Leta i den här bloggen

fredag 23 december 2016

Inte bara glögg

Fy fan vad härligt det är med julbord!

Uppdatering 2018-04-01: Dr Mombasa avled lördagen den 31 mars 2018 kl. 23.30 på Mölndals sjukhus i sviterna efter en hjärtinfarkt. Artikeln står kvar i originalutförande för att hedra den gamle hjälten. 


När julen närmar sig är det många studentmusiker, speciellt vi som varit med ett tag, som börjar dra sig till minnes Galenskaparnas sketch "Inte bara glögg" från 1996 med Jan Rippe som vin- och spritkännaren Kenneth Aalborg. Om du inte har sett den men har hört musiker runt dig svänga sig med uttryck som "Och så slipper man köpa russin och mandlar också!", "olika kulörer i olika längder", "MUMMA, du är BRA!" och framför allt "det gula asiatiska vinet MONGOLEHHHH! MONGOLEHHHH!" har du ändå varit i kontakt med detta kultfenomen. Låt oss njuta:





Det finns berättelser om studentmusiker som sitter och pratar med i replikerna och dricker samma saker som Kenneth medan de tittar på sketchen. Mongol lär dock vara svårt att få tag på nuförtiden.

Kenneth Aalborg dök för övrigt upp redan 1984 i radioversionen av En himla många program.


23 december 2001 orsakade han dessutom tittarstorm när han provade julsprit i Bingolottos uppesittarkväll, trots (eller kanske på grund av att) sketchen knappast är något förskönande av spriten.


Varför är då detta kult bland studentmusiker? Jo, Kenneth Aalborg är baserad på ingen mindre än studentorkesterlegenden Dr. Mombasa! Tv-versionen av sketchen är dessutom inspelad i dennes kök, en plats som många studentmusiker besökt och som bland annat beskrivits som "det äckligaste jag har sett".

Dr. Mombasa i sitt kök. Foto: Peter Levison


Doktorns villkor för att upplåta sitt kök till inspelningen ska ha varit att det skulle vara riktig sprit i flaskorna. Tre tagningar gjordes. Den första blev inte bra och i den tredje var Rippe helt enkelt för full, så det är den andra som blivit legendarisk. 

Uppdatering 2017-03-16:

Historien om riktig sprit i flaskorna har dementerats av Jan Rippe själv. Så här skriver han i facebookgruppen Dr Mombasa, I presume...



Men det gör ju inte sketchen eller kopplingen till Dr. Mombasa sämre på något vis.

Jan Rippes son är för övrigt i skrivande stund medlem av Allianceorchestret, Dr. Mombasas egen orkester.

Dr. Mombasa på SOF 1993. Foto: Pelle Ohlsson


Dr. Mombasas riktiga namn är Anders Hede. Han föddes 20 april 1943 i Solna. Pappa Olle var lärare och mamma Gitte var konstnär. När Anders var ett och ett halvt år gammal flyttade familjen till Västerås. Där tog han studentexamen i biologi 1964. Då insåg han att ha ville läsa teknologi. 1967 tog han studentexamen för andra gången och skrev därefter in sig på civilingenjörsutbildningen i maskinteknik på Chalmers Tekniska Högskola. Redan efter första veckan där bar det av till Lund, till en fest hos en professor som bodde i ett funkishus.

Under nollningen fick Anders hedersuppdraget att vara dirigent i nollorkestern, ett uppdrag han utförde glidandes fram på Avenyn (och trottoarerna!) i en Buick under flitigt champagnedrickande. Under maskinsektionens nollmiddag dirigerade han orkestern iklädd endast flaggspel och nollbricka. Succé! Detta kan sägas ha varit Dr. Mombasas första kontakt med studentikost musicerande. 

Dr. Mombasa och Alliancen på väg till STORK 88. Man stannar alltid till vid Brahehus slottsruin, som kallas "Urinen" med anledning av anledningen till besöket.

Under den första tiden i Göteborg var Anders inneboende i en femrummare på Chalmersgatan, som då var bordellgata, under ett halvår. Hyresvärden gillade inte att Anders och Leif, som var spexare, hade julgran på toaletten och ett rum fullt med tomflaskor. Anders flyttade in hos en äldre ensamstående dam, med föräldrarnas välsignelse. Vad föräldrarna inte visste var att damen bara var ett år äldre. 

Efter några år på Chalmers var det dags för studieuppehåll. Anders startade då EA, Elektronik-Akustiska produkter. En inspelning av Göteborgsgruppen Spotniks ledde till fler inspelninguppdrag av bland annat Chalmers Barockensemble, Fåntrattarna, Chalmersspexet samt Allianceorchestret.

