Leta i den här bloggen

lördag 6 maj 2017

Sveriges enda renodlat nazistiska storband

Storband är tråkigt. Studentorkesterfestival är roligt. Ibland blir det för roligt för vissa. 




Attraktionsorkestern är en av Norrlands nations två studentorkestrar. Den andra heter Phontrattarne och gick ur Riks-SMASK 1977, eftersom de ville föra ut sin show till en större publik. Många av medlemmarna hade då varit med i 10-15 år, och eftersom ett storband med fast sättning* inte hade plats för nya medlemmar om ingen av de gamla slutar fick spelsugna norrlänningar helt enkelt sitta och titta på under repen. I februari 1978 inledde Phontrattarne en annonskampanj för att samla ihop landsmän som spelade. En oktoberdag samma år samlades en skog av tvärflöjter, tre pianister, två trummisar och andra som totalt uppgick till cirka trettio personer i Norrlands teater. Gänget spelade "Racing" tillsammans. Enligt ett öronvittne lät det hemskt.


*En fast storbandssättning består av två altsaxar, två tenorsaxar, en barresax, fyra trumpeter, fyra tromboner samt gitarr, bas, piano och trummor i kompet. Detta konsoliderades under 40-talet i och med att man skrev och sålde arr för den sättningen.

Repetitionerna började under namnet "A Mozart & The Wolfgang", vilket snart byttes ut mot det smidigare Attraktionsorkestern. Musiken bestod av swingarrangemang från Phontrattarnes arkiv, vilket ledde till att de snart blev ett renodlat storband.

Det här är ett lysande exempel på en tudelning av studentorkesterkulturen som började ta form under 70-talet. Vid den här tiden hade storbandsjazzen åter börjat bli populär och bli kvitt sin töntstämpel från efterkrigstiden. Det innebar att studentorkestrar började bildas som renodlade storband eller till och med byta inriktning åt det hållet. Det var något nytt i den fortfarande tradjazz- gammelschlager- och marschdominerade studentorkestervärlden. Storbanden under 70-talet var renodlade jazzband, medan fokus hamnade mer på rock under 80-talet och soul samt disco under 90- och 2000-talet. Det fanns nu även ett forum för landsomfattande diskussion, i form av Riks-SMASK som hade bildats 1972. Traditionalisterna i RS yrkade på att storbanden inte skulle väljas in i organisationen. "En studentorkester ska kunna ställa sig och spela när som helst och var som helst", löd deras motto, som sedan har ekat genom decennierna.


Det bör också nämnas att samma utveckling skedde även i blåsorkestrar som inte var studentorkestrar. Under 70- och 80-talen ombildades många blåsorkestrar, framför allt på mindre orter, till storband eller startade ett storband vid sidan om. Hade de inte gjort det hade de förmodligen inte överlevt.

Samtidigt finns det en annan frågeställning som ofta antyds i sammanhanget men som sällan formuleras rakt ut. Studentmusiker är inte proffs även om de kan låta bra. Tradjazz och annan äldre blåsmusik kompenserar detta genom att ofta låta rolig istället. men storbandsjazz, samt dito rock, funk, disco och soul gör inte det. Den är ofta baserad på blåsstötar som kräver exakt timing. Resultatet blir att amatörmässigt spelad storbandsmusik klingar platt och tråkig. Lösningen kan vara att öva väldigt mycket, men då blir musicerandet karriärinriktat istället för humoristiskt. Musikerna letar ständigt efter "bättre" sammanhang att spela i en studentorkester. Samtidigt spelas musiken i princip alltid efter köpta tryckarr. Allt detta sammantaget innebär att den studentikosa dimensionen försvinner ur musiken. Riks-SMASKs definierar studentmusik som:

"En humoristisk, respektlös form av musikutövning, oftast framförd i akademiska sammanhang där den fulla spelglädjen och inte nödvändigtvis den musikaliska ekvilibristiken kommer i första hand."   

I ett seriöst storband faller man långt utanför den definitionen.



Ett anonymt storband.


På 70-talet fanns ännu ett krux i diskussionen. Resonemanget ovan begränsades till sist till om huruvida en riktig studentorkester använder elbas eller inte. Allt kokades ner till ett ställningstagande för eller mot elbas, vilket egentligen inte har med saken att göra. Det var bara det att många orkestrar hade svårt att hitta tubaister, så man  fick använda elbas istället. Resultatet blev att Riks-SMASK fick kompromissa. Man fick helt enkelt släppa in storbanden eftersom en del medlemmar redan använde elbas.

Diskussionsvågorna gick höga igen på 80-talet när flera nybildade storband, framför allt Östgöta Nationskapell, ville vara med på studentorkersterfestivalerna. Ofta spelade de rock och soul som var ännu mer ostudentikos än storbandsjazzen. Varför skulle de få ta speltid från de riktiga studentorkestrarna?



Antielbasafton ordnad av Dragskåpet någon gång på 90-talet. 

Under 70- och 80-talen ägde den här diskussionen rum i hela studentorkestersverige, medan den senare främst har begränsats till Uppsala. Attraktionsorkestern var redan från början en köorkester för folk som ville vara med i Phontrattarne. De blev också efterhand ett mål för de som spelade i andra studentorkestrar och som ville ha "en större musikalisk utmaning" - och förmodligen också lite högre social status i Uppsalas studentliv. Så kom det sig att en del musiker ägnar sig åt att göra musikalisk karriär i Uppsala. Man börjar i någon mer traditionell studentorkester, går vidare till Attra och hamnar kanske till sist i Phontrattarne. Det innebär att det förekommer ett visst snobberi bland Uppsalaorkestrarna. Storbandsmusikerna ser ibland ner på de traditionella och kan vara mycket spydiga över detta*. Lika ofta har dock de traditionella studentorkestrarna och storbanden goda förhållanden till varandra.


*En tupplur körde en gång över mina fingrar med en kontorsstol och skrattade rått åt det.

Östgöta Nationskapell tog för övrigt ännu ett steg bort från att vara en riktig studentorkester när de avskaffade sin uniform. 1990 startade de ett sponssamarbete med Cloetta, vilket ledde till att de fick tyg med tryck av Kexchokladloggan att sy scenkläder av. Oftast rockar, men även klänningar och västar förekom. Samarbetet upphörde någon gång mot slutet av decenniet och då började de med rosa rockar istället. 2005 avskaffade de uniformen helt. Trots det var de lika uniformerade - med det modeideal som rådde på den tiden (tajt pikétröja, velour och bruna byxor med låg midja). De flesta av dem hade till och med samma frisyr (massor av produkter kombinerat med snedlugg). 


Dragskåpet tillhörde traditionalisterna och talade ofta om sin "elallergi", och de tog så gott som alltid med det i sin presentation av sig själva i festivalprogrammen. Inför STORK 2002 ville ett gäng från Dragskåpet skämta med Attraktionsorkestern. De hade ett gott förhållande till varandra, med ett visst medlemsutbyte genom åren. Dragos ville driva med stelheten och disciplinen inom Attra, så de tryckte upp följande lapp:

Den hugade kan ju slänga iväg ett mail till negerjoe@hotmail.com. Det var faktiskt en riktig adress. Ring inte till Norrlands kuratorsexpedition.

"Negerjoe" syftar naturligtvis på huvudpersonen i Johnny Bodes gamla slagdänga "Mutta-spricka polka" som ibland går under samma namn. 
"Slentrianheila" kommer från "Glenn Killing på Grand" där Kamratföreningen Nacka-Nazisterna har ost- och vinkväll: "Vi går ner till Karl XII-statyn och slentrianheilar lite". Det återfinns vid 7:10 i klippet nedan.






Studentmusiker som såg lapparna tyckte det var roligt skämt och det gick hem i de flesta läger. Även hos Attraktionorkestern. Det fanns bara ett par problem. Killarna hade tryckt upp massor med lappar som de klistrade upp över en stor del av Uppsala, även på väl synliga platser som trafikskyltar. Dessutom hade de angivit telefonnumret till Norrlands nation, vilket innebar att kuratelet undrade vad som pågick när folk började ringa dit. Lapparna spreds friskt på Uplands nation, där Wijkmanska Blecket hade sitt sedvanliga cocktailparty kvällen innan STORK.


Innan vi fortsätter måste vi stanna upp och ta en titt på bakgrunden till det som hände sedan. Ett skämt av den här typen kan orsaka massiva känslostormar idag, när nazister och andra högerextremister har nått ganska långt med sin politik och utgör ett mycket verkligt hot mot rättssamhället. Men 2002 var de fortfarande en marginell företeelse och definitivt inte accepterade i de breda lagren. Nazismen var ett spöke ur det förgångna. Att skämta om nazism kunde visserligen resultera i kritik och bröt mot den goda smaken, men alla förstod att det handlade om sjuk humor. Och dåtidens komiker använde sig av den. Speciellt mycket rabalder blev det inte. 

Istället måste vi titta på tidsandan inom studentvärlden under tidigt 2000-tal. Det var en tid när det studentikosa stod mycket lågt i kurs. Spex och liknande föreställningar gavs rutinmässigt dåliga recensioner. Vanliga studenter höll sig borta från saker som STORK. Det minskande antal som engagerade sig i nationer, kårer och liknande sammanslutningar uppskattade heller inte sådan underhållning utan ville syssla med seriös restaurang- och klubbverksamhet. Studentorkestrar hade konstiga kläder, spelade konstig musik och höll på med konstigheter i största allmänhet, så de ansågs som värst av alla. Det var mycket populärt att låta studentmusiker representera allt möjligt dåligt*.


*Vid ungefär den här tiden gick dikmaskinen på Uplands nation sönder. Wijkmanska Blecket fick skulden - vi hade ju varit i huset samma dag!



Tillbaka till STORK 2002.

När Norrlands kuratel fick se lapparna blev det full fart. De vägrade att öppna dörrarna till orkestermatsalen som låg på Norrlands förrän de fått en förklaring. De kontaktade Dragos diktator som fick fatt i upphovsmännen som fick be om ursäkt.

Norrlands nation kunde låtit händelsen bero där. Men det räckte inte för dem. 28 maj, alltså mer än två veckor efter festivalen, kunde man läsa följande på Sveriges Radios hemsida:



Studentskämt får kritik
Vad som var tänkt som ett skämt mellan studenter i Uppsala har istället väckt obehag. För att skämta med Attraktionsorkestern, Norrlands nations studentorkester, tryckte medlemmar ur en annan grupp upp lappar med hakkors och nazistiska anspelningar som man sen spred på nationen.

- Vi förstår att det är ett skämt men vi uppskattar det inte. Man borde tänka sig för innan man skämtar i sådana här banor, säger Olle Widell, ordförande för Attraktionsorkestern där man tagit mycket illa vid sig. I början av maj i år hölls STORK-festivalen - en festival för landets studentorkestrar. 50 orkestrar från hela landet deltog och stämningen var hög - kanske för hög för vissa. För att skämta med Norrlands nations studentorkester tryckte ett antal medlemmar ur Pharmaceuternas studentorkester Dragskåpet upp lappar där det stod "Attraktionsorkestern -Sveriges enda renodlade nazistiska storband". Attraktionsorkesterns logotyp, en palm, hade gjorts om till ett hakkors och på lapparna stod det också telefonnummer till Norrlands nation och att man kunde e-posta till "Negerjoe". Men lapparna togs inte alls som ett skämt, istället väckte det obehag bland många studenter. - Vi hade inte sett det här. Det var Attraktionsorkestern som upptäckte det först och de blev upprörda*. De vill naturligtvis inte bli sammankopplade med detta. De spelar jazz och inget annat, säger Hannes Lannstål, förstekurator på Norrlands nation. Bakom det så kallade skämtet låg ett antal medlemmar ur farmaceuternas studentorkester Dragskåpet. Tomas Risberg som är engagerad i orkestern vill inte ställa upp på en intervju men säger att det hela var tänkt som ett internt skämt med en av orkestermedlemmarna. - Om de man skämtar med blir ledsna och upprörda så har skämtet slagit helt fel säger Hannes Lannstål.


*Attraktionsorkestern skrattar gott åt den här historien när de får höra den idag. De tyckte det var ganska kul när det begav sig också. Förf anm.

Inte nog med det. Norrlands andrekurator Andreas Sjödin deltog dessutom i en intervju i Riksradion 29 maj. Han passade på att ta i ordentligt:

Visst låter det som att han håller på att skita ut en kokospalm?


Den andra nationen det talas om i intervjun är naturligtvis Uplands nation. Där sitter en av lapparna kvar på ett undanskymt ställe. Om ni ber snällt kanske jag talar om var. Dragskåparna ville inte ställa upp på intervjuer eftersom de då var på väg ut i yrkeslivet och ville inte förknippas med ett mediadrev. En av dem har dock berättat att tjejen som ringde från riksradion för att fråga om intervju också tyckte att skämtet var ganska roligt.

Där kunde det också ha slutat. Men enligt ryktet fick händelsen ytterligare ett efterspel. Några dagar efter mediedebaclet gick en av männen bakom lapparna upp på Norrlands kuratorsexpedition, slog näven i bordet och utbrast "Jag tycker att det här är jävligt roligt!" 
Sanningen bakom det där sista är att upphovsmännen till lapparna i efterhand hade ett samtal med Norrlands kuratel, där man framhöll att Norrlands hade gjort en alldeles för stor grej av skämtet. Vilket ju var helt sant. Man skämtade inte alls om något folkmord, utan med stelheten i Attraktionsorkestern. Dragskåparna vidhöll även att de tyckte det var roligt. Andreas Sjödins redogörelse ovan är alltså ganska tveksam. Man poängterade också att Norrlands hade också nyligen varit i blåsväder när de hyrt in strippor till Frihetsgasquen, vilket de gjort många gånger sedan 80-talet, och borde ju förstå att inte blåsa upp studentupptåg för mycket.

Men som Alice Cooper sa, "don't let the truth stand in the way of a good story".


Av en ren händelse använde sig Deutsches Afrikakorps av den här loggan under andra världskriget. Just sayin'.


Källor:



Hallström, Ulla. 1997. "Nu började ett märkeligt tutande på bruket" - Om bruksmusiken i glasriket. Carlssons. Stockholm.

Junestav, Malin. 1996. En liten kapelleufori. I Acta Osthrogothica XIV 1646-1996. Uppsala.

Ljunghall, Hannes. 2002. 
Stripteaseshow på Norrlands upprör. Ergos nätupplaga. Publicerad 2002-07-27

Riksradion 2002-05-29. Sveriges radios arkiv.
Studentskämt får kritik  Sveriges Radio P4. Publicerat 2002-05-28.

STORK-tidningen 1996. Skallar spankulerar.
Söderlind, Johan. 1996. Hur Attraktionsorkestern föddes. I Phontrattarne  - 40 år av förfinat vansinne. Red. Leif Ingemarsson mfl. Uppsala.

Intervjuer med inblandade.






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar