OBS! Denna artikel beskriver en typ av underhållning som är mer eller mindre omöjlig att framföra på scen idag. Därför är alla ansikten skymda på bilderna och inga riktiga namn nämns. Detta är nödvändigt för att skydda dessa personer.
Hösten 2000
var jag fortfarande med i Glasblåsarna. Det var mitt andra år i Uppsala, så jag
hade hunnit uppleva en hel del av studentorkestervärlden och vad den har att
erbjuda. Det fanns dessutom en mycket utbredd hemsideskultur bland orkestrarna
då, så det gick att läsa sig till mycket kunskap om subkulturen. Problemet var
att det var svårt att uppleva allt detta som medlem i Glasblåsarna. De var en
väldigt inåtvänd orkester som ansåg att Glasblåsarna framförallt var en angelägenhet
för Smålands nation och Smålands nation var Glasblåsarnas främsta angelägenhet. Många
tongivande medlemmar föraktade andra studentorkestrar och undvek all kontakt
med dem. Vissa hatade paradoxalt nog hela orkestervärlden. Inåtvändheten
smittade av sig på orkestern som helhet. Glasblåsarna skulle dessutom ”vara
annorlunda” (man sade ordagrant så) och därför var det förbjudet med medaljer
och tygmärken. Under mitt första år hände det faktiskt att ett gäng Glasblåsare
gick på andra uppsalaorkestrars shower (som förekom varje termin på den tiden)
och jag hängde med dem och fick se en del. De flesta brukade dock sitta och
sura i ett hörn och tycka att showen var dålig (oavsett om den faktiskt var det eller inte). Glasblåsarna var visserligen ett
extremfall, men den här attityden var – och är - faktiskt vanlig bland studentmusiker som var
aktiva på 90-talet. I alla fall i Uppsala.
Året innan hade en inbjudan till Dragosshowen ”Dragos on ice” mailats ut. Kapellmästaren hade bifogat en varning om att nya Glasblåsare inte bör gå dit utan sällskap. Vid den tidpunkten, efter två månaders studentorkestermedlemsskap, hade jag ingen aning om hur stor studentorkestervärlden var eller vad en ”Dragosshow” var för något, så jag gick inte.
Året innan hade en inbjudan till Dragosshowen ”Dragos on ice” mailats ut. Kapellmästaren hade bifogat en varning om att nya Glasblåsare inte bör gå dit utan sällskap. Vid den tidpunkten, efter två månaders studentorkestermedlemsskap, hade jag ingen aning om hur stor studentorkestervärlden var eller vad en ”Dragosshow” var för något, så jag gick inte.
Ett år senare hade jag varit på ett antal orkestershower, upplevt min första STORK och dessutom läst in mig på de flesta orkestrar via alla de fantastiska hemsidor som fanns vid den här tiden. Internet hade ännu inte blivit det skitspridarforum det är idag, utan användes för roliga ändamål. Studentorkestrarnas hemsidor gjordes av entusiaster och uppdaterades ofta. Där fanns vanligtvis sektionssidor med info om varenda medlem, bildarkiv med hundratals bilder, komplett historik och en uppsjö av historier och skrönor som orkestern tyckte var kul att föra vidare. Helt otänkbart i näthatets tidevarv. Men då läste praktiskt taget alla de här sidorna och det ansågs roligt att vara med på dem. Det gick att bli stjärna i orkestervärlden helt enkelt genom att vara dum i huvudet.
Den här terminen leddes Glasblåsarna av ett gäng som verkligen inte gillade andra orkestrar och därför var det nu slut på kontakterna. Nu tog jag dock initiativet och gick på grejer själv. På den här tiden fanns dessutom fortfarande en universiell regel om att två från varje orkester gick gratis på alla shower, så då och då gick det dessutom att få någon med sig. Den här gråkalla lördagseftermiddagen följde en trumpetare som hette Manne med mig till Gotlands nation för att se årets Dragosshow. "Junglebøgen" - djungelboken på danska.
Den här terminen leddes Glasblåsarna av ett gäng som verkligen inte gillade andra orkestrar och därför var det nu slut på kontakterna. Nu tog jag dock initiativet och gick på grejer själv. På den här tiden fanns dessutom fortfarande en universiell regel om att två från varje orkester gick gratis på alla shower, så då och då gick det dessutom att få någon med sig. Den här gråkalla lördagseftermiddagen följde en trumpetare som hette Manne med mig till Gotlands nation för att se årets Dragosshow. "Junglebøgen" - djungelboken på danska.
Kulturföreningen Dragskåpet*, eller Dragos som de ofta kallas (mer om detta senare) har en rätt så anmärkningsvärd historia. Orkestern bildades av Olle Larsson 1961 vid studentkåren vid Farmaceutiska Institutet, som då låg i Stockholm. Det var den enda farmaceututbildningen i landet. Den nybildade orkestern förvarade sina instrument i ett dragskåp, enligt historien på grund av ångorna dessa avgav, och efter det tog de också sitt namn. Första framträdandet var vid kårens luciafest det året. Dragskåpet framlevde sina dagar i vad som verkar ha varit god sämja med Stockholms andra studentorkestrar. Man spelade på karnevalerna och var med och grundade SMASK.
*Kulturföreningen bestod vid sin höjdpunkt förutom av orkester och balett även av fancluben Dragosdyrkarna, kören Dragören samt herrbaletten Draggen.
 |
| Den andra skivan SMASK-orkestrarna producerade, 1973. Uppe från vänster: Kårsdraget, SMUSK och Mercblecket. Nere från vänster: Promenadorquestern, Dragskåpet, SVEA och Läderläpparne. |
1973 inträffade den första stora omvälvningen i Dragskåpets historia: farmaceututbildningen flyttades till Uppsala. Anledningen var att man behövde ändamålsenliga lokaler. De gamla husen i Frescati var slitna och nedgångna. I Uppsala höll man på att bygga BMC* och där gick det att breda ut sig i toppmoderna lokaler. Detta möjliggjorde också en utbyggnad av farmaceututbildningen.
*Det håller på att byggas än idag. BMC påminner om dödsstjärnan i Jedins Återkomst.
Farmacistudenterna blev förflyttade till Uppsala och Dragskåpet fick helt enkelt följa med. Det blev tufft för orkestern som förlorade många medlemmar. Snart kunde man dock bygga upp verksamheten i Uppsala. 1976 tillkom även baletten Dragetten.
 |
| Till Österland vill jag fara. Dragskåpet åkte ofta på turné till Polen. |
I början av 90-talet började Dragskåpet också spela klezmer, något de var ensamma om i studentorkestervärlden. Med tiden fick man också ett rykte om att tillhöra subkulturens värstingar. Det har fällts påståenden om att beteendet kom in i orkestern genom ett flitigt umgänge med Wijkmanska Blecket (som i sin tur inspirerades av Promenadorquestern), men det är ganska tveksamt. Det gick ganska vilt till i studentorkestervärlden överhuvudtaget vid den här tiden. Dragosshowerna var ett praktexempel på detta.
Dragskåpet hade många starka relationer till andra orkestrar. De hade en mångårig vänskap med SMusK och LiTHe Blås med vilka man hade sillfrukost inför varje SOF och STORK. Där var även ACO med. Medlemmar ur Dragskåpet och Wijkmanska Blecket följde ofta med på varandras turnéer och man lånade också vick huvudsakligen från varandra. När Glansbandet bildades 1981 var Dragskåpet faddrar åt dem.
Att förklara Dragskåpets mycket märkliga internkultur kommer att ta upp väldigt mycket plats i den här artikeln, så det får helt enkelt komma allteftersom vi går igenom Junglebøgen. Showen saknas sedan många år i Dragskåpets eget videoarkiv, så det blir till att rekonstruera den där gråkalla lördagen i november strax efter sekelskiftet från minnet.
 |
| Så här fint väder var det inte. |
Jag, Manne och två av hans korridorare som ville följa med anlände till Gotlands nation. Där var det packat med folk. Där fanns representanter från de flesta av Uppsalas studentorkestrar, Dragosgamlingar samt tro det eller ej - hela Lithe Blås! Gotlands festsal var knökfull och vi lyckades få plats långt fram, nästan bredvid scenen. Innan vi gick in fick vi varsitt ex av det fantastiska programbladet, vars omslag ses ovan.
 |
 |
| Här rör vi oss i studentorkestervärldens allra obskyraste utmarker! |
Här har vi då de utlovade reportagen om Thore och Soko, de inte alls så olika underhållande chefsideologerna. De finns på helt olika ställen i originalet men jag placerade dem sida vid sida i vetenskapligt syfte. Skämtet här är nämligen helt obegripligt om man inte är totalt insnöad på studentorkestervärlden och dess historia. Bröderna Boomslang var ett litet plojband som bestod av gamlingar från Promenadorquestern. Deras grej var att köra alla låtar - oavsett genre - i swingtempo och så fort det bara gick. Någon gång under sent 90-tal uppträdde de med Thore Skogman i något sammanhang och bilden (och bildtexten) kommer från deras numera nedtagna hemsida.
"Soko" var aktiv och tongivande i Dragskåpet i många år och var en av dem som följde med i flytten från Stockholm till Uppsala. Han är och förblir ett slags maskot för orkestern. Dessutom var han en av dem som drev debatten om att "en riktig studentorkester använder inte elbas" under 70-talet, vilket är anledningen till att Dragskåpet beskrev sig som elallergiker i presentationen av sig själva i alla möjliga sammanhang.
 |
Dåvarande Dragosdiktatorn Lill-Hitler (mer om honom senare) höll ett öppningsanförande som jag glömt allt av förutom två saker:
Av någon anledning gjorde man en referens till den förmodligen första svenska internetmemen: Ansiktsburk - en schlager på arabiska som försetts med sanslös svensk text. Orkestern sjöng sången och förevisade en egen ansiktsburk i form av en papperskorg med en bild av Sokos ansikte pålimmat.
Den andra saken jag kommer ihåg att showen och programmet i kombination påstods utgöra en musiksaga av den typ vi 80-talister är uppvuxna med. I introduktionen fälldes kommentaren:
Av någon anledning gjorde man en referens till den förmodligen första svenska internetmemen: Ansiktsburk - en schlager på arabiska som försetts med sanslös svensk text. Orkestern sjöng sången och förevisade en egen ansiktsburk i form av en papperskorg med en bild av Sokos ansikte pålimmat.
 |
| Min rekonstruktion av hur ansiktsburken i showen såg ut. Youtube fanns inte, så flashfilmen Ansiktsburk (en hel minut lång!) låg på en hemsida och spreds genom att folk helt enkelt mailade länken dit till alla de kände. R5-D4 har visserligen inget med filmen eller låten att göra men episod 8 har ju just haft premiär. |
Den andra saken jag kommer ihåg att showen och programmet i kombination påstods utgöra en musiksaga av den typ vi 80-talister är uppvuxna med. I introduktionen fälldes kommentaren:
"När ni ser den här röven, så vet ni att det är dags att vända blad!"
 |
| En flöjtist, som för övrigt kallades Gyllene Stjärten, visade röven när de orden sades. Det här är inte samma röv som i showen men en god approximation. Det hände dock bara en gång - det fanns betydligt fler låtar i showen än sidor i programmet. |
Nu börjar vi!
Mamboscope var ett av Dragettens standardnummer. Poängen var att de dansade i leopardkläder.
Nu kastas vi rakt in i storyn till den scen vi alla minns från Kalle Anka på julafton, nämligen där Mowgli - Tore - träffar björnen Balloo för första gången.
Bøgheera (en trumpetare vid smeknamn Hr Fantasi i svart fartdräkt) dök upp.
Bøgheera: Han heter Tore, och han ska föras till människobyn nu medsamma!
Balloo: Där blir han ju hetero ju!
Varpå Balloo av någon oklar anledning flög iväg och lämnade Tore ensam:
Mamboscope var ett av Dragettens standardnummer. Poängen var att de dansade i leopardkläder.
Nu kastas vi rakt in i storyn till den scen vi alla minns från Kalle Anka på julafton, nämligen där Mowgli - Tore - träffar björnen Balloo för första gången.
 |
Din
sluga, dumma djungelbøg! Notera lådan med paprika, som kastades på
publik/orkester av publik/orkester.
|
Balloo: Jag menar doobididoo, jag menar doobididoo, jag menar doobidoobidoobodoobidoobididoo, jag me - men – vad är det här för lattjo liten bøg?
Tore: Jag är igen bøg för dig!
Balloo: Vad fan är det med dig? Har du inte fått kuk på länge?
Sedan fulade de runt lite, varefter Balloo ville att Tore skulle ryta som en bøg.
Tore: Du menar så här? Rrrgghhh....
Balloo: Jag menar som en riktig jättebamsing till bøg!
Vilket han gjorde med tuban:
Sedan fulade de runt lite, varefter Balloo ville att Tore skulle ryta som en bøg.
Tore: Du menar så här? Rrrgghhh....
Balloo: Jag menar som en riktig jättebamsing till bøg!
Vilket han gjorde med tuban:
Bøgheera: Han heter Tore, och han ska föras till människobyn nu medsamma!
Balloo: Där blir han ju hetero ju!
Varpå Balloo av någon oklar anledning flög iväg och lämnade Tore ensam:
Referensen till Red Bull handlar om att en trummis som kallades CP-Olle huvudsakligen groggade på detta. Under en turné i Polen skrev han "vodka redbull" på handens ovansida och viftade med den i baren eftersom han inte kunde polska.
Ungefär här var det en barnfamilj i publiken som reste sig upp och gick. Någon gång under första akten förevisades även en gräddtårta gjord av raklödder som minst en person i publiken friskt satte i sig av.
Detta var naturligtvis elefantmarschen ur filmen, framförd av trumpetsektionen som marscherade in på scen.
Överste Hathi (spelad av Sergeant CP) inspekterade sina underordnade. Alla hade långa tygsnablar fastsydda utanpå kalsongerna med frimärke på ollonet. Alla utom en. Vilket ledde upp till en mycket smal och mycket typisk dragosreferens:
Överste Hathi: VAFALLS? INGET PORTO PÅ PENIS????
"Porto på penis" är ännu en referens till Onkel Kånkel och refrängen i dennes låt "Helmer tampongförtäraren". "Djungelpatrullen" syftar på djungelpatrullen i Fantomen.
Sedan var det något kort replikskifte jag inte kommer ihåg och sedan
Överste Hathi: Nu skall vi spela ett arr som jag har skrevet.
Då var det elefantmarschen som övergick i Fallskärmsjävlarmarsch (extra hetsig och spräckig dragosversion av Fallskärmsjägarmarsch).
Tore försöker vara med i elefantparaden (som Mowgli i Djungelboken) men hans snabel saknar rätt proportioner. Låten är Herb Alperts "The Spanish Flea".
Bøgheeras sång var Pasadena med ny text.
Texten gick så här:
Handlingen (eller vad man ska kalla det) gick vidare. Jag kommer inte ihåg om det överhuvudtaget fanns någon dialog här, men det blev dags för en ny scen ur filmen:
Det här är naturligtvis den disneyklassiker vi alla älskar att jamma på.
 |
Ja vill va som du. Faktiskt.
|
Kung Louie spelades av en kille som kallades E-Moll. Han hade gjort en sanslöst dålig apkostym av en svart tröja och svarta strumpbyxor som han hade limmat fast orange garn på. Av okänd anledning hade han inga kalsonger under så när garnet lossnade under föreställningen lämnades partiklarna innanför till allmän beskådan. Hulken var en man som spelat andra altsax sedan 80-talet. När han ett par år in på 2000-talet uppmanades att byta till första altsax köpte han en tenorsax istället.
Kaa var en tjej i Dragos version, och hade en av de snyggare djurkostymerna - en IKEA-orm fastsydd på en svart kroppstrumpa. Ormens stjärt fungerade som telefonlur. Scenen var inspirerad av Onkel Kånkels sketchserie "Ring och pung".
Kaa: Ringel ringel!
Tore: Hallå? Tore!
Kaa: Ja hallå? Jag heter Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långsvans*.
*Dragosshower brukade innehålla någon referens till Astrid Lindgren eftersom en förgrundsgestalt i orkestern hatade hennes verk.
Tore: Hej på dig! Och vad har du på hjärtat då?
Kaa: Jo, jag har ett litet problem här, Tore, som jag skulle vilja ha svar på nämligen.
Sedan minns jag inte dialogen men Kaa försökte i alla fall hypnotisera Tore till att bli heterosexuell. Hennes försök avbröts av:
vilket resulterade i att Tore hamnade i dvala* istället. Och därmed var första akten slut.
*Definitionen av Appelbergs syndrom är "somnar alltid på fest".
Det var
svårt att tro sina öron. Hela året hade jag hört käcka putslustigheter om
kepsar och sett kassa spex där skämten gick ut på att folk åt ostkaka med
vitlökssås. Här började humorn på golvnivå och sedan gick det utför. Och det var hur roligt som helst!
Dessutom var musiken helt otroligt bra. Många i Dragskåpet var mycket skickliga och ambitiösa musiker. Det var bara det att de också hade extremt konstig humor.
Så här i pausen mellan akterna är det hög tid att stanna upp och fråga om den här typen av humor var OK vid den här tiden. Svaret är nej när det gäller studentvärlden som helhet. Proffstyckare tyckte vid den här tiden väldigt illa om studentikos humor överhuvudtaget, och sådant som Junglebøgen ansågs karakterisera allt från spex till snapsvisor. Snapsvisor av grövre slag hade börjat rensas ut ur studentföreningars sångböcker redan under slutet av 90-talet och accepterades inte i det mer offentliga rummet*. Mellan skål och vägg kunde det vara en annan sak.
Dessutom var musiken helt otroligt bra. Många i Dragskåpet var mycket skickliga och ambitiösa musiker. Det var bara det att de också hade extremt konstig humor.
Så här i pausen mellan akterna är det hög tid att stanna upp och fråga om den här typen av humor var OK vid den här tiden. Svaret är nej när det gäller studentvärlden som helhet. Proffstyckare tyckte vid den här tiden väldigt illa om studentikos humor överhuvudtaget, och sådant som Junglebøgen ansågs karakterisera allt från spex till snapsvisor. Snapsvisor av grövre slag hade börjat rensas ut ur studentföreningars sångböcker redan under slutet av 90-talet och accepterades inte i det mer offentliga rummet*. Mellan skål och vägg kunde det vara en annan sak.
*Här finns det naturligtvis tillfälle att prata om grabbighet, omklädningsrumskultur och lumpenstämning. Och att sådant förekommer i studentvärlden sedan sekler tillbaka finns dokumenterat på åtskilliga ställen. När det gäller de grova sånger och scenskämt som återfinns i studentorkestervärlden från 80-talet och framåt är dock en mycket stor del - i vissa fall hela sångböcker - skrivna av kvinnor. Det är svårt att avskriva det hela som något slags mansdominans.
 |
| Hällristning från Tanum, föreställande en busschaufför från bronsåldern. |
Underlivshumor har förmodligen funnits lika länge
som mänskligheten har existerat. Det finns dock ytterst få bevarade exempel på
en öppet erotisk vistradition innan 1700-talet. Roligt nog är det just där,
under stormaktstidens skymningsår, som det första exemplet på en snusksång i studentmiljö
dyker upp. Visan Ibat studiosus uppå en äng så grön handlar som titeln
antyder om en student som går på en äng, möter en flicka och sedan händer det
saker. Den i dagens öron ganska snälla visan måste ha uppfattats som oerhört ful
i den ortodoxa och strängt sedesamma karolinertiden. Den har på grund av
omnämnandet av en student i texten och egenheten att varannan rad är på latin,
varannan på svenska, tolkats som att den kommer från djäknarnas miljö.
Djäknarna var de latinkunniga studenterna och visan finns nedtecknad första
gången 1704. Här ser vi alltså en tidig blandning av klassisk bildning och
snuskhumor. Det är kanske inte särskilt mycket humor i någon egentlig mening,
men alla fnissar åt sexuella anspelningar i en sträng miljö.
 |
| En djäkne från 1600-talet. |
Det är av uppenbara skäl svårt att forska på ämnet snuskhumor bland studenter. Det är något man knappast nämner när man skriver ner sina studentminnen. Men då och då dyker det upp ett omnämnande i förbifarten, som från Snerikes nations Valborgsfirande 1934 eller den råa stämningen i katakomberna under KTH på 50-talet. Så att sjunga underlivssånger har sannolikt förekommit bland studenter i sekler.
Att den här humorn kom på bred front
i studentorkestervärlden just i början av 80-talet har sannolikt en mycket
specifik förklaring. Det var nämligen vid den tiden som könsrocken hade slagit
igenom på allvar. En genre som faktiskt föddes i studentikos miljö.
 |
| Fadern, Kungen och den helige Onkeln. |
Våren 1968
vankades det frackfest på studentkåren i Lund* och i studentikos anda ville man
ha en apart underhållare. Någon som kunde skruva till stämningen på alldeles
rätt sätt. Det fanns ett rykte om att det bodde en lustig artist i Malmö.
*1968 fanns det ännu en enda sammanhållen studentkår i Lund. Denna fest ägde därför med största sannolikhet rum på AF-borgen, som inhyste kårens lokaler. Du har antagligen besökt könsrockens födelseplats utan att veta om det.
Johnny Bode
(1912-1983) är en av Sveriges genom tidernas märkligaste personligheter. Efter
skivdebuten 1928 gjorde Bode gång på gång succé som sångare och kompositör. Det
hade kunnat bli en otrolig framgångssaga om han inte ständigt hade saboterat sin
egen tillvaro med en parallell karriär som tjuv, bedragare, förfalskare,
busringare, mentalpatient, nazist (när det passade), kommunist (när det
passade), porrförfattare, övervakad av Säpo, patologisk lögnare och allmänt omöjlig för folk i
sin omgivning. Johnny Bode lyckades gång på gång krascha sin egen karriär för att
sedan på något sätt komma tillbaka igen.
Våren 1968
knackade ett par lundastudenter på Johnny Bodes dörr men en flaska whisky i näven
och undrade om han kunde skriva en fräck låt samt framföra denna på deras fest.
En tid senare satt Bode, klädd i frack med röd nejlika i knapphålet, vid pianot
och sjöng Runka mig med vita handskar på inför de samlade lundensarna. Den vågade texten kom som en total överraskning.
Ingen hade sjungit något liknande offentligt förr. Det blev omedelbar succé och
dagen efter stod tre män med fyra flaskor whisky utanför Johnny Bodes dörr.
 |
| Det var här det hände! |
Männen kom
från skivbolaget Rondex och undrade om Bode kunde skriva nio låtar till i samma
stil. Deras avsikt var att ge ut en porr-LP. Vid den här tiden var pornografi
fortfarande olagligt i Sverige (det legaliserades 1971) men lagstiftningen
tillämpades inte särskilt hårt. Porrvallen hade redan sprängts med porrfilm,
porrtidningar och porrböcker men porrmusik fanns ännu inte. Bode såg
naturligtvis att det fanns pengar att tjäna och slog till.
Bordellmammas visor såldes i 130 000 exemplar och spelade
in en kvarts miljon kronor i royalties till Johnny Bode, som snart hade festat
upp alltihop på Malmös restauranger och danmarksfärjor. 250 000 kr
motsvarade 10 normala årsinkomster
1968. Efterhand släpptes uppföljarna Bordellmammas
dotter, Styrman Janssons frestelser
och Sex-revyn Stig utan att nå samma
framgång. Det spelade dock mindre roll. En ny musikgenre var född.
I kölvattnet
efter Bordellmammas visor kom ett
antal försök att rida på framgången. Inget försök lyckades i någon högre grad.
Ett undantag är Tom Zacharias (1948-2010) som kontaktades av två affärsmän för
att göra två album med ”erotisk rock”. Belinda
och Belindas döttrar såldes
huvudsakligen via annons i porrtidningar 1975 och blev oväntade framgångar.
Låtarna saknar oftast den finess och charm som finns i Johnny Bodes
kompositioner och är också betydligt grövre, men de hjälpte till att befästa
könsrockens kultstatus och utökade det hela till faktisk rock. Manegen var krattad för genrens obestridde konung:
Eddie Meduza.
Errol
Norstedt (1948-2002) bestämde sig under sin mycket olyckliga barndom att han
skulle bli rockstjärna för att ta revansch. Från att ha börjat med popband
under 60-talet fick han sedan bli dansbandsmusiker under 70-talet. Norstedt
fick under den tiden förlagskontrakt som låtskrivare och har skrivit verk åt
åtskilliga svenska dansband. Drömmen om en solokarriär fanns hela tiden där och
1975 fick han chansen att göra en soloplatta. Det självbetitlade albumet Errol blev en totalflopp och den knäckte
Norstedt flyttade hem till sin flickvän i Skåne. Där spelade han in kassetter med snuskiga
låtar och sketcher baserade dels på tragiska barndomsupplevelser, dels på de
grova historier han drog på skolgården för att slippa få stryk. ”Det ni
skrattar åt är ett barns ångest”, brukade Eddie Meduza påminna fansen långt
senare.
 |
| Nässeldjur har en mycket komplex utvecklingscykel med stora variationer mellan arter: från planulalarv kan de gå till att bli fast polyp (hydror, koraller och anemoner) eller frilevande medusa (maneter) och återvända till eller hoppa över respektive stadier flera gånger. Errol Norstedt såg ett naturprogram om detta och tänkte att ”medusa – och så ett z på det – det blir ett bra artistnamn”. Tanken var att Eddie Meduza skulle vara en seriös rockartist och E. Hitler skulle stå för dårskaperna. Sen blev det Eddie Meduza av alltihop. |
Kassetterna, som Eddie mångfaldigade hemma med hjälp av två små bandspelare, måste ju marknadsföras på något sätt. Hur får man någon att se en annons i minsta storleken? Eddie visste. Under 1976 kunde man på annonssidorna i porrtidningar se annonserna för ”E. Hitler – mannen utan hjärna”. Kultsuccén var ett faktum. 1978 kom skivdebuten Punkjävlar och 1978-1985 var Eddie Meduza kung i svenska folkparker. Trots att hans låtar var bannlysta i radio och TV visste alla vem han var. Med tiden satte alkoholismen punkt för karriären, men Eddie Meduza gjorde flera gånger framgångsrik comeback.
Mycket lite
är känt om den folkskygge Håkan Florå (1962-2009), mer känd som Onkel Kånkel. Man vet att han bildade punkbandet Bult i Kalmar 1979 och det var där han började använda pseudonymen Onkel Kånkel. Skivdebuten kom med Nazzepenis i Führerns anus på samlings-LP:n Svenska Tonårsgrupper
Vol. 3 1981, följt av Onkel Kånkels
Gyllene Tider 1983. Det verkliga genombrottet kom med Kalle Anka suger pung 1990*. Onkel Kånkels låtar behandlar känsliga
ämnen som avföring, pedofili, nazism, tidelag, sexuella minoriteter och
funktionshinder. Texterna är dock så otroligt underfundiga att det är hart när
omöjligt att låta bli att skratta. Låtarna är ofta covers från alla tänkbara
genrer. Ett återkommande tema är förekomsten av folkkära kändisar som Arne
Weise, Lennart Hyland, Sten Broman, Martin Ljung, Pekka Langer, Thore Skogman
och Povel Ramel.
*En medlem
av LiTHe Blås har berättat att han köpte den här skivan när den kom. När
han kom hem med den fick han skäll av sin mamma.
Könsrock var allmänt spritt bland studentorkestrar vid 80-talets början. Käckheten och de halsbrytande finurliga rimmen gick naturligtvis hem hos studentmusiker. Johnny Bode, Eddie Meduza och Onkel Kånkel hade alla ytterligare en gemensam sak som även förenade dem med studentmusiken: de hade alla en anknytning till en äldre svensk musiktradition.
Johnny Bode, som slagit igenom som kuplettsångare och revykompositör var i allra högsta grad en del av den här musiktraditionen. Han upptäcktes sannolikt av studentmusiker redan i början av 60-talet när orkesterarr på 30-och 40-talsschlager reades ut hos musikförlagen. De ansågs osäljbara, men studentorkestrar som ju behövde en repertoar köpte dem i drivor. Man plockade ut de bästa låtarna och körde dem som tradjazz.
Eddie Meduza körde mycket rocklåtar, men bland hans verk finns faktiskt låtar som hör hemma i den här äldre traditionen. Och Eddies bondkomik placerar honom naturligtvis utan minsta tvekan i en gammelsvensk fulkulturell underhållningstradition.
Onkel Kånkel älskade revylåtar. Povel Ramel och Martin Ljung hörde till hans främsta idoler. I vissa av Onkels inspelningar utgörs musiken av gamla stenkakor. Lyssnar man på Onkel Kånkel med ett tränat öra hittar man snart mängder med referenser till äldre svensk musik.
 |
| Många är de studentorkestrar som lyssnat på och spelat könsrocklåtar. Men Eddie Meduza fick uppträda med självaste Wijkmanska Blecket! |
I början av 2000-talet levde könsrockshumorn kvar i studentorkestervärlden. Den hade frodats rejält under 90-talet, det kan man se om man läser till exempel hemsidor och festivaltidningar från den tiden. Eller de där gamla sångböckerna. I 90-talets festivaltidningar förekommer en hel del referenser till klassisk bøghumor, som Onkel Kånkel, Eddie Meduza, Äldreomsorgen i övre Kågedalen och Killinggängets grövre alster. I de mest framträdande fallen är det visserligen medlemmar av Dragskåpet som har skrivit det, men det gäller långt ifrån alla referenser. Könsrocken anses vara subkulturernas subkultur, och den har haft en självklar plats i studentorkestervärlden ända sedan den föddes 1968. Många är de som invigts i kroppsvätskornas fyndiga poesi av äldre orkesterkamrater.
Det måste tilläggas att könsrock var allmänt omtyckt bland civila studenter också. Elektrosektionen på KTH hade ett eget könsrockband som hette Just E i början av 90-talet. De körde låtar som Meckromans och Bøgpropellern.
Det fanns naturligtvis folk som kunde föra ett otroligt liv över kränkande humor även år 2000, men man måste även ta med i beräkningen att en show som Junglebøgen inte gick att offentliggöra på samma sätt som är möjligt nu. Ingen hade mobilkamera, och det fanns ändå inga sociala medier att lägga upp bilder eller sprida åsikter på. Ville man lägga upp bilder på nätet var man antingen tvungen att ta dem med digitalkamera (som i runda slängar kostade 5000 kr) och sedan lägga upp var och en för hand på en hemsida, eller också ta bilder med analog kamera, lämna in för framkallning, hämta ut efter en vecka, scanna en i taget och sedan lägga upp dem för hand på en hemsida. Visst var det möjligt för vem som helst att hitta saker på nätet, men man tvungen att hitta dem själv. Det fanns inga sökmotorer med dagens effektivitet. Inget spreds utan ansträngning. Idag kan man förlora jobbet på grund av saker man själv eller andra lagt upp på sociala medier.
Fram till ca 2007 var allt mera privat. Hyrde man en nation för att sätta upp en sån här show (eller något ännu värre) fanns det naturligtvis folk som rynkade på näsan åt det men längre än så gick det inte. Det var helt enkelt något som inte rörde alla. Idag skulle man bli avstängd från samtliga nationer och bli uthängd i media.
Efter denna utläggning är det så dags att ta sig an den andra akten av Junglebøgen. Och om det har varit obegripligt hittills är det ingenting mot vad som väntar. Men det var inte speciellt begripligt om man var där heller. Vi ska dock försöka reda ut vissa nyckelbegrepp, och det börjar redan i första låten.
Diana Palmer-Walker är ute och går i djungeln då hon råkar på den medvetslöse Tore: Hon ropar på sin man, Fantomen, genom att framföra denna sång:
Låten är Streaplers "Kom hit Fantomen", som gavs ut på singel 1975 med anledning av att Fantomen då firade 25 år i egen serietidning i Sverige. "Dåren Dragos" kommer från Onkel Kånkels
"Smek mig Guran", varifrån introt till Dragskåpets arrangemang är hämtat.
 |
Diana Palmer-Walker: upptäcktsresande, sjuksköterska,
olympisk simhoppare, FN-tjänsteman och Fantomens fru. Notera de fantastiska
kulisserna målade med vattenfärg. För säkerhets skull var djungeldetaljerna
försedda med förklarande text och pilar. Solen var markerad som
"solen" och solens kuk angavs tydligt som "solens
kuk".
|
Fantomen kom dit. Han var klädd i hatt, solglasögon och kexchokladmorgonrock. Lugnt tog han av sig plaggen, varpå det uppdagades att fantomendräkten bestod av kroppsmålning. Hatten höll han framför sina ädlare delar. Han lyckades väcka Tore, efter vilket följande replikskifte utspelades:
 |
Ibland
tar Fantomen på sig kläder och går på stan som en människa (gammalt
dragosordspråk).
|
Tore: Jo Fantomen, jag är liksom lite kåt på Bøgheera.
Fantomen: Jaha?
Tore: Ja, och jag vet inte hur jag ska få honom intresserad.
Fantomen: Har du försökt med att måla kuken randig?
Och så tog Fantomen bort hatten och visade att han gjort just detta.
Vad har då Fantomen i Djungelboken att göra? Han var alltid med i alla dragosshower, vilket till viss del förklarar varför Dragskåpet kallades Dragos. Det finns en fonetisk likhet mellan Dragskåpet och namnet Dragos, vilket Fantomen kallades i vissa dagstidningar, i en del fall långt in på 80-talet. Bland annat Upsala Nya Tidning.
Vad har då Fantomen i Djungelboken att göra? Han var alltid med i alla dragosshower, vilket till viss del förklarar varför Dragskåpet kallades Dragos. Det finns en fonetisk likhet mellan Dragskåpet och namnet Dragos, vilket Fantomen kallades i vissa dagstidningar, i en del fall långt in på 80-talet. Bland annat Upsala Nya Tidning.
 |
| Ur Upsala Nya Tidning, tidigt 80-tal |
Seriewikin ger följande förklaring till varför:
- När Svenska Dagbladet började publicera "Fantomen", i juni 1942, fick serien namnet "Dragos". Detta genom en förväxling med Lee Falks andra serie, "Mandrake", som lanserats i Danmark 1938 under namnet "Dragos". Denna förväxling skedde i Svenska Dagbladet trots att Fantomen-serien 1942 redan hade gått i Vecko-Revyn sedan två år tidigare under namnet "Fantomen". Dragos kom att bli Fantomens namn i Sverige i många dagstidningar under flera decennier framöver. I Sverige behöll tidningen Norra Västerbotten namnet "Dragos" längst (till 2003), medan det fortfarande används av de svenskspråkiga finska tidningarna Åbo Underättelser och Österbottens Tidning.
- Det finns även en norsk förklaring, som motsätter sig den "officiella svenska versionen". Dels ifrågasätts att Mandrake någonsin hetat Dragos. Och i det ockuperade Norge var det förbjudet att importera varor från länder som var fiender till Nazityskland. Fantomen-strippar smugglades dock över från Sverige, via Strömstad till Hvaler i Norge. På Bulls lokala Oslo-kontor retuscherades sedan serien av Einar Wyller så att den skulle framstå som en norsk produkt, då den började publiceras i Aftenposten april 1942. Till exempel togs pratbubblorna bort och ersattes med text under bilderna. När Bulls sedan sålde Fantomen till Svenska Dagbladet, så "kamouflerades" serien med ett nytt namn. Det var alltså andra världskriget och ockupationen i Norge som var den direkta orsaken till att Fantomen blev Dragos i Sverige.
Tillbaka till showen:
Ibland kan man råka på Dragos dragskåpslarm i laboratoriemiljö. Larmen har tillverkats sedan 1995, så orkestern är inte uppkallad efter dessa. Huruvida det omvända gäller vet jag inte. Tillverkaren har inte kunnat nås för en kommentar. 
- En låt som de flesta har hört. "Gökursfestival" syftar på Bob Marleys Africa Unite som framfördes under den titeln i "Dragos on ice" 1999. Det här med gökursfestival har någon bakgrundshistoria som är okänd för studentorkesterforskningen.
- I den här vevan dök Bøgheera upp igen - denna gång i gul fartdräkt.
- Här kommer jag inte ihåg vad som hände, men det måste ju ha varit ett balettnummer. Bra låt, för övrigt. Dragos hade en stor inspirationskälla i den holländske experimentaljazzaren Willem Breuker.
- Så blev då Tore könsmogen till sist. Låten är Onkel Kånkels "Håll igång i Skogman", som uppenbarligen varit den främsta inspirationskällan till hela showen. Onkels version är en könsrockscover på Lasse Berghagens "Håll igång i skogen" (notera banjon). Låten sjöngs och spelades av banjoisten Lill-Hitler, iförd endast vuxenblöjor och gimpmask. Han kallades så för att hans äldre bror, som också varit med i Dragskåpet, på en turné en gång undertecknade ett passdokument med "Adolf Hitler".
- "Vad är det som låter?" "Det är bara Djungeljuden", sa några enligt uppgift. Djungeljuden och Apan Ola var medlemmar i orkestern. Apan Ola gjorde bara kullerbyttor. Eventuellt kan det ha funnits något trick med bøgtema här. Men det kommer jag inte ihåg.
 |
| Socker, grädde, nötter och mandelflarn... |
 |
| Baksidan på programbladet har också en referens till könsrock: "godset" syftar sannolikt på Greve von Boeggroeffs gods i Eddie Meduzas "Sug mig mina drängar". |
Det var bara att gå rakt in och sätta sig. Strax efter sekelskiftet kunde sittningar fortfarande vara lösa i formen och det var inte så noga med utskänkning. Vid varje bordsplats stod två öl med etiketten "Dragos" (med kapsylen på!) och en redan upphälld snaps (Absolut Lakrits). Därför var det bara att plocka åt sig från eventuella tomma platser. Och sådana fanns det gott om.
*Varför man hade den idén? Jo, den här upplagan av Glasblåsarna grundades 1993 (en annan inkarnation hade funnits 1961-1974) och på 90-talet tänkte nästan alla studentorkestrar så här. Man skulle skilja sig från andra och tog ofta avstånd från saker som byggde broar mellan orkestrar, som att byta tygmärken, spela Tiger Rag eller dansa can-can. Glasblåsarna var inte ensamma om attityden, men de tog den allra längst genom att inte ens ha något som förenade medlemmarna i sin egen orkester. Detta, i kombination med ett mycket hårt klickvälde, var en av anledningarna till att Glasblåsarna senare dog ut.
 |
| Efterfesten 17 år senare. Inredningen har bytts ut, vilket nog var välbehövligt eftersom bastuaggregatet när det begav sig ofta blöttes med öl och andra kroppsvätskor. |
 |
| Platsen för mitt första jam! |
 |
| Det här ser allt annat än genialt ut. Men det var just vad det var. |
 |
| Arvet efter Dragskåpet finns kvar djupt under Pharmen. Farmacevtiska studentkårens ordförande var vänlig nog att släppa in mig där för att leta efter material. Vi hittade inget i skrubben, men de fina färgbilderna från showen fanns i ett fotoalbum i arkivet vägg i vägg. |
 |
| Den vandrande vålnaden kan aldrig dö! |
Kul det om att Glasblåsarna inte ens hade något gemensamt med sig själva. Påminner om det Kafka sade om att han inte bara undrade vad han hade gemensamt med judarna, utan även vad han hade med sig själv.
SvaraRadera