1973 var det dags att återuppta studierna, och det var då Anders kom med i Alliancen och fick sitt namn. Efter ett inköp av kurslitteratur gick Anders ner till Scrubben (Alliancens tillhåll) och träffade en kompis som frågade: 

-Tjena Anders, ska du med till Finland? Vi åker om en timme.
- Visst, vad ska jag ta med?
- Brännvin och tandborste räcker väl.

Anders kilade hem efter fracken, men hittade inga frackbyxor. Det fick bli kortbyxor. Det var kallt ute, så huvudbonad passade bra. Det blev tropikhjälm. Tandborsten var en meterlång reklamtandborste. Brännvinsflaskan fick plats i skaftet. Väl framme  i Finland var det jättekallt! Lyckligtvis bjöd Axelbandet, som var värdorkester, på varm blåbärssoppa och Koskenkorva. En Axelbandit fick syn på Anders och sade:

- Doctor Mombasa, I presume?

Och på den vägen är det.


Dr. Mombasa var allmänt känd som festfixare på Chalmers, samt som medlem i Allianceorchestret. Han har aldrig spelat något*, utan bar alltid standaret. Det fick ingen annan göra, det var en helig regel. Det var via studier på Chalmers som Galenskaparna och After Shave kom i kontakt med honom.


*förutom bastrumma en gång.


Doktorn tog aldrig några tentor på maskinteknik*, så därför bytte han till elektroteknik hösten 1994. Det blev inga tentor där heller.


*Förutom den första, beskrivande geometri. Betyg 5.

Lokalkändis.
Doktorn har ett stort matintresse som han ärvt efter sin mormor, som var krogägarinna. En stor del av hans lägenhet utgjordes av den imponerande matsalen, som hyste många studentmusiker på sin tid. Maten lär också ha varit otroligt god. Alliancens 50-årsjubileumsbok innehåller recept på Dr. Mombasas "Grand Fête Menue", en enkel 10-rättersmeny för åtta personer. Rätterna tar två dagar att laga och en väsentlig del av receptet är att ta en pilsner efter varje moment. Receptet är alltför långt för att publicera här, men mycket av Kenneth Aalborgs mannerismer lyser igenom i det.

Uppdatering 2018-04-17: Med tanke på den här artikelns popularitet, i synnerhet i samband med Doktorns bortgång, finns nu receptet som appendix till artikeln. 

Dr. Mombasa hade en stående inbjudan till Riks-SMASKs tioårsmiddag varje festival. Han utgjorde en egen punkt på listan över vilka gäster som ska bjudas in. Enligt en uppgift arrangerade han också under festivalerna egna middagar där cigarröken låg tät. Deltagarna var förmodligen det entourage av studentorkesterveteraner som brukade hänga efter honom.


Det finns en uppsjö av anekdoter om Dr. Mombasa. Här är några få:

- Dr. Mombasa beställer taxi för att åka två kvarter.

- Alliancen åker på turné till Mallorca 1975. Dr. Mombasa dyker upp till bagagekontrollen med ett bagage bestående av slagborrmaskin, handverktyg, saxar, tejprullar, spritpennor, papper och lim, engångskläder för ett helt kirurgteam, kikare med brännvin i, kikare utan brännvin i, skidor, stavar, alliancestandaret och en massa annan bröte som spretar åt alla håll. Störst succé gör en gammal telefonlur som sprutar måttligt fräscht äkta fickljummet brännvin när man klämmer på en gummiblåsa i andra änden av sladden (i doktorns ficka).  

- Under Alliancens 40-årsjubileum 1983 framträder Dr. Mombasa under Beer Barrel Polka iklädd endast en tunna. Han bjuder på öl ur en kran placerad på tunnan i pelvishöjd. Under strofen "---roooll out the barrel" rullas han ut från scenen, med fötterna mot publiken!

- Under SOF 1982 brann SOF-baracken ner. Morgonen därpå grillade Dr. Mombasa korv över glöden. 

PQ försöker få med en sovande Mombasa i en varubil genom att säga till chaffisen att "Den här farbrorn kommer att ge dig pengar om du skjutsar honom till den här adressen i Bromma." (Dvs. till Detlef, en annan orkesterlegend)

- En besökande delegation studentmusiker blir bjudna hem till Dr. Mombasa på middag. Problemet är att maten som erbjuds är kycklinggryta som stått i trapphuset i flera dagar.

- När Dr. Mombasas säng gick sönder byggde han en ny. Av banankartonger.

- Dr. Mombasa hade haft samma julgran sedan åtminstone 1993. 

Dr. Mombasas julgran.


- Dr. Mombasa deltog alltid i det årliga brännvinskriget mellan Sverige och Finland. Kriget handlar om att dricka mest brännvin. Dagen efter kommer ingen ihåg vem som vann, så man måste alltid kriga om följande år. 

- Under en taxiresa i London försöker Doktorn i tät cigarrök förhandla med chauffören huruvida det är tillåtet att röka i taxin. På finska.

- Dr. Mombasa är statist i Galenskaparnas film Leif (kolla vid 1:30:27), där han kör flakmoped. I de första tagningarna envisades han med att hålla upp en ölflaska som det stod Pripps på varje gång han åkte förbi kameran. Filmteamet fick be honom sluta för att inte bli anklagade för produktplacering.

- Dr. Mombasa och Alliancen skymtar förbi i den svenska kvalitetsfilmen Ligga i Lund.

- Dr. Mombasa och hans entourage låste in sig i ett duschrum och hade sittning på någon lundakarneval. Det gick inte att gå ut, så golvet användes som toalett. Ingen såg det nödvändigt att gå från bordet för att uträtta behoven.

- Dr. Mombasa firade sin 60-årsdag på SOF 2003. "Varför ska man ta in på ålderdomshem med en massa gamla kärringar när man kan åka på SOF och titta på balettflickor?" sa han när han tog emot presenten från Riks-SMASK, och lät ganska exakt som Kenneth Aalborg. Presenten bestod av de finaste rökverk. Då läkaren förbjudit Doktorn att röka definierades rökverk som rökt böckling.

Och så vidare...


Dr. Mombasa hade fram till SOF 2003 varit på samtliga SOF och STORK. 2004 blev det ingen STORK så istället anordnades en reservfestival (SORK) i Kårallen, Linköpings studentkårs kårhus. Då hade det emellertid gått neråt ordentligt för den gode doktorn. Åratal av överkonsumtion av sprit och misskött diabetes hade tagit ut sin rätt. Sommaren 2004 fick han två hjärnblödningar och hamnade på intensivvårdsavdelning. Ett tag såg det mörkt ut, men han klarade sig. Dock blev han aldrig mer sitt gamla jag. Dr. Mombasa är nu rullstolsburen och bor på servicehem med assistenthjälp dygnet runt. Ibland kommer folk ur Alliancen på besök.

Enligt assistenterna blir Doktorn alltmer ensam och nedstämd. En orsak är ändrad medicinering, men den bästa medicinen är besök. Så vill du muntra upp Doktorn, ring assistenttelefonen 0732-316753 i god tid och boka ett besök, helst mellan 17 och 18. Doktorn orkar en timme men inte mycket mer och inte för många besökare på en gång. Ta med lite pilsner, lite kallskuret eller cognac och cigarrer. Doktorn kommer inte att säga mycket, men ju fler gamla minnen du berättar, desto klarare kommer hans ögon att lysa. Och har du tur får ni ett frust som tack. Förutom den goa känslan att ha lyst upp en gammal gamängs kväll.

Dr Mombasa idag.

För att inte låta det här inlägget få ett alltför dystert slut ska vi låta doktorn själv få berätta om gamla klang- och jubeltider:





Epilog 2018-05-15:

Dr. Mombasas dödsannons i Göteborgs-Posten.

Dr. Mombasa begravdes i Vasakyrkan i Göteborg 16 april 2018. Hans bror, som var närmsta anhörig, räknade med att ett tiotal besökare utöver familjen skulle komma. Det visade sig vara en grov underskattning av hur älskad doktorn var. Över 250 personer följde Dr. Mombasa till den sista vilan. 


Familjen Hedes tackbrev, också i Göteborgs-Posten. De blev mycket överraskade över uppslutningen.


Källor:

Algotson, Malin. 1995. Allianceorchestrets meste kalasare. SOF-tidningen 1995.

Angenete, Johan; Olsson, Mia; Rystedt, Niklas; Svensson, Katarina; Red. 1998. Balliografi - Chalmersbaletten 35 - Allianceorchestret 50. ISBN 91-630-6663-7



Höljer, Jonas. 2002. 10 år av festival. Intervju med Erik Svensson. STORK-tidningen 2002.


Muntlig information från otaliga studentmusiker.

Nerelius, Lars-Ragnar. 2008. Anders betalade kåravgift i 41 år. I Tofsen, nummer okänt.

Protokoll från Riks-SMASKs styrelsemöte 26/6-28/6 1998.




Och så säger vi bara skål och tack!

Appendix 1:

Dr Mombasas Grand Fête Menu. Ät, drick och hylla Dr Mombasas glada minne!





måndag 12 december 2016

Grännafestivalen

Jubiléerna har duggat tätt under 2016. I år är det även 60 år sedan en mycket speciell och viktig händelse i studentorkesterhistorien - Grännafestivalen!

 




1956 var ett magiskt år inom studentorkestervärlden. Inom Blåshjuden föddes idén att samla alla etablerade orkestrar i Sveriges universitetsstäder på en central ort i landet. Samtidigt skulle man inrätta ett skämtuniversitet med de två fakulteter som saknades på alla andra lärosäten: den Messingmusiqvaliska och den Spexicala fakulteten. Man bestämde sig för att Gränna var den mest centrala platsen.

Sagt och gjort, man inledde förhandlingar med myndigheterna i Gränna för att få bussa dit ca 1000 studenter, fyra orkestrar samt spexare och kanonkompanier(!).

Myndigheterna ställde sig positiva till idén. Tisdagen den 20 mars rapporterade Gränna Tidning om "stor studentfestival i Gränna i maj. [...] Bakom evenemanget står Göteborgs förenade studentkårer och dess spexmästare. I fjol ordnade dessa göteborgare en utfärd med festival till Marstrand*. Denna blev mycket lyckad och samlade ett betydande riksintresse. Bl. a. ägnade Radiotjänst ett helt Dagens Eko åt densamma. I år har man vidgat arrangemangen och inbjudit studentkårerna i Uppsala, Stockholm och Lund att deltaga. Man har då som träffpunkt sökt en plats med centralt läge, en idyllisk prägel och kulturella traditioner och har därvid stannat för Gränna [...] Det blir i första hand de fyra studentstädernas spexorkestrar och spexgäng, som kommer föras samman, men vidare kommer ett stabilt gäng supporters att följa med."


*Grand Jubel Fête på Marstrands fästning hölls 18 maj 1955. Mottot var "studenter i alla kårer Förenen Eder". Alliancen och Blåshjuden spelade både till sjöss och på land. Det blev dundersuccé. 

De orkestrar som var aktuella för träffen var Blåshjuden från Göteborgs Universitet och Allianceorchestret från Chalmers Tekniska Högskola, samt Hornboskapen från Södermanland-Nerikes nation i Uppsala. Den fjärde deltagande orkestern är lite av ett mysterium för dagens studentorkestermusiker - "Karnevalsorkestern" från Stockholm. Det var en blåsorkester som bildades inför varje karneval.

Karnevalsorkestern blandas ofta ihop med Promenadorquestern, och nämns ibland även som inspiration för PQ*. PQ bildades som "Revolutionsorkestern" dagarna innan valborg 1956. Den existerade bara i några dagar, sedan strömmade andra ensembler till och resultatet blev PQ. PQ fanns alltså redan när grännafestivalen ägde rum, men de var bara några dygn gamla. Karnevalsorkestern var inte en av de som strömmade till, eftersom de omnämns i Quarnevalen 1957 tillsammans med PQ. I vilket fall som helst hade PQ ännu inte blivit grundat när grännafestivalen planerades. Karnevalsorkesterns existens är därför mycket fascinerande. Den visar att det förekom ett studentikost musicerande i Stockholms studentvärld innan PQ!

*Artikelförfattaren har dock fått detta personligen dementerat av PQs grundare.

En intressant anekdot om Karnevalsorkestern återfinns i en artikel om Stockholmskarnevalens avslutande i Stockholms-tidningen 11 maj 1953:

"När studenterna egen orkester vid 22-tiden började marschera ned mot Skansens dansbana och några hundra i deras släptåg krävde att musikanterna skulle få avbryta Thore Ehrling och hans mannar på stora dansbanan kom det till allvarliga intermezzon. Skansens vaktmästare försökte flera gånger stoppa musikanterna, men dessa lyckades på omvägar nå fram till dansbanan, där de började ta upp konkurrensen med Ehrling. Vaktmästarna  måste handgripligen mota iväg studenterna, en åtgärd som ackompanjerades av livliga protester i form av vrål, visslingar och buanden från flera tusen dansgäster vid Skansenbanan."

Förresten grundades även Phontrattarne (under namnet Reddningscorpsen) och Chalmers Barockensemble 1956. Så var det nämnt.


Tillbaka till grännafestivalen. Gränna Tidning fortsätter:

"Festivalen skall gå av stapeln den 9 och 10 maj. Deltagarna kommer hit på onsdagseftermiddagen och denna kväll blir festivalens höjdpunkt. Följande dag, Kristi Himmelfärdsdag, kommer bl. a. ett Lunda-spex att framföras."

Vid den här tiden fanns det ingen studentorkester i Lund.  Lundastudenterna fick nöja sig med att skicka en spexensemble istället. Spexet som uppfördes på grännafestivalen var det officiella karnevalsspexet på Lundakarnevalen 1954: Djingis Kahn, författat av bland andra Hasse Alfredsson. Djingis Khan gjorde braksuccé på karnevalen 1954 och spelas än idag regelbundet vart femte år. Spexet bytte ut operaparodier och högtravande akademiskt språk mot ordvitsar och samtