kåren.

Det här med att springa naken runt saker är inte begränsat till Åbos studentvärld. På Vasa Nation i Helsingfors finns till exempel en tradition som går ut på att springa från bastun, ett varv runt nationshuset och sedan tillbaka igen. Nakenhet är djupt rotad i finlands kultur. Vi talar ju när allt kommer omkring om landet som uppfann bastun.

Tillbaka till Axelbandets 60-tal. Axelbandet tycks ha frodats i tillvaron både på och utanför Kåren och spelningarna kom tätt. Vid en spelning på Svenska Teatern (i Åbo) i maj 1960 blev teaterchefen nervös över Axelbanditernas lortiga labbrockar och halvberusade tillstånd. På Axelnatten samma år hade man haft besök från Helsingfors, där en helsingforsteknolog imponerats av Axelbandets musik. Detta blev upptakten till Humpsvakar. 5-årsjubiléet gick av stapeln 23 mars 1962, och med anledning av detta skickade man också ett brev till den reklamfinansierade radiostationen Radio Nord:

Radio Nord kallas ofta piratradio, men det stämmer inte eftersom den var verksam innan sådan lagstiftning fanns. Sändningarna gjordes från en båt på internationellt vatten i Östersjön och nådde från Kalmar upp till Gävle, och södra Finland på andra sidan viken. Vi vet inte om inbjudan faktiskt sändes, men att göra reklam för Axelnatten i Radio Nord var oerhört stort eftersom stationen fullkomligen regerade populärkulturen 1961-1962, då man sände mest populärmusik av alla kanaler och dessutom hade sändningar dygnet runt. Finska Rundradion (statlig) hade dessutom begränsningar av populärmusik fram till 1970. Även Bleckhornen försökte få sin första skiva spelad på Radio Nord inför Lundakarnevalen 1962. Den historien kommer att dyka upp på den här bloggen i framtiden. Radio Nord lade ner 30 juni 1962, en månad innan lagen som förbjöd reklamradio trädde i kraft.

 

 

I brevet hittar vi en hel del ledtrådar om hur det tidiga Axelbandets värld såg ut. Man hade uppenbarligen kontakt med Promenadorquestern, Kårsdraget, Retuperän WBK och Humpsvakar. Faktum är att Kårsdraget gjorde återkommande spelningar på Kåren sista lördagen i januari varje år med början 1962. Succé med 460 personer (av drygt 1000 studenter vid ÅA!) i publiken första året. Denna tradition varade till början av 80-talet. Det är fullt möjligt att dessa orkestrar gästade jubiléet, men det har jag inte hittat några uppgifter om. Däremot finns det många viktiga kulturella detaljer i beskrivningen av festen.

Före konserten åt Axelbandets medlemmar middag på anrika restaurang Teini. Då hade man även som idag utdelning av 1-, 3-, och 5-årsmedaljer. Vid design av medaljerna ville man använda kårens färger på bandet men kåren gick inte med på det. Inom Axelbandet tolkade man detta som att Kåren inte accepterade orkestern vilket ledde till "gråll och onda tankar", som orkesterns historik uttrycker det. Trots smolket i glädjebägaren är detta historiskt. Det är nämligen första gången vi hör talas om orkestermedaljer i Axelbandet eller Finland överhuvudtaget! Bruket har sannolikt kommit från Sverige där medaljtraditionen inom studentorkestervärlden redan hade några år på nacken, och studentmedaljer förekommit oerhört mycket längre. Åbo Akademis studentkår har dock haft vissa medaljliknande förtjänsttecken sedan 1920-talet, i samband med att man skaffade bland annat egen fana och kårband. Efter andra världskriget var det vanligt förekommande att de studenter som varit soldater hade militära medaljer till frack. Det var också vanligt att man använde uniformen som festklädsel - många hade inget annat.

Axelbandets uniform byttes tillfälligt ut från skitiga labbrockar till skitiga frackjackor som donerats av Åbo Gatumission. Efter jubiléet gick man tillbaka till labbrockar, åtminstone till vardags, men frackarna skulle komma tillbaka permanent några år senare.

1965 hade Axelbandets uniform utvecklats till att innehålla en bygghjälm. Dessa var en donation från Pargas Kalk.

5-årsjubiléet utgjorde också den första årskonserten. Repertoaren bestod av Åbokemisternas sång, It's a long way to Tipperary, Farfars sång, Finsk folkvisa för Plootuoriorkesteri, Pigalle, Jubileumskantat, Glorya, Valse Espagnole, Det var på Capri vi mötte varandra, Lady be good, Johanssons Boogie Woogie-vals och Bacchus. Den sistnämnda hade gjort sig populär som snapsvisa på Kåren av de många norska studenterna. I övrigt påminner Axelbandets repertoar vid den här tiden om de svenska studentorkestrarnas (som inte skiljde sig särskilt mycket från varandra) vid samma tid. Det är marsch, tradjazz, 40-talsschlager och klassiska parodier. En ganska väsentlig del var egenarrad. Samma mönster följde under de följande årskonserterna, som var uppskattade begivenheter med roliga arrangemang och överraskande upptåg - 1963 avbröt man till exempel konserten mitt i eftersom det kommit ett telegram om att musikerförnundet hade gått i strejk. Kårstyret fick kallas upp på scen för att förhandla med Axelbandet. "Sådan stämning har ej förekommit sen den gamla goda tiden, då Kåren hade rättigheter", sa en grånad forskare som bevistade konserten 1962. Uppseendeväckande upptåg gick igen i andra sammanhang, till exempel på gulnäbbsintagningen hösten 1962 när Axelbandet gjorde entré på motorcykel, cykel och skottkärra inför de gapande gulnäbbarna!

Axelbandet skördade stora framgångar och började göra sig bekanta i pressen, ofta omnämnda i positiva ordalag. 27 oktober 1962 spelade de i TV och fick 20000 fmark, vilket var mer pengar än Axelbandet någonsin hade ägt. Spelningen gick bra, vilket man tyvärr inte kunde säga om resten av programmet, enligt Axelbandets historiograf. På kvällen spelade AB på Kemistklubbens kårdans. Spelningen drog ut på tiden på grund av autografskrivandet.

1964 gick den första NATOM av stapeln i Helsingfors, eller egentligen det som senare blev NATOM. Men detta hör mer till Humpsvakars historia så det tar vi när vi kommer fram till dem. Mer intressant just nu är hur Axelbandet interagerade med, eller kanske rättare sagt profilerade sig mot, andra orkestrar vid detta tillfälle.

I april dök Humpsvakar upp i Åbo och var inte alls glada över att Axelbandet inte mött dem vid järnvägsstationen med musik och sprit. Nästa dag kom PQ dit och Axelbandet och Humpsvakar tog emot dem. Man skulle nämligen åka vidare till Helsingfors tillsammans, Humpsvakar hade bjudit in de andra teknologorkestrarna till Teekkaritempaus. Axelbandet hade fått 100 mark ur rektors handkassa till buss. Två Axelbanditer hade åkt dit dagen innan och marscherat själva på Mannerheimsvägen och spelat Bacchus. På den egentliga dagen var det fest på TF och samkonsert på konservatoriet. Axelbandet snodde Humpsvakars megafon som souvenir. Seden med att orkestrar stjäl saker från varandra har alltså etablerats här. Men som sagt var traditionen med att sno skyltar gammal redan på 60-talet.

En liknande utveckling följde på TFIF:s (Tekniska Föreningen I Finland; svenskspråkig intresseorganisation) valmöte i Helsingfors i december 1964. Axelbandet åkte dit med buss. En bit utanför Åbo tog ölen slut. På ALKO i Salo lastade man in mer. I Helsingfors blev man bjuden på ett och annat. Efter valmötet åkte alla vidare till TF, där Axelbandet busade en hel del. De pyrotekniska experiment man utförde gjorde succé till en början, men när Axelbandet sneglade på madrasserna blev Humpsvakar rädda. Det första som brann upp var en skumgummidyna. Vad nästa grej blev förtäljer inte historien. Strax innan Axelbandet åkte hem snodde de TFs julgran. Några Humpsvakar brydde sig inte om att kliva av i Helsingfors utan följde med till Åbo. På PQs 10-årsjubileum 1966 klagade Retuperän WBK på Axelbandet som bara söp...

1966 kom de första kvinnliga medlemmarna, Aino Rahi och Märta Hällis, in i Axelbandet. Axelbandet har aldrig haft något förbud mot kvinnor - det är det i själva verket ganska få studentorkestrar nånsin som har haft - men det kan vara svårt att tränga in i en helmanlig miljö. Tjejer började gå med i studentorkestrar överallt just under 60-talet.

Från och med mitten av 60-talet kom studentvänstern in i kårlivet. Den var likadan i Åbo som i alla andra studentstäder, dvs den gillade inte studenttraditioner. Åbos studentvänster var sedvanligt gallsur och debattlysten, men inte lika militant som i Stockholm eller Helsingfors. Det finns heller inga berättelser om konfrontationer mellan den och Axelbandet. Detta berodde sannolikt på att Axelbandet till stora delar rörde sig utanför Kåren. Trots (eller kanske på grund av) detta började en nedgångsperiod för Axelbandet hösten 1968. Flera medlemmar slutade, många av dem veteraner inom orkestern. Det är möjligt att det inte kom så många nya medlemmar till orkestern eftersom studentorkester inte längre var på tapeten under vänstervågen. Kåren styrdes dessutom till stor del av vänstern, så kontaktytorna mellan nya studenter och orkestern var sannolikt mindre. De svenska orkestrarna följer exakt samma mönster. Läsåret 1968-69 lär ha varit det sämsta i Axelbandets historia dittills. 1969-70 blev livligare, framförallt eftersom NATOM för första gången hölls i Åbo, och Axelbandet stod som värdar. På hösten 1970 spelade man in sin första skiva, V.S.O.P.

Här är Axelbandet ute och marscherar på Runebergsdagen (5 februari) 1972. Tittar man noga ser man att byxorna inte är gjorda av finska arméns madrasstyg.

Axelbandets första uniform var som sagt vit (nåja) labbrock vilken tillfälligt byttes mot pyjamas på den första betalda spelningen för Atlas Pyjamas. Runt 1970 gick man över till frack. Det verkar också ha varit då man började ha randiga byxor. De första var gjorda av vad som verkar ha varit marimekkotyg. Detta var lånebyxor som man lämnade in när man slutade, och de var i bruk fram till runt 1983.

Ingen skriven källa anger någon anledning till varför fracken och byxorna infördes, men det finns en mycket sannolik förklaring: Axelbandet tyckte, som vi redan har sett, om att retas med Humpsvakar. Än idag kan det påpekas att Axelbandet är fem år äldre än Humpsvakar och man antar gärna humpstraditioner för att kunna hävda att Axelbandet minsann var först med dem. Antagligen var det så redan på 70-talet. Humpsvakar hade fått sina randiga västar av marimekkotyg vid det här laget och Axelbandet ville förmodligen parodiera dem. Samma sak med fracken. 

Även om Axelbandet gjorde många spelningar, vissa med hög profil (NATOM), under 70-talet förblev orkesterns existens svajig. Årskonserter var dåligt planerade och publiken svek. Folk slutade, ibland tillkom stora kullar nytt folk men det kunde vara svårt att hålla kvar dem. 1973-74 bestod orkestern stundtals av två (!) medlemmar, ordföranden Olle Neovius och dirigenten Tappi Suomela. Därför hade man varken styrelse eller spelningar då. Historieskrivningen har stora luckor från tiden, men det verkar som om festandet och diverse dräggverksamhet tog överhanden under 70-talet. Från 1973 finns nämligen ett strafföreläggande för fylleri från åklagarväsendet i Stockholm samt en räkning från Gillesgården där Axelbandet gått lös på inredningen. Det finns en anteckning från NATOM 1971 om att "Humps var så söta. De rodnade när den stora porr-showen gick av stapeln och en känd AB:are uppträdde." Fler fakta finns inte om just det, och det kanske är lika bra. Presenten till PQ (som var värdar och hade 15-årsjubileum) bestod av en toalettstol med memma i. Alla trodde att det var riktig avföring och vågade inte smaka. 

Det var under denna tid, närmare bestämt i Anets år 1973, som den idéella och idiotella rörelsen Ani-vänner grundades av medlemmar i olika teknologorkestrar från runtom i Norden. Axelbandet var tongivande i föreningen, och det instiftande mötet ägde rum på KTH, så vi kan ju lista ut var de övriga medlemmarna huvudsakligen kom ifrån. Och vad föreningen gick ut på.

Ani-Vänner hade en egen kampsång. Den är mycket kort och lätt att lära sig:

Vad tar ni för Anet där i fönstret prutt PRUTT!

 

(mel. Vad tar ni för valpen där i fönstret)

Sången återfinns i Ani-vänners pruttåkoll som är alldeles för långt för att återge här. Ani-vänner fanns för övrigt fortfarande kvar 1997.

Bajshumor i all ära, men det finns en utveckling som verkligen etablerade Axelbandet som studentorkestervärldens - och Åbos - värstingar. Nämligen antagonismen med Brahe Djäknar under Valborg. Brahe Djäknar är Åbo Akademis högklassiga manskör, grundad 1937. De har sedan länge sjungit i samband med mösspåtagningen på Vårdberget på valborg.

Axelbandet hade lett Kårens tåg till Vårdberget på Valborg ett antal gånger med början på 60-talet, men 1972 tog alltihop en ny vändning. Incidenten det året finns beskrivet i ett antal tidningsurklipp från Åbo Underrättelser och Hufvudstadsbladet.

Brahe Djäknar inledde med Vintern rasat varefter kårordföranden höll vårtal. Sedan sjöng BD igen, och när de avslutat sången satte Axelbandet, som ställt sig snett bakom dem, igång med en låt. BDs dirigent Gottfrid Gräsbeck avlägsnade sig i protest. Det hela direktsändes i radio vilket Gräsbeck lyckades få avbrutet, men intemezzot nådde hela Finland. Två andra djäknar hoppade in som dirigenter innan Gräsbeck återvände. Då klämde Axelbandet i med sin andra låt. Gräsbeck gick och vägrade återvända den här gången. Delar av kören följde honom. Kårstyrelsen körde bort Axelbandet.
Publiken trodde att det hela hörde till programmet, och många uppskattade Axelbandets framträdande. Andra ansåg att det var opassande. Källorna anger inte vilka påföljder som drabbade Axelbandet, men samma sak upprepades nästa år. Och nästa.

Axelbandet i finkulturen! Lars Sunds Vinterhamn från 1983 handlar om studentvänstern i Åbo och vad det blev av den. "Kemisterna", som inte brydde sig särskilt mycket om politiken, befinner sig hela tiden i utkanten av den värld boken rör sig i, men Axelbandets antagonism med Brahe Djäknar hade satt sig på kartan. Om Axelbandet överhuvudtaget hade en signaturmelodi så var det Bacchus. Beskrivningen här matchar nästan exakt vad som skrevs i Åbo Underrättelser 1 maj 1972.

 

Ett försök till fredsslut gjordes 1981, men traditionen fortsatte långt in på 90-talet. Gottfrid Gräsbeck gick i pension 1990 och hade fått stå ut med Axelbandet på Valborg i många år. Då ansågs det att störandet hörde till. Opinionen hade vänt och det studentikosa sågs som positivt. Tillställningen var nämligen väldigt tråkig rent programmässigt. Det gick inte att höra någonting av framträdandena. Sången var så på undantag att ingen skulle märka om kören inte var där något år. Behållningen med tillställningen på Vårdberget var att träffa folk och samlas inför kvällen. Och i det sammanhanget berikade Axelbandets kuppförsök. Dessa är dock ett minne blott och idag skulle Axelbandet inte tänka på att göra något sådant. Ceremonin på Vårdberget aktas högt. 

En viktig anledning till att Axelbandet kunde komma undan med saker som attackspelningar på Vårdberget är förmodligen samma som gjorde att de klarade sig undan studentvänstern. De hade ett eget tillhåll - Loftet.

Loftet låg på en innergård på Kaskisgatan 3. Gårdsmiljön var från 1800-talet och många, inte bara Axelbandet ansåg den värd  att bevara. Det hände att grannar klagade på urinlukt och oväsen.

Loftet var en gammal verkstad som stod på ruinerna av en medeltida klosterkyrka. Den hade varit i studenternas bruk sedan 1940-talet. Vid denna tid ska Loftet enligt rykten varit uthyrt till en arkitekt vid namn Ilkka Salo, tills Axelbanditen Heimo Berger hyrde det. I slutet av 1960-talet eller början av 1970-talet började en eminent herrklubb sin verksamhet på Loftet. En Axelbandit var en av drivkrafterna bakom klubben. Kort därefter flyttade Axelbandet in.

Loftet fungerade förmodligen mer som festlokal än replokal, vilket antyds i ett mötesprotokoll från 1974. Loftet uppvärmdes vid behov av en sotande oljekamin. Vinden kunde inte användas alls eftersom bjälklaget var totalt murket. Exakt vad Axelbandet gjorde på Loftet på 70-talet vet vi mycket lite om, men klart är att det blev känt som en av de viktigaste lönnkrogarna och efterfestlokalerna i Åbo. Där fanns en julgran modell 1979 som ännu stod kvar 1997. Kåren hade fått tillbaka utskänkningstillståndet 1966, men då var bruket av lönnkrogar fast etablerat.

En ny skiva betitlad Axelbandet spelades in 1977 varefter många slutade i orkestern. En ny tid var tvungen att ta sin början.

De första åren av 80-talet blev en uppbyggnadstid för Axelbandet. Loftet gick inte att använda som replokal så man fick lov att hålla till i kemistklubben lokaler. En utomstående dirigent lejdes till repen, som påverkade musiken i positiv riktning. Ekonomin var urusel. Ordföranden hade hela Axelbandets ekonomi i en stor plånbok som innehöll ett virrvarr av kvitton. Med detta underlag lyckades han tack vare stor kreativitet skapa bokslut och verksamhetsberättelser för att kunna söka olika typer av bidrag. Det diskuterades om man skulle hålla en strikt teknologorkesterlinje eller tolerera icke-teknologer. Det ska dock nämnas att Axelbandet hade studenter från andra utbildningar redan från början. Men tack vare att man avlägsnade sig från det renodlade teknologorkesterkonceptet fick man in allt bättre musiker.

1983 började Axelbandet sy byxor av finska arméns madrasstyg, som hittades på utförsäljning hos försvarsmakten. Betydligt billigare än Marimekko. Dessutom är det meningen att det ska vara fult. Tack Axelbandet för donationen! Vi vill antagligen inte veta vad fläcken nere till höger är för något.

Detta gjorde att de musikaliska ambitionerna steg. Traditionella sketcher och parodiska förvrängningar av musikstycken fanns kvar, men musiken förändrades. Storbandsmusiken infördes. I början rörde det sig fortfarande om traditionell swing och storbandsarr av tradjazz, men mot mitten av 80-talet kom även rockmusiken. Samma utveckling skedde i många svenska studentorkestrar vid samma tid, men även inom finsk blåsmusik, som vi ska titta på längre fram. 1984 och 1985 fick man vara med på aktade Pori Jazzfestival i Björneborg. Och det får minsann inte vem som helst.

Loftet renoverades grundligt med elsystem, uppvärmning, kylskåp, lagerutrymmen och annat. Mycket av materialet var donationer från industrin. 1983 kunde Loftet tas i bruk som replokal, och det behövdes. Spelningarna blev fler och fler. 

Man arbetade också med att tvätta bort ryktet om att Axelbandet var en svinarorkester som inte ens kunde spela. Nu kunde de både spela och svina med stil. Helt försvann inte ryktet, eller för den delen beteendet.

Reglemente för Axelbandet inför STORK någon gång på 80-talet. Kartan är i alla fall från STORK 83. Reglerna var föga åtlydda långt in på 90-talet.

Axelbandet hade varit med på NATOM sedan det inrättades och varit i Sverige ofta, men första gången de åkte på SOF var 1982. På STORK 1983 blev de inblandade i ett matkrig mot Wijkmanska Blecket, som genomförde sin första festival. Resultatet blev att båda orkestrarna blev portade från SOF 84. Axelbandet åkte dit ändå - och upplevde festivalen i ett eget tält utanför festivalområdet. WB blev benådade 1985. AB var inte tillbaka förrän 1990. Officiellt i alla fall. De båda orkestrarna är idag såta vänner.

Under den kraftfulla comebacken i början av 80-talet inträffade också en av Axelbandets idag minst omtalade men med dagens ögon sett märkligaste bedrift. Vid den här tiden var intresset för kårpolitik på en historisk bottennivå. 70-talet hade präglats av en stark politisk polarisering, och den yttersta vänstern hade liksom i Sverige en mycket stark ställning och hade starkt inflytande i ämnesföreningarna. I Åbo blev den aldrig militant, men när decenniet tog slut gick luften ur rörelsen, och därmed ur kårpolitiken. Intresset dalade även på högerkanten och det fanns inte särskilt mycket i mitten. Ett utbrett politikerförakt infann sig bland kårmedlemmarna.

1983 riskerade kårvalet att bli inställt på grund av för få kandidater. De partipolitiska grupperingarna inom kåren hade krympt eller helt enkelt dött ut. Anmälningstiden förlängdes och när den hotade att gå ut anmälde sig 17 Axelbanditer i det nygrundade icke-partipolitiska partiet Axelmakt. De konkurrerade med partier som Jippi, Keine macht für Niemand, Begärets Dunkla Mål och Oy Företag AB. Valet blev av och Axelmakt fick många mandat i kårfullmäktige och flera poster i styrelsen. Axelmakt sysslade med studiesociala frågor som låg nära studenterna, som att införa informationskanaler och att ge specialföreningarna plats på kåren. Dessutom arbetade man inom svenskspråkiga samarbetsorgan. Axelmakt fanns i några år tills intresset för kårarbete ökade igen och Axelbandet kunde återgå till det normala. Ett antal axelbanditer var under den här tiden med att grunda det mer ambitiösa partiet Kårvänstern.

Valdeltagandet i kårvalet 1979-90. Axelbandet räddade studentkåren! Deltagandet i kårval har visserligen fortsatt sjunka då som nu, men observera jättetappet 1982 och den relativa upphämtningen 1983, samma år som Axelmakt bildades. Sen blev det sämre igen, men på många platser i norden var det studentikositeten som höll liv i kårpolitiken under 80-talet.

Tidigare lovade jag en förklaring på fenomenet "Lagerspetz", och det är rätt tillfälle nu. Under uppbyggnadsperioden började tvillingbröderna Olli "Unsci" (1981) och Mikko "Urpo" Lagerspetz (1982) i Axelbandet. Förutom att ha övat  upp en mycket speciell talang under militärtjänsten gjorde de en massa bra för Axelbandet. Sedermera gifte sig Carita Ahlgren med Unsci varpå gänget kallades familjen Lagerspetz. Unsci och Carita satt bland annat i kårstyrelsen för Axelmakt och Kårvänstern och kompletterade Loftet med en fresk över Axelbandets historia. På Kåren finns sedan 1950 en liknande med Åbos studenthistoria. Den är inte målad av Axelbandet. Unsci var den förste axelbanditen som fick 11-årsmedalj.

Långt senare uppstod traditionen med att kalla alla gulnäbbar i Axelbandet för Lagerspetzar. Man vet inte varför. En teori går ut på att alla gulnäbbar ser likadana ut och Unsci och Urpo var tvillingar. En annan går ut på att Lagerspetzar har gjort så mycket bra saker för Axelbandet. Det är gulnäbbarnas uppgift att bära grejer och det är bra att göra.

80-talets andra halva blev inledningen på något av en guldålder för Axelbandet, så som skedde för studentorkestervärlden i stort. Understödsföreningen Axelsound grundades 1985. Loftet renoverades ytterligare. Axelbandet var nu en orkester som alla kunde lyssna på, vilket framförallt uppskattades av näringslivet. detta ledde till en uppsjö av både spelningar och spons. 

Under 80-talet började Axelbandets repertoar som sagt glida över till storbandsjazz, samt storbandsmusik överhuvudtaget. Ingen motsatte sig detta, varken i eller utanför Axelbandet*. Detta samtidigt som diskussionsvågorna gick höga över samma sak i Sverige. Orienteringen mot storband fick fäste inom åtskilliga svenska studentorkestrar, i samtliga studentstäder.

*Det händer att Humpsvakar kommenterar på det.

 
90-talets repertoar utgjordes av till större del av renodlad swing. Mot 00-talet kom soulen allt starkare, tillsammans med modernare (50- och 60-tals) jazz. Ännu senare började discon dyka upp. På det hela taget har Axelbandet följt med sin tids retromusiktrender.

Den positiva utvecklingen fortsatte under hela 90-talet. Det gjorde galenskapen också. Nakenspelningar var ett regelbundet inslag. Dessa förekom även i korteger, Det kunde också bli frågan om nakenposering framfönstret under bussresor. Spyor och matkrig var stående inslag. Det finns också åtskilliga vittnesmål om fiskkastning i allehanda sammanhang, till exempel på STORK 92 där braxarna flög och ovulerade. På följande STORKar fick publiken bland annat lära sig att äta bajs.

Ränderna går aldrig ur. Axelbandet var den värsta fienden i The Quest for Qlouaquen som SMusK gav ut 1995. Ett dokument över studentorkestervärldens syn på Axelbandet. Den hade viss förankring i verkligheten.

90-talet var studentorkesterkulturens riktiga kulmineringstid, och det var också då det hände massor med galna grejer. Axelbandets historia från den här tiden är mest en samling knäppa anekdoter och det skulle ta enormt mycket plats att ta med alla. Men vi kan nämna gången när man var på turné i Hamburg och gick på bögbar och där träffade två nynazister som trodde att Axelbandet var bögar. Eller när någon senare på samma resa försökte beställa korv på Reeperbahn med frasen Ich will nur Korv. Eller när norska tullen inte förstod poängen med att ta med sig fem postlådor och en flaggstång över gränsen. Eller när man blev portad från samtliga attraktioner på Gröna Lund. Eller inte blev insläppta på studiebesök på PRIPPS på grund av berusat tillstånd och snodde deras dörrmatta som i många år framöver fungerade som trummatta. Eller hade Mumin-splattershow. Eller när man träffade Finlands riksnazist Pekka Siitoin som iklädd hemmagjord SS-uniform bad om Horst Wessel-lied som önskelåt. Han grät när Axelbandet spelade den, men blev mindre nöjd när den gick över i Just a closer walk with thee (de har samma ackordsföljd). Det var kort sagt en underbar tid. 

Det hände att Wijkmanska Blecket kom och hälsade på. Ibland endast i form av två personer som bara dök upp och inte ens lyckades tala om vad de hette. Vilka det var är ett av de största mysterierna i WBs historia.

Axelbandet demonstrerar mot inskränkningar i studierätten 1999. Studierätt handlar om hur många år man får studera och studiemedlen följer på det. Idag får man söka studierätt för kandidatexamen och sedan ytterligare för masterexamen.

Men säg den lycka som varar för evigt. I början av 1990-talet drabbades hela Europa av ekonomisk kris. Anledningen var avregleringen av de internationella kredtmarknaderna på 80-talet.Börskurserna stegrade och vändningen kom 1990. För Finlands del innebar järnridåns fall att den stora östexporten avstannade. Precis som i Sverige innebar krisen att staten började göra inskränkningar i studiemedlen. Ett svårare studentliv innebar mindre intresse för studentikosa aktiviteter minskade. Företag kunde inte längre anlita studentorkestrar. Axelbandet fick färre spelningar vilket bland annat innebar att medlemmarna fick börja betala för alkohol själva.
 

Loftet är numera rivet. Den nuvarande ägaren missköter även resten av gården, så snart kan de byggnaderna ryka också.

Under den stora nedgångsperioden på 00-talet blev Axelbandet lugnare. Det förekom fortfarande nakenspelningar, och festandet fanns ju kvar, men de vilda showerna förekom inte lika ofta. Det var dessutom inte alltid Axelbandet åkte på SOF och STORK, utan det verkar som att man prioriterade NATOM och INK istället.

Man förlorade loftet som tillhåll 2001 och det revs 2006. Ett tag hade man en källarlokal som hette Neoloftet. Axelbandet hänger numera mest på Kåren, så beteendet har ju med nödvändighet blivit mer städat. 

När jag själv hörde Axelbandet för första gången i början av 00-talet spelade de väldigt mycket soul, vilket var den tidens retromusiktrend bland storband. Ungefär hälften av repertoaren upptogs av det, och den andra hälften av storbandsjazz från 50-talet. Sedan dess har Axelbandet blivit betydligt poppigare och rockigare. Det är också något som gäller all studentorkestermusik, svensk som finlandsvensk som finsk.

Såhär presenterade sig Axelbandet på SOF 2003. De skrev dessutom "underbart är naket" i det årets tidning. Ironiskt nog var det inte tillåtet att vara naken i bastun på festivalområdet, vilket innebar att vissa åkte ut. Det var heller inte tillåtet att deklamera axelbandetpoesi i megafon. Teckning av Niklas "Äcklas" Ekman.

 

Idag har Axelbandet en snällare framtoning (de har visserligen alltid varit snälla, men ni förstår vad jag menar). Nakenspelningar och fiskkastning förekommer inte längre. Däremot ger man sig ut på en och annan springtur när andan faller på. De har fortfarande täta kontakter med svenska orkestrar och blir jublande glada om man kommer på axelnatten. 

 

Så här ser Axelbandet ut idag. Jag hade ingen riktigt bra bild på dem från Puhallus så den här är från något i Stockholm.

Finska armens madrasstyg har tagit slut (det går enligt uppgift även sönder om man badar med det) så idag ser uniformen ut på ett annat sätt. Den enda fasta delen är en röd t-shirt som det står Axelbandet på. Den kompletteras med frack eller andra svarta kläder med bitar av madrasstyg fastsydda.

På väg hem från Loftet kunde man inta föda på Åbos motsvarighet till Johannesgrillen. Ingången till Loftets gård ligger en bit upp i backen, till höger. Vårdberget ligger till vänster.

Det är inte alltid Axelbandet kommr på SOF, men då har man ofta möjligheten att se avknoppningen Umerus Orchestra istället. Umerus är mycket mer än en orkester. Umerus kan inte beskrivas. Umerus måste upplevas.

Nämner man Åbo tänker de flesta på Axelbandet, men faktum är att det har funnits ytterligare en orkester i staden, nämligen...

Mercuri Stompers

Europas första handelshögskolor bildades redan under 1800-talets första hälft, ofta på initiativ av näringslivet. Det saknades nämligen utbildning i konsten att bedriva handel. I början hette lärosätena saker i stil med handelsinstitut eller handelsläroverk, för någon högskolestatus var det inte tal om för privata initiativ.

I början av 1900-talet öppnade de första statliga handelshögskolorna och de privata fick högskolestatus genom samarbete med existerande högskolor och universitet. 1927 öppnades Svenska Handelshögskolan i Åbo eftersom man sedan flera år kände till behovet men akademins stiftare hade haft ett ganska svalt intresse för kommersiell utbildning, som det hette då. Den möjliggjordes genom en stor donation från Handlaren August Wahlström 1923. Hankeniterna* gick alltså på ett annat lärosäte men fick vara med i Kåren. Där bildades specialföreningen Merkantila Klubben 1928.

*Alla svenskspråkiga handelshögskolor i Finland kallas Hanken. Det finns också ett i Helsingfors och ett i Vasa.

 

 

Omslaget till Mercurii Stompers första (och det verkar som enda) skiva från 1965. Notera elgitarren längst ut till höger.

 

Efter andra världskriget hade handelshögskolor ännu inte samma status som universitet. Det fanns en önskan om att ändra på det förhållandet något som också lyckades under den enorma efterfrågan på utbildad arbetskraft som rådde under efterkrigstiden. Samhället omvärderade ekonomiutbildning, den blev jämställd med annan akademisk utbildning och det som tidigare hette handelsteknik bytte namn till företagsekonomi. Ekonom sågs som ett framtidsyrke vilket skapade en stolthet och gruppkänsla bland ekonomistudenter. Som en följd började det ploppa upp ekonomorkestrar över hela Norden under 60-talet. Studentorkester var hett.

Så självklart skulle Svenska Handelshögskolan i Åbo ha en egen orkester. Mercurii Stompers anger på skivomslaget ovan att de grundades 1963, så detta hade sannolikt skett på hösten.

Mecurii Stompers gjorde sitt första framträdande på Merkantila Klubbens kårafton lördagen den 11 april 1964. De var endast ett inslag i det övriga programmet. De erbjöd två representanter från Axelbandet att närvara. Detta efter att Axelbandet hade bjudit en representant från Mercuri Stompers på Axelnatten det året. Kontakten mellan orkestrar sköttes av ganska få personer på den tiden. Något osäkra uppgifter tyder på att även Humpsvakar kan ha närvarat.

Den 12 oktober 1964 fick Axelbandet en inbjudan till Mercurii Stompers 1-årsjubileumskonsert 27 oktober, men det finns inget nedtecknat om själva händelsen.

Mercurii Stompers syntes en hel del utåt redan från början. 1964 startade kåren insamlingar till bygget av studentbostäder. På våren ordnade specialföreningarna Hangögillet och Åländska studentlaget festligheter på sina hemorter för att få in pengar. På dessa framträdde Mercurii Stompers, Axelbandet, Brahe Djäknar och studentteatern. Mercuri stompers spelade även på den stora Slottsbalen 16 januari 1965. Den festen var en stor succé och drog in 7000 mark (54000 kr).

I samband med insamlandet gick något slags procession genom Åbo. Mercurii Stompers gick sist i den.

Det här är tyvärr den bästa bild jag har av skivomslagets baksida.

 

Mercurii Stompers var ett renodlad storband med bara saxar, trumpet och trombon samt gitarr, bas piano och trummor i kompet. Musiken är däremot studentikos. Låtarna på skivan finns på youtube:

Rovaniemin Markkinoilla - (Marknad i Rovaniemi) signaturmelodin från filmen med samma namn från 1951 som ingår i den finska motsvarigheten till pilsnerfilm. Och sen är det ju det här med ekonomer och marknader.

One day we'll be learned men too - en egen komposition om hur det är att plugga på Hanken i Åbo. Notera popfärgningen på låten - det var ju 60-tal.

Bacchus - Åbostudenternas egen signaturmelodi. Den var ju även en av Axelbandets första låtar. Observera att åtminstone delar av texten är på norska.

Stomp Stone - den här låten vet jag inget om men svänger gör den ju.


Efter skivan finns lite spridda uppgifter om Mercurii Stompers. På Axelnatten 1966 gav de Axelbandet ett kålhuvud på en skidstav i present. 1967 gjorde båda orkestrarna något tillsammans. 1968 ska de ha spelat på ett jippo där Kårstyrelsen cyklade till Vasa med trendemcykel för att överlämna en grundsten till byggandet av campus där (stenen satt på den tredje sadeln). Mercurii Stompers existerade åtminstone en bit in på 70-talet, och än idag nämns orkestern när amatörmusiker med bakgrund i Stompers hittar på något offentligt.

Även teologerna vid Åbo Akademi har haft ett eget storband vid något tillfälle men detta har inte lämnat några tydligare spår efter sig.

Därmed lämnar vi Åbo (och hoppar tillbaks lite i tiden) för att ta en titt på en orkester som på sätt och vis härstammar därifrån, nämligen...

Humpsvakar

Låt oss börja med ett faktum som sällan nämns i orkestersammanhang och som ibland förvånar - Humpsvakar är en nationsorkester! Teknologföreningen (TF) bildades 1872 som kamratförening vid dåvarande Polytekniska skolan (1879 blev den Polytekniska institutet) i Helsingfors. Den första upplagan av TF var inofficiell och verkade fram till 1884, då den uppgick i Polyteknikernas Förening (PF). TF återuppstod strax som de svenskspråkiga teknologernas underförening. Med tiden ökade antalet finskspråkiga teknologer och i takt med de språkstrider som rasade då blev förhållandet mellan TF och finnarna alltmer antagonistiskt. Det hela drevs till sin spets 1908 då polytekniska institutet fick högskolestatus och blev till Tekniska Högskolan. PFs egendom, som huvudsakligen hopbringats på svenskspråkigt håll, tillföll den nybildade Tekniska Högskolans studentförening på mycket diskutabla grunder. 1921 bildades Tekniska Högskolans studentkår och egendomen delades mellan kåren, TF och den finska nationen Tekniikan ylioppilaat. Exakt när TF fick nationsstatus har jag inte hittat någon uppgift på men det kan ha varit senast då, eftersom en massa nya nationer bildades genom delningar under 1900-talets tre första decennier. Inte sällan berodde det på språkstrider. Det var också på 1920-taletsvenskspråkiga studenter återigen började tala om nationer istället för avdelningar. Tekniikan ylioppilaat lades ner 1972, men TF är än idag en regelrätt nation med lagstadgat självbestämmande.

Det tidiga 1900-talet var också den tid då Helsingforsnationerna började skaffa sig egna hus genom insamlingar i hemprovinserna. Uppsalanationernas hus tillkom under 1800-talet, i Lund kom de inte till förrän på 1950-talet. I Helsingfors fortsatte byggena genom hela seklet och det senaste huset, Domus Gaudium, stod färdigt 2008 och inhyser Karelska, Kymmenedalens och Viborgs* nationer.

*Viborg tillföll Sovjetunionen efter andra världskriget och ligger än idag i Ryssland. Den finska befolkningen evakuerades. Men Viborgska nationen rådde Stalin inte på! 

Samma sak gällde TF. 1966 flyttade Tekniska Högskolan från Helsingfors till Otnäs i Esbo (Otaniemi respektive Espoo på finska). Studentkåren byggde sitt nya kårhus, Dipoli, men TF bestämde sig för att bygga ett eget nationshus på tomten bredvid. Det heter Urdsgjallar, har formen av ett dryckeshorn, är byggt av betong och saknar helt och hållet 90-gradersvinklar. Det finns inte två parallella väggar i Urdsgjallar. 1966 öppnade lunchrestaurangen Täffä som redan då började med sin berömda onsdagsspaghetti. Det finns en mängd föreningar för allt möjligt. Matservering och föreningar inom nationen blir möjliga om man har ett nationshus. Syftet med nationen är att stödja medlemmarnas intellektuella och sociala intressen, så det är såklart här Humpsvakar håller hus. Precis som i Uppsala, Lund och Helsingfors. Och det är vad en nation är idag.

Urdsgjallar är ett typexempel på brutalistisk arkitektur, där man ska visa upp byggmaterialet som det är. Mycket typiskt för 60-talet. I dag är Urdsgjallar som de flesta nationshus i dåligt skick och TF vill bygga ett nytt hus mer centralt i Otnäs, vid Aalto-universitetet och dess tunnelbanestation. Det skulle innebära en domänseger för svenska språket och en chans för nationen att rikta sig utåt.

Teknologföreningens egna krönikor vittnar om att det funnits flera kortvariga musikensembler inom TF under första halvan av 1900-talet. Först 1960 utvecklades detta till en modern studentorkestertradition då helsingforsteknologen Tommen Lindeberg besökte Axelnatten. Axelbandets musik fick honom att inse att TF också behövde en egen orkester. På hösten gjorde han slag i saken. Musikaliska teknologer rekryterades och ägnade sedan nästan ett år åt att öva (eller kanske planera) i kårens källare. Man köpte in en del instrument, framför allt nämns att en kornett köptes för 7000 F$ i november 1960.

På hösten 1961 besökte Chalmersspexet Klodvig Helsingfors. Under 50- och 60-talet genomförde chalmersspexarna som vi redan sett landsomfattande spexturnéer som även besökte tekniska lärosäten i svenskfinland. Turnéerna finansierades genom bidrag från olika kulturfonder, men spelades för utsålda hus. Ibland sändes de på TV - som då hade en kanal. På den här tiden stod nämligen studentikos underhållning högt i kurs. Fina recensioner fick de också. Chalmersspexarna besöker TF än idag. Tanken 1961 var att samla in pengar till ett nytt nationshus i Otnäs. Kontakterna mellan TF och Chalmers går för övrigt tillbaka till 1800-talet.

Man tyckte att spexarna skulle mötas med musik och förankrade idén hos TF. Det bör nämnas att Axelbandet mötte upp på liknande sätt när turnéerna besökt Åbo med början redan 1960. När Klodvigensembelns båt anlände till Olympiakajen möttes de av det nydöpta Kumpsvakar. Spexarna hade aldrig haft en bullrigare baksmälla.

Sedan 2012 vittnar en mässingsplakett på Olympiaterminalens vägg om Humpsvakars första spelning. Det finns 12 "H" på skylten - ett för varje originalmedlem.

Orkestern bytte senare namn till Humpsvakar av anständighetsskäl. Det går nämligen att göra ett mycket humoristiskt anagram på Kumpsvakar. Ta fram kollegieblocket och prova själv.

 

Svakar är som redan nämnts namnet på en manlig teknolog vid Aalto-universitetet. Namnet har alltså likheter med Axelbandet. Traditionen med namnet Svakar kan ha uppstått allra senast på 40-talet, och kan vara betydligt äldre. 

 

Hump är onomatopoetiskt - jämför det rikssvenska umpa-umpa - men ordet har också en väldigt rolig bakgrund med rötter i Finlands musikhistoria. 1919 anses vara det magiska året då jazz blev allmänt bekant i Finland. I hela Norden var Jazz en ganska vag term för en modern livsstil med dans och musik, och man hade oklara föreställningar om jazzens musikaliska särdrag. I Finland användes termen om all dansmusik där orkestern hade trumset. Första gången riktiga (dvs amerikanska) jazzmusiker kom till Finland var i form av orkestern på atlantångaren Andania 1926. Där fanns några finskfödda musiker som förde sina kunskaper vidare till lokala dansmusiker. Under swingepoken på 30-talet nådde amerikanska storband sällan så långt som till Finland, och få inhemska skivor spelades in. Även de ledande jazzbanden spelade mest folklig dansmusik. Dessutom odlades en specifikt finsk dragspelsjazz. Det var så humppa föddes - snabb, lätt jazzig foxtrot.

 

Man ska aldrig säga aldrig. Ur STORK-tidningen 2008. Min understrykning.

Senare den hösten beslöt sig Humpsvakar för att uppvakta TFs kurator på Luciadagen med buller och bång. Detta räknas som den första årsfesten. Än idag börjar årsfesten med glögg och pepparkakor hemma hos kuratorn. Därefter får de nya medlemmarna hålla sitt phuxtal*. Om opponenterna är nöjda (det är mycket liten risk att de inte blir det) blir phuxarna medlemmar med stort M. I vissa fall kan phuxtalet vara så intressant att medlemskapet bordläggs och man får hålla det igen. Det kan också vara så att de skjuter upp det själva också. Sedan är det medaljutdelning.

*En ny student på Aalto-universitetet kallas phux, en latinisering av fuksi.

Humpsvakars barndom var minst sagt intensiv. Förutom att uppträda på nationens och kårens egna fester spelade man på Stafettkarnevalen, Bergsmannaföreningens årsfest och sillis samt i revyer på Lilla Teatern och Svenska Teatern. Stafettkarnevalen är Europas största skolidrottstävling, där alla finlandsvenska skolor tävlar mot varandra. Inte dåligt att spela där.  Dessutom åkte man till Åbo för att visa att TF också hade en orkester nu. Det var viktigt. Snart blev Humpsvakar ett känt namn i hela Svenskfinland.

 

Parken Kajsaniemi grundades 1812 och är döpt efter Catharina "Cajsa" Wahllund som öppnade kaffestuga där på 1820-talet. Flytten till Helsingfors blev svår för studenterna. Helsingforsborna försökte nämligen tjäna pengar på dem med höga hyror och matpriser. Cajsas kaffestuga kom att spela en viktig roll i studentlivet och därför har parken en central roll i den traditionella studentkulturen än idag. Humpsvakar paraderar dit och spelar varje valborg.

På tal om Kajsaniemi - minns ni hur Axelbandet våldsgästade valborgsfirandet i Åbo 1972? Humpsvakar gjorde samma sak i Helsingfors redan tio år tidigare. Akademen, formellt känd som Akademiska Sångföreningen, är Helsingforsstudenternas anrika manskör grundad 1838. Sedan urminnes tider har de sjungit i Kajsaniemi på valborg. Detta har även sänts i radio. 1962 ville Humpsvakar vara med och det var de - utan Akademens tillstånd. Samma sak upprepades året därpå. Efter några år ingicks något slags noninterventionspakt och sedan dess är Humpsvakar ett stående och uppskattat inslag i firandet.

En av de tidigaste kända bilderna på Humpsvakar, från 1964. Notera den vita västen och den tuggade flugan. Hattarna de flesta bär är så kallad omskuren knall, teknologernas vintermössa. Humpsvakar har aldrig haft saxofoner men däremot stråkar, vilket också fanns i vissa urgamla jazzband, eller rättare sagt kreolband. Detta, tillsammans med banjon (studentorkesterns själ), är ännu en ledtråd till att Humpsvakar till stor del bildades av revivaljazzare. 

 

 

Humpsvakars musik har hållit sig till samma genrer sedan 60-talet, vilket inte bara innebär att musiken ligger nära orkesterns eget ursprung utan även studentmusikens ursprung. Det är mycket tradjazz och marscher, varav vissa låtar har hängt med mer eller mindre från början. Det mest slående när man ser Humpsvakar är att de inte ha några saxofoner, något som går långt tillbaka i tiden. De har varit bannlysta redan från början, vilket tillsammans med det stora inslaget av tradjazz leder tillbaka till studentmusikens förhistoria.

Saxofoner var bannlysta i det vi kallar revivaljazzen - när tradjazz blev populärmusik bland gymnasister och studenter på 1940- och 50-talen - som är den subkultur studentmusiker kom ifrån i äldre tider. Saxofoner användes nämligen inte i gamla tradjazzinspelningar. Istället ansågs de representera modernistisk jazz (ärkefienden) och storband (det töntigaste som fanns).

De första studentorkestermusikerna var som regel revivaljazzare. De kunde ofta spela dixielåtar utantill och därför fanns sådana i studentorkestervärlden redan från början. Det är fullt möjligt att de tagit med sig aversionen mot saxofoner från revivalrörelsen.

Under 80- och 90-talen, när många studentorkestrar omvandlades till storband, kämpade Humpsvakar emot. Man tog ett pricipbeslut som återigen bannlyste saxofoner. På så sätt har orkestern undgått att "svenskmasstudentorkestrifieras", som de själva uttrycker det. Här står Humpsvakar också i mycket stark kontrast till Axelbandet, som faktiskt blev ett storband i och med nämnda utveckling.

Man spelar också en del dansmusik i form av vals, tango humpa och foxtrot. Nya låtar kommer till sporadiskt och det skrivs en del specialarrangemang när det behövs.

Kontakterna mellan chalmerister och helsingforsteknologer har som sagt varit en stor grej historiskt. Det är möjligt att Allianceorchestret - eller i alla fall delar av den - var närvarande vid Humpsvakars första spelning. Alliancare var nämligen ofta med i spexorkestern i chalmersspex. Om den tidigaste inspirationen bakom Humpsvakar hade kommit från Axelbandet så blev Alliancen den viktigaste modellen mycket tidigt. "Varje orkester med självaktning går i frack", sa Pommen Meinander, en av originalmedlemmarna i Humpsvakar. Förlagan var Alliancen.

Humpsvakar är mycket strikta med detaljerna i fracken.

Humpsvakars frack var fullständig frack med svart* väst. Flugan var tuggad, dvs hade sicksackmönster i rött och gult (TFs färger). Ursprungligen hade man också grå damasker till de svarta skorna. Det har alltid varit viktigt att man bär fracken på rätt sätt.

*Svart väst skall bäras till frack när endast herrar är närvarande. Är det damer med skall västen vara vit. På de tidigaste bilderna har Humpsvakar faktiskt vit väst, så uppgifterna går isär här.

Med tiden har dock fracken ändrats något. Numera ska flugan vara vilken rolig fluga som helst. Endast den sittande direktören bär vit fluga. Direktören bär även vita handskar. Därtill har man en gul strumpa på den vänstra foten samt en röd på den högra.

Den mest uppseendeväckande detaljen i Humpsvakars uniform är västen. Efter en tid byttes den svarta ut mot en rödgulrandig i Marimekkos RÖTTI-tyg. Enligt legenden ska den första tygpacken ha donerats till Humpsvakar av Marimekkos grundare, Armi Ratia, själv. Västen måste sys på egen hand och eftersom den ska hålla länge är det bäst att låta någon sömnadskunnig göra det. Till råga på allt tillverkas inte just det mönstret av RÖTTI (med rapportlängden 64 cm) längre vilket gör att det måste specialbeställas. Sammantaget är västen, enligt en källa inom Humpsvakar, "förbannat krånglig och dyrbar".

Humpsvakar och Rumpskakar som de ser ut i dag och mer eller mindre alltid har sett ut. Stridsvagnen ingår inte i deras vanliga uppsättning plujer. Det hade man annars kunna tro.

De Humpsvakar som var med på 60-talet kan naturligtvis bekräfta eller dementera det, men i brist på sådana finns det en svensk parallel som skänker trovärdighet åt legenden. Hornboskapen fick sina randiga kavajer donerade av klädfabrikanten, kulturmecenaten och hedersmedlemmen av Södermanland-Nerikes nation Albin Rapp 1957. Med tanke på vilken ställning studentorkestermusiken hade förr i tiden kan faktiskt Armi Ratia ha tänkt likadant.

På omslaget till skivan Toppen/Botten kan man se att de randiga västarna hade införts 1970. Och som redan avhandlats är det ju  intressant nog ett par år senare Axelbandet börjar uppträda i frack och randiga byxor...

Under sommarsäsongen (valborg - 30 sept) bär Humpsvakar TFs teknologmössa. Under vintersäsongen bärs omskuren knall, som är TFs vintermössa sedan förglömda tider. En omskuren knall är en kubb där kullen har sänkts halvannan centimeter.

Teknologföreningens mössa är en sexkantig "muttermössa" med tofs som är fäst mitt uppe på kullen. Finnar har en likadan men med en annan kokard. TF har såklart också ett eget mössfoder. Tofsmössan kom till TF från Chalmers på 1800-talet och den här varianten (sexkantig och med tofsen fäst mitt på kullen) har haft sin form sedan 1893. Den är skyddad på något vis, så åboteknologerna fick/ville inte ta efter den, så de gjorde en egen. Esbovarianten har dock spritt sig till Tammerfors och Vasa. Jag har en poäng med allt det här pratet om mössor, vänta bara lite.

Humpsvakar har en restriktiv medaljkultur. Det delas ut ganska få medaljer för att de inte ska tynga ner fracken för mycket. En medalj måste dessutom komma från ett evenemang som är mer än två dagar långt, så det som bärs är festivalmedaljer, årsmedaljer, jubileumsmedaljer och orkesterns egna förtjänstmedaljer. Kapsyler och liknande undviks. Tidigare hade man även tygmärken på fracken men den traditionen har upphört. 

Humpsvakars första medalj kom till 1964. Den är till minne av en manifestation för att rädda legendariska Hotell Kämp från rivning. Vad Humpsvakars roll var är oklart - förmodligen spelade de. Kampanjen misslyckades och byggnaden revs 1966, dock byggdes en exakt likadan på sanma plats, nu som bank. Sedan 1990-talet är det återigen hotell. Medaljen gjöts i tenn av Humpsvakarpionjären Bosse Österberg och texten lyder Upp till Kämp - Pro Pietria. Medaljbanden (som var blå) syddes av Humpsvakars flickvänner och fruar, ett bruk som var vanligt bland studentorkestrar på den tiden.

Det finns även ett annat mycket tydligt arv från Alliancen i Humpsvakar. Faktiskt något som skvallrar en hel del om hur många detaljer inom studentorkestervärlden har vandrat geografiskt. "Man tror att det finns så mycket unikt med Humpsvakar när man hamnar där", säger en källa inom orkestern "men sedan upptäcker man att det finns ett Skrubben i Göteborg och Stockholm också". Sant. Det är en av många detaljer som vandrat från väst till öst*. Men notera att det heter Scrubben på Chalmers, Sqrubben på KTH och Skrubben på TF.

*Studentkultur i allmänhet och studentorkesterkultur i synnerhet vandrar som regel från väst till öst. Det är mycket trögare på motsatta hållet. Det vi ser som studentorkesterkultur idag började i Göteborg, spreds via Grännafestivalen till Uppsala, Lund och Stockholm och hamnade kort därefter i Svenskfinland. Den håller faktiskt fortfarande på att vandra ännu längre österut, som vi ska återkomma till.

Humpsvakar har bidragit mycket starkt till att kulturyttringar har vandrat mellan just de här orkestrarna. Redan tidigt ville man etablera sig i den unga studentorkesterkulturen, och tog därför initiativet till något som skulle bli ett internationellt samarbete vid namn...


NATOM


Bland Helsingfors/Esbos teknologer finns en gammal och anrik tradition vid namn Teekkaritempaus, som träffsäkrast översätts som Teknologupptåg (tempaus är ett gammaldags, milt negativt uttryck). Det är stora, oregelbundet återkommande evenemang för att uppmärksamma något speciellt ändamål, till exempel att få grundskole- och/eller förskoleelever intresserade av teknik och naturvetenskap, få OS till Finland, export, barnafödsel, nytt kårhus, bevarande av konstskatter och psykisk hälsa. Den första Teekkaritempaus ägde rum 1878 och syftet var att samla in pengar till en staty av Johan Ludvig Runeberg. När Tekniska högskolan skulle flytta till Esbo ordnades ett Teekkaritempaus på grund av det.  

 

Johan Ludvig Runeberg är inte bara Finlands nationalskald, han är också i högsta grad studenthistoria. Den första Teekkaritempaus finansierade statyn av honom i Esplanadparken i Helsingfors. I inledningen till Fänrik Ståls sägner skriver Runeberg: Jag såg mig då som en person/ med få, ja, inga brister;/ jag var student, på kondition/ och kallades magister.

Till Teekkaritempaus 1964 bjöd Humpsvakar in Axelbandet, Retuperän WBK, Promenadorquestern och Allianceorchestret till Helsingfors. Första kvällen innebar cocktailparty, sittning och studentdans på TF tillsammans med civila teknologer. Men dagen efter paraderade alla orkestrarna genom staden (Axelbandet hade som bekant smygstartat) och därefter hade man offentlig konsert på Helsingfors konservatorium. Alla framförde Anchors aweigh tillsammans*, vilket fick de lokala tidningsrecensenterna att uttrycka sig i stil med "spela falskt kräver repetition" och sådant. Efter detta begav man sig till bastuforskningsinstitutet Sauna-Seura och fick bland annat pröva på 120-gradig våtbastu.

*Första gången studentorkestrar spelade något tillsammans lär ha varit i tåget till invigningen av Lundakarnevalen 1958, även om källorna är extremt otydliga på den punkten. Det kan möjligtvis också ha skett på Quarnevalen 1959, 1961 och 1963; Brunk 1960 och 1963; eller Lundakarnevalen 1962. Studentorkesterkulturen växte fort i och med de här knutpunkterna och det är därför svårt att spåra ursprunget till specifika traditioner. Det här är dock första gången vi faktiskt vet vad de spelade tillsammans, och vi vet det säkert. Anchors Aweigh är än idag Humpsvakars signaturmelodi. Den kallas Bompa.


Det som hände därefter är synnerligen intressant ur historisk synpunkt. Efter noggrant bastande meddelade Humpsvakars representant att det var två timmars vila, varefter man förväntades infinna sig på studentdans iklädd kostym. Alliancen hade inget annat än frack, så de beslöt sig för att strunta i det hela och gå på indonesisk restaurang istället. Därefter var det läge för dessert. En tårta inhandlades och togs med till Otnäs där det fanns lämpliga drycker för tårtkonsumtion.

Väl i Otnäs utbröt en genomsjungning av samtliga existerande skamliga visor. Halvvägs genom repertoaren anlände alla andra orkestrar från den tydligen rätt trista dansen. De såg till att ingen visa på nämnda tema glömdes bort, och det hela varade mycket länge och alla hade vansinnigt roligt. Sjungandet av skabrösa visor på Chalmers och KTH finns dokumenterade sedan 50-talet, och bland studenter i allmänhet sedan 1704.

Vi har redan sett att studentorkesterkontakter mellan och Sverige och Finland redan hade förekommit ett tag, främst via teknologer, men här får vi en insyn i hur snuskhumorkulturen kan ha spridit sig - och hållits vid liv - just inom vissa av dessa orkestrar. Möjligtvis var det just här Humpsvakar bestämde sig för att bli mer rumsrena än andra.

 

Det var under 70-talet som Humpsvakar verkligen började renodla denna image. Dels ville man antagligen kontrastera sig gentemot Axelbandet, dels upprätthålla de studentikosa traditioner man värnade om gentemot studentvänstern. Men det fanns ytterligare en orsak.  Man ville få orkestern att framstå som tillräckligt kulturell för att kunna söka medel från Svenska kulturfonden. När bidraget från kulturfonden sedermera beviljades var det givetvis välkommet rent ekonomiskt, men ännu mera var det en statusmässig landvinning. Man satsade också mer på den musikaliska kvaliten, med bland annat att orkestermedlemmar åkte på Martin Wegelius-institutets blåsarkurser. Däremot får Humpsvakar inte glömma att vara opassande med stil. En svår balansgång.
 

Humpsvakar är inte nödvändigtvis alltid rumsrenare än andra orkestrar, men de vill gärna ge den bilden utåt.

Historiens vingslag tar inte slut där. Under detta Teekkaritempaus hade även de olika orkestrarnas styrelser träffats och satt i sig finare måltider på övriga musikanters bekostnad. Under en av dessa konstaterade man att det allt var bra härligt att turnera Göteborg - Stockholm - Åbo - Helsingfors, men varför nöja sig där? Även Norge och Danmark borde besökas. Nästa dag hade man ett namnförslag klart till en samarbetsorganisation: NATOM. Riktigt häftigt eftersom det innehåller både NATO och ATOM. Problemet var att man inte visste vad det betydde, men efter mödosamt arbete kom man fram till att det stod för Nordisk AmatörTeknologOrkesterMission.

 

Efter detta beslöts att det skulle vara missionsmöte vartannat år och däremellan konferens för styrelserepresentanter för att planera saker och skriva stadgar. Mötet 1964 höll så hög klass att man valde att kalla det för den första NATOM. Konferenserna däremellan kallas Lilla NATOM. Den första sådan ägde rum 29 april 1965.

Tid: 29/4 1965
Plats: Internationellt vatten utanför nationellt vatten inuti, ombord Prinsessan Margareta.
Syfte: Konstituerande av en ny produkt i den skandinaviska föreningsfloran.

Mötet bevistades av representanter från Humpsvakar, PQ, Alliancen och Axelbandet. Här konsoliderades det internationella samarbetet, och Axelbandet och Humpsvakar blev en frekvent förekommande del av studentorkesterkulturen även i Sverige. De fick status som ständigt adjungerade i Riks-SMASK när det bildades 1972.

Det var under en resa till Åbo 1973 som Dr Mombasa fick sitt namn. Om det var NATOM där och då vet jag inte eftersom Humpsvakars, Axelbandets och Allianceorchestrets historieskrivning alla har en lucka just där. Men sedan dess var han ett stående inslag i NATOM. Till NATOM hör, som till alla festivaler av det slaget, att man ger en present till värdorkestern. Den här skänkte Dr Mombasa till Retuperän WBK på NATOM 1998. Dr Mombasa hade för vana att att tala finska med folk. Han kunde inte finska, det vara bara Axelbandet och Humpsvakar som låtsades att de förstod vad han sa. Finskan på grejen ovan är enligt en säker källa så dålig att den är svår att förstå. Innehållet är förmodligen aska från Lisebergs konserthall, som brann ner 1973, kort efter att Alliancen och Retuperä haft konsert där på Alliancens 25-årsjubileum.

Det var i och med NATOM som begreppet teknologorkester etablerades, och eftersom samarbetet lever än idag har ordet hängt med. Ursprunget finns naturligtvis i Teekkaritempaus. Möjligen är det också förlagan till ordet kårorkester som dyker upp 1966. Studentorkester förekommer i skrivna källor först 1969.

NATOM 1966 ägde rum i Stockholm* i samband med PQs 10-årsjubileum. Humpsvakar och Retupären WBK kom till Åbo för att ta färjan till Stockholm. Axelbandet tog farväl genom att spela på kajen och beklagade att de inte kunde komma med. Sedan for de i all hast till Nådendal (strax norr om Åbo, mest känt får att Mumindalen ligger där) för att ta en annan färja som skulle komma snabbare fram till Stockholm. Axelbandet var nästan ensamma på den båten. De få extra passagerarna klagade på bristande sömn. Humpsvakar och Retuperän blev förvånade när Axelbandet stod och spelade för dem på kajen i Stockholm.

*Även SMusK, som ju var en teknologorkester, ville vara med på NATOM, men fick inte för PQ "eftersom SMusK inte var någon kårorkester". Därför bör det nämnas att PQ var den enda orkestern i NATOM-samarbetet som var en kårorkester! De andra hörde till ett ordenssällskap (Alliancen), en specialförening (Axelbandet), en nation (Humpsvakar) och en sektion (Retupären WBK). Men inget ont som inte har något gott med sig. Den buffliga behandling som SMusK utsattes för av PQ (samt Kårsdraget och Läderläpparne) skapade en underdogmentalitet som fick dem att uträtta framtida storverk.

Lunch intogs på KTH, där man också repade låten alla skulle köra tillsammans, Wien bleibt Wien. Sedan hade Axelbandet någon spelning och filmvisning på Phillips. Det antyds att det var tur att de hade labbrockar och hjälm. På kvällen var det fest på Gasquekällaren med vad som i Axelbandets historik påstås vara porrfilm. Det är värt att nämna att porr var olagligt i Sverige 1966. Efter detta var det konsert i Gasquekällarens festsal. Retuperän klagade på Axelbandet som de påstod bara söp. Även jam förekom. På lördagen var det ännu mer spelande och festande i Gamla stan. På söndagen åkte man hem. Axelbandet hade stulit en telefonkatalog som spreds över Stockholm i sönderrivet skick.

Bland allt detta är kanske det intressantaste att Strindens Promenade Orchester från Trondheim var representerade av två man och en kvinna. De lär även ha spelat. Bra dessutom.
Det är första gången vetenskapen känner till att en norsk studentorkester deltog i den växande internordiska studentorkesterkulturen. Strindens bildades 1963 och hade således bara funnits i tre år. Här hade man börjat nå målet med att få med Norge i samarbetet. Ingen källa nämner hur man fick kontakt med Strindens, men det har funnits kontakter mellan Elektrosektionen på KTH och deras motsvariget i Trondheim sedan 1960. Det är möjligt att NATOM på det här sättet har influerat den norska studentorkesterfestivalen, SMASH, men det är en annan historia. Om det skulle vara så har Humpsvakar spelat en ofantligt stor roll i studentorkestervärlden.

I fortsättningen anordnades NATOM med något ojämna mellanrum, men traditionen är obruten sedan starten. NATOM 1970 i Åbo var en jättegrej, eftersom man fick till ett samarbete med Åbo Universitets Studentkår (alltså inte akademins) som också bidrog ekonomiskt. Kan Sohon Torwet ha varit med? Axelbanditen Olle Neovius hade varit i Trondheim en månad tidigare och träffat Strindens. Tack vare honom lyckades Axelbandet övertala Strindens att komma och spela på NATOM 70. Den stora avslutningskonserten i konserthuset drog ca 600 personer. Många tyckte att Strindens var bäst.

1982 ägde NATOM för första gången rum i Trondheim. Under 80-talet fick NATOM en avknoppning i form av INK, InterNordisk Kongress, med bara Strindens, Axelbandet och PQ. De hade, enligt en källa antagit en ganska frän framtoning såväl visuellt, audiellt och olfaktoriskt, medan Alliancen och Humpsvakar försökte hålla synoderna på en mer gentlemannamässig nivå. Det fanns en viss friktion.

Det var troligtvis under NATOM som Humpsvakar kom i kontakt med balettkulturen. Ur det mötet föddes Finlands första studentbalett, som numera bär namnet...

Rumpskakar

Rumpskakars rockar är antagligen rosa för att harmoniera med orkesterns västar. Teknologmössa och svart kjol är obligatoriskt. Notera det rosa skärpet. En kvinnlig baletta som blir direktör bär förutom de vita handskarna ett vitt skärp. En manlig baletta som blir direktör bär vit fluga, som till höger, annars rosa. Förr i tiden bar baletten ibland väst, ibland frack eller enbart sina danskläder.

Från början hette baletten "TF:s can-canflickor" och bestod på 60-talet av TF:s kvinnliga medlemmar, vilket gjorde rekryteringsunderlaget något begränsat. Namnet ger både en ledtråd till vad de dansade och hur de kom till. TF:s can-canflickor var inte invalda medlemmar i Humpsvakar, vilket speglar förebilden Chalmersbaletten, som än idag är en annan organisation än Alliansorchestern. De var dock en ständigt inslag i Humpsvakars framträdanden. Redan på 60-talet förekom dock förslag att välja in baletten, men det blev aldrig av. Det, tillsammans med det som sagt var begränsade rekryteringunderlaget, gjorde att balettens aktivitet gick från kontinuerlig till tillfällig. Den samlades och/eller nybildades inför Humpsvakars jubiléer. med tiden bestod den inte bara av teknologer, utan även av Humpsvakars flickvänner och äkta hälfter som gärna var med i orkesteraktiviteterna. Visst var det könssegregering, men på 60-talet ansågs det ibland att balett var ett sätt att få in fler tjejer i studentikosa aktiviteter. Huruvida det gäller Humpsvakar vet jag inte.

Rumpskakars logga är ett stiliserat "R".

1972 års balett kallade sig "Skinkorna" och sedan 1977 har den hetat just "Rumpskakar". På 90-talet, studentorkesterkulturens guldålder och de stora showernas tid, föddes återigen tanken på att göra baletten permanent. Det dröjde dock till 2008 innan det blev verklighet. Då var det några eldsjälar från 45-årsjubileumsbaletten som drog igång det hela på nytt. 

Rumpskakar är idag fullvärdiga medlemmar av Humpsvakar och kan inneha vilka poster som helst i organisationen. Dessutom är den inte längre helkvinnlig. Manliga medlemmar har vid det här laget funnits med ganska länge.

Apropå det fick Humpsvakar sin första kvinnliga medlem först 1979, vilket är relativt sent i studentorkesterhistorien. Mikaela Runeberg hette hon. Anledningen till att det dröjde så länge har tolkats som att TF länge var en herrförening, och det var bara herrar på nationen årsfester. Konventionens makt är svår att bryta.

I Sverige kallar man studentvänstern för 68-vänstern efter kårhusockupationen i Stockholm 1968. Även i Helsingfors ockuperades kårhuset. I både Finland och Sverige skämtar man om att studenterna ockuperade sitt eget kårhus. I själva verket handlade det i båda fallen om en liten militant grupp som tillskansade sig - och vandaliserade - något som tillhörde alla. Texten på banderollen betyder "revolutionen på universitetet har börjat"! Det dröjde ett dygn innan den var slut. Inga teknologer var med trots att de erbjöds.

Så förflöt det glada 60-talet med växande studentorkesterkultur och allt, men varje paradis har sin orm. Precis som i Sverige kom studentradikalismen smygande och mot slutet av decenniet politiserades hela studentvärlden. Väggarna målades röda i Urdsgjallar och revolutionärerna satt i timmar på sina månadsmöten och dryftade om USA skulle ut ur Vietnam eller inte. Dessutom vänslades man med Finlands moskvatrogna yttervänster, vilket är väldigt allvarligt när man är granne med Sovjetunionen.

Humpsvakar struntade i politiken och fortsatte ha roligt och dricka punsch. Detta ansågs som "reaktionärt" i politiska kretsar och "reaktionärt" var ett mycket populärt skällsord. Orkestern spelade dessutom blåsmusik, en musiktradition som stämplats som borgerlig trots sin starka förankring i arbetarklassen och arbetarrörelsen. Stalin ansåg dessutom att jazz var borgerligt.

Humpsvakars ställningstagande blev avgörande för både orkestern och nationen. Att ha traditionella sittningar med trerätters middag och snapsvisor ansågs naturligtvis också borgerligt, men Humpsvakar upprätthöll sittningskulturen. De var också de enda på nationen som gjorde det. Det var under den här tiden Humpsvakar började sjunga snapsvisor i stämmor, något de gör än idag, alltid ledda av en sånglör. Sången övas systematiskt. Dessutom är det än idag Humpsvakar som nominerar TFs sångledare. Reglerna för hur man framför snapsvisor i orkestern är i stort sett desamma som på sittning i vilken större sverigesvensk nation eller kår som helst. Humpsvakar utgör för övrigt en ganska stor del av de aktiva i TF.

Sång är så viktigt för Humpsvakar att de sjungit in snapsvisor på skiva. Första skivan från 1964 har snapsvisor på förstasidan. Du kan minst en av dem. Sida 2 har tradjazz. Du kan minst en av de låtarna också.

Denna snapsvisekultur har nått långt utanför Humpsvakar. Bosse Österberg, som dessvärre gick bort hösten 2019, var en tidig medlem av Humpsvakar och är flerfaldig finsk mästare i snapsvisor. De mest kända för en rikssvensk publik är Minnet, Jag är en liten undulat, Kors i allsin dar, Ha'nt vi nå brännvin och framförallt Dom som är nyktra. En del av dem skrev han redan under studietiden. Och du hittar dem om du tittar i din sångbok, var du än pluggar.

Detta är också ursprunget till det som bland andra orkestrar brukar kallas Humpsvakars "strikta sittningsdisciplin". På samma sätt som för sången håller man på etikettsreglerna när det gäller sittningar. Tanken är att varje måltid, inom som utom orkestern, internt, på TF eller på restaurang ska vara så solenn som möjligt. Det betyder inte att den är tråkig. Man har helt enkelt regler för hur man intar fördrink, sätter sig till bords, hugger in på respektive rätt, sjunger, skålar, tackar värden, dukar av och tar av sig rocken (vilket kallas Rockefeller). Det är helt ok att hålla en uppsluppet studentikos stämning genom att till exempel ha en parallell fest under bordet.

Humpsvakars kanske bästa etikettsregel är "Respektera andras [dvs andra orkestrars] seder och bruk och lär av dem. Lär gärna ut någon av de egna sångerna till gästerna och lär dig deras vanligaste sånger". Det är förmodligen en starkt bidragande orsak till att Humpssånger har spritts så långt.

Humpsvakar har en egen intern handbok för bland annat sittningsetikett. Enligt den ska man inte göra så här.

Det skämtas ofta om Humpsvakars sittningsetikett, men då missar man att det är en mycket central del av orkesterns historia. Dessutom delar de den historien med många andra orkestrar. Och det har haft enorm betydelse.

Studentvänstern ogillade inte bara studentorkestrar, utan allt studentikost överhuvudtaget. I Finland liksom i Sverige ödelade den allt från sittningar till spex. Sådant var borgerligt, ansågs bidra till västvärldens överkonsumtion och förhindrade den politiska medvetenheten. Radikalerna gick fram som en ångvält över lärosäten över hela Norden. Men de hade alltid svårt att rå på studentorkestrarna, som hade en sammanhållning och organisation som byggde på just de traditioner vänstern avskydde. När vänstervågen ebbade ut och sedan försvann i slutet av 70-talet var det till stor del studentmusiker som återupprättade det studentikosa, på båda sidor av Östersjön.

Humpsvakar gjorde sin första SOF redan 1974, den andra festivalen någonsin. 

80-talet fortsatte med satsningar på musiken. Nu kom också Humpsvakar och Alliancen närmare varandra, eftersom de inte slog in på den grisigare linje Axelbandet, PQ och Strindens följde. Inte bara de förresten, större delen av studentorkestervärlden gjorde på samma sätt. Humps och Alliancen satsade på striktare traditioner. Man införde silluncher på SOF och STORK samt punsch-och-glass-kör i slutet av kortegen. Från en källa har jag hört att "som alliancare hinner man bara se ungefär 20 minuter av SOF, för först ska vi spela, sedan göra något roligt med Humps, sedan ska de spela och sedan ska vi göra något roligt tillsammans igen". Förmodligen är detta en rejäl överdrift, men det finns en sanning bakom.   

Humpsvakar och Axelbandet har än idag en hatkärleksrelation. Det är lätt att se dem som extrempunkter i studentorkestervärlden (i synnerhet svenskfinlands studentorkestervärld), men de är inte på något sätt motsatser till varandra. Istället representerar deras respektive internkulturer varsin lösning på samma problem: att behålla sin studentikosa själ i en tråkivrande och oförstående omvärld.

I själva verket är de två orkestrarna som Star Wars och Star Trek: två ganska olika saker som jämt och ständigt jämförs inom samma kontext, inte minst för att de har liknande namn. Båda är skapade med mycket kärlek och har stora skaror av fans. Man kanske föredrar det ena framför det andra, men det är fullkomligt vansinne att inte ta för sig av båda. Tillsammans Axelbandet och Humpsvakar motorn i stora internationella studentorkestermöten, och dessa hade knappast funnits om det inte vore för de här två mycket olika orkestrarna. Det är också tack vare dem Finland har en sammanhållen studentorkesterkultur, eftersom NATOM sannolikt är förebilden för Puhallus.

Humpsvakar verkar ha klarat sig ganska bra under nedgångsperioden på 00-talet. Man såg dem praktiskt alltid på festivalerna. Kanske beror det på rekryteringmetoderna. Alla medlemmar Rekryteras bland Phuxar på TF. De flesta har aldrig spelat blåsinstrument förr, utan lär sig i orkestern. Det är inte världens enklaste sätt att rekrytera på, men det verkar vara stabilt.

Ett av studentorkestervärldens stora mysterier är varför man aldrig har hört talas om studentorkestrar från Danmark. Det enkla svaret är att de inte finns. Hade de funnits hade vi känt till dem, eftersom danska studenter har åkt på Lundakarnevalen sedan urminnes tider och Lundakarnevalen var en av studentorkesterkulturens viktigaste grogrunder. Danska studentorkestrar hade definitivt åkt dit eller i alla fall hört av sig.

Humpsvakar har varit där och letat, på sätt och vis. Sedan 1997 har de blivit inbjudna till Ballerups musikfest utanför Köpenhamn. Vanligtvis bjuds artisterna in en enda gång i livet. Humpsvakar blir inbjudna sådär vart tredje år. Vilket visar på att studentorkester går hem i Danmark. Ballerup är ingen studentorkesterfestival, så därför går det att sticka ut bland akterna ganska rejält.

Nämner man Humpsvakar tänker folk på toalettstolskrossning. I Ballerup kräver arrangörerna denna pluj (som trick heter i Humps), skaffar fram en massa toalettstolar och städar upp efteråt. Det hävdas ibland att plujen är snodd från Axelbandet, men det är också en gammal göteborgsgrej, så det är inte så säkert. Humpsvakars trickkultur är inspirerad av Bob Kerr och Spike Jones, som mängder av studentorkestrar har tagit som förebilder.

Var femte år (ungefär) sedan 1964 har Humpsvakar spelat in en skiva. 13 stycken har det blivit, däribland Vänstergängade, världens första vänstergängade LP (den spelas inifrån och ut) och Helan och Halvan, två skivor med spår på bara ena sidan. Men när det nyligen var dags igen var det ingen som var särskilt taggad på att spela in en skiva. Det innebär att lägga mycket tid och arbete på något som till sist bara blir okej. I en värld där få fortfarande äger CD-spelare är det dessutom oerhört svårt att få något sålt. Så vilket stort projekt passar in i dagens medielandskap? Humpsvakars svar var: en film!

Hösten 2019 spelade Humpsvakar in Projektet^TM. Meningen var att den skulle ha haft premiär i Glaspalatset i Helsingfors i april 2020, men coronapandemin satte stopp för det. Istället fick den premiär på Youtube 3 oktober.

Projektet^TM är en ambitiös produktion och imponerande för att vara en amatörfilm. Mycket är förstås roligt för att man känner igen det från studentorkestervärlden, men det finns också vissa scener som är riktigt svart humor. Titta själva, Projektet^TM är absolut värd att se:

Helt gratis! Själva filmen börjar ca 60 min in.

Och som den vanliga världen ser ut nu är det såna här saker studentorkestervärlden behöver. Och för framtida studentorkesterhistoriker säger en film ganska mycket mer än en skiva. Bra tänkt, Humpsvakar!

 

I spåren av Humpsvakar följde snart ytterligare en studentorkester i Helsingfors, nämligen...

Boston Promenade

Det här klistermärket sitter än idag på diverse ställen i studentorkestervärlden.

Boston Promenade bildades vid Handelshögskolan i Helsingfors 1964 och finns än idag, men de kan knappast kallas studentorkester längre. Numera är de ett tokseriöst storband, och den repertoaren har de haft sedan 1982.

Precis som Mercuri Stompers var de från början en ekonomorkester, något som var vanligt på 60-talet. Handelsinstitutet (finskspråkigt) i Helsingfors grundades 1898 och blev handelshögskola redan 1912.

Från början skilde sig Boston Promenade inte särskilt från andra finska studentorkestrar. De spelade marschmusik och tradjazz. "Boston" kommer från cigarettmärket Boston som sponsrade orkesterns första uppsättning instrument. "Promenade" syftar naturligtvis på promenadorkester. Boston var ett mycket expansivt företag på 60-talet. De hade en jättefabrik som de byggde upp en hel liten stad runt för fabriksarbetarna, med egna villor, serviceinrättningar och barnomsorg. 

Reklamen var bättre förr. Ur Social-Demokraten ca 1900. Tobaksodling förekom i Finland redan på 1600-talet, men Boston gjordes av importerad tobak.

Att ett cigarettmärke sponsrade en studentorkester på det här sättet är inte så konstigt. I Sverige började bryggerier se till att förse orkestrarna med öl billigt eller gratis redan på 50-talet. Det ingick i den studentikosa alkoholromantiken och innebar fantastisk reklam. På samma sätt var det med tobaksbruk. På 60-talet var den allmänna medvetenheten om farorna med rökning mycket liten. Det bolmades friskt precis överallt. Dimman låg tät över offentliga platser.

Att Boston Promenade sponsrades av Boston är alltså inte märkligt alls. Mer uppseendeväckande är att de har lyckats behålla sponsringen så länge och i så hög grad som de har, och med så många och stora sponsorer. På 80-och 90-talet genomförde de turnéer till Kina, Tanzania, Karibien och New York! 1989 spelade de, som flera andra studentorkestrar, på nobelfesten. Till STORK 1996 kom de dessutom direkt från en helsponsrad 10-dagars skidsemester i Lappland. Sista gången de uppträdde på en festival var STORK 98.

Boston Promenade har varit med på Puhallus en enda gång, 1997 i Tammerfors.

Genom åren har Boston Promenade haft ett antal olika uniformer. Innan de lämnade studentorkestervärlden bakom sig för gott hade de ett lukrativt sponsavtal med Lapin Kulta, vilket innebar att de fick rejält med pengar mot att de uppträdde i företagets kläder.  

På 60-talet var Boston Promenade ordentligt uniformerade som alla andra. På 90-talet uppträdde de ibland i overaller. Om det var orkesterns egna overaller eller om det hade något med handelshögskolan att göra har jag inte lyckats ta reda på.

Och det är så det har fortsatt. Boston Promenade håller idag en extremt hög profil genom företagsspelningar. Dels är det lokala företag, dels globala koncerner som Nokia, Canon, IBM, Pfizer, Accenture, Citibank och BAT. 2006 invigde man Finlands ordförandeskap i EU i Warszava och Bratislava. Turnéer har gått till New York, Moskva, Österrike, Sydafrika, Kina, Namibia, Peru, Kirgizistan, Japan och Thailand, allt tack var de feta pengar företagsspelningar och spons drar in. Det behöver väl knappast nämnas att de inte var med på Puhallus.

Om ni nu börjar få idéer om att kopiera Boston Promenades framgångskoncept därute i stugorna måste jag bestämt avråda från sådana tankar. Det går nämligen inte. Det bygger på kontakter med näringslivet sedan decennier tillbaka. Det bygger på vänskap och tjänster och gentjänster. Det bygger på att storföretag öser pengar över ekonomistudenter och deras föreningar. Det kallas employer branding och den typen av nätverk kan bara byggas vid prestigefyllda institutioner som Handelshögskolan i Helsingfors som verkligen utbildar näringslivets toppar. Hur röjiga ni än är kan ni inte ta er in i den världen.

Och det är nog lika bra. Kommer ni ihåg hur man omvärderade ekonomutbildning under 60-talet? Det har nämligen skett en gång till - på 80-talet. Detta glada decennium blev högkonjunkturens  - i Finland berodde den främst på den så kallade östhandeln med Sovjetunionen - och konsumtionens tidevarv. I Helsingfors renodlades den finländska personifieringen av den nya narcissistiska och individcentrerade citykulturen - yuppien. Golf- och fritidsbostadsaktier hade strykande åtgång. Yuppies var sysselsatta framförallt inom finanssektorn. De unga, framgångsrika och förmögna bankirerna, börshajarna, cornererövrarna, och storinvesterarna blev symboler för årtiondet. Massmedierna analyserade den nya kulturens väsen. Och Boston Promenade lyckades haka på alltihop. De hade ju också gått på Handelshögskolan, och studentorkester var stort på 80-talet.

Boston Promenade 1996. Notera bakgrunden.

Nu till något betydligt nördigare.

Tokvänstern fanns ännu kvar i Helsingfors och Åbo på 70-talet, men det började hända saker utanför dessa akademiska högborgar. Studentkullarna började öka kraftigt under 60-talet, men högskolesektorn hängde inte med. Konkurrensen om studieplatserna skärptes undan för undan, och det skulle behövas 75000 fram till 1980.  Därför inledde staten en kraftig expansion av högskoleväsendet. I de flesta fall gjorde man om lokala yrkesskolor, lärarseminarier och sommaruniversitet till högskolor eller universitet. Av speciellt intresse för oss är Uleåborg,  Jyväskylä, Tammerfors, Vasa och Joensuu. Precis som i Sverige har man lagt dessa nya lärosäten på platser där det sedan länge funnits en utbildningstradition av gymnasium och lärarseminarium. Denna expansion bidrog till att Finland, jämte Sverige och Norge, fick världens mest decentraliseade högskoleväsende.

En av de första högskolorna som bildades efter kriget var Uleåborgs universitet 1958. Där följde en mycket spännande utveckling som ledde fram till...



Teekaritorvet 

Teekaritorvet var anmälda till STORK 2020, men pandemin satte stopp för det roliga. Teekkaritorvet lär dyka upp igen, och då finns det chans att byta till sig det här.

Teekkaritorvet bildades 1970, vilket behöver uppmärksammas lite extra. I den svenska studentorkesterhistorien är det precis i glappet mellan den första (1950-1965) och andra vågen (1978-1995). Det är vanskligt att försöka påvisa ett liknande glapp i den finska studentorkesterhistorien eftersom det finns färre orkestrar, men det finns många paralleller i utvecklingen.

Det svenska glappet beror på vänstervridningen i studentvärlden i slutet av 60-talet. Under 50-talet hade det blivit en grej för studentföreningar att ha en egen orkester, men studentvänstern ansåg att det var borgerlig kultur som saknade existensberättigande - liksom allt annat studentikost. Vi har ju sett Humpsvakars kamp för att bevara nationstraditioner. Under 70-talet kom olika typer av motreaktioner och i slutet av decenniet svängde pendeln åt andra hållet - den studentikosa renässansen (och studentorkestrarnas guldålder) var ett faktum. Då bildades studentorkestrar på yngre lärosäten. Som vi ska se längre fram följer Finland samma mönster - från och med 80-talet bildades studentorkestrar i Jyväskylä, Tammerfors, Joensuu och Vasa, alltså yngre lärosäten.

 

Teekkaritorvet släppte en historiebok till sitt 50-årsjubileum men det hann jag inte upptäcka i tid innan publicering så jag får pussla lite själv och komplettera när jag lyckats få tag på boken.

I Sverige var studentvänstern svag vid yngre lärosäten. Där ägnade man sig istället åt att skapa egna studenttraditioner. Eftersom Uleåborgs (Oulu) universitet är ett yngre lärosäte, men ändå kom till tidigt i det finska högskolesystemets expansion är det inte så förvånande att de egna studenttraditionerna grundlades tidigt där. Jämför med det snabbväxande Linköpings Universitet i Sverige där Lithe Blås (och ett par andra orkestrar mer om dem någon annan gång) grundades redan 1973, fem år efter högskolans grundande och oerhört tidigt i andra vågen. Och likt Linköping verkar Uleåborgarna ha tagit inspirationen utifrån. Vilket gör att vi kan börja göra en del gissningar om Tekkaritorvets ursprung.

Uleåborgsteknologerna införde tofsmössa redan 1960. Med sin plös (alltså den utstickande biten där tofsen sitter) är den slående lik den svenska, vilket öppnar nya frågor om var exakt traditionen är tagen ifrån. 1977 var det strejk på företaget som tillverkade mössorna varför det årets fuksar istället fick sätta tofs på målarmössor från Miranol (en färgfabrik). Det finlandssvenska målarmössa är det som kallas ormfösarmössa på rikssvenska. Traditionen lever än idag.

Uleåborgs Universitet växte också snabbt. Det fick en enorm betydelse för hela det fattiga och eftersatta norra Finland. Där fanns ett utbildningsalternativ långt ifrån Åbo och Helsingfors. Studenterna strömmade till och snart kom de längre och längre ifrån. I slutet av 70-talet blev Uleåborgs Universitet ledande inom vissa forskningsgrenar.

Teknologutbildning var liksom i Linköping tidigt på plats i Uleåborg, och det innebar att teknologkulturen spreds dit. Framförallt från Helsingfors. Inför valborg 1960 tillverkades de första uleåborgska teknologmössorna. Som namnet antyder - Teekkaritorvet betyder Teknologhornen - var det också teknologer som grundade Teekkaritorvet.

 

Enligt Teekkaritorvets egen historiker förekom det diskussioner om att grunda en orkester redan på 60-talet. Om inspirationen till egna traditioner kom utifrån är det fullt möjligt att idén till en studentorkester kom från Helsingfors. Historiskt har vissa medlemmar av Teekkaritorvet tidigare varit med i Retuperän WBK. Det är inte känt om det gällde grundarna, som alla hade spelat i blåsorkestrar i sina hemstäder, men chansen finns. Den huvudsakliga inspirationskällan för grundarna var att spela tillsammans, men eftersom så mycket teknologkultur har importerats till Uleåborg från Helsingfors så kan ju faktiskt studentorkesterkulturen ha följt med.

Teekkaritorvets första uniform bestod av vita rockar som de fått som betalning för en spelning på en korvfabrik i början av 70-talet. Notera loggan på den högra klarinettistens rock. Den är troligen från något transportbolag, enligt en expert.

Teekkaritorvets barndom var något svajig. Den första replokalen var teknologernas restaurang Rattori som också hade grundats 1970. Den låg ovanpå en butik i ett gammalt trähus. Rattori flyttade därifrån 1976 och Teekkaritorvet förde därefter en kringflackande tillvaro. Under 70-talet hade man fyra mer långsiktiga replokaler och flera tillfälliga.

 

I början var orkestern en septett, och musiken bestod av septettarr av klasiska stycken och dansmusik. Noterna skickades efter från grundarnas gamla orkestrar, och snart hade man 75 låtar. Sommaren 1972 var en medlem av orkestern på praktik i Crailsheim i Västtyskland. Där lyckades han förvärva två tyska marschböcker av den lokala blåsorkestern i utbyte mot Teekkaritorvets egna noter. I en butik i Berlin inhandlades en kartong med gammal tysk schlager.

 

 

Teekkaritorvet spelar som alla studentorkestrar på Valborg. På 70-talet kom man på att det var praktiskt att ha en vagn att ta sig runt på. När dagen kom gick det upp att man varken ahde tillgång till bilö eller förare för att dra vagnen. Istället fick man dra vagnen själv. Idag finns möjlighet att ringa taxi så länge man mutar kassören med champagne.

 

På 80-talet var den dåvarande dirigenten i New York och dammsög stadens musikaffärer på jazzarr. Vid den här tiden började man även spela pop. Under 2010-talet har orkestern arrat mycket själva, i alla upptänkliga stilar.

*De har tidigare gjort någon form av tribute till Black Sabbath.

Idag utgörs uniformen av vit rock skuren som en frackjacka, svarta byxor och studentmössa. Vid mer högtidliga spelningar kan rocken vändas ut och in så att det svarta är utåt. Dirigentens rock har Teekkaritorvets logga på ryggen. Traditionellt lämnar man in rocken när man slutar i orkestern, men det finns ett undantag - är man med i mer än tio år får man behålla den.

Som ni minns från tidigare i artikeln är det tradition att byta ut lyran i studentmössan mot det nya lärosätets märke. Teekaritorvet har tagit seden ett steg längre. Orkestern har ett eget mössmärke!

Musiken har fortsatt att utvecklas. Idag är Teekkaritorvet en symfonisk blåsorkestermed en bred repertoar med allt från humppa till filmmusik till Mendelsohn. Som all studentorkestermusik har man dragit åt ett popigt håll. Här finns också ett par genrer som verkligen hör till studentorkestervärlden: tradjazz (Tigern!) och hårdrock! Teekkaritorvets program på Puhallus stora slutkonsert innehöll Livin' on a prayer och War Pigs. Att spela Black Sabbath i studentorkester är helt rätt. Musikhistoriskt ska det vara.

Teekkaritorvet på Puhallus 2019.

Hur Teekkaritorvets etablerade kontakter med andra studentorkestrar såg ut under 70- och 80-talet är i skrivande stund okänt, men redan i början av 80-talet började de tala om att anordna en festival för alla finska orkestrar. Denna strävan efter kontakter utåt fortsätter än idag. 2019 besökte de SOF (om än bara med åyya personer). STORK 2020 satte pandemin stopp för, men de tänker komma på SOF 2021 (om inte... vi behöver inte tänka på det nu). Uleåborg satsar på att bli Europas kulturhuvudstad 2026. Då vill Teekaritorvet bjuda in Snösvänget för att få till ett nordligt studentkulturutbyte.

 

Trots att Teekkaritorvet kan ha varit något isolerade från studentorkestervärlden i Uleåborg har de ändå en märklig internkultur. Hornlägren, det vill säga rephelgerna man haft på höstarna sedan 1973 kan vara förvirrande för nybörjare. Dessa hålls på avskild plats, tillräckligt lång borta för att folk inte ska kunna fly till stan men tillräckligt nära för att man ska hinna med mer än resan. 

 

Händelser kan utgöras av: Nycklarna till lägerplatsen som aldrig blev upphämtade, styrelsens oändliga hälsningar på väggskyltarna, spekulationer om de mystiska hornslagens rangordning, en orkesterkollega som först pratar ömt till betande får och sedan kryper in i trumfodralet, en frisersalong som öppnas i köket samt nattliga Sibelius-sessioner. Sinnesintrycken kan bli helt överflödiga.

Ingen minns idag vems idén om en finsk studentorkesterfestival var, men inom Teekkaritorvet hade den som sagt diskuterats under början av 80-talet. Den 3 december 1989 fick den nytt liv i Åbo där Axelbandet, Sohon Torwet och Puhkupillit hade samlats tillsammans med representanter från Teekkaritorvet och Retuperän WBK. Vilket sammanhanget var finns inte nedtecknat men Lilla NATOM ägde rum i Åbo den hösten, så det kan ha varit i samband med det. Man bestämde enhälligt att den första Puhallus skulle anordnas i Uleåborg av Teekkaritorvet. Kanske berodde det på en önskan att sätta sig på kartan.

I den marknadsföring Teekkaritorvet ordnat för Puhallus framgick tydligt att man ville skilja sig från andra blåsmusikfestivaler, som ju är vanliga i Finland på grund av den starka blåsmusikkulturen. En formulering löd:

"Blåsorkestrar visar vanligtvis inte showprogram, men för studentorkestrar [man använde det exakta ordet] är impertinens, hastighet och humoristisk musik livsnerven. Varje orkester har sin egen musikaliska show under helgens festival. Naturligtvis är musiken det viktigaste på festivalen, men studentorkestrars karaktär inkluderar också glädje, så föreställningarna kommer säkert att bli minnesvärda. Rytmen på scenen går sönder och mässan lyser!"

Det intressanta här är att detta är skrivet av en finsktalande orkester, som dessutom hör hemma på en plats långt ifrån den svenska studentorkesterkulturen. Ändå beskrivs musiken på exakt samma sätt! Detta väcker frågan om var inspirationen till Puhallus kommer ifrån. Teekkaritorvet verkar ha varit angelägna om att ordna festivalen. Hade de varit på NATOM? Ville de sätta Uleåborg på den studentikosa kartan? Kan de ha följ med Axelbandet eller Humpsvakar på SOF och STORK? Men det är relativt sannolikt att det är NATOM som är inspirationskällan. Det är ju känt att vissa av Teekkaritorvets tidiga medlemmar hade varit med i Retuperän WBK.

I Teekkaritorvets historik över Puhallus hittar vi denna lilla humorgodbit. Finskan saknar ett ord för studentikos, vilket inte på något sätt hindrar finnarna från att vara det. Det händer att de använder svenska på ett studentikost sätt, förmodligen för att det knyter an till äldre tider när svenska var ämbetsspråk. I Sverige brukar vi ju köra med (fejk)latin och tyska på samma sätt. Finlandssvenskarna använder dessutom finskan studentikost. 

Fredagen den 20 april anlände Axelbandet, Humpsvakar, Retuperän WBK, Puhkupillit och Sohon Torwet till Uleborg som Teekkaritorvets gäster. Sammanlagt var de ca 90 musiker. Det låg feststämning i luften. Festivalen öppnades med stadsspelningar. Natten mellan fredag och lördag höll Retuperän en märklig show, och därefter vidtog allmänt rumsterande*. Tanken var att man skulle hålla på till kl 02.00 eller tills polisen kom.

*Historiken nämner någon typ av tävling eller jam. Google translate räcker inte långt här. Och min översättare är isolerad i Esbo.

Nästa dag anordnades en kryssning där Teekkaritorvet och Sohon Torwet stod för musiken. Senare på dagen var spelningar på Routaari-scenen med Humpsvakar och Axelbandet. Den positiva lokaltidningsrecensionen nämner inte vilken av dem som hade med sig en riktig ponny på scen, men det var vad som hände. 

 

Routaari-scenen mitt i Uleåborg är fortfarande central när Puhallus hålls där. Teekkaritorvet uppträder på scenen varje Valborg.

Kl 17 var det konsert på Uleåborgs stadshus med  Sohon Torwet, Puhkupillit och Retuperän WBK. Kl 19. blev det ännu större konsert på Café Adam med Humpsvakar, Retuperän WBK, Teekkaritorvet och Axelbandet.

Sedan var det efterfest i medicinska gillet lokal. Den skulle hålla på tills ölen tog slut. Det lär ju knappast ha stoppat någon.

En tidning skrev en mycket intressant sak: 

"Puhallus 90 är ett exempel på vad som kan åstadkommas genom kombinationen av kreativ galenskap och kärlek till hornmusik: en festival där man kan höra 32 olika arrangemang på Tiger Rag framförd av sex orkestrar. Det är kreativt kaos det".  

Det står tyvärr inget om att de ska ha spelat tigern tillsammans, men på den här tiden hade man ju fortfarande inblåsning till SOF och STORK med den. Så här finns ännu en möjlig koppling till den svenska studentorkesterkulturen.

 På det hela taget var det lyckat. Det hade varit ganska lite publik, men allt hade gått bra tack vare grundligplanering. Alla följande festivaler kom att ha ungefär samma form.

Från Teekkarttorvets notarkiv. Det här är samma arr som förr i tiden brukade skickas ut inför inblåset på SOF och STORK. Och samma gräsliga Hans Kolditz-arr. Det här har cirkulerat mellan svenska studentorkestrar i evigheters tid. Teekkaritorvets noter kommer dock troligen från en butik i Berlin.

Nästa Puhallus anordnades 1993 av Humpsvakar och Retuperän WBK i Esbo. Inga uppgifter om händelsen finsn nedtecknade. Teekkaritorvets historieredaktion spekulerar i att det kan ha brunnit någonstans.

Puhallus betyder blåsning - ordet har samma semantiska betydelse(r) i både finska och svenska - så vad passar bättre som symbol för festivalen än en blåslampa. Puhalluslampan har gått i stafett mellan värdorkestrarna sedan 1993. I källorna står att "folket från Esbo" hade med sig den och det är ju onekligen en typisk Humpsvakaridé. Och en bild säger ju mer än 9000 ord.

Den tredje Puhallus anordnades 1993 i Åbo av Axelbandet och Sohon Torwet. Budgeten hade blivit större. De besökande orkestrarna introducerades för en av stadens stolta traditioner som väckte stor uppskattning bland lokalbefolkningen då den utövades på en söndagseftermiddag. Från och med nu blev det Puhallus vartannat år, eftersom det gav mer tid att förbereda sig på.

Vi ska inte gå in på varenda Puhallus sedan dess eftersom festivalen visserligen vandrat mellan olika städer och fler orkestrar både har kommit till och fallit ifrån men trots allt oftast är sig lik. Därför ska jag gå in på min egen redogörelse för Puhallus 2019 i Åbo.

På fredagen gick jag egentligen bara runt i Åbo. På eftermiddagen hade jag hört att det skulle vara folk från Puhalluskommittén på Torvikoppi, som vi ju vet ligger i Osakuntasali vid Åbo Universitet. Först gick jag till fel hus. Sedan gick jag till rätt hus, men inte in utan runt det. Sedan förstod jag att jag skulle in genom dörren. Väl där hittade jag ingen, men som tur var dök det upp en trevlig Sohon Torwit som jag fick en pratstund med. Sedan kom det fler Sohon Torwiter som skulle rodda så jag fick komma in och titta på Torwikoppi. Sedan skulle alla iväg till Kåren.

 

På Kåren var det jordens drag! Eller kanske inte. Men det blev sen. Och det är alltid kul att hänga med Axelbandet.

 

I svenska termer kan Puhallus beskrivas som en blandning mellan STORK och BRUNK. Det är stadsspelningar på lördagen, men det är också spelningar på större scener. Och sittningar. Det var det det var dags för nu. 

En efter en droppade de inresta orkestrarna in. Jag hade skickat mail till allihop om att få intervjua någon som kunde berätta om orkesterns historia. Det var så där med svarsfrekvensen, men vissa var på direkt, andra närmade sig mig nu och var villiga att prata. Mest på var Humpsvakar. De kom precis innan bänkningen, och plötsligt blev jag omringad av ett stort gäng* som alla ville träffa författaren till studentorkesterhistoria. Obetalbart. 

*Du som sa "Professorn, jag läser din blogg!": jag tappade bort dig i vimlet sedan, men ville gärna tacka dig lite extra. Det är sådan uppmuntran som får mig att orka igenom så här stora projekt.

 

På sittningen fick man en goodiebag med framförallt tygmärket ni såg ovan och Sohon Torwets nyproducerade sångbok!

Bordsplaceringen var ordnad efter instrument så jag hamnade med ett gäng trombonister från Axelbandet och SOSSu. SOSSu-trombonisterna visade sig vara medlemmar av Tavastlands nation i helsingfors. Det är Uplands vännation, så vi hade något gemensamt. Det visade sig dessutom att de spelade i det som förr hette Tavastlands natiosn bleckorkester, så där hade jag riktig tur.

 

Som hemma på Brunk. Fast med andra orkestrar.

Sohon Torwet gav en mindre konsert och sen kom en av de stora grejerna på fredagskvällen, nämligen orkesterpresentationerna. Var och en av orkestrarna hade gjort en film som de lagt upp ett par dagar innan festivalen. Alla kan ses här:

 

Retuperän WBK

Sohon Torwet

Axelbandet

Humpsvakar

Teekkaritorvet

Puhkupillit

Torvikopla

Rytmihäiriköt

SOSSu 

  

Axelbandet avslutade sittningen med en konsert. Sedan var det efterfest i Torwikoppi.

ÖÖÖÖS!

På lördagen var det stadsspelningar ute i Åbo. Vissa bilder jag tog finns utspridda i orkesteravsnitten i den här artikeln. Eftersom Åbo är så likt Uppsala kändes det lite som att vara hemma. Klar STORK-känsla.

På lördagskvällen avslutades den offentliga delen av Puhallus med en stor konsert med alla orkestrar på Dominoteatern. Det var som gamla tiders Concerto Grosso på SOF och STORK. 

 

Konserten på Dominoteatern avslutades med att Axelbandet och Sohon Torwet spelade en låt tillsammans. Tyvärr kommer jag unte ihåg vilken det var.'

 

SOSSu visade mig hur man plankar på finska bussar och så åkte vi vidare till banketten på Kåren. Har man varit på en sittning vet man hur det fungerar, så här följer mest bilder.

Det fanns tid för ett besök på Proffan Kellari också. alal som har varit på Uppsalas fjortonde nation skulle känna igen sig.

Tubatämjarna är en avknoppning från Axelbandet och inledde banketten. Tiger Rag på fyra tubor är en upplevelse.

 

 

Retuperän WBKs slangchef undrade hur jag upplevde Puhallus:

Slangchefen: Is this your first time at Puhallus?

Jag: Yes.

Slangchefen: Is it very different from Sweden?

Jag: It's exactly the same.

 

 

I Puhallus ingår att ge en present till värdorkestern/värdorkestrarna. Som vi ser på Teekkaritorvets present är det här med skyltar en grej även i norra Finland. Den här ser dock misstänkt hemmagjord ut. Fusk.

När släppet var slut packade vi in oss i en buss och hamnade på en efterfest någonstans Åbos periferi. Trångt inomhus och roligast på parkeringen utanför gav den där äkta studentorkesterkänslan. Humpsvakar planerade att leta upp närmsta lekplats för ytterligare en efterfest, men helt plötsligt var det bäst att inte missa taxibilarna tillbaka till stan, så det blev efterfest i Torwikoppi istället.

 

 

Det var efterfest på någon typ av plats.

Presenter hör till Puhallus, som sagt. Jag vet inte vilka Axelbandet fick det här av, men det gick laget runt i alla fall. Smakade ungefär som det ser ut att smaka.

 

Söndagen började med sillfrukost på Kåren. själv var jag för lat för att ta mig dit men här har vi lite studnethistoria igen. Sillis är en sådan där tradition som varit folklig för länge sedan men nu förvaltas av studenter. Förr i tiden åt man nämligen frukost två gånger. Den första var liten och den åt man innan man började jobba tidigt på morgonen. Den andra kom senare, var betydligt kraftigare och innehöll ofta sill. I Sverige är traditionen på utdöende bland studenter - den förekommer dock på Lundakarnevalen - men i Finland anses den som viktig.

Sista dagen på Puhallus lämnades Puhalluslampan över till nästa värdorkester, Puhkupillit från Jyväskylä. Det kan ju bli förhinder för Puhallus 2021, men hoppas hoppas hoppas...

Jag lyckades i alla fall ta mig till eftermiddagsbastun på Osakuntasali. Där var det en efterfest till.

En bra festival avslutas med jam. Bastu gör ju bara det hela bättre.

Och så där går det till på Puhallus. Mycket är som i Sverige.

Därmed är det dags att bege sig till Finlands inland och träffa...

Puhkupillit

 

Puhkupillit har som synes en hel drös med märken men jag lyckades inte få tag på något eftersom ingen hade något på sig.

 


Jyväskyläs studenthistoria går tillbaka till 1863, när det första finskspråkiga lärarseminariet öppnade i staden. 1934 bytte seminariet namn till Pedagogiska Högskolan (Kasvatusopillinen korkeakoulu). 1952 -57 byggdes högskolan ut med flera fakulteter och 1966 slog den upp dörrarna som Jyväskylä Universitet. Universitetet drog till sig studenter långväga ifrån och växte snabbt. 

För Uppsalastudenter kan det vara intressant att veta att Jyväskylä är Alvar Aaltos hemstad. Hans byggnader syns överallt, bland annat universitetsbyggnaderna som han ritat. Vad man tycker om det beror väl på vilken nation man tillhör.

Liksom Uleåborgs Universitet växte Jyväskylä Universitet snabbt. Och unga universitet som växer snabbt har en tendens att suga åt sig studenttraditioner som svampar. Precis som i övriga Finland har alla Jyväskylästudenter overall. Bilderna här är från Valborg i mitten av 90-talet. Det är inte känt om killen med trombon i den övre bilden är med i Puhkupillit, men chansen finns ju. Notera att statyn i den nedre bilden har fått studentmössa.

Jyväskylä är ett kulturcentrum. Det påstås till och med att Jyväskylä är den finskspråkiga kulturens vagga. Där finns en hög aktivitet inom musiklivet, teater och bildkonst, och det förekommer flera årliga musikfestivaler. Festivalen Jyväskylä Sommar, grundad 1956, är Finlands äldsta kulturevenemang. Så naturligvis är också blåsmusiktraditionen stark här. 

Det dröjde dock till 1983 innan det bildades en orkester vid universitetet. Vid den tiden fanns det gott om spelande studenter som var ute efter spännande sammanhang att spela i.Vid 1980-talets början var nästan all finsk blåsmusik praktiskt orienterad. Repertoaren bestod av marscher, schlager, humpa och danslåtar. Det mesta arrangerades av orkestrarna själva, och så hade man gjort sedan de gamla blåsseptetternas tid. Så gjorde man i till exempel Jyväskylä Puhallinorkesteri, den kommunala orkestern. Samma sak gällde i det som var ambitiösa blåsmusikers andrahandsval, arbetarrörelsens blåsorkester, som vid den tiden dessutom var alldeles för röd för de flestas smak.

Istället ville studenterna ha en orkester där de kunde bestämma stilen själva. Ett 20-tal musiker samlades till det första repet. Trombonisten Harry Mäntynen, som pluggade till musiklärare, valdes till dirigent och Jukka Koski till ordförande.

Universitetet stöttade den nya orkestern. Rektorn - eller någon i liknande adminsitrativ befattning - var speciellt ivrig. Han hade väntat på att universitetet skulle få en egen blåsorkester i decennier. Man fick en replokal, ekonomiska bidrag, fri kopiering och universitetet köpte till och med ett antal instrument. Den ivrige mannen i universitetsledningen hade också ett namnförslag åt den nya orkestern - Puhkupillit.

Puhkupillit kommer av puhkpilliorkester, det estniska ordet för blåsorkester. Orkestern gillade namnet. Det är ingen som minns varför man fick ett estniskt namn, men jag har fått en möjlig förklaring:
Finnar tycker att estniska låter roligt för att det låter som något slags låtsasfinska. Man brukar skoja om att det går att tala estniska genom att bara förkorta lite ord här och där.

Puhkupillit fick tillgång till universitetets musikarkiv, där hela Finlands tryckta musikproduktion förvarades. Där fanns massor av musik, men allt låg i stora högar eftersom det inte fanns något system för att arkivera det. Harry Mäntynen ägnade mycket tid åt att gå igenom det. Där fanns allt från allt som spelats på Sibeliushallen till Viborgs statsarkiv från 20-talet. Harry plockade ut en del och det fick bli Puhkupillits första repertoar. Det blev mest traditionell septettmusik.

Inom kort skrev Harry en handfull egna kompositioner. De första var klassiska stycken, men sedan kom två låtar som skulle förändra det finska blåsmusiklandskapet för alltid. Det var Keltinmäki blues och Puhkupillit boogie. Att skriva en blues för blåsorkester var nästan helt otänkbart på den tiden, när blåsmusiken som sagt var mycket traditionell.

Men speciellt Keltinmäki blues slog an. Bröderna Jukka och Markku Viitasaari, som båda var med i Puhkupillit, började skriva liknande originalverk för Puhkupillit. De nya låtarna präglades av afroamerikanska stilar* och blev snart kärnan i en ny repertoar för amatör- och ungdomsorkestrar, när låtarna började publiceras och säljas hos musikförlag. Snart tog fler arrangörer efter. I mitten av 80-talet letade sig till och med inspirationen in i militärmusiken! Jukka Viitasaari är idag professionell kompositör, Markku Viitasaari är professionell dirigent.

*Här kommer vi in på termerna rytmimusikki och vihdemusikki, som ofta används i finska källor men verkar sakna någon egentlig svensk motsvarighet. Dock överlappar de varandra delvis. Rytmimusikki betyder rytmmusik och omfattar blues, jazz, soul, rock, world music, country, barnmusik och egentligen den mesta populärmusik. Vihdemusikki betyder underhållningsmusik och motsvarar det som kallas easy listening på engelska. Det är lättsamma arr av vilka populära låtar som helst, ofta framförda av en större orkester. Garvade studentmusiker känner till James last, en gigant inom genren.

Som så många finska blåsorkestrar har Puhkupillit inte någon egentlig uniform, utan uppträder i t-shirt. Färgen (gul eller svart) och utformningen av loggan har varierat under decennierna, men i övrigt har den hängt med sedan starten.

Keltinmäki blues fick sitt uruppförande under en gemensam konsert med Sohon Torwet 1986, först i Jyväskylä, sedan i Åbo. Efter konserten hade de fest med nakenbad i simhallen. Det var inte bara vattnet som gjorde att festen blev väldigt våt. Mötet med Sohon Torwet färgade av sig på Puhkupillits internkultur.

Puhkupillits nya stil påverkade på så sätt alla finska blåsorkestrar* och snart hade den traditionella septettrepertoaren ersatts av en orientering mot symfonisk blåsorkester med en tydlig afroamerikansk prägel  - eller just rytmimusikki. När 80-talet blev till 90-tal började den verkliga guldåldern i det finska blåsmusiklivet. Musikskolan stod på sin höjdpunkt och amatörblåsorkestrar blev allt skickligare. De letade efter sätt att vidga sina horisonter och tog till sig den symfoniska blåsmusiken. Samtidigt började en repertoar baserad på populärmusik leta sig in i speciellt ungdomsorkestrar.  

*Ni minns att även Axelbandet gick åt samma håll. Inspirationen kan ha kommit från finsk blåsmusik men man måste hålla i minnet att samma sak hände bland svenska studentorkestar. Storbandsmusik, speciellt rockigare sådan, var en i högsta grad internationell strömning på 80-talet, och Axelbandet gick snarare mot renodlat storband.även om de fortfarande hade tydlig tradjazzprägel. 

Militärorkestrar hotades vid den här tiden av upplösning, så de intog en aktiv roll i förändringen av blåsmusiken för att rättfärdiga sin existens. De ledde utvecklingen av sättning och repertoar i samarbete med musikutbildning och amatörmusiker. Värnpliktiga från militärorkerstrarna startade flera seriösa civila blåsorkestrar, som till exempel Helsingfors Symfoniska Blåsare. Det fanns flera organisationer för amatörmusiker, men under 90-talet intog SPOL (Soumen PuhallinOrkesteriLiiton = Finska BlåsOrkestereLiten) en ledande position och inledde samarbeten med andra organisationer. Detta ledde till finska mästerskapen i blåsmusik, som arrangerades första gången 1992. Puhkupillit har varit med flera gånger, placerat sig väl och som bäst kommit tvåa.

Faktum är att Puhkupillit har en speciell ställning även inom SPOL. Många gamla Puhkupiliter sitter i toppen för den och framför allt i redaktionen för medlemstidningen. Puhkupillit figurerar flitigt i den, speciellt i avdelningen för gamla minnen. De är med i varje nummer. 

Puhkupillit är den finska studentorkester som tar musiken på störst allvar. De hade redan börjat arbeta med Puhallus  2021 och spred såna här klistermärken överallt.

Puhkupillit ger ut en egen medlemstidning sedan 1988. Sohon Torwets Torwilehti är förebilden. Jukka Viitasaari var initiativtagare och förste redaktören för Puhkusika. Han hade varit redaktör för en tidning när han gick i gymnasiet och visste hur man gjorde. Han hade sett Torwilehti 1986 och insåg att Puhkupillit också måste ha en tidning. Men vad skulle den heta? Vid samma tid hade det varit fest för byggjobbare som hade utfört renoveringsarbeten vid universitetet. Puhkupillit fick de tämligen stora mängder varm öl som blivit över. De hade fest och drack upp den mitt på dagen. Då kom Jukka på vad tidningen skulle heta - Puhkusika! Det är en ordlek på både Puhkupillit och den klassiska humortidningen Pahkasika, som betyder vårtsvin.

Första numret av Puhkusika hade Star Trek-tema. Anledningen var att Jukka Viitasaari har varit ett stort Star Trek-fan sedan 1974, när finsk TV visade 13 avsnitt av originalserien. Han har också deltagit i brevkampanjer för att behålla serien på finsk TV, samt för att ta in de nyare serierna.

Puhkupillit var en av orkestrarna som grundade Puhallus. Redan från början stack de ut i samarbetet när [vad heter tidningen i Uleåborg] skrev att

"Puhkupillit är amatörproffs. Föreställningarna var polerade och distinkta. Solisten hade också gott om kraft i orkestern, så trots det exakta arrangemanget var det övergripande utseendet löst och avslappnat."

Utvecklingen från 90-talet fortsatte in på 00-talet, för Puhkupillit och finsk blåsmusik i allmänhet. Med tiden har musikutvecklingen stagnerat en del. Numera finns det så många kompositörer och arrangörer att deras verk finns i alla orkestrar, som därför tenderar att låta likadant. Nuförtiden har det dessutom kommit in massor av film- och musikalmusik i branschen, och Puhkupillit har gått samma väg. Deras repertoar på den stora konserten på Puhallus bestod uteslutande av sådant material. Dock skrev både Harry Mäntynen och Jukka Viitasaari varsitt originalstycke till 30-årsjubiléet, så i viss mån lever kompositörsandan kvar inom orkestern.

Jukka Viitasaari kallar Puhkupillit för den mest akademiska studentorkestern i Finland. Jag är beredd att hålla med. Puhkupillits historia leder oss dessutom vidare till Tammerfors och...


Torvikopla 

Det här är Torvikoplas gamla tygmärke som jag bytte till mig på SOF 2011. Torvikoplas dirigent lovade att skicka mig deras nya tygmärke. För man kan ju inte gå omkring med gamla märken.

Tammerfors (Tampere på finska) studenthistoria börjar egentligen i Helsingfors. Där öppnade Samhälleliga Högskolan redan 1925. 1956 kom högskolan överens med Tammerfors stad om en flytt dit. 1966 slog den upp portarna på nytt under namnet Tammerfors Universitet. Redan 1965 öppnades Tammerfors Tekniska Högskola som en filial till tekniska högskolan i Helsingfors. 2019 slogs universitetet och tekniska högskolan ihop till det nya Tammerfors universitet.

Teknologernas tidiga ankomst till Tammerfors gav upphov till en del märkliga traditioner. Man ville skapa en identifierbar studentkultur och placera sig och sitt nya lärosäte i framtida arbetsgivares blickfång. Redan 1966 kom teknologkåren på att man till valborgsfirandet skulle lacka statyn av finska jungfrun och döpa alla teknologer i Tammerfors ström. Redan veckan innan annonserades det för evenemanget och radio och TV bjöds in. Spektaklet fick enorm uppmärksamhet och satte Tammerfors på den studentikosa kartan. Och så har det fortsatt på samma sätt till idag. De som inte badar i strömmen har picknick och tittar på. Lite av ett sidospår, men det bidrar till att förklara varför studentkultur som overaller och tygmärken har spritt sig så långt österut. Det har helt enkelt kommit med teknologerna.

Hösten 1991 flyttade valthornisten Anu Pihl till från Jyväskylä till Tammerfors för att läsa till hornlärare på konservatoriet. I Jyväskylä hade hon spelat i Puhkupillit där hon för övrigt också träffade sin nuvarande make - vår vän Jukka Viitasaari. I Tammerfors fanns ingen orkester vid universitetet. Däremot fanns det 15-20 andra blåsorkestrar i staden, eftersom blåsmusiktraditionen är stark i Tammerfors. Det är även den politiska traditionen. Tammerfors har alltid varit rött, och det färgade av sig på orkestrarna. De var ganska strikt politiskt uppdelade, som till exempel arbetarrörelsens röda orkester till scouternas borgerliga musikkår. Den här uppdelningen har försvunnit idag, men fanns ännu kvar i början av 90-talet. Dessutom var alla orkestrarna traditionella - repertoaren bestod av marscher och gammal finsk dansmusik. Till råga på allt dominerades de av äldre medlemmar som satt på förstastämmorna, så nykomlingar fick ta andra- och tredjestämmor.

Anu träffade trumpetaren Hannu Arvio som också spelat i Puhkupillit och nu hade flyttat till Tammerfors. De ville ha en orkester för yngre människor, med avslappnad miljö och den modernare musikstil Puhkupillit utvecklat. Därför kläckte de idén om en studentorkester i Tammerfors och kallade till ett möte genom att sätta upp anslag på campus:

Låt hornen ljuda! I Helsingfors finns Retuperän WPK (sic!) - i Jyväskylä finns Puhkupillit - i Åbo finns Sohon Torwet - i Tammerfors finns inte sådan kultur. Vi vill ha en studentorkester i Tammerfors! Konstituerande möte i YO-huset, mötesrummet på andra våningen, onsdag 25.9 kl 19. Dagens Torvikopla fick originalaffischen av sina gamlingar på sitt 25-årsjubileum. Notera att den bara nämner finska orkestrar, något som illustrerar den kulturskillnad som finns inte bara mellan finnar och finlandssvensklar, utan också deras orkestrar. Detta speglas också i hur Torvikoplas dirigent reagerade när jag skulle intevjua honom. Det första han gjorde var att fråga "Vem är du? Vad vill du? Hur kom du hit?"  

Intresset blev stort. 20-30 studenter från alla fakulteter samt tekniska högskolan dök upp och sedan hade de helt enkelt en orkester. Universitetet ställde upp med replokal och tillgång till kopiator, eventuellt också bidrag i form av pengar. I gengäld skulle orkestern spela på universitetets evenemang (t ex valborg), men kopplingen mellan orkester och universitet var redan från början ganska lös.

Trots den lösa kopplingen var universitetet mycket nöjda med att ha fått en egen orkester. Speciellt en medlem av universitetsledningen var mycket angelägen om att grunda den. Precis som i Jyväskylä.

Anu Pihl blev den första dirigenten. Den första musiken hade man fått från Puhkupillit, i form av Jukka Viitasaaris verk och liknande modern musik. I övrigt letade man upp all modern lättare musik man kunde få tag på, ofta i form av tryckarr som Watermelon Man, och undvek medvetet marscher och annan traditionell blåsmusik. De första två åren var Torvikopla huvudsakligen en genomsnittlig symfonisk blåsorkester. Lyckligtvis fanns tenorsaxofonisten Ilppo Hiekannen i orkestern, och han hade en bakgrund inom soul, som ju var den tidens retromusiktrend. Han skrev egna kompositioner åt Torvikopla redan från början, vilket drev stilen mot soul, rock, blues och jazz. På det sättet hittade Torvikopla sin egen stil. Efter första året tog Hannu Arvio över som dirigent och då gick musiken mer åt storbandshållet.

Torvikopla betyder Hornligan. Förebilden för namnet är Björnligan, som heter Karhukopla på finska. Tubaisten Juha Miikolainen kläckte namnet.

Våren 1992 åkte Torvikopla till Jyväskylä för att hälsa på Puhkupillit. Första gången man var med på Puhallus var 1993 och sedan dess har man varit med varje gång. Torvikopla arrangerade Puhallus i Tammerfors första gången 1997. På det sättet skapade de många kontakter med andra orkestrar och musiker. Torvikoplas internkultur liknade den som fanns i Puhkupillit. Man hade rephelger som kunde bli rätt vilda.

Puhallus 1997 tog studentorkesterkulturen till Tammerfors. "Tammerforsarna fick testa sina örons uthållighet", skrev en av stadens tidningar. Torvikopla gick några tusen back. Men trots detta blev evenemanget en framgång. När Puhallus återvände till Tammerfors 2011 listades det som en av stadens stora musikhändelser bland en lång rad konserter med stora artister.

Menneinä vuosina lavalla on nähty showta ja opiskelijahuumorilla (sic) muun muassa pommiräjähdyksellä, puuhevosilla ja moottorisahoilla ryyditettynä

Torvikopla har aldrig haft någon egentlig uniform. På de tidiga konserterna hade de svarta kläder eller något mer snoffsigt. Det hände att de som ägde overaller bar dem vid spelningar på valborg och liknande. Snart skaffade sig orkestern svarta t-shirts med logga på, och så uppträder de oftast än idag.

[Bild: Torvikopla på Puhallus]

Anu Pihl flyttade tillbaka till Jyväskylä 1994 för att arbeta som musiklärare medan Hannu Arvio fortsatte som dirigent, och musiken gick mer åt storbandshållet. 1994 spelade man också in skivan Hiekkanen, med huvudsakligen Ilppo Hiekkanens musik.

Den utvecklingen har fortsatt tills idag. De flesta av Torvikoplas spelningar är privata spelningar för företag, inte minst på lillajulsfester. Det rör sig framförallt om rena partyspelningar. Dock har man kvar två eller tre spelningar av mer offentlig karaktär varje år, framförallt på valborgspicknicken. Musiken är fortfarande storbandsorienterad och de höga ambitionerna finns kvar. Nuförtiden kör man inga egna kompositioner, men anlitar ofta proffs för att arrangera låtar. På så sätt håller man sig till en nutida storbandsstil. Nytt i repertoaren är att man kör finska poplåtar som storbandsjazz. Det finns också kända rockband från Tammerfors vars låtar Torvikopla har swingat till.

Ett par gånger har Torvikopla skickat ambassadörer till SOF och STORK, men de har inte spelat. Den huvudsakliga kontakten med andra studentorkestrar har man via Puhallus. Det är då man ser vad de andra gör. Det råder ingen egentlig konkurrens, men det är bra att se hur musiken utvecklar sig bland studentorkestrarna.

Torvikoplas nya logga. Det borde gå att byta till sig det här märket om man träffar på dem.

I och med att Torvikopla huvudsakligen spelar för företag verkar de ha gått samma väg som Boston Promenade.


Polirytmi

Polirytmi kommer visserligen inte från Tammerfors utan från Esbo, men de får ända vara med här i början av 90-talet. Enligt deras hemsida bildades de 1991, enligt min enda andra källa (nedan) bildades de 1990. De är teknologer från Aalto-universitetet. Det är ytterst tveksamt om man kan kalla dem studentorkester, men de var i alla fall anmälda till STORK 2002 som ni kan se här nedan. Och det är praktiskt taget all information jag har hittat om dem, så jag lägger helt enkelt in hela Polirytmis presentation från STORK-tidningen 2002.

Sedan är jag långt ifrån säker på att de faktiskt uppträdde - jag har inget minne av det - men de var kanske lätta att missa. Avsaknad av uniformer och förekomsten av partyfunk gjorde att man inte var så sugen på att se dem. Polirytmi var också anmälda till SOF 2003.

Polyrytmi bildades när rock-, funk-, soul- och bluesstorband var som mest populära, så det är inte konstigt att de spelar sådan musik. Även Torvikopla och Boston Promenade gick ju den vägen. Det fanns dessutom inget sådant band i Esbos studentkretsar vid den tiden.

Polirytmi är en ganska stor förening som kan uppträda i form av många olika sättningar, från pianoduo till storband. Deras spelningar verkar mest vara företags- och eventspelningar. De har aldrig varit på Puhallus.

Men det har ...


Rytmihäiriköt

Rytmihäiriköt - Rytmbusarna - är inte bara Finlands östligaste studentorkester. De är världens östligaste studentorkester! "Vi är nästan från Ryssland", kommenterar de själva. Det stämmer, de kommer från Joensuu i Norra Karelen. Det är ungefär så långt österut man kommer i Finland.

Detta, mina vänner, är världens östligaste studentorkestermärke. Mina försök att byta till mig det var fruktlösa eftersom Rytmihäiriköt inte hade några med sig. De var slut! Men det fanns även en viss motvilja utöver det. "They're not Pokémon cards, you know" sade en av dem. Jag höll inte med.

Juensuu högskola grundades 1969 som del av expansionen av det finska högskolesystemet. 1984 fick man universitetsstatus och blev Joensuu universitet. Sedan 2010 utgör Joensuu universitet tillsammans med Kuopio universitet Östra Finlands universitet.

Tack vare universitetet är Joensuu en utpräglad studentstad och där finns också många musikfestivaler. Här finns både en traditionell blåsorkester, militärmusik och konservatoriets storband. Det dröjde dock till 1998 innan någon egentlig studentorkester bildades i Joensuu, och inspirationen kom västerifrån. Närmare bestämt från Tammerfors.

Timo-Teemu Passi flyttade till Joensuu som barn. Han började spela trumpet som tioåring och gick sedan med i Siikaistens blåsorkester, som hans pappa varit med och grundat. Efter ett par år blev det saxofon istället. Under militärtjänsten i Fredrikshamn var Passi med i militärmusikkåren, där han även upptäckte storbandsmusiken, eftersom regementet hade ett eget storband.

Efter militärtjänsten flyttade Passi till Tammerfors i början av 90-talet för att studera till skomakare. Väl där kom han i kontakt med Torvikopla* som då bara var ett par år gamla och fortfarande höll på att hitta sin stil. De var fortfarande en traditionell blåsorkester vid den tiden. Detta var Passis första bekantskap med en studentorkester, och där lärde han sig mycket om vad en blåsorkester gör och kan göra. Inte minst att vara med på Puhallus, där Torvikopla debuterade 1993. 

*I Finland finns en vida spridd myt om att Timo-Teemu Passi grundade Torvikopla, men som vi har sett stämmer det inte och han har själv dementerat det.


1995 flyttade Passi tillbaka till Joensuu med upplevelserna från Torvikopla militärmusiken i bagaget. I Joensuu fanns då Joensuus blåsorkester som var en traditionell blåsorkester samt konservatoriets storband, men ingen av dem hade en populärmusikalisk inriktning. Det var sådant Passi ville spela, speciellt rock. Han började spela i Joensuus blåsorkester och var kvar där i många år, med tiden även som hjälpdirigent. Dessutom drog han i ett mindre band han själv satt ihop. Det var i det sammanhanget idén till en ny orkester föddes. 1998 frågade Passi två studentkompisar om de ville vara med om han skulle grunda en orkester vid universitetet. Det ville de. De grundade Rytmihäiriköt efter bara en månad. 

 

Rytmihäiriköts märke var som sagt slut men det här från Puhallus 2017 lyckades jag lägga vantarna på. Både festival- och orkestermärkena kan ha varit en engångsgrej. Studenter i Joensuu har overall och byter märken med varandra, men Rytmihäiriköt sysslar inte med sådant. Tack vare Puhallus har kanske studentorkesterkulturen börjat smyga sig in där också.

Det fanns några viktiga grundidéer bakom Rytmihäiriköt. För det första blir det ofta så att när studenter flyttar till en ny stad glöms spelandet lätt bort. Passi ville grunda en orkester där tröskeln till att börja spela är låg och alla kan gå med oavsett kunskaper. På det sättet kan orkesterhobbyn fortsätta under studietiden.

Den andra orsaken var att Passi ville bredda musikkulturen i Joensuu, och han såg en stor efterfrågan på rock och annan populärmusik*. Det fanns ingen orkester som spelade sådan musik i staden.

Den tredje och viktigaste orsaken var att skapa en orkester där man fick spela bra musik, men framförallt ha kul tillsammans. Man ska bli glad av att spela och låtvalet spelade en stor roll i det. 


*Ni minns de finska termerna rytmimusikki och vihdemusikki som vi redan tagit upp. Rytmihäiriköts utveckling präglas av just sådan musik.


Rytmihäiriköt bildades i mars 1998. Grundandet hade föregåtts av diskussioner mellan musikerna och universitetets personal om replokaler och utrustning man kunde få låna av universitetet. Man fick även tillgång till universitetets notarkiv. På det konstituerande mötet 10 mars kom ett 20-tal intresserade musiker. På det första repet 23 mars närvarade 7 av dem. Den första låten man spelade var Proud Mary. Det lät väl inte alltför bra, men repet var i alla fall lyckat för till det andra kom det betydligt fler, och efter några månader hade man sin första spelning. 28 maj 1998 blev Rytmihäiriköt officiellt universitetets blåsorkester.

1999 åkte Rytmihäiriköt till Jyväskylä för att spela med Puhkupillit, och i oktober var man för första gången med på Puhallus. Redan vid den här tiden hade man 20-30 spelningar om året. 2003 anordnades Puhallus för första gången i Joensuu, men Rytmihäiriköt som värd.

Rytmihäiriköts utveckling under åren. Den innersta ringen anger året, den andra musikstilen, den tredje repdag och replokal på universitetet och den yttersta antalet spelningar. Sähköinen puhallunorkesteri = elektrisk blåsorkester; puhallinrockorkesteri = blåsrockorkester; suuntana big band = i riktning mot storband. Ur Passi (2018).

Rymihäiriköts stil och repertoar har bytt inriktning flera gånger sedan starten. De första åren var man vad som kallades "elektrisk blåsorkester" (sähköinen puhallinorkesteri). Det innebar att man hade elbas, elgitarr och keyboards i kompet. Runt 2003 förvandlades det istället till "blåsrockorkester" (puhallinrockorkesteri). Vid decennieskiftet inriktade man sig istället på att bli ett storband med rock och swing i repertoaren, för att vid mitten av 2010-talet få dagens inriktning. Det innebär att förebilderna heter sådant som Phil Collins, Tower of power, Stevie Wonder och James Brown. Om man vill ha en svensk motsvarighet låter Rytmihäiriköt ungefär som Östgöta Nationskapell. De är bara många fler.

Rytmihäiriköt har ingen annan uniform än en svart T-shirt med sin logga i orange tryck. Jämför med Puhkupillit. På torget i Åbo var det lite kallt så de flesta hade jackor över. Men kolla barresaxofonisten  längst till höger. Han är håller stilen.

Rytmihäiriköt identifierar sig inte längre som traditionell blåsorkester. Däremot identifierar de sig som studentorkester - opiskelijaorkesteri - i diverse sammanhang, vilket sannolikt beror på samhörigheten mellan Puhallusorkestrarna. "Det kan vara bra att hålla koll på vad de andra orkestrarna har för sig, särskilt Torvikopla" sa Timo-Teemu Passi i vår intervju, och medgav att det finns en lekfull rivalitet.

Rytmihäiriköts spelningar är vanligtvis för företag och event, och relativt få har med universitetet att göra. Den mest studentikosa traditionen de har är att gå i valborgsprocessionen och spela samba, samt spela på universitetets picknick på första maj.

Där ser vi hur studentorkesterkulturen har spritt sig österut. Vissa av de finska orkestrarna hade förmodligen bildats även om inte Puhallus fanns, men det är tack vare festivalen som idén med att spela tillsammans, byta märken och hälsa på varandra sprids. Studentorkesterkuilturen har inte bara spritt sig österut utan även norrut i form av...

 

VYVO

Vasa är med sina 68000 invånare Finlands fjortonde största stad och således en av landets mindre universitetsstäder, men väldigt mycket studentstad per capita. Här är nämligen var femte invånare student! I Vasa finns flera evenemang som lockar studenter från både när och fjärran. 

Vasa fick ta del av högskolesystemets expansion och decentralisering under 60-talet. Här bildades Svenska Handelshögskolan som filial till Svenska Handelshögskolan i Helsingfors 1968, och 1974 förlade Åbo Akademi sin pedagogiska fakultet här.  Under 80-talet öppnades i tur och ordning humanistisk, samhällsvetenskaplig, ekonomisk och teknisk utbildning under namnet Vasa Högskola, vilket 1991 blev Vasa Universitet.  Fler fakulteter har kommit till under 2000-talet, liksom en studentorkester.

VYVO - Vaasan Yliopiston ViihdeOrkesteri (Vasa Universitets UnderhållningsOrkester) - bildades år 2000. Hur detta gick till vet jag inte, men skolorkestertraditionen har alltid varit stark i Österbotten. Historiskt har stora delar av Axelbandet kommit därifrån, till exempel. Det är mycket sannolikt att VYVO bildades med andra studentorkestrar som inspirationskälla. De deltog nämligen i Puhallus 2001-2013, och att vara med där så tidigt som ett år efter bildandet tyder på att de kände till festivalen.

Det här är den enda bevarade bilden av VYVO i uniform. Från Puhallus 2003 i Joensuu. Lägg märke till mönstret: alla finska studentorkestrar med någon egentlig uniform har bildats i kuststäder.

 

Det sista VYVO har skrivit på sin hemsida (2014) är att de försökte bygga upp orkestern efter att många medlemmar tagit examen och flyttat från Vasa. Tydligen lyckades det inte.

Studentorkestrar bildade runt sekelskiftet hade alltid svårt att överleva, eftersom inflödet av nya musiker minskade och det studentikosa stod lågt i kurs. Intressant nog hade VYVO (enligt hemsidan) schemalagda repetitioner så sent som 2016, när tiderna blivit bättre. Så varför en studentorkester inte överlevt i en stad som Vasa är ett smärre mysterium. 

 

Mitt begränsade källunderlag tyder på att de flesta föreningar som finns där är studerande- eller ämnesföreningar som huvudsakligen sysslar med att knyta kontakter med varandra eller arbetslivet. De evenemang de ordnar tillsammans verkar vara relativt mainstream. Många nämner att det finns mycket mer kontakt mellan ämnesföreningar i Vasa än i andra städer, där det är mer fokus på den egna föreningen. Så en möjlig förklaring är att Vasa helt enkelt inte är tillräckligt konstigt för att en studentorkester ska kunna leva där. Studentorkestervärlden är kanske beroende av en viss excentricitet, sekterism och grinighet för att kunna utgöra en avgränsad reproducerbar kultur. Sådant är svårt att få till när studentpopulationen helt och fullt består av välanpassade och städade människor i overall.

Eller så var studentorkestertraditionen aldrig tillräckligt etablerad för att kunan äverleva. Välj vilket som är roligast.

VYVO spelar på VYY Café under studentkårens kulturvecka 2013. En annan av de få bilder jag på dem jag hittat.

Finlands studentorkestervärld är som vi har sett otroligt intressant. Den är både lik och olik den svenska. Den står med ena benet i en finsk blåsmusiktradition och den andra i en till stor del svensk studentikositet. Inbitna studentorkesterfans har naturligtvis märkt att det finns en orkester kvar att hälsa på, och för att nå det perfekta slutet på resan måste vi tillbaka till Helsingfors och träffa...


SOSSu

SOSSu har äran att vara världens just nu yngsta studentorkester.

En Savolax nation nämns redan 1653 i Åbo, men fanns inte kvar år 1800. 1833 tvångsdelades Viborgska nationen (då i Helsingfors) i två, den Viborgska och den Savo-Karelska. Savo-Karelska delades i sin tur 1905 upp i Savolax nation och Karelska nationen. Och så har det fortsatt.

Idén till SOSSu föddes redan hösten 2003 inom Savolax nations kör. Efter körrepen brukade ett gäng stanna kvar på nationen och dricka öl. Någon sa att det vore roligt att spela i en orkester också eftersom hon spelat fiol i skolan. Teppo "Seppo" Hakkarainen ingick också i gänget och läste musikpedagogik vid Sibeliusakademin. Han föreslog att de skulle bilda en egen orkester och spela något kul. I februari 2004 skulle Savolax nation fira sitt 99-årsjubileum och man tänkte att man skulle spela där. Man samlade ihop 7-8 personer från kören som spelade instrument.

Många i orkestern spelade stråkinstrument men ville spela något annat än vad stråkorkestrar spelar. De spelade ju bara "Mozart och Haydn och skit" som violinisten uttryckte det. De medlemmar som var musikpedagoger tänkte sig att man kunde spela humoristiskt, som blåsorkestrar gör. Redan på första spelningen innehöll repertoaren en egen version av Imperial March, en tango av Jorma Panula (känd kompositör och dirigent) och annan musik i en udda blandning. Så har det fortsatt. SOSSus musik innehåller allt från discohits till Sibelius Finlandia. Eftersom inspirationen kom från blåsorkestrar fortsatte man alltså till stor del på den tradition Harry Mäntynen och bröderna Viitasaari hade startat i Puhkupillit.

Savolax ligger i östra Finlands djupa skogar, där får man supa gratis humfaderifaderallanlej osv. men Savolax nation håller hus i Nya studenthuset (invigt 1910, det gamla finns kvar men används inte av studenter) i Helsingfors. Här finns även Sydfinska, Åbo, Sydvästfinska och Östra Finlands nationer samt studentkåren. 

Redan från början tog de sig namnet SOSSu. Seppo kommer från Savonlinna (Nyslott på svenska, en av de städer Per Brahe grundade) i Savolax och där fanns en kommunal orkester vid namn Savonlinnan Soitannollinen Seura, vilket betyder Savonlinnas Musicerande Sällskap. Det har en ålderdomlig klang på finska (man skulle inte säga soitannollinen idag) och det passar ju i studentikosa sammanhang. Nationsorkestern fick därför heta Savolaisen Osakunnan Soitannollinen Seura; alltså Savolax Nations Musicerande Sällskap. Av det kan man göra den roliga förkortningen SOSSu, som är slang för den finska socialmyndigheten på både finska och finlandssvenska. Jämför med Soc på rikssvenska.

På den första spelningen uppträdde SOSSu i sina studentoveraller, som ju som sagt alla studenter har i Finland - till och med på en så fin institution som Sibeliusakademin! Loggan snickrade Seppo ihop i Microsoft Word. Tanken är att det ska föreställa ådringen i trä och syfta på stråkinstrumenten, men det händer att folk ser två männinskor som vinkar. Det är en slump och helt oavsikligt. Loggan trycktes på tyg som man sydde fast någonstans på overallen.

Spelningen på 99-årsjubiléet blev mycket lyckad, och körens dirigent som spelade klarinett i SOSSu tyckte det var helt fanstastiskt. Det fanns en vilja att hålla igång orkestern, men ambitionerna var relativt låga och man repade inte regelbundet.

Sommaren 2004 hade Savolax nation sommarkryssning. En av gästerna var SOF-legendaren Micke Nyström, som tillhör Värmlands nation i Linköping. De är vännation med Savolax nation - vilket samtliga svenska Värmlands nation är. Micke bodde hemma hos Seppo och kvällen innan avresan satt de på balkongen och drack Jägermeister. Seppo berättade att nationen numera hade en egen orkester. Det skulle få oanade konsekvenser.

Micke var orkesteransvarig för SOF 2005 och hösten 2004 mailade han en inbjudan till SOSSu. Seppo visste inte vad som hade hänt. SOSSu var ju bara på skoj och egentligen avsedd för nationens jubileum. SOF hade inget hört talas om. Vad för sorts musik var det meningen att de skulle spela? De kände inte heller till några andra finska studentorkestrar. Men Seppo googlade på SOF och upptäckte Axelbandet och Humpsvakar som han tog kontakt med. "Ni måste vara med!" blev svaret, "Det är jättekul! Vi kan dela buss!".

Det här blev startskottet till att styra upp SOSSu till en riktig orkester. Man började repa varje vecka. Micke Nyström hade berättat om studentorkestrars uniformer, något som SOSSu heller aldrig hört talas om, men när de insåg att det kunde vara en rolig uniform började de fundera. Vad är billigt, finns i stor upplaga och olika storlekar? Seppo körde buss för Helsingfors lokaltrafik som just hade bytt namn och uniform. De gamla uniformerna var mörkblåa och hade mössa, byxor och allt. Kunde man få eller få köpa dem? Men tyvärr hade de officiella färger och skulle destrueras av den anledningen. Istället hittade man finska arméns uniformsjackor av utgången modell. De måste pyntas på något sätt för att göra uniformen till SOSSus egen. I en garderob på nationen fanns rosa tyg som blivit över från att kören hade sytt klänningar många år tidigare. Den smutsrosa nyansen var inte vacker (de har en annan idag) men det var vad som fanns. Det fick bli axelklaffar och andra detaljer på jackorna. SOSSu-loggan trycktes på ryggen.

Det finns ytterligare en faktor som drev SOSSus utveckling till en stabil orkester. Vid den här tiden hittade man under en städdag ett skåp fullt med gamla noter som hade tillhört en orkester som fanns på Savolax nation på 50-talet: den Savo-karelska salongsorkestern. Denna spelade bara klassiskt och inget lättsammare. Notskåpet innehöll hundratals stycken för olika sättningar och visa av dem verkade vara värdefulla. Där fanns originalmanuskript från berömda finska kompositörer och även ett stycke som var skrivet direkt för orkestern. Skåpet finns nu i Savolax nations notbibliotek.    

SOSSus andra spelning någonsin blev Savolax nations 100-årsjubileum i februari 2005. Då spelade de i Helsingfors universitets aula. Det var stort. Nästa spelning efter det blev SOF.

Såhär presenterade sig SOSSu inför SOF 2005. Lite trevande, men studentikositeten finns där.

 

Nyfikenheten bland de etablerade studentorkestrarna var stor när SOSSu kom på tal. En nybildad orkester! Det var dock ingen som hade någon aning om vad man kunde förvänta sig av en ny orkester vid den tiden, och hoppfullhet blandades med ett litet mått av skepsis. Man måste hålla i minnet att 00-talet var en fruktansvärd nedgångstid för studentorkestervärlden. 2005 var orkesterdöden ett accepterat faktum och fler och fler orkestrar dog ut varje år. STORK befann sig i limbo - 2004 hade den ersatts med SORK - och ingen visste om det någonsin skulle bli en festival i Uppsala igen. Studentikositet var inte uppskattat bland vanliga studenter och det hände att även orkestrar tog avstånd från sådant. Inom Riks-SMASK fanns i början av 00-talet fanns fortfarande en tanke om att få till fler internationella möten mellan studentorkestrar. Men när man tog in orkestrar från andra länder hände det inte sällan att det rörde sig om ganska trista storband som gärna hade höga musikaliska ambitioner men inte brydde sig om viktiga saker som uniformer och showande.

Allt löste sig till det bästa. SOSSu gjorde succé. De gjorde allt rätt, med rolig musik och uniformer. Studentorkestervärlden tog till sig SOSSu från första början. De första åren återkom de till festivalen sporadiskt, men idag är det svårt att tänka sig en festival utan SOSSu.

I samband med inbjudan till SOF fick SOSSu också erbjudande om att köpa medaljer. Ingen förstod varför de skulle ha det. Men det stod snart klart att medaljer skulle passa utmärkt till arméjackorna. Det har faktiskt delats ut medaljer då och då i Helsingfors studentvärld, men det är sällsynt förekommande. SOSSus medaljtradition kommer helt och hållet från Sverige, men den har vuxit med tiden och idag delar orkestern ut egna medaljer. När Savolax nation firade sitt 110-årsjubileum 2015 var Seppo bland de ansvariga. Han kom då med idén att dela ut jubileumsmedaljer till alla närvarande och så blev det.

SOSSus egna tygmärken kom till ca 2009. Innan dess hade de tryckt upp loggan med strykjärnstryck på rosa tygbitar. Tygmärkestraditionen var ju känd i Helsingfors sedan tidigare.

På SOF 2013 hade SOSSu hunnit bli en rutinerad studentorkester. Basisten som nämns blev faktiskt mer än byxlös. Han ombads vicka med Axelbandet på SOF 2007 eftersom deras basist var sjuk. Detta utspelades på den tiden då Axelbandet fortfarande körde med nakenspelningar. I "You can keep your hat on" tog alla som inte redan gjort det av sig kläderna. Även basisten. Han hann inte få på dem igen innan SOSSu gick på precis efter.

 

SOSSu har vuxit rejält sedan de startade med 7-8 medlemmar. Det var meningen att de skulle vara Savolax nations nationsorkester, vilket de fortfarande är, men nu rekryterar de medlemmar från alla nationer. Savolax tycker att det är ok så länge mer än hälften av orkesterns medlemmar också är med i nationen.

På hemmaplan kör SOSSu mest spelningar för nationen men det händer att de spelar offentligt också. Spelningarna på nationen är på baler och ibland jubiléer nationen har. De spelar också där på 6 december. Enstaka spelningar på stan förekommer, samt på kulturfestivaler. På valborg spelar de på den egna nationen men beger sig sedan till Kaisaniemi för att träffa Humpsvakar och Retuperän WBK.

I takt med att man växte ökade också kontakten med andra studentorkestrar. Det föll sig mest naturligt att etablera kontakt med Humpsvakar, eftersom de fanns närmast. SOSSu bestod mest av tjejer och Humpsvakar mest av killar, så det fanns ett annat intresse också. Man har mindre kontakt med andra finska orkestrar. I början skickade man också brev till LiTHe Blås, oftast skrivna på udda material som tårtpapper och toapapper. Innehållet i breven var knapphändigt och kunde vara formulerat som till exempel "plipp plopp tvättmaskin".

2011 hade SOSSu  hunnit etablera sig ordentligt i studentorkestervärlden. Man var en återkommande och uppskattad gäst på festivalerna i Sverige. Då måste man ju vara med på den finska festivalen också. Man bjöd mer eller mindre in sig själva till Puhallus 2011 i Tammerfors. Det uppstod en diskussion bland Puhallusorkestrarna om huruivida SOSSu skulle få vara med. De hade ju stråkar och var ingen renodlad symfonisk blåsorkester som de finska orkestrarna eller traditionell studentorkester som de finlandssvenska. Axelbandet och Humpsvakar insisterade på att SOSSu skulle få vara med för att de var så roliga. Och då spelar det ingen roll om man har strängisntrument eller inte.

Första gången SOSSu var med på Puhallus var 2011 i Tammerfors.

Och det var tur att de fick vara med eftersom Puhallus började tunnas ut. Av vad som tolkats som ekonomiska skäl var varken Axelbandet, Humpsvakar eller VYVO med den gången. Men SOSSu har varit med varenda gång sedan dess.

Ytterligare ett viktigt steg i SOSSus historia togs 2011. Då skaffade de sig Finlands andra studentbalett någonsin, som med tiden kom att heta...


KELA
 
Riikka "Kultis" Ruuth var medlem i Savolax nation och hängde där i stort sett jämt. Hon hade dansat balett sedan 6 års ålder och provat på många andra dansstilar, men det fanns ingen dansrelaterad aktivitet på nationen. Våren 2011 frågade en av medlemmarna i SOSSu som Kultis kände om hon hade lust att starta en balett till orkestern. "OK", sa Kultis som trodde att det var ett skämt. Det var det inte. SOSSu hade sett de svenska baletterna och ville ha en egen. De visste att Kultis dansade.

Kultis samlade ihop fem kompisar från nationen och så satte de igång. Alla hade inte danserfarenhet, men de fick ihop några enkla koreografier som byggde på Kultis idéer. De målade t-shirts att ha som uniform och en flagga som det stod SOSSu Ballet på. Första uppträdandet var på SOSSus vårkonsert på nationen. Konserten hade latinotema så en av danserna var en salsakoreografi. Arbetet med baletten hade gått snabbt och anmälningstiden för SOF hade gått ut så baletten följde inte med till Linköping, men 2012 var de med på STORK.

Längst fram syns Kultis i den t-shirt som var KELAs första uniform och scenkläder. Notera stavningen av Ballet. Avsikten är att det ska vara svenska, men som Kultis själv har sagt "vi finnar är ju inte så bra på svenska så vi skriver lite som vi vill. Det blev snyggast så här." Idag känner man igen KELA på att de har rosa tyll längs den nedre kanten på jackan.

 

Från början hette baletten bara SOSSu Ballet. Eftersom SOSSu som sagt är slang för socialtjänsten fick baletten efter ett par år heta KELA, vilket vanligen är förkortning för Kansaneläkelaitos; Folkpensionsanstalten (FPA). Det är KELA som betalar ut studiemedlen i Finland, liksom de flesta socialstöd. Namnen hör alltså ihop. Det finska ord SOSSu använder om sin balett är tanssiryhmä (dansgrupp) vilket också Rumpskakar kallar sig i finska sammanhang.

I början hade baletten inga regelbundna rep utan övade ett par gånger inför varje spelning de skulle vara med på, vilket inte var alla. Baletten frågade SOSSu vilka låtar de ville ha dans på. Ibland var det tre och ibland var det ingen, så det var inte så många uppträdanden på det hela taget, och det var kanska mycket kaos. När SOSSu bestämde sig för att spela på 10-1-festivalen bestämde de sig för att rekrytera fler dansare. Många av de nya var nyare medlemmar av nationen som hade dansat förr och ville fortsätta under studietiden, sedan kompiosar till dem och folk från andra nationer som Kultis kände, vars nationer inte hade någonting som liknade SOSSu. Det hände till och med att folk från andra nationer dök upp helt frivilligt av den anledningen. Baletten växte lite grann.

KELA på Puhallus 2019. Varje dans utförs oftast av ganska få dansare även om baletten kan vara större. Man brukar hålla sig till 4-5 danser per festival.

 

Detta innebar också att KELAs verksamhet stabiliserades. Numera är det standard att KELA är med på alla SOSSus uppträdanden. Det händer även att de dansar utan orkester, speciellt när de ska rekrytera fuksar på nationen. Det har aldrig funnits några stora rekryteringskampanjer, men KELA är populärt bland hobbydansare i Helsingfors, som inte har så många andra alternativ. Spex är ett sådant alternativ, men man har mer inflytande i KELA. Nivån är hyfsat låg och det är lätt att vara med. Och det är inte på så blodigt allvar.

SOSSu förkroppsligar på sätt och vis den finska studentorkestervärlden genom sitt sätt att blanda finskt och svenskt studentkulturellt inflytande. De har sina rötter i en finsktalande nation och har tagit sin musikaliska stil från en finsk symfonisk blåsmusiktradition. Men de har fått uniformer, medaljer, märken, ballett och andra utmärkande drag från den svenska studentorkesterkulturen. Och de guidades in i den av de finlandssvenska studentorkestrarna. Baletten är också något typiskt svenskt. Det var också Axelbandet och Humpsvakar som insisterade på att SOSSu skulle få vara med på Puhallus, så där sluts cirkeln.

På SOSSus första skiva kan man se ett av de första tygmärkena. Notera den något ojämna klippta kanten. Ett fint exempel på det entusiastiska sätt SOSSu närmade sig studentorkestervärlden.

 

 

 

Slutsatser:

Jag åkte till Finland för att undersöka landets studentorkesterkultur. I själva verket finns det två. Axelbandet och Humpsvakar utgör de aboensiska respektive esboensiska grenarna av den svenska (eller det svenska språkområdets) studentorkesterkulturen. De har också ett gemensamt ursprung. På ett annat sätt har de mer gemensamt med sina svenska närmsta kontakter (Axelbandet - PQ; Humpsvakar - Alliancen) än med varandra. På ett tredje sätt är de motorn i alla studentorkesterkontakter mellan Sverige och Finland, i synnerhet svenskfinland. Sverige och Svenskfinland är olika kulturer trots att vi talar samma språk, så man kan prata om en särskild finlandssvensk studentorkesterkultur. Det är tack vare Axelbandet och Humpsvakar som Finland har en större, någorlunda sammanhållen studentorkesterkultur eftersom de har spritt idén om att studentorkestrar ska ha kontakt med varandra. Här finns liksom i Sverige också en djupt rotad tanke på att orkestrarna representerar sin moderorganisation (kår, nation, lärosäte etc.), vilket uttrycks i form av uniformer, medaljer och märken.

 

Den finska studentorkesterkulturen har ett annat ursprung. Den är starkare rotad i den finska blåsmusiktraditionen än i studentikositet. De finska orkestrarna har oftast börjat med septettmusik och sedan utvecklats till symfoniska blåsorkestrar. Musiken tas på större allvar även om den kan vara humoristisk. Uniformer, medaljer och märken är inte lika utbrett*, vilket förmodligen hänger ihop med att kopplingen till lärosäten och andra studentorganisationer är mycket lös. Till stor del har även de här orkestrarna inspirerats av varandra. Sohon Torwet och Puhkupillit hade tidigt gemensamma aktiviteter. Torvikopla härstammar från Puhkupillit och Rytmihäriköt i sin tur från Torvikopla. Större delen av detta nätverk är av yngre datum än Puhallus, och sannolikt har tanken på att ha egna studentorkestrar vid yngre lärosäten delvis spritts via festivalen.

 

*Uniformer förekommer i de orkestrar som hör hemma i kuststäder. De i inlandet har det inte. Om man vill vara elak kan man ju säga att det är samma mönster som per Brahe observerade på sin tid. Men det kanske man inte ska.

Förutsättningarna för båda kulturernas existens är samma som i Sverige: Efterkrigstiden såg en stor expansion av högskolesystemet, ett stort inflöde av blåsmusiker (först från tradjazz, sedan från musikskolan) och en massiv studentikos renässans (först efter andra världskriget, sedan som motreaktion på studentvänstern).

 

Gränsen mellan finlandssvensk/svensk och finsk studentorkesterkultur är emellertid inte knivskarp. Vi har sett en del exempel på att svensk studentorkesterkultur vandrar österut. En av de intressantaste upptäckterna från studien är själva kontaktskiktet mellan svenskt och finskt:

Retuperän WBK är äldre än den egentliga studentorkesterkulturen (dvs allt efter 1950) men har också bildats i en tid när en våg av svensk studentkultur kom till Helsingfors. Orkestern var från början studentikost karnevalistisk. De har haft tidig kontakt med Alliancen och Humpsvakar och därmed tidig kontakt med den större studentorkestervärlden. Även om de aldrig är med på SOF och STORK är de del av den större studentorkestervärlden.

SOSSu uppstod inom Savolax nation och tog inspiration från den symfoniska blåsorkestertraditionen. Sedan blev de indragna i den svenska studentorkesterkulturen och tog till sig dess uttryck. Idag deltar de alltid på SOF och STORK, har ett gott förhållande till framförallt Humpsvakar, och är i allra högsta grad del av den större studentorkestervärlden.

Teekkaritorvet är på väg in i den svenska studentorkesterkulturen i och med sitt deltagande på SOF.  De var bland inititaivtagarna till Puhallus och ordnade den första. Anledningen verkar vara utåtriktning och nyfikenhet. Det ska bli spännande att se hur de gör när det går att resa runt i världen igen.

I april 2020 hade jag planerat att styra färden västerut. Det finns en studentorkesterfestival i Norge också. Pandemin slog de planerna i spillror, men ni vet vad ni kan se fram emot i nästa del av den här serien. Det finns en del uppenbara svårigheter med att göra researcharbetet, så nästa artikel kommer  handla om något helt annat.

Tack till:

Ett jättetack till Carita och Olli 'Unsci' Lagerspetz, mina vänner, värdar, guider och tolkar i Åbo. Axelbandetgamyhler och numera också med i Wijkmanska Blecket. Arbetet med den här artikeln hade aldrig gått så smidigt utan er!

Ännu ett jättetack till Ella "Rosé" Kaariniemi för oändliga översättningar från finska. Det finns så mycket viktigt jag aldrig hade fått reda på utan dig!

- Mikaela 'Alko' Wissing för idén om att jag skulle åka på Puhallus till att börja med.

- Caro 'Afro' Lassheikki som ständigt har fått svara på frågor om teknologkulturen i Esbo och har skickat bilder, artiklar och allt möjligt.

- Carita Lagerspetz som har grävt fram uppgifter om Loftets öde och mycket annat. 

- Olli 'Unsci' Lagerspetz som lät mig gräva igenom hela hans arkiv. Till och med familjealbumet.

- Puhalluskommittén, som sa att "det är bara att komma hit".

 

- Axelbandet, som lät mig anmäla mig med dem.

 

- Humpsvakar, som tyckte att "vi måste ge honom allt han vill ha". "Allt" innefattade något som annars bara medlemmar av orkestern får. Bland det finaste jag någonsin har fått.

 

 

Källor:


Intervjuer:

Teppo "Seppo" Hakkarainen (SOSSu)

Elis "Woody" Henell (Axelbandet)

Antti Karvonen (Torvikopla)

Carita Lagerspetz (Axelbandet)

Olli "Unsci" Lagerspetz (Axelbandet)

Caro "Afro" Lassheikki (Humpsvakar/Rumpskakar)

Ludvig (SOSSu/Tavastlands nations orkester)

 

Otto "Gillette" Lönnbäck (Humpsvakar)

Harry Mäntynen (Puhkupillit)

Heikki Niemi (Teekkaritorvet)

Tatu Palo (Teekkaritorvet)

Timo-Teemu Passi (Rytmihäiriköt)

Anu Pihl (Torvikopla)

Riika "Kultis" Ruuth (SOSSu/KELA) 

Linus "Lambo" Sundström (Humpsvakar)

Aino Urtran (Sohon Torwet) (Sorry if i spelled your name wrong. It was kinda hard to hear.)

Suvituulia "Elektra" Valta (SOSSu)

Jukka Viitasaari (Puhkupillit)

Mats Öhman (SMusK/SMASK/Riks-SMASK)



Källor:

Aminoff-Winberg, Johanna. 1994. Kårliv under 75 år. Åbo akademis studentkår 1919-1994. Utgiven av Åbo Akademis Studentkår.

Andersson, Greger. Red. 1998. Musik i Norden. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie nr 85. Föreningen Nordens årsbok 1998. 

Andersson, Maja-Stina. 2015. Tio saker du inte visste om den finländska studentmössan.  Hufvudstadsbladet 2015-04-29.

[Anonym författare] Turun Yliopisto - the University of Turku. 1963.

Axelstugan på Kemistklubbens hemsida.

bostonpromenade.com

BudWeiser, Pusse Phjånk, Yucca N. A. Palm. 1998. Alliancen, ett kapitel i Humpsvakars historia. I Balliografi - Chalmersbaletten 35 Allianceorchestret 50. Red. Johan Angenete, Mia Olsson, Niklas Rystedt, Katarina Svensson. Göteborg. 

Dahlström, Fabian. 1976. Musikliv i Hangö 1874-1914. Acta Musica. Källskrifter och studier utgivna av Musikvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. 12.

Engblom, Rainer. 1997. Axelbandet 40 år 1957-1997. Åbo.

Fröman, Fanny. 2015. Fodren Fredriksson glömde. Hufvudstadsbladet 2015-04-30.

Förare, Jonas. 1991. Wijkmanska Blecket - ett orkesterporträtt. Särtryck ur Uplands Nations Årsskrift. Uppsala. 

Gaarder, Jostein. 1991. Sofies värld. Rabén & Sjögren. Stockholm.

Gadd, Olof. 1986. De nordiska studentmössorna. I Kulturen 1986. Red Anders W. Mårtensson och Britta Hammar. Lund.

Gulnäbb på sprakinstitutet.fi. 

 

Heikkinen, Olli. 2015. Setsikon synty - vaihtoehtoinen tarina, osa 1. I Puhallinorkesteri - Suomen Puhallinorkesteriliiton Jäsenlehti Talvi 2015. 

 

Heikkinen, Olli. 2016. Setsikon synty - vaihtoehtoinen tarina, osa 2. I Puhallinorkesteri - Suomen Puhallinorkesteriliiton Jäsenlehti Kesä 2016. 

Holmlund, Sofia. 2015. Han skrev urklassikern Minne. Hufvudstadsbladet 18 juni 2015. Helsingfors.

Jaakkola, Ronnie, 1989. Blåsmusiken i Åbo 1880-1915. En historik över 2:dra skarpskyttebataljons musikkår samt ett jämförande studium av blåsmusikrepertoaren från samma tid. Pro graduavhandling i musikvetenskap 1989. Meddelanden från Musikvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. 8.

Jäppinen, Jussi. 1996. Jyväskylän seutu. Kopijyvä oy. Jyväskylä.

Klinge, Matti. 1996. Finlands historia 3. Kejsartiden. Schildts Förlags Ab. Esbo. 

Klinge, Matti & Kolbe, Laura. 2006. Helsingfors - Östersjöns dotter. En kort biografi. Helsingfors Förlagsaktiebolag Otava.

Klinge, Matti. 1988. Helsingfors universitet 1640-1990. Del I.

Klinge, Matti. 1989. Helsingfors universitet 1640-1990.  Del II. Kejserliga Alexanders-universitetet 1808-1917. Otava förlag. Helsingfors.

Klinge, Matti. 1991. Helsingfors universitet 1640-1990. Del III.  

Kotschack, Jan. 2009. Stick iväg, Jack! Historien om Radio Nord, en älskad och oönskad station, och om ett annat Sverige. Premium Publishing.

Kvist Dahlstedt, Barbro. 2001. Suomis sång. Kollektiva identiteter i den finska studentsången 1819 - 1917. Studentsången i Norden - Del 4. Publications from the Department of Musicology, Göteborg University, No 65, 2001. Göteborgs Universitet.

Kårsinet. Åbo Akademis studentkårs jubileumstidskrift. Nummer 2/2019.

Lagerspetz, Carita. 1995. Musikerprivilegier i Åbo på 1800-talet. Pro gradu-avhandling i musikvetenskap 1995. Meddelanden från Musikvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. 12.

Laitinen, Kari. 2015. A shape of Finns to come. A quarter century or so of new Finnish wind band music. Wasbe World December 2015. 

Lindqvist, Herman. 2013. När Finland var Sverige. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.

Lundqvist, Leo. et. al. Red. 2014. Traditon. Handbok mot bättre vetande. Andra retuscherade uppkastet. Utgiven av Humpsvakar.

Meinander, Henrik. 2006. Finlands historia. Linjer strukturer vändpunkter. Söderströms/Atlantis.  

Meinander, Henrik. 1999. Finlands historia 4. Självständighetstiden.
Schildts Förlags Ab. Esbo.

Metso, Tiina. 2014. Teekkarihaalareiden synty.

Niemi, Heikki; Niemi, Juha-Heikki & Salmu, Sami. 2013. Turaus. Yli kaksikymmentä vuotta Puhallusta, 1990-2011. Uleåborg.

Nordström, W. E. 1968. Academia Aboensis Rediviva 1918-1968. Ekenäs Tryckeri Aktiebolags Förlag 1968. Åbo.

Passi, Timo-Teemu. 2018. Rytmihäiriköt - Orkesterin historiikki ja näkökulma orkesterin johtamiseen. Kasvatustieteen syventävien opintojen tutkielma. Kasvatustiede. Filosofinen tiedekunta. Itä-Soumen yliopisto. Helmikuu 2018.

polirytmi.fi

Raiti, Raivo A. Red. 2013. Retuperän WBK - 80 vuotta retusointa. Matrikel 1933-2013. Uudemmasta ranskalaisesta torwimusiikista. Esbo.

Runeberg, Johan Ludvig. 1848-1860. Fänrik ståls sägner. I Runebergs skrifter i urval. 1929. Red. Bernhard Risberg. Saxon och Lindströms förlag. Stockholm.

SAOB. Studentikos.

Saitela, Mikko. 2010. "Melko onnelinnen puhallinorkesteri" - Tapaustutkimus Jyväskylän yliopiston puhallinorkesterista. Pro gradu-tutkielma Musiikin laitos Musiikikivasvatos 6.7.2010 Jyväskylän yliopisto. Jyväskylä.

Scharp, Dag W. 1968. Chalma Mater II. 1864-1903. Stiftelsen Chalma Mater. Göteborg.

Scharp, Dag W. 1969. Chalma Mater III. 1904-1926. Stiftelsen Chalma Mater. Göteborg.

Scharp, Dag W. 1970. Chalma Mater IV. 1926-1949. Stiftelsen Chalma Mater. Göteborg.

Scharp, Dag W. 1971. Chalma Mater V. 1950-1970. Stiftelsen Chalma Mater. Göteborg.

Scharp, Dag W. 1997. Chalma Mater VI. 1970-1996. Stiftelsen Chalma Mater. Göteborg. 

Somerkoski, Pirjo & Nurmi, Matti. 1982. The University of Turku. Åbo Universitet.  

SOF-tidningen 1986
SOF-tidningen 2003
SOF-tidningen 2005
SOF-tidningen 2013

STORK-tidningen 1983
STORK-tidningen 1985
STORK-tidningen 1990
STORK-tidningen 1996
STORK-tidningen 1998

STORK-tidningen 2002

STORK-tidningen 2008

Stolpe, Åsa. Red. 1999. Österbotten Österbotten. Förlagsaktiebolaget Scriptum. Vasa.

Svahnström, Sonja & Marander-Eklund, Lena, red. 1994. O, gamla klang- och jubeltid. Aboensiska studentminnen. Festskrift med anledning av Åbo akademis studentkårs 75-års jubileum. Åbo.

Svenstam, Åke. 2017. Bleckhornen 1956 - 66. I Academimusiccorpset Bleckhornen 60 år. Red. Hans Pedersen Dambo. Lund.

Sund, Lars. 1983. Vinterhamn. Söderströms & C:O Förlags AB. Ekenäs.

Teekkarihistoriaa på teekkarit.fi.

 

Teknologföreningen  i Uppslagsverket Finland 

Topelius, Zacharias. 1880. Vinterqvällar.

Universitetslagen på finlex.fi   

Wanloo, Johan. 2004. Den skitstora Johan Wanloo-boken. Optimal Press. Göteborg.

Vourela, Jari-Pekka. 1984. Fifty years of Finnish Jazz Writing in the Rytmi Magazine. I Jazz: Historie, Samtid, metoder. Rapport fra den 2. konference om nordisk jazzforskning 26.-29. april 1984 i København. Arkiv for dansk Jazzhistorie Musikvidensskabeligt Institut Københavns Universitet 1985. Red Erik Wiedemann. Köpenhamn.

En sista rolig sak som jag inte lyckades passa in någon annanstans. Ni minns de där sjuksköterskestudenterna jag hade en bild på innan? Jag bytte till mig det här märket av dem. Vid översättning visade det sig vara en instruktion för hur man avkalkar glas! Webbadressen längst upp går till Martharörelsen, en mycket seriös organisation för husmödrar som bildades 1899 för att motverka förryskningspolitiken. Det är också deras "M" på sidorna av cirkeln. S-kedjans logga längst ner tillhör Turun osuuskauppa, Finlands äldsta registrerade handelskedja, vilket enligt en säker källa tyder på att det här inte är något skämt. Så varför finns den här informationen på ett tygmärke?