Leta i den här bloggen

onsdag 20 december 2017

Junglebøgen

Jag menar doobididoo, jag menar doobididoo, jag menar doobidoobidoobidoobidoobididoo. Jag me - men - vad är det här för lattjo liten bøg?



OBS! Denna artikel beskriver en typ av underhållning som är mer eller mindre omöjlig att framföra på scen idag. Därför är alla ansikten skymda på bilderna och inga riktiga namn nämns. Detta är nödvändigt för att skydda dessa personer.


Hösten 2000 var jag fortfarande med i Glasblåsarna. Det var mitt andra år i Uppsala, så jag hade hunnit uppleva en hel del av studentorkestervärlden och vad den har att erbjuda. Det fanns dessutom en mycket utbredd hemsideskultur bland orkestrarna då, så det gick att läsa sig till mycket kunskap om subkulturen. Problemet var att det var svårt att uppleva allt detta som medlem i Glasblåsarna. De var en väldigt inåtvänd orkester som ansåg att Glasblåsarna framförallt var en angelägenhet för Smålands nation och Smålands nation var Glasblåsarnas främsta angelägenhet. Många tongivande medlemmar föraktade andra studentorkestrar och undvek all kontakt med dem. Vissa hatade paradoxalt nog hela orkestervärlden. Inåtvändheten smittade av sig på orkestern som helhet. Glasblåsarna skulle dessutom ”vara annorlunda” (man sade ordagrant så) och därför var det förbjudet med medaljer och tygmärken. Under mitt första år hände det faktiskt att ett gäng Glasblåsare gick på andra uppsalaorkestrars shower (som förekom varje termin på den tiden) och jag hängde med dem och fick se en del. De flesta brukade dock sitta och sura i ett hörn och tycka att showen var dålig (oavsett om den faktiskt var det eller inte). Glasblåsarna var visserligen ett extremfall, men den här attityden var – och är -  faktiskt vanlig bland studentmusiker som var aktiva på 90-talet. I alla fall i Uppsala.

Året innan hade en inbjudan till Dragosshowen ”Dragos on ice” mailats ut. Kapellmästaren hade bifogat en varning om att nya Glasblåsare inte bör gå dit utan sällskap. Vid den tidpunkten, efter två månaders studentorkestermedlemsskap, hade jag ingen aning om hur stor studentorkestervärlden var eller vad en ”Dragosshow” var för något, så jag gick inte. 


Ett år senare hade jag varit på ett antal orkestershower, upplevt min första STORK och dessutom läst in mig på de flesta orkestrar via alla de fantastiska hemsidor som fanns vid den här tiden. Internet hade ännu inte blivit det skitspridarforum det är idag, utan användes för roliga ändamål. Studentorkestrarnas hemsidor gjordes av entusiaster och uppdaterades ofta. Där fanns vanligtvis sektionssidor med info om varenda medlem, bildarkiv med hundratals bilder, komplett historik och en uppsjö av historier och skrönor som orkestern tyckte var kul att föra vidare. Helt otänkbart i näthatets tidevarv. Men då läste praktiskt taget alla de här sidorna och det ansågs roligt att vara med på dem. Det gick att bli stjärna i orkestervärlden helt enkelt genom att vara dum i huvudet. 

Den här terminen leddes Glasblåsarna av ett gäng som verkligen inte gillade andra orkestrar och därför var det nu slut på kontakterna. Nu tog jag dock initiativet och gick på grejer själv. På den här tiden fanns dessutom fortfarande en universiell regel om att två från varje orkester gick gratis på alla shower, så då och då gick det dessutom att få någon med sig. Den här gråkalla lördagseftermiddagen följde en trumpetare som hette Manne med mig till Gotlands nation för att se årets Dragosshow. "Junglebøgen" - djungelboken på danska.

Kulturföreningen Dragskåpet*, eller Dragos som de ofta kallas (mer om detta senare) har en rätt så anmärkningsvärd historia. Orkestern bildades av Olle Larsson 1961 vid studentkåren vid Farmaceutiska Institutet, som då låg i Stockholm. Det var den enda farmaceututbildningen i landet. Den nybildade orkestern förvarade sina instrument i ett dragskåp, enligt historien på grund av ångorna dessa avgav, och efter det tog de också sitt namn. Första framträdandet var vid kårens luciafest det året. Dragskåpet framlevde sina dagar i vad som verkar ha varit god sämja med Stockholms andra studentorkestrar. Man spelade på karnevalerna och var med och grundade SMASK.

*Kulturföreningen bestod vid sin höjdpunkt förutom av orkester och balett även av fancluben Dragosdyrkarna, kören Dragören samt herrbaletten Draggen.
 
Den andra skivan SMASK-orkestrarna producerade, 1973. Uppe från vänster: Kårsdraget, SMUSK och Mercblecket. Nere från vänster: Promenadorquestern, Dragskåpet, SVEA och Läderläpparne.

1973 inträffade den första stora omvälvningen i Dragskåpets historia: farmaceututbildningen flyttades till Uppsala. Anledningen var att man behövde ändamålsenliga lokaler. De gamla husen i Frescati var slitna och nedgångna. I Uppsala höll man på att bygga BMC* och där gick det att breda ut sig i toppmoderna lokaler. Detta möjliggjorde också en utbyggnad av farmaceututbildningen.

*Det håller på att byggas än idag. BMC påminner om dödsstjärnan i Jedins Återkomst. 

Farmacistudenterna blev förflyttade till Uppsala och Dragskåpet fick helt enkelt följa med. Det blev tufft för orkestern som förlorade många medlemmar. Snart kunde man dock bygga upp verksamheten i Uppsala. 1976 tillkom även baletten Dragetten.

Till Österland vill jag fara. Dragskåpet åkte ofta på turné till Polen.

I början av 90-talet började Dragskåpet också spela klezmer, något de var ensamma om i studentorkestervärlden. Med tiden fick man också ett rykte om att tillhöra subkulturens värstingar. Det har fällts påståenden om att beteendet kom in i orkestern genom ett flitigt umgänge med Wijkmanska Blecket (som i sin tur inspirerades av Promenadorquestern), men det är ganska tveksamt. Det gick ganska vilt till i studentorkestervärlden överhuvudtaget vid den här tiden. Dragosshowerna var ett praktexempel på detta.

Dragskåpet hade många starka relationer till andra orkestrar. De hade en mångårig vänskap med SMusK och LiTHe Blås med vilka man hade sillfrukost inför varje SOF och STORK. Där var även ACO med. Medlemmar ur Dragskåpet och Wijkmanska Blecket följde ofta med på varandras turnéer och man lånade också vick huvudsakligen från varandra. När Glansbandet bildades 1981 var Dragskåpet faddrar åt dem.

Att förklara Dragskåpets mycket märkliga internkultur kommer att ta upp väldigt mycket plats i den här artikeln, så det får helt enkelt komma allteftersom vi går igenom Junglebøgen. Showen saknas sedan många år i Dragskåpets eget videoarkiv, så det blir till att rekonstruera den där gråkalla lördagen i november strax efter sekelskiftet från minnet.

Så här fint väder var det inte.

Jag, Manne och två av hans korridorare som ville följa med anlände till Gotlands nation. Där var det packat med folk. Där fanns representanter från de flesta av Uppsalas studentorkestrar, Dragosgamlingar samt tro det eller ej - hela Lithe Blås! Gotlands festsal var knökfull och vi lyckades få plats långt fram, nästan bredvid scenen. Innan vi gick in fick vi varsitt ex av det fantastiska programbladet, vars omslag ses ovan.

Redan här ser vi inspirationen från könsrockens värld. "Slan" är ett ord som återfinns i låtar av Onkel Kånkel. Det betyder ungefär "lat, jobbig dåre". Enligt en inte helt säker källa jag hittat kommer det från sydtyskans "schlanker", lösdrivare, och har funnits i svenskan sedan 1600-talet. Att det lever kvar som dialekt eller slang i hamnstaden Kalmar där Onkel Kånkel föddes och växte upp är ju inte helt osannolikt. "Slan" yttrades ofta i Dragossammanhang.


Här rör vi oss i studentorkestervärldens allra obskyraste utmarker!

Här har vi då de utlovade reportagen om Thore och Soko, de inte alls så olika underhållande chefsideologerna. De finns på helt olika ställen i originalet men jag placerade dem sida vid sida i vetenskapligt syfte. Skämtet här är nämligen helt obegripligt om man inte är totalt insnöad på studentorkestervärlden och dess historia. Bröderna Boomslang var ett litet plojband som bestod av gamlingar från Promenadorquestern. Deras grej var att köra alla låtar - oavsett genre - i swingtempo och så fort det bara gick. Någon gång under sent 90-tal uppträdde de med Thore Skogman i något sammanhang och bilden (och bildtexten) kommer från deras numera nedtagna hemsida.

"Soko" var aktiv och tongivande i Dragskåpet i många år och var en av dem som följde med i flytten från Stockholm till Uppsala. Han är och förblir ett slags maskot för orkestern. Dessutom var han en av dem som drev debatten om att "en riktig studentorkester använder inte elbas" under 70-talet, vilket är anledningen till att Dragskåpet beskrev sig som elallergiker i presentationen av sig själva i alla möjliga sammanhang.



Dåvarande Dragosdiktatorn Lill-Hitler (mer om honom senare) höll ett öppningsanförande som jag glömt allt av förutom två saker:

Av någon anledning gjorde man en referens till den förmodligen första svenska internetmemen: Ansiktsburk - en schlager på arabiska som försetts med sanslös svensk text. Orkestern sjöng sången och förevisade en egen ansiktsburk i form av en papperskorg med en bild av Sokos ansikte pålimmat.


Min rekonstruktion av hur ansiktsburken i showen såg ut. Youtube fanns inte, så flashfilmen Ansiktsburk (en hel minut lång!) låg på en hemsida och spreds genom att folk helt enkelt mailade länken dit till alla de kände. R5-D4 visserligen har inget med filmen eller låten att göra men episod 8 har ju just haft premiär.

Den andra saken jag kommer ihåg att showen och programmet i kombination påstods utgöra en musiksaga av den typ vi 80-talister är uppvuxna med. I introduktionen fälldes kommentaren: 

"När ni ser den här röven, så vet ni att det är dags att vända blad!"


En flöjtist, som för övrigt kallades Gyllene Stjärten, visade röven när de orden sades. Det här är inte samma röv som i showen men en god approximation. Det hände dock bara en gång - det fanns betydligt fler låtar i showen än sidor i programmet.

Nu börjar vi!


Mamboscope var ett av Dragettens standardnummer. Poängen var att de dansade i leopardkläder.

Nu kastas vi rakt in i storyn till den scen vi alla minns från Kalle Anka på julafton, nämligen där Mowgli - Tore - träffar björnen Balloo för första gången.

Din sluga, dumma djungelbøg! Notera lådan med paprika, som kastades på publik/orkester av publik/orkester.

Balloo: Jag menar doobididoo, jag menar doobididoo, jag menar doobidoobidoobodoobidoobididoo, jag me - men – vad är det här för lattjo liten bøg?

Tore: Jag är igen bøg för dig!

Balloo: Vad fan är det med dig? Har du inte fått kuk på länge?

Sedan fulade de runt lite, varefter Balloo ville att Tore skulle ryta som en bøg.

Tore: Du menar så här? Rrrgghhh....

Balloo: Jag menar som en riktig jättebamsing till bøg!




Bøgheera (en trumpetare vid smeknamn Hr Fantasi i svart fartdräkt) dök upp.

Bøgheera: Han heter Tore, och han ska föras till människobyn nu medsamma!

Balloo: Där blir han ju hetero ju!


Varpå Balloo av någon oklar anledning flög iväg och lämnade Tore ensam:




Referensen till Red Bull handlar om att en trummis som kallades CP-Olle huvudsakligen groggade på detta. Under en turné i Polen skrev han "vodka redbull" på handens ovansida och viftade med den i baren eftersom han inte kunde polska.


Ungefär här var det en barnfamilj i publiken som reste sig upp och gick. Någon gång under första akten förevisades även en gräddtårta gjord av raklödder som minst en person i publiken friskt satte i sig av.




Detta var naturligtvis elefantmarschen ur filmen, framförd av trumpetsektionen som marscherade in på scen.

Överste Hathi (spelad av Sergeant CP) inspekterade sina underordnade. Alla hade långa tygsnablar fastsydda utanpå kalsongerna med frimärke på ollonet. Alla utom en. Vilket ledde upp till en mycket smal och mycket typisk dragosreferens:

Överste Hathi: VAFALLS? INGET PORTO PÅ PENIS????

"Porto på penis" är ännu en referens till Onkel Kånkel och refrängen i dennes låt "Helmer tampongförtäraren". "Djungelpatrullen" syftar på djungelpatrullen i Fantomen.

Sedan var det något kort replikskifte jag inte kommer ihåg och sedan

Överste Hathi: Nu skall vi spela ett arr som jag har skrevet.

Då var det elefantmarschen som övergick i Fallskärmsjävlarmarsch (extra hetsig och spräckig dragosversion av Fallskärmsjägarmarsch).


Tore försöker vara med i elefantparaden (som Mowgli i Djungelboken) men hans snabel saknar rätt proportioner. Låten är Herb Alperts "The Spanish Flea".



Bøgheeras sång var Pasadena med ny text.


Texten gick så här:


Handlingen (eller vad man ska kalla det) gick vidare. Jag kommer inte ihåg om det överhuvudtaget fanns någon dialog här, men det blev dags för en ny scen ur filmen:


Det här är naturligtvis den Disneyklassiker vi alla älskar att jamma på.

Ja vill va som du. Faktiskt.

Kung Louie spelades av en kille som kallades E-Moll. Han hade gjort en sanslöst dålig apkostym av en svart tröja och svarta strumpbyxor som han hade limmat fast orange garn på. Av okänd anledning hade han inga kalsonger under så när garnet lossnade under föreställningen lämnades partiklarna innanför till allmän beskådan. Hulken var en man som spelat andra altsax sedan 80-talet. När han ett par år in på 2000-talet uppmanades att byta till första altsax köpte han en tenorsax istället.



Kaa var en tjej i Dragos version, och hade en av de snyggare djurkostymerna - en IKEA-orm fastsydd på en svart kroppstrumpa. Ormens stjärt fungerade som telefonlur. Scenen var inspirerad av Onkel Kånkels sketchserie "Ring och pung".

Kaa: Ringel ringel!

Tore: Hallå? Tore!

Kaa: Ja hallå? Jag heter Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långsvans*.

*Dragosshower brukade innehålla någon referens till Astrid Lindgren eftersom en förgrundsgestalt i orkestern hatade hennes verk.

Tore: Hej på dig! Och vad har du på hjärtat då?

Kaa: Jo, jag har ett litet problem här, Tore, som jag skulle vilja ha svar på nämligen.


Sedan minns jag inte dialogen men Kaa försökte i alla fall hypnotisera Tore till att bli heterosexuell. Hennes försök avbröts av:


vilket resulterade i att Tore hamnade i dvala* istället. Och därmed var första akten slut.

*Definitionen av Appelbergs syndrom är "somnar alltid på fest".







Det var svårt att tro sina öron. Hela året hade jag hört käcka putslustigheter om kepsar och sett kassa spex där skämten gick ut på att folk åt ostkaka med vitlökssås. Här började humorn på golvnivå och sedan gick det utför. Och det var hur roligt som helst!

Dessutom var musiken helt otroligt bra. Många i Dragskåpet var mycket skickliga och ambitiösa musiker. Det var bara det att de också hade extremt konstig humor. 

Så här i pausen mellan akterna är det hög tid att stanna upp och fråga om den här typen av humor var OK vid den här tiden. Svaret är nej när det gäller studentvärlden som helhet. Proffstyckare tyckte vid den här tiden väldigt illa om studentikos humor överhuvudtaget, och sådant som Junglebøgen ansågs karakterisera allt från spex till snapsvisor. Snapsvisor av grövre slag hade börjat rensas ut ur studentföreningars sångböcker redan under slutet av 90-talet och accepterades inte i det mer offentliga rummet*. Mellan skål och vägg kunde det vara en annan sak.

*Här finns det naturligtvis tillfälle att prata om grabbighet, omklädningsrumskultur och lumpenstämning. Och att sådant förekommer i studentvärlden sedan sekler tillbaka finns dokumenterat på åtskilliga ställen. När det gäller de grova sånger och scenskämt som återfinns i studentorkestervärlden från 80-talet och framåt är dock en mycket stor del - i vissa fall hela sångböcker - skrivna av kvinnor. Det är svårt att avskriva det hela som något slags mansdominans.


Hällristning från Tanum, föreställande en busschaufför från bronsåldern.

Underlivshumor har förmodligen funnits lika länge som mänskligheten har existerat. Det finns dock ytterst få bevarade exempel på en öppet erotisk vistradition innan 1700-talet. Roligt nog är det just där, under stormaktstidens skymningsår, som det första exemplet på en snusksång i studentmiljö dyker upp. Visan Ibat studiosus uppå en äng så grön handlar som titeln antyder om en student som går på en äng, möter en flicka och sedan händer det saker. Den i dagens öron ganska snälla visan måste ha uppfattats som oerhört ful i den ortodoxa och strängt sedesamma karolinertiden. Den har på grund av omnämnandet av en student i texten och egenheten att varannan rad är på latin, varannan på svenska, tolkats som att den kommer från djäknarnas miljö. Djäknarna var de latinkunniga studenterna och visan finns nedtecknad första gången 1704. Här ser vi alltså en tidig blandning av klassisk bildning och snuskhumor. Det är kanske inte särskilt mycket humor i någon egentlig mening, men alla fnissar åt sexuella anspelningar i en sträng miljö.



En djäkne från 1600-talet.
Det är av uppenbara själ svårt att forska på ämnet snuskhumor bland studenter. Det är något man knappast nämner när man skriver ner sina studentminnen. Men då och då dyker det upp ett omnämnande i förbifarten, som från Snerikes nations Valborgsfirande 1934 eller den råa stämningen i katakomberna under KTH på 50-talet. Så att sjunga underlivssånger har sannolikt förekommit bland studenter i sekler.

Kammar man igenom studentorkesterhistoriens skrivna källor upptäcker man att den här humorn gjorde sitt stora intåg vid 80-talets början. Det är då den hamnar i sångböcker, tillsammans med sånger av annan olämplig karaktär. Det hände att studentmusiker från före den här tiden drog efter andan när de fick höra sångerna. Men många skrattade. Det här hade de aldrig vågat själva. Det måste även sägas att studenthumorn i allmänhet var grövre och mer burdus på den här tiden än vad den är idag. Det är vid ungefär den här tiden saker som äckliga väskan, pungtrick, nakenspelningar och AIDS (Axelbandets Internationella Dixie Sektion) dyker upp. Det hade dock legat på lut ett tag. Redan 1973 instiftades Ani Vänner (gissa vad de brukade visa) i Åbo av medlemmar från olika teknologorkestrar, så man kanske kan gissa sig till var det hela kom ifrån. 

Att den här humorn kom på bred front i studentorkestervärlden just i början av 80-talet har sannolikt en mycket specifik förklaring. Det var nämligen vid den tiden som könsrocken hade slagit igenom på allvar. En genre som faktiskt föddes i studentikos miljö.


Fadern, Kungen och den helige Onkeln.

Våren 1968 vankades det frackfest på studentkåren i Lund* och i studentikos anda ville man ha en apart underhållare. Någon som kunde skruva till stämningen på alldeles rätt sätt. Det fanns ett rykte om att det bodde en lustig artist i Malmö.

*1968 fanns det ännu en enda sammanhållen studentkår i Lund. Denna fest ägde därför med största sannolikhet rum på AF-borgen, som inhyste kårens lokaler. Du har antagligen besökt könsrockens födelseplats utan att veta om det.

Johnny Bode (1912-1983) är en av Sveriges genom tidernas märkligaste personligheter. Efter skivdebuten 1928 gjorde Bode gång på gång succé som sångare och kompositör. Det hade kunnat bli en otrolig framgångsaga om han inte ständigt hade saboterat sin egen tillvaro med en parallell karriär som tjuv, bedragare, förfalskare, busringare, mentalpatient, nazist (när det passade), kommunist (när det passade), porrförfattare, övervakad av Säpo, patologisk lögnare och allmänt omöjlig för folk i hans omgivning. Johnny Bode lyckades gång på gång krascha sin egen karriär för att sedan på något sätt komma tillbaka igen.

Våren 1968 knackade ett par lundastudenter på Johnny Bodes dörr men en flaska whisky i näven och undrade om han kunde skriva en fräck låt samt framföra denna på deras fest. En tid senare satt Bode, klädd i frack med röd nejlika i knapphålet, vid pianot och sjöng Runka mig med vita handskar på inför de samlade lundensarna. Den vågade texten kom som en total överraskning. Ingen hade sjungit något liknande offentligt förr. Det blev omedelbar succé och dagen efter stod tre män med fyra flaskor whisky utanför Johnny Bodes dörr.

Det var här det hände!

Männen kom från skivbolaget Rondex och undrade om Bode kunde skriva nio låtar till i samma stil. Deras avsikt var att ge ut en porr-LP. Vid den här tiden var pornografi fortfarande olagligt i Sverige (det legaliserades 1971) men lagstiftningen tillämpades inte särskilt hårt. Porrvallen hade redan sprängts med porrfilm, porrtidningar och porrböcker men porrmusik fanns ännu inte. Bode såg naturligtvis att det fanns pengar att tjäna och slog till.

Bordellmammas visor såldes i 130 000 exemplar och spelade in en kvarts miljon kronor i royalties till Johnny Bode, som snart hade festat upp alltihop på Malmös restauranger och danmarksfärjor. 250 000 kr motsvarade 10 normala årsinkomster 1968. Efterhand släpptes uppföljarna Bordellmammas dotter, Styrman Janssons frestelser och Sex-revyn Stig utan att nå samma framgång. Det spelade dock mindre roll. En ny musikgenre var född.

I kölvattnet efter Bordellmammas visor kom ett antal försök att rida på framgången. Inget försök lyckades i någon högre grad. Ett undantag är Tom Zacharias (1948-2010) som kontaktades av två affärsmän för att göra två album med ”erotisk rock”. Belinda och Belindas döttrar såldes huvudsakligen via annons i porrtidningar 1975 och blev oväntade framgångar. Låtarna saknar oftast den finess och charm som finns i Johnny Bodes kompositioner och är också betydligt grövre, men de hjälpte till att befästa könsrockens kultstatus och utökade det hela till faktisk rock. Manegen var krattad för genrens obestridde konung: Eddie Meduza.

Errol Norstedt (1948-2002) bestämde sig under sin mycket olyckliga barndom att han skulle bli rockstjärna för att ta revansch. Från att ha börjat med popband under 60-talet fick han sedan bli dansbandsmusiker under 70-talet. Norstedt fick under den tiden förlagskontrakt som låtskrivare och har skrivit verk åt åtskilliga svenska dansband. Drömmen om en solokarriär fanns hela tiden där och 1975 fick han chansen att göra en soloplatta. Det självbetitlade albumet Errol blev en totalflopp och den knäckte Norstedt flyttade hem till sin flickvän i Skåne. Där spelade han in kassetter med snuskiga låtar och sketcher baserade dels på tragiska barndomsupplevelser, dels på de grova historier han drog på skolgården för att slippa få stryk. ”Det ni skrattar åt är ett barns ångest”, brukade Eddie Meduza påminna fansen långt senare.

Nässeldjur har en mycket komplex utvecklingscykel med stora variationer mellan arter: från planulalarv kan de gå till att bli fast polyp (hydror, koraller och anemoner) eller frilevande medusa (maneter) och återvända till eller hoppa över respektive stadier flera gånger. Errol Norstedt såg ett naturprogram om detta och tänkte att ”medusa – och så ett z på det – det blir ett bra artistnamn”. Tanken var att Eddie Meduza skulle vara en seriös rockartist och E. Hitler skulle stå för dårskaperna. Sen blev det Eddie Meduza av alltihop.

Kassetterna, som Eddie mångfaldigade hemma med hjälp av två små bandspelare, måste ju marknadsföras på något sätt. Hur får man någon att se en annons i minsta storleken? Eddie visste. Under 1976 kunde man på annonssidorna i porrtidningar se annonserna för ”E. Hitler – mannen utan hjärna”. Kultsuccén var ett faktum. 1978 kom skivdebuten Punkjävlar och 1978-1985 var Eddie Meduza kung i svenska folkparker. Trots att hans låtar var bannlysta i radio och TV visste alla vem han var. Med tiden satte alkoholismen punkt för karriären, men Eddie Meduza gjorde flera gånger framgångsrik comeback. 


Mycket lite är känt om den folkskygge Håkan Florå (1962-2009), mer känd som Onkel Kånkel. Man vet att han bildade punkbandet Bult i Kalmar 1979 och det var där han började använda pseudonymen Onkel Kånkel. Skivdebuten kom med Nazzepenis i Führerns anus på samlings-LP:n Svenska Tonårsgrupper Vol. 3 1981, följt av Onkel Kånkels Gyllene Tider 1983. Det verkliga genombrottet kom med Kalle Anka suger pung 1990*. Onkel Kånkels låtar behandlar känsliga ämnen som avföring, pedofili, nazism, tidelag, sexuella minoriteter och funktionshinder. Texterna är dock så otroligt underfundiga att det är hart när omöjligt att låta bli att skratta. Låtarna är ofta covers från alla tänkbara genrer. Ett återkommande tema är förekomsten av folkkära kändisar som Arne Weise, Lennart Hyland, Sten Broman, Martin Ljung, Pekka Langer, Thore Skogman och Povel Ramel.

*En medlem av LiTHe Blås har berättat att han köpte den här skivan när den kom. När han kom hem med den fick han skäll av sin mamma.


Könsrock var allmänt spritt bland studentorkestrar vid 80-talets början. Käckheten och de halsbrytande finurliga rimmen gick naturligtvis hem hos studentmusiker. Johnny Bode, Eddie Meduza och Onkel Kånkel hade alla ytterligare en gemensam sak som även förenade dem med studentmusiken: de hade alla en anknytning till en äldre svensk musiktradition.

Johnny Bode, som slagit igenom som kuplettsångare och revykompositör var i allra högsta grad en del av den här musiktraditionen. Han upptäcktes sannolikt av studentmusiker redan i början av 60-talet när orkesterarr på 30-och 40-talsschlager reades ut hos musikförlagen. De ansågs osäljbara, men studentorkestrar som ju behövde en repertoar köpte dem i drivor. Man plockade ut de bästa låtarna och körde dem som tradjazz.

Eddie Meduza körde mycket rocklåtar, men bland hans verk finns faktiskt låtar som hör hemma i den här äldre traditionen. Och Eddies bondkomik placerar honom naturligtvis utan minsta tvekan i en gammelsvensk fulkulturell underhållningstradition. 

Onkel Kånkel älskade revylåtar. Povel Ramel och Martin Ljung hörde till hans främsta idoler. I vissa av Onkels inspelningar utgörs musiken av gamla stenkakor. Lyssnar man på Onkel Kånkel med ett tränat öra hittar man snart mängder med referenser till äldre svensk musik.

Många är de studentorkestrar som lyssnat på och spelat könsrocklåtar. Men Eddie Meduza fick uppträda med självaste Wijkmanska Blecket!

I början av 2000-talet levde könsrockshumorn kvar i studentorkestervärlden. Den hade frodats rejält under 90-talet, det kan man se om man läser till exempel hemsidor och festivaltidningar från den tiden. Eller de där gamla sångböckerna. I 90-talets festivaltidningar förekommer en hel del referenser till klassisk bøghumor, som Onkel Kånkel, Eddie Meduza, Äldreomsorgen i övre Kågedalen och Killinggängets grövre alster. I de mest framträdande fallen är det visserligen medlemmar av Dragskåpet som har skrivit det, men det gäller långt ifrån alla referenser. Könsrocken anses vara subkulturernas subkultur, och den har haft en självklar plats i studentorkestervärlden ända sedan den föddes 1968. Många är de som invigts i kroppsvätskornas fyndiga poesi av äldre orkesterkamrater.

Det måste tilläggas att könsrock var allmänt omtyckt bland civila studenter också. Elektrosektionen på KTH hade ett eget könsrockband som hette Just E i början av 90-talet. De körde låtar som "Meckromans" och "Bøgpropellern".  

Det fanns naturligtvis folk som kunde föra ett otroligt liv över kränkande humor även år 2000, men man måste även ta med i beräkningen att en show som Junglebøgen inte gick att offentliggöra på samma sätt som är möjligt nu. Ingen hade mobilkamera, och det fanns ändå inga sociala medier att lägga upp bilder eller sprida åsikter på. Ville man lägga upp bilder på nätet var man antingen tvungen att ta dem med digitalkamera (som i runda slängar kostade 5000 kr) och sedan lägga upp var och en för hand på en hemsida, eller också ta bilder med analog kamera, lämna in för framkallning, hämta ut efter en vecka, scanna en i taget och sedan lägga upp dem för hand på en hemsida. Visst var det möjligt för vem som helst att hitta saker på nätet, men man tvungen att hitta dem själv. Det fanns inga sökmotorer med dagens effektivitet. Inget spreds utan ansträngning. Idag kan man förlora jobbet på grund av saker man själv eller andra lagt upp på sociala medier. 

Fram till ca 2007 var allt mera privat. Hyrde man en nation för att sätta upp en sån här show (eller något ännu värre) fanns det naturligtvis folk som rynkade på näsan åt det men längre än så gick det inte. Det var helt enkelt något som inte rörde alla. Idag skulle man bli avstängd från samtliga nationer och bli uthängd i media.

Efter denna utläggning är det så dags att ta sig an den andra akten av Junglebøgen. Och om det har varit obegripligt hittills är det ingenting mot vad som väntar. Men det var inte speciellt begripligt om man var där heller. Vi ska dock försöka reda ut vissa nyckelbegrepp, och det börjar redan i första låten.



Diana Palmer-Walker är ute och går i djungeln då hon råkar på den medvetslöse Tore: Hon ropar på sin man, Fantomen, genom att framföra denna sång:


Låten är Streaplers "Kom hit Fantomen", som gavs ut på singel 1975 med anledning av att Fantomen då firade 25 år i egen serietidning i Sverige. "Dåren Dragos" kommer från Onkel Kånkels
"Smek mig Guran", varifrån introt till Dragskåpets arrangemang är hämtat.

Diana Palmer-Walker: upptäcktsresande, sjuksköterska, olympisk simhoppare, FN-tjänsteman och Fantomens fru. Notera de fantastiska kulisserna målade med vattenfärg. För säkerhets skull var djungeldetaljerna försedda med förklarande text och pilar. Solen var markerad som "solen" och solens kuk angavs tydligt som "solens kuk". 

Fantomen kom dit. Han var klädd i hatt, solglasögon och kexchokladmorgonrock. Lugnt tog han av sig plaggen, varpå det uppdagades att fantomendräkten bestod av kroppsmålning. Hatten höll han framför sina ädlare delar. Han lyckades väcka Tore, efter vilket följande replikskifte utspelades:

Ibland tar Fantomen på sig kläder och går på stan som en människa (gammalt dragosordspråk). 

Tore: Jo Fantomen, jag är liksom lite kåt på Bøgheera.

Fantomen: Jaha?

Tore: Ja, och jag vet inte hur jag ska få honom intresserad.


Fantomen: Har du försökt med att måla kuken randig?


Och så tog Fantomen bort hatten och visade att han gjort just detta.

Vad har då Fantomen i Djungelboken att göra? Han var alltid med i alla dragosshower, vilket till viss del förklarar varför Dragskåpet kallades Dragos. Det finns en fonetisk likhet mellan Dragskåpet och namnet Dragos, vilket Fantomen kallades i vissa dagstidningar, i en del fall långt in på 80-talet. Bland annat Upsala Nya Tidning.


Ur Upsala Nya Tidning, tidigt 80-tal


Seriewikin ger följande förklaring till varför:


  • När Svenska Dagbladet började publicera "Fantomen", i juni 1942, fick serien namnet "Dragos". Detta genom en förväxling med Lee Falks andra serie, "Mandrake", som lanserats i Danmark 1938 under namnet "Dragos". Denna förväxling skedde i Svenska Dagbladet trots att Fantomen-serien 1942 redan hade gått i Vecko-Revyn sedan två år tidigare under namnet "Fantomen". Dragos kom att bli Fantomens namn i Sverige i många dagstidningar under flera decennier framöver. I Sverige behöll tidningen Norra Västerbotten namnet "Dragos" längst (till 2003), medan det fortfarande används av de svenskspråkiga finska tidningarna Åbo Underättelser och Österbottens Tidning.
Det finns även en norsk förklaring, som motsätter sig den "officiella svenska versionen". Dels ifrågasätts att Mandrake någonsin hetat Dragos. Och i det ockuperade Norge var det förbjudet att importera varor från länder som var fiender till Nazityskland. Fantomen-strippar smugglades dock över från Sverige, via Strömstad till Hvaler i Norge. På Bulls lokala Oslo-kontor retuscherades sedan serien av Einar Wyller så att den skulle framstå som en norsk produkt, då den började publiceras i Aftenposten april 1942. Till exempel togs pratbubblorna bort och ersattes med text under bilderna. När Bulls sedan sålde Fantomen till Svenska Dagbladet, så "kamouflerades" serien med ett nytt namn. Det var alltså andra världskriget och ockupationen i Norge som var den direkta orsaken till att Fantomen blev Dragos i Sverige.

Ibland kan man råka på Dragos dragskåpslarm i laboratoriemiljö. Larmen har tillverkats sedan 1995, så orkestern är inte uppkallad efter dessa. Huruvida det omvända gäller vet jag inte. Tillverkaren har inte kunnat nås för en kommentar.
Tillbaka till showen:


En låt som de flesta har hört. "Gökursfestival" syftar på Bob Marleys Africa Unite som framfördes under den titeln i "Dragos on ice" 1999. Det här med gökursfestival har någon bakgrundshistoria som är okänd för studentorkesterforskningen.

I den här vevan dök Bøgheera upp igen - denna gång i gul fartdräkt.


Här kommer jag inte ihåg vad som hände, men det måste ju ha varit ett balettnummer. Bra låt, för övrigt. Dragos hade en stor inspirationskälla i den holländske experimentaljazzaren Willem Breuker.


Så blev då Tore könsmogen till sist. Låten är Onkel Kånkels "Håll igång i Skogman", som uppenbarligen varit den främsta inspirationskällan till hela showen. Onkels version är en könsrockscover på Lasse Berghagens "Håll igång i skogen" (notera banjon). Låten sjöngs och spelades av banjoisten Lill-Hitler, iförd endast vuxenblöjor och gimpmask. Han kallades så för att hans äldre bror, som också varit med i Dragskåpet, på en turné en gång undertecknade ett passdokument med "Adolf Hitler".



"Vad är det som låter?" "Det är bara Djungeljuden", sa några enligt uppgift. Djungeljuden och Apan Ola var medlemmar i orkestern. Apan Ola gjorde bara kullerbyttor. Eventuellt kan det ha funnits något trick med bøgtema här. Men det kommer jag inte ihåg.



Jag har inget minne av vad som hände här, men det gör inget för inte ens manusförfattarna begrep det. Här är i alla fall låten som spelades till vad det nu var som pågick: 



Mule Face Blues var en rivig Dragosklassiker. I äldre dagars Amerika var en Mule Face en professionellt ful människa. Så ful att det gick att ta betalt för att visa upp sig på tivoli.


Det hade nu blivit dags att komma till slutet på historien. Vid det här laget hade Tore nått en viktig insikt.

Tore: Åh Balloo, jag vill ju vara med dig!

Balloo: Det är klart att du ska!

Och så försvann de sammanslingrade.

Vad det kom för eventuella extranummer sedan minns jag inte, men Dragos avslutade alltid sina spelningar med att sjunga Tårtan:



Tårtan var signaturmelodi till serien med samma namn, ett genialt barnprogram från 1972. Serien skrevs och producerades av Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson. Handlingen går ut på att de tre bröderna Janos, Frasse och Hilding lämnar sjömanslivet och får ta över ett bageri, ett yrke de besitter högst måttlig kompetens för. Serien skildrar brödernas försök att driva rörelsen genom jäsningskatastrofer, degkastning, och allehanda slapstickartade missöden medan bageriet blir äckligare för varje avsnitt. Tårtan delade Sveriges (vuxna) befolkning i två läger: de som hatade och förfasades över serien och de som älskade den högt. Programchefen på SVT krävde att originalfilmerna skulle låsas in och nyckeln kastas bort, men det finns också historier om poliser som lade om sina pass för att inte missa ett enda avsnitt. Det finns dock inga uppgifter om att barn skulle ha tyckt illa om Tårtan. Kladd med deg är alltid roligt. 

Socker, grädde, nötter och mandelflarn...

En av dem som gillade Tårtan var Dragoslegendaren Satchmo som också införde programmets filosofi i Dragskåpet. Mjölmannen, som syns på låtförteckningen ovan, kommer från ett avsnitt av serien. Hade man sett Tårtan förstod man lite mer av vad humorn i Dragskåpet gick ut på. Tårtan har gått i repris på SVT många gånger - jag satt som klistrad framför det på 80-talet. DVD-utgåvan är dessvärre slut sedan länge men ibland åker hela serien upp på youtube. Tårtan är ett odödligt kultfenomen.
Baksidan på programbladet har också en referens till könsrock: "godset" syftar sannolikt på Greve von Boeggroeffs gods i  Eddie Meduzas "Sug mig mina drängar".

Eftermiddagen på godset hade varit trevlig så det förslog. Vi bestämde oss för att gå på sittningen - den var ju också gratis för oss. Efter en vända hem för att pigga upp sig lite var det dags att bege sig till Pharmen - Farmacevtiska studentkårens kårhus.


Det var bara att gå rakt in och sätta sig. Strax efter sekelskiftet kunde sittningar fortfarande vara lösa i formen och det var inte så noga med utskänkning. Vid varje bordsplats stod två öl med etiketten "Dragos" (med kapsylen på!) och en redan upphälld snaps. Därför var det bara att plocka åt sig från eventuella tomma platser. Och sådana fanns det gott om. 


Menyn för kvällen utgjordes av:

Förrätt - hajfile (inlagd sill)
Varmrätt - grillad struts (kycklingklubba med ris)
Dessert - negersvett med djungelmums (kaffe och kanelbulle)

Vi satte oss vid änden av ett bord bredvid ett gäng från LiTHe Blås. De visste inte vilka Glasblåsarna var. "Er ser man aldrig på festivalerna" sa de. Men de var trevliga i alla fall. Som på alla sittningar sjöngs det och alla orkestrar klämde stolt i med sina egna sånger. En Dragskåpare som var entusiastisk över att för en gångs skull se glasblåsare på en dragosfest skickade sången till oss, och därmed hamnade vi i en knivig sits. Glasblåsarna hade nämligen inga egna sånger utan använde sig alltid av Smålands nations sångbok. Detta var ett tydligt led i en policy om att inte ha någon symbolvärld. Glasblåsarna skulle som sagt ovan skilja sig från andra orkestrar*. Medaljer och tygmärken var inte tillåtna. Några andra interna traditioner fanns inte heller.

*Varför man hade den idén? Jo, den här upplagan av Glasblåsarna grundades 1993 (en annan inkarnation hade funnits 1961-1974) och på 90-talet tänkte nästan alla studentorkestrar så här. Man skulle skilja sig från andra och tog ofta avstånd från saker som byggde broar mellan orkestrar, som att byta tygmärken, spela Tiger Rag eller dansa can-can. Glasblåsarna var inte ensamma om attityden, men de tog den allra längst genom att inte ens ha något som förenade medlemmarna i sin egen orkester. Detta, i kombination med ett mycket hårt klickvälde, var en av anledningarna till att Glasblåsarna senare dog ut.

Vad skulle vi göra? Vi hade ingen sångbok med oss. Jag kom visserligen ihåg vissa av texterna till Glasblåsarnas repertoar, men det gjorde inte Manne. Vi bestämde oss för att låta saken bero. Det gjorde dock inte Hornboskapen. "Är ni medvetna om att ni fick sången?" sa en av dem (de var också bara två). "Vi vet inte vad vi ska sjunga" sa jag. Han räknade upp ett antal sångtitlar som jag aldrig hade hört talas om*. "Då har ni ju chansen att verkligen visa färg och ta Helan går", sa Hornboskaparen. 

*Nuförtiden är det jag som lär yngre musiker de sångerna.

Vi skämdes. Det var bara att bita i det sura äpplet, ställa sig upp och sjunga Helan går. Men inget ont som inte har något gott med sig. En annan orkester som var nyfikna på oss kom och satte sig vid vår bordsända. Det var Wijkmanska Blecket. "Glasblåsarna ser man någon gång ibland och då känner man igen typ dig*", sa de. Vi började diskutera allt från orkestrar och deras  interntraditioner till arrangemang och låtval. Det dröjde inte länge förrän vi hade blivit bra kompisar.

*Jag såg likadan ut på den tiden. Dessutom spelade jag banjo.

Efterfesten 17 år senare. Inredningen har bytts ut, vilket nog var välbehövligt eftersom bastuaggregatet när det begav sig ofta blöttes med öl och andra kroppsvätskor.

Efter sittningen var det efterfest i källaren. Det var inte så noga med ordning heller på den tiden. Bastun var igång och folk gick mellan den och baren. Ingen brydde sig om att ta på sig kläderna bara för det och ingen tog anstöt av det. Ordningsvakter förekom inte på orkesterfester. Det sjöngs, byttes rövarhistorier och levdes om efter bästa förmåga. Man hade så roligt som man gjorde sig och det gjorde man med eftertryck. För min del bjöd kvällen på ytterligare ett livsavgörande ögonblick. Jammet hade en banjo men ingen som kunde spela på den. Jag tog chansen. Vi använde Dragskåpets egna jamböcker - hemmagjorda och fotostatkopierade i A5-format. Och sprängfyllda med gamla tradjazzklassiker naturligtvis. Det var mitt första riktiga studentorkesterjam och min första inblick i hur man gjorde för att alla skulle kunna vara med. Om man vill kan man säga att det som senare blev Marmeladorkestern föddes den kvällen i Pharmens källare.

Platsen för mitt första jam!

Ett par veckor senare repade jag för första gången med Wijkmanska Blecket. Resten är historia.

För Dragskåpet gick det sämre. De blev ett offer för orkesterdöden på 00-talet. Orkestern hade blivit allt mer isolationistisk. Istället för att lyssna på och umgås med andra orkestrar under festivalerna gick man hem till någon i orkestern mellan spelningarna. Man förväntade sig att nya talanger skulle rulla in av sig själva, för det hade de ju gjort de senaste 20 åren. Men redan 2000 hade rekryteringen stått stilla i flera år, och 2006 lade Dragos ner. De gjorde sina sista spelningar på STORK 2006. Alla medlemmar slutade mer eller mindre samtidigt. Många flyttade från stan, eftersom arbetsmarknaden för farmaceuter inte är särskilt bra i Uppsala.  

När 2007 anlände bestod Dragskåpet av en enda medlem. Han hade en plan. Den hösten anmälde han sig som fadder åt amöbor (farmaceutnollor) och köpte en sexpack ukulele. Han fick tre personer att hålla reda på. Var och en av dem försågs med en ukulele och informerades om att "nu är ni en studentorkester". Otroligt nog funkade det. Det nya Dragskåpet begick premiär på STORK 2008 till allmänt jubel, iklädda rosa fartdräkter och med en ny, enklare repertoar. Efter hand växte Dragos 2.0*, som de kallade sig, till sig och uppgick vid decennieskiftet till ca 20 medlemmar. 

*Soko hävdade en gång att de bör kallas Dragos 3.0 eftersom orkestern gick igenom en liknande flaskhals i samband med flytten till Uppsala.


Det här ser allt annat än genialt ut. Men det var just vad det var.

Dragos 2.0 var mycket olikt föregångaren. Musikaliskt alltså. Orkestern dominerades återigen av kompletta dårar. Få medlemmar kunde spela. Repertoaren bestod av vad man nu kände för att arra och det gick sällan att känna igen låtarna när de framfördes. De flesta spelade i sitt eget tempo. På festivalerna lånade man ihop medlemmar för att sättningen skulle bli någorlunda komplett. Lånen skedde ofta på bussen ner till Linköping och en replikväxling kunde se ut som:

"Kan du spela trummor med oss ikväll?"
"Ja."
"Bra."

Och så var man nöjd med det. Framträdandena blev oftast oerhört populära eftersom de lät fruktansvärt men allt framfördes med otyglad spelglädje. "Det här är helt underbart hemskt", sade en studentorkesterlegend när Dragos 2.0 begick Brunkdebut. Dragos 2.0 hade stor ideologisk integritet*.

*När de satte upp sin första show "Hamlet - en popmusikal" 2009 blev de så glada när jag dök upp att jag fick gå gratis. Att en Bleckist kom på deras show gav dem bekräftelse. Den var nästan lika rolig som Junglebøgen.

Tids nog tynade även den upplagan av Dragskåpet bort. En senare upplaga uppträdde på STORK 2016. Jag hann då inte höra dem själv men de som gjorde det sade att de låtit bra - de var dock ett rockband. Nu är också de upplösta. Medlemmarna i Dragos 2.0 var dock så många på SOF 2017 att de hade kunnat spela - förutsatt att var och en av dem hade vetat om att de andra skulle komma. Det gjorde de inte. Vilket är mycket typiskt för det sena Dragos.

Arvet efter Dragskåpet finns kvar djupt under Pharmen. Farmacevtiska studentkårens ordförande var vänlig nog att släppa in mig där för att leta efter material. Vi hittade inget i skrubben, men de fina färgbilderna från showen fanns i ett fotoalbum i arkivet vägg i vägg.

Vi kanske aldrig får höra Dragskåpet igen, men inget kan ta ifrån dem att Junglebøgen var en fullkomligt briljant show och förblir det absolut bästa jag sett i studentorkesterväg. Eller studentikos underhållning överhuvudtaget. 

Dragskåpet är dock mycket känt bland farmaceuter eftersom den utbildningen länge fanns bara i Uppsala. Så om du hänger med den yrkesgruppen kan du få höra en riktigt ösig orkester som samlas någon gång då och då.

Det finns också en rejäl hög med Dragskåpets båda CD-skivor kvar i dragosskrubben, så om du tar en sväng förbi Pharmen, ber kårordföranden låsa upp, tar ett par skivor och lägger dit en hundralapp till kommande generationer kan du se fram emot en audiell högtidsstund och drömma dig bort till en roligare och oskyldigare tid när saker gick vildare till. Och kanske få lite nyttig inspiration.

Den vandrande vålnaden kan aldrig dö!


Tack till:

Jonas Höljer som hjälpte till att minnas detaljer jag själv glömt och som dessutom äger boken om Johnny Bode.
Kalle Jönsson som berättade detaljer om Dragos historia.
Elin Svedin, ordförande för Farmacevtiska studentkåren, som gav mig tillgång till Dragosskrubben och Pharmens arkiv.


Källor:

Allard, Erik. 2000. Junglebøgen. I Reptilen nummer 6-7 2000. Pharmaceutiska studentkåren. Uppsala.
Anderberg, Bengt; af Klintberg, Bengt & Mattsson, Christina. 1977. Fula visboken. FIB:s lyrikklubbs bibliotek nr 196. 
De Geer, Carl Johan. 2011. Tårtan, 70-talet och jag. Orosdi Back förlag. Stockholm.
DragosSeriewikin
Encyclopaedia Scalarica
Engblom, Rainer. 1997. Axelbandet 40 år 1957-1997. Åbo.
Höljer, Jonas. 2002. Sjung ut, gubbjävel! Opublicerat.
Höljer, Jonas. 2002. 10 år av festival. I STORK-tidningen 2002. Uppsala.
Lundgren, Börge, Bergendahl, Leila & Johansson, Maritza. 2014. Bara man é fantastisk - Eddie Meduza. Kalla kulor förlag.
Norlén, Ingmar. 2003. Jakten på Johnny Bode - skandalernas man. Carlsson. Stockholm.
Röstlund, Lisa. 2009. Dog i famnen på sambon. I Aftonbladet 2009-08-17.
Wedel. Kristian, 1998. Nästan som en riktig orkester. Historien om Tongångarne och Patriciabaletten. 
Wilhelmsson, Carl. Red. 2010. Konglig Elektrosektionen 100 år.
Willem BreukerWikipedia
Programblad från Junglebøgen

Samt diverse sångböcker jag sett under åren. Jag tänker inte skriva vilka här. Aftonbladet hugger på sådant direkt. Och alla vet ju att Aftonbladet läser den här bloggen.



Diskografi Dragskåpet:

1996: Musik för orkester
2003: rock á hula

2000: Läskeblask
1995: Tríbute to James Last
1979: Riks-SMASK
1977: Brunk 500

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar