Bus, blås och Bernadotte

15 september 2023 har Carl XVI Gustaf suttit på Sveriges tron i 50 år, vilket är svenskt rekord. Under hela den tiden, och långt tidigare, har han fått vara mer eller mindre ofrivillig publik åt och medlem av rikets studentorkestrar. Och det börjar inte med honom. Faktum är att hela ätten Bernadotte har varit mycket populär bland studenter under de 205 år den har suttit på tronen. 

 

1809 avsattes Gustaf IV Adolf i en statskupp och därmed satte man punkt för "de gustavianska järnåren", som hans regeringstid kallas i studenthistorien. Kungen hade inskränkt studenternas politiska frihet genom att förbjuda de så kallade studentkonventen, där studenterna kunde samlas och diskutera politik över nationsgränserna i Uppsala, Lund och Åbo. Studentkonventen är föregångare till våra dagars studentkårer, så det var en rejäl smäll för studenterna. Dessutom rådde teaterförbud i universitetsstäderna under terminstid, så det fanns inte mycket att roa sig med. Gustaf IV Adolfs farbror utropades till kung under namnet Karl XIII, men han var gammal och slagrörd och saknade egna barn inom äktenskapet. Därför adopterade han den franske fältmarskalken Jean Bernadotte som kronprins. Valet av Bernadotte gick oerhört studentikost till, men eftersom inga studenter var involverade hoppar vi över det. Bernadotte tillträdde tronen 1818 som Karl XIV Johan. 

1819 besökte Karl XIV Johan för första gången Uppsala.  Staden såg till att besöket blev överdådigt, med allehanda folknöjen. Uppsalas invånare solade sig i den kungliga glansen, men när man återvände till vardagslivets tråk och tvång fanns räkningar att betala. Stadskassan räckte inte till. Det blev rättsprocess om vem som skulle betala - stadens styrande eller dess småborgare - och den blev utdragen. Till slut hamnade ärendet hos kungen själv med resultatet att majestätet betalade kalaset. Han blev stött och förnärmad, och kanske tänkte han aldrig återvända till Uppsala. 

1834 bestämde sig ett stort gäng studenter att få kungen att göra ett återbesök. Vid pingsthelgen gjorde de en utflykt till Skokloster, där de visste att riksmarskalk Magnus Brahe, kungens bäste vän, befann sig på semester under helgen. Studenterna underhåll riksmarskalken med körsång, som hade blivit stort vid den här tiden. Brahe blev förtjust och bjöd på champagne och punsch. Vid uppbrottet utsåg studenterna en tacktalare, som bad hans excellens att framföra "Upsalastudenternes undersåtliga kärlek och vördnad" för hans majestät. På något sätt tolkades detta på högre ort som en inbjudan till lärdomsstaden, och några dagar senare kom en underrättelse om att kungen ämnade besöka Uppsala. 

Lördagen 31 maj 1834 anlände Karl XIV Johan för andra gången till Uppsala. På slottets borggård stod Uplands regementes musikkår, men studenterna väntade i slottets park utanför Sturevalven. Efter lång väntan rullade kungens vagn in vid tiotiden på kvällen. Kronprinsen, blivande Oscar I, var också med i egenskap av universitetets kansler. Han hade pluggat i Uppsala höstterminen 1818.    

Studentsången försökte hylla kungen med sång, men blev helt söndersliten av den enorma folkmassa som samlats. Därför retirerade den till Odinslund och återvände en timme senare. En kammarherre kom ut och bad "herrarne vara så goda och vänta, till supén slutat". Det verkade som om studenterna, som faktiskt fått dit kungen, inte skulle få hälsa på honom en gång. Till slut visade sig dock hans majestät på trappan. Med ett "god afton, mina herrar" passerade han leende längs studentleden. Det var inte ofta Karl XIV Johan log, så det här var speciellt. Vad som sedan sjöngs minns ingen, men sången lät ståtlig och entusiastisk.

Efter detta var studenterna med på allt kungen gjorde under de följande dagarna. På högmässa i domkyrkan stod de uppställda nationsvis mittemot kungen. På Gustavianum presenterades samtliga nationsmedlemmar - ca 1500 - för monarken. Rector magnificus höll tal. Sedan följde besök i Botaniska trädgården och på Gamla Uppsala högar. 

1812-1869 hade man studentbeväringar, en speciell form av den allmänna värnplikten som även gällde studenter. I ståndssamhället gick det inte för sig att studenter skulle göra värnplikt med bondpojkar. Kuratorerna vid nationerna i Uppsala och Lund beordrades att upprätta listor över beväringsskyldiga medlemmar. Värnplikten drabbade inte alla studenter. Vissa ansågs olämpliga av hälsoskäl, andra kunde köpa sig fria. 80-120 studenter vapenövades årligen. Övningarna skedde under två veckor, höst och vår på Uplands Regemente, i Botaniska trädgården eller Odinslund. De verkar inte ha varit speciellt betungande. Studenterna bodde hemma, använde egna kläder och av skildringarna att döma verkar de ha haft ganska kul. Eftersom övningarna ägde rum på dagtid ansågs det för tidigt att dricka punsch. Därför inmundigades istället konjak. 

Carl David af Wirsén som studentbeväring på 1860-talet. Vid den tiden hade man utvecklat en egen högtidsuniform bestående av frack med vita byxor, svart väst, svart fluga, studentmössa och epåletter för underbefälen.

Studentbeväringarna bildade hedersvakt vid kungabesöket. Vid kungens förväntade avresa stod de uppställda på slottets borggård. Istället för majestätet kom landshövding Robert Fredrik von Kræmer ut och höll ett tal:

"Hans Maj:t Konungen har befallt mig att att till minne af hans vistelse i Upsala och som ett bevis på hans tacksamhet för den kärlek och vördnad I nu visat honom, mina herrar, öfverlemna hvar och en af Eder en medalj med hans bröstbild." 

Beväringarnas "lojala hjertan svälde naturligtvis af fröjd", som en av dem berättat senare. Medaljerna låg uppradade på en silverbricka. Beväringarna med skyldrat gevär mottog medaljen i höger hand. Nyfiken övervann disciplinen så flera sneglade ner mot medaljen. Vårt ögonvittne berättar om förvåningen då han istället för "hjeltekonungens markerade drag" fick se ett par oxar! Överallt i leden hördes ett undertryckt skratt. Vår man höll själv på att tappa geväret. 

Hur gick detta till? Hans majestät hade vid något tillfälle yttrat att han ville ge studentbeväringarna något till minne av sig och de oförglömliga dagarna i Uppsala. Landshövding von Kræmer hade, kanske på skämt, föreslagit Lantbruksakademins jetong, som faktiskt hade kungens bröstbild. Och oxar på baksidan. Monarken tyckte att detta var en förträfflig idé. Det besparade dessutom von Kræmer en massa jobb med att skaffa fram medaljer, eftersom dessa fanns på lager. Medaljutdelningen ledde till mycket skämtade och många infall bland studenterna under lång tid efteråt. Men att anta att det är början på vår tids tradition med skämtmedaljer vore alltför djärvt.  

 

Lantbruksakademins jetong i silver. Medaljen är idag inte särskilt dyr eller svår att få tag på.

Men Lantbruksakademins jetong är trots allt den första humoristiska medalj utdelad till studenter vi känner till. Även om humorn sannolikt var oavsiktlig. I alla fall från kungens sida. Detta skedde på Karl XIV Johans befallning tisdagen den 3:e juni 1834.

Karl XIV Johan var populär bland studenterna. Man ställde in uppsalakarnevalen 1844 på grund av hans död. Han är den förste svenske monark som har hyllats studentikost under sin regeringstid. Kanske för att han ersatte de förhatliga gustavianerna, men den mest troliga förklaringen är att han råkade regera under nationalromantiken. 

Nationalromantiken är också förklaringen till varför studenterna ansåg det så viktigt med hyllningar till kungen. I ståndssamhället tillhörde man framförallt en korporation - ett stånd, en kyrkoförsamling, en gård, ett hushåll och alla indelningar som kunde finnas inom dem. Under romantiken började man bygga identitet, och det gjorde man med nationalromantikens tanke. Istället för att tillhöra en korporation var man nu svensk. Man samlades under ett språk, en kultur, ett land. De flesta nationalromantiker var studenter och kritiserade ståndssamhället hårt. De stod själva utanför ståndssamhället eftersom de saknade politisk representation - riksdagen bestod av adel, präster, borgare och bönder - och därför var studentidentiteten så viktig. Eftersom kungen var landets högste ledare var han den viktigaste symbolen för nationen.

Oscar I efterträdde fadern 1844. Han har inte lämnat särskilt stora spår efter sig i studenthistorien, förutom att han pluggade i Uppsala 1818 och blev universitetets kansler.

Karl XV blev kung 1859. Han var inte särskilt akademiskt lagd. Däremot spelade han kägelspel med gamla uppsaliensare i sällskapet Enkan Bloms Bekanta.

Brodern Oscar II har däremot satt rejäla spår i studentorkesterhistorien. Även om det huvudsakligen skedde 50 år efter hans död. 

1899 var det dags att bygga nya lokaler för Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. 24 augusti det året satte Oscar II sin namnteckning på en sten av kolmårdsmarmor som sedan murades fast i det nybyggda sjukhuset. 

14 oktober 1952 marscherade den terminens amphioxer till Kåren för sin amphioxgasque. Det precis nybildade Blåshjuden stod för musiken. Av praktiska skäl - de hade inga noter - fick alla i orkestern spela vilken låt de ville, när de ville. En amphiox vid namn Berndt Kjessler blev så tagen att han gick med i orkestern och senare blev dess president, trots att han aldrig lärde sig spela något. 

Kanske var det Oscar IIs namnteckning som fick Berndt Kjessler att ta konungen som sin förebild. Den oscarianska estetiken genomsyrade nämligen allt denne man tog sig för som en av 50-talets centralgestalter inom studentorkestermusiken. 6 november 1954 spelade Blåshjuden ouvertyren till Medicinska Föreningens första spex, "FAUST" eller "Den vises sten" eller "Så kan det gå". Berndt Kjessler ansåg att orkestern skulle föra den oscarianskt revbensuniformerade brunnsoktettens arv vidare. Efter långa diskussioner beslutade man sig för att hyra en uppsättning av Skånska Husarernas uniform från Nordiska Muséet. För 250 kronor, vilket motsvarade tre månadshyror för ett studentrum. Smärtan efter ett fördubblat studielån uppvägdes dock av den succé spexet gjorde. Men det viktigaste var trots allt uniformen. Blåshjuden antog den som sin standarduniform, även om man i fortsättningen sydde egna kopior. Skånska Husarernas uniform blev den första studentorkesteruniformen. Alliancen tog efter och införde frack som sin uniform. Sedan följde alla andra studentorkestrar.  

 

Blåshjuden 6 november 1954. Den allra första gången en studentorkester uppträdde i uniform. Notera banjon.

Så på sätt och vis har Oscar II inspirerat studentorkestrarnas uniformstradition. Men det stannade inte där. Berndt Kjessler var av åsikten att studentlivet var en gemensam historia, och att Göteborg var en riktig studentstad. Under parollen "studenter i alla kårer - förena er!" ordnade Blåshjuden och Alliancen en utflykt för alla göteborgsstudenter till Karlstens fästning i Marstrand i maj 1955. Marstrand hade varit ett utflyktsmål för göteborgsstudenter sedan 1800-talet, men det var också där Oscar II tillbringade somrarna.

Onsdagen 18 maj 1955, dagen innan Kristi himmelsfärd, packades två ångbåtar man hyrt för ändamålet fulla med 625 göteborgsstudenter.  En chalmersspexare vid namn Lennart "Biffen" Franzén hade klätt ut sig till Oscar II och döpte båtarna till Drott och Niord. Kryssaren HMS Drott var Oscar II:s eget flaggskepp som han även använde när han åkte till Marstrand på somrarna. HMS Niord var också en ångkryssare i hans flotta. Konungen utlyste en ädel kamp om "Marstrands Blå Band" till den båt som först sågs löpa in i Marstrands hamn. De bägge orkestrarna, Blåshjuden och Allianceorchestern, spelade under hela resan. Göteborgposten skrev om "de fruktansvärda orkestrarna som ledde marschen."

Lennart "Biffen" Franzén som Oscar II 1955.

Väl framme i Marstrand tågade man från hamnen upp mot fästningen. När man ansåg att alla var inne hissade man upp vindbryggan. Väl inne började man helsteka grisar - inne i stenvalven - och karnevalsyran spred sig genom gångar och ut i fästningssalarna. Konungen höll upprepade tal från taket och orkestrarna spelade. Framåt 1-tiden på natten ropade man ut i fästningens högtalarsystem att sista färjan tillbaka till stan gick om 6 minuter. Folk fick eld i baken och vindbryggan fälldes. Men alla hann med. Vissa källor tyder på att en del stannade kvar hela natten frivilligt. 

Marstrand blev en stor succé och när det nu hade slagit så väl ut började man tänka i större skala. Nu ville man anordna en aktivitet som gällde hela landets studenter. Poängen var att skapa kontakter mellan dessa. Återigen var Berndt Kjessler general, men mycket ansvar togs också av chalmerister. Och naturligtvis var det orkestrarna som stod i centrum. Man hade bjudit in Hornboskapen från Södermanland-Nerikes nation i Uppsala och Karnevalsorkestern från Stockholm. Medicinarna kände till dessa eftersom man sett, hört och mött dem på sina resor. Det fanns ingen orkester i Lund så därifrån kom succéspexet från 1954 års karneval, Djingis Kahn*. Man ville att alla skulle ha relativt kort resväg så man konstaterade att Gränna låg närmast alla. Myndigheterna i Gränna blev överförtjusta när göteborgsstudenterna kontaktade dem. Vilken jättegrej för staden! Och vill man läsa den historien så hittas den här. 

*Jag får ofta frågan om det var Hasse Alfredsson som spelade huvudrollen i Gränna 1956 som han hade gjort 1954. Därför har jag finkammat mitt källmaterial och är inte 100% säker, men det verkar som det var Hasse även 1956!

Grännafestivalen blev en jättesuccé. Det talades om att man kanske skulle återbesöka Gränna eller lägga nästa års festival i Vadstena, men det blev det aldrig någonting av. Biffen Franzén spelade än en gång Oscar II. Medierna ägnade mer uppmärksamhet åt honom än åt det mycket unga fenomenet studentorkester. En journalfilm spelades in och visades på biografer under en tid efteråt. Det kan ha varit genom den studentorkesterfenomenet började spridas vidare.

Oscar II gick bort 1907, knäckt av unionsupplösningen med Norge, som han tog personligt. Han efterträddes av sonen Gustaf V, en impopulär och konservativ kung som mest försökte sabotera riksdagspolitiken. Hans enda egentliga betydelse för studenthistorien hittar vi i samband med Borggårdstalet 6 februari 1914, där han uttryckte sin vilja om att bygga ut armén och flottan. Kungens vilja gick stick i stäv med regeringens, som därför avgick. Vissa historiker har tolkat talet som ett försök till statskupp. 11 februari anordnades ett studenttåg till Stockholm för att stötta kungen. Det är inte direkt den svenska studenthistoriens stoltaste ögonblick. 

Gustaf V dog 1950 och efterträddes av den betydligt mer akademiska och populäre Gustaf VI Adolf. Han utbildade sig till arkeolog vid Uppsala universitet och var medlem av Stockholms nation. Han lär ha deltagit aktivt i studentlivet och var med i folkdansföreningen Philochorus. 

Gustaf VI Adolf är den förste kung som kommit i kontakt med studentorkesterkulturen under sin regeringstid. Den allra första kontakten bör dock tas med en nypa salt. 

 

Blåshjuden i Kungsträdgården i samband med Finlandsresan 1957.

Den första dokumenterade kontakten mellan en studentorkester och kungen skedde i maj 1961, när Gustaf VI Adolf tog första spadtaget till de nya universitetsbyggnaderna vid Naturhistoriska Riksmuséet i Frescati. Kårsdraget skulle spela och vid den här tiden hade man fortfarande sin första balett Napoleonetterna. Deras lärare och koreograf Sonja Sundberg var med och fick "be kungen flytta på sig så att flickorna kan dansa." Kungen flyttade på sig.  

 

Napoleonetterna och Kårsdraget vid invigning av det nya universitetet i Frescati, maj 1961.

Artigheterna lyste med sin frånvaro vid nästa möte mellan kungahuset och studentorkesterkulturen. Detta skedde vid prinsessan Christinas studentexamen i maj 1963. Mercblecket hade lyckats följa med på färden från Franska skolan till kungliga slottet, som orkester på vagnen framför prinsessans i kortegen. De spelade Studentsången gång på gång. Även när farfar kungen skulle hålla tal på slottets borggård. "Stoppa musiken!" skrek prinsessan, vilket Mercblecket naturligtvis inte gjorde. Kungen lyckades hålla tal ändå. Sedan höll han på att bli utelåst från slottet.

Sedan den dagen kallade sig Mercblecket Kunglig Hovleverantör. Enligt tidningarna var lillebror kronprins Carl Gustaf närvarande och fick en försmak på vad som väntade tre år senare.

Prinsessan Christina pluggade ett år i USA och mottogs av Mercblecket på Arlanda vid hemkomsten 1964. Prinsessan fick då Hedersmercbleckarmedaljen. det är det första kända tillfället när en kunglighet tilldelats en studentorkestermedalj!

 

Hur hade då Mercblecket tagit sig in i det här sammanhanget? De var säkerligen anlitade av någon i prinsessans närhet eftersom de var med i kortegen. Säkerhetspådrag runt kungligheter var visserligen inte lika hårda på 60-talet, men de fanns. Vi kan inte se det som någon självklarhet att det gick att börja tuta i närheten av så fint folk bara för att det var förr i tiden. Men det finns en annan mycket viktig detalj att ta hänsyn till. 

Vid den här tiden var tradjazz populärmusik bland läroverkslever. Varje skola och ibland till och med varje klass hade ett eget tradjazzband. De spelade på skoldanser, i tävlingar och på egna parader genom Bromma. Det gav social status att ha ett tradjazzband som spelade när man fördes hem från skolan på studentstaden. Banden stod ofta och hängde vid skolgrindarna för att ta följe med någon. Väl hemma kunde man få rikligt betalt av studentens far, även om spelningen inte var avtalad. 

 

På 60-talet rådde stor brist på studentbostäder. Gustaf VI Adolf drog sitt strå till stacken genom att avstå dispositionsrätten till en del av Ulriksdals Kungsgård, så att man kunde bygga Kungshamra studentbostadsområde där. Kårsdraget spelade vid invigningen 1968. Klippet är från DN 28 april 1968.

Till sist kastar Gustaf VI Adolfs frånfälle ett studentikost ljus över Tongångarnes mycket bristfälligt dokumenterade resa till Frankfurt hösten 1973. Som del i ett svensk-tyskt utbyte, eventuellt inbjudna av svenska konsuln, höll orkestern en elegant konsert den 14 september, för att samma kväll fördjupa sig i de sämre krogkvarteren. Patricior stod gråtande i gathörnen av förtvivlan över orkesterns beteende (eller kanske snarare över att behöva synas med dem). På morgonen den 15 september var många i så dåligt skick att de varken kunde hålla i sitt instrument eller ens sitta upp. Medan man frenetiskt försökte hitta en anledning till att ställa in förmiddagens konsert kom ett räddande sorgebesked från Sverige: Konungen har avlidit! Visserligen efter en tids sjukdom vid 91 års ålder men ändå. Tongångarne anlade hastigt en klädsam landssorg och avstod sin konsert.    

Så har vi då kommit fram till dagens jubilar, Carl XVI Gustaf. Kungens inskolning i studentorkestervärlden började tidigt. Orkestrar rörde sig som vi sett i farfars och storasysters närhet, men det första mötet mellan kronprinsen (som huvudperson) och en studentorkester skedde passande nog vid studentexamen. 

I April1966 tog kronprinsen studentexamen från Sigtuna läroverk. Eftersom han hade ärvt Stenhammars slott i hjärtat av Södermanland ansåg Hornboskapen att sambandet mellan dem och prinsen var självklart. Riksmarskalksämbetet hade invändningar mot närvaron av en studentorkester, men dessa nedlades snabbt med hjälp av snirkliga formuleringar från orkesterns sida. Färden gick först till Sigtuna med konsert vid utspringet. Sedan begav man sig i sporrsträck mot Stockholm för att ta emot kronprinsen på slottets borggård. Där överlämnades en HB-skiva och ett diplom som visade att Kronprinsen blivit hedersmedlem i Hornboskapens Vänner. Sedan ledde Hornboskapen det kungliga sällskapet in i slottet. Konsert, prinskorv, ostar och champagne vankades.  

 

Kronprinsen fick även ett tygmärke med Hornboskapens logga. Dessa märken var tryckta med linoleumtryck på lila tyg och var inte avsedda att bytas (den traditionen är långt yngre), utan endast bäras på orkesterkavaj. De första gjordes 1957. Det är dock det första kända tillfället när en kunglighet fått ett studentorkestermärke.

HM Konungen är även hedersmedlem i Alte Kamereren. Inringat ses (förutom en cigg) AK:s hedersmedalj. Traditionsenligt bjuds han in till varje jubileum och traditionsenligt svarar Hovet att de beklagar att Hans Majestät ej har möjlighet att närvara... Bilden är troligen tagen runt 1968-1970 då kronprinsen var en del i Lund, bland annat på SjöLunds baler. Tack till Niklas Wiksell för bilden! 

Hans majestäts studentorkesterbana fortsatte även sedan han blivit statschef. 1974 genomförde Kungen sin eriksgata genom riket. 4 september anlände han till Göteborg, och där skulle han till Chalmers och titta på sådant som möjligen kan intressera kungar. Alliancen lyckades lura iväg honom på en roddtur på spegeldammen utanför A-huset. Väl ute på vattnet hoppade Chalmersbaletten fram till strandkanten, varpå monarken utbrast: "OJ, får jag se DEM igen! Dem har jag sett förr, de är JÄTTESKÖNA! CHALMERSBALETTEN! DEM gillar jag!" Sedan dansade baletten Spanskan som aldrig förr. 

Kungen i roddbåt på Chalmers roas av Chalmersbaletten.

Så tydligen hade kungen sett Chalmersbaletten förr. Alla möten mellan monark och orkesterkultur finns inte dokumenterade.

1976 gifte sig kungen med Silvia Sommerlath varpå det från och med nu även fanns en drottning att dra med på studentorkesteräventyr. Följande episod kommer från en spelning Mercblecket hade 1977. Orkesterns egen beskrivning är så rolig att vi lyfter den direkt från källan:

"Vi spelar också på riddarhuset för Knug&Silvia samt adel, präster, ståndare och pistiller. Vi har stränga order från öfvergrefven* att det är opassande för orkestermedlemmar att bjuda upp Silvia. Synd! Öfvergrefven begär också att MB ska inleda dansen med en vals, helst en tjusig wienervals. Någon sådan har dock inte funnits i MB:s repertoar sedan vi spelade Gold und Silber i Visby 1968 och gjorde praktfiasko men hade väldigt livat för övrigt. Vals finns dock att tillgå efter ett visst letande i noterna, nämligen Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör. I denna ståndsmässiga vals får öfvergrefven träda dansen med Silvia. Sedan blir det Karlsson omkring en femton gånger till under kvällen när vals beställs. Rätt kul, tycker MB."

*Syftar troligen på Riddarhussekreteraren, den främste tjänstemannen vid Riddarhuset. 

 

Det finns tyvärr inga bilder från Mercbleckets spelning, men här är ätten Carlssons vapensköld (nr. 22) på Riddarhuset.

Med 80-talet inleddes studentorkesterkulturens guldålder och det ledde till fler kontaktytor mellan studentorkestrar och hans majestät. Redan 1978 anordnande studentkåren på Handelshögskolan i Stockholm Nobel NightCap, nobelefterfesten, med kungen bland gästerna. Traditionen började sedan vandra mellan studentkårerna i Stockholm Det är inte känt när studentorkestrar började uppträda på festen, men 1985 ville Medicinska Föreningen vid Karolinska Institutet att Lars Block skulle sätta ihop en blåsorkester som kunde uppträda på NNC på MF. Det kan tolkas som att de andra kårernas orkestrar redan börjat uppträda i sammanhanget, och MF ville inte vara sämre. Men det är spekulation. Block fick i alla fall ihop det som med tiden kom att kallas Blåslaget. Denna första orkester bestod av ett tiotal personer som spelade låtar de snott från olika musikskolor. Studentikost är bara förnamnet.

Året efter detta vandrade studentorkesterkulturen in på själva nobelfesten. 1986 hade Nobelkommittén bestämt sig för att avstå från från de knätofsbeprydda violintraktörer som de senaste decennierna ackompanjerat glassparaden nedför blå hallens trappor och ta in verklig kvalitetsunderhållning. Detta kan ha ett samband med Nobel NightCap, men det är återigen spekulation. Det säger dock en del om hur högt studentkultur värderades på 80-talet när man tog in en studentorkester som underhållning i en TV-sändning med 800 miljoner tittare. 

Mercblecket lyckades (enligt dem själva) få giget på Nobelfesten i hård konkurrens med de 30 andra studentorkestrarna. Mer sannolikt är att det hade något med Handels att göra. Det fanns vissa kulturskillnader mellan orkester och festkommitte - Mercbleckets kritstreckrandiga overall fick förses med tillfällig frackstämpel - men den 10 december gick Mercblecket före glassen nedför trapporna till tonerna av When the saints go marching in. Sedan följde elefantmarschen innan Efterfrågekurvorna stormade in med Can-can efter ett par konfettibomber. Expressen ägnade ett helt mittuppslag åt detta. Aldrig har så många berömda hakor tappats så unisont. Kungen log intresserat, drottningen log, i vilket fall, och dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt följde efter baletten ända in på damtoaletten. Efter insatsen kappsjöng MB med den afrikanske litteraturpristagaren Soyinkas släkt och vänner på Stadshuskällaren.

Året efter anlitades Allianceorchestret för samma uppdrag. Repetitionerna pågick hela dagen.  Sprängtuban avfyrades flera gånger. Dr. Mombasa hade en hemlig väska med sig. 

1988 blev det Bleckhornens tur. VD:n för Nobelstiftelsen Stig Ramel var gammal lundensare, och troligen var det han som styrde detta val. Orkestern ville inte nödvändigtvis ha spelningen, eftersom stiftelsen bara tillät 25 spelande. Ordföranden lyckades förhandla fram ytterligare fem. Dessutom lyckades man förhandla sig till att få spela i uniform och inte frack. Stiftelsen krävde dock att bussarongerna verkligen skulle vara vita, så de fick tvättas i klorin för att få bort den äkta studentorkesterfeelingen. 

Bleckhornen förfestade hos sin kusin Kårsdraget kvällen innan nobelfesten. I Stadshuset förpassades orkestern till en skrubb under trappan. Spelningen gick utmärkt med Kungl. Södermanlands regementes marsch och Vårat gäng. I TV sågs prinsessan Lillian stoppa fingrarna i öronen. Kommentatorn kommenterade att "studentorkestrar får låta hur mycket de vill, och det gör de också alltid förresten." Han trodde också att någon av de busiga musikerna skulle sitta i en symfoniorkester om några år, men så illa gick det inte. Efteråt dök prippschefen Hans Källenius upp och ordnade fram sina produkter åt orkestern, så som vara skulle på den tiden. När dansorkestern senare på kvällen hade paus fick Bleckhornen en chans till. Också denna gick ut i TV. Glassparaden finns på Youtube.

De 35 Bleckhorn som fick vara kvar hemma i Lund spelade på Nöbbelövstorget. De hade försökt få Nobelstiftelsen att döpa om festen och priset till Nöbbelövsfesten och Nöbbelövspriset. Men det gick inte.

Det är inte känt om någon studentorkester framträdde på Nobelfesten 1989 men 1990 fick Osquar Mutter spela. Det blev sista gången en studentorkester uppträdde på själva festen, men Nobel NightCap finns kvar än idag.

 

Bildbevis från 1986, 1987, 1988 och 1990.

I samband med nationaldagsfirandet på Skansen kan föreningar ansöka om att få ta emot en svensk fana ur kungens hand. 2013 beviljades Uplands nation i Uppsala denna ynnest. Då var det självklart att nationens orkester skulle vara med och spela i festtåget från Kungsträdgården till Skansen. Efter att ha imponerat stort på evenemangschefen genom att spela i uppförsbacke erhöll Wijkmanska Blecket en stående inbjudan till firandet. 

Efter succén satte sig orkestern i gräset bredvid ingången till Sollidenscenen. Döm om förvåningen när en kungliga hästarmén kom ridande och vagnarna med kungafamiljen stannade precis framför Blecket! Kungligheterna vinkade artigt men inget gick upp mot den reaktion man fick från prinsessan Estelle, då ett år gammal. Hon tittade storögt på den märkliga synen framför henne, vilket pappa prins Daniel märkte. "Vilket härligt gäng va?" sa han och fortsatte med att fråga "Vilka är ni?". "Wijkmanska Blecket från Uplands nation i Uppsala" svarade Kommendörkapten Sigrid Arnamo. "Kul att se er!" sa prins Daniel. Mer subversiva element i orkestern skrek "Vi vill se bebisen vinka!" varpå hennes majestät också gjorde det. Med viss hjälp av pappa. Det finns alltså hopp om att ätten Bernadotte fortsätter stå för den goda smaken även i framtiden.

Utöver den avspända samvaron irl är Wijkmanska Blecket även brevkompisar med Hans Majestät. Kungen får inte svara på brev från privatpersoner, men de måste dokumenteras i hovets arkiv. Orkestern vet dock att monarken blir överlycklig över de välformulerade breven. Speciellt när de är skrivna på gamla kvitton, papptallrikar, reklamskyltar och annat fantasifullt.

Källor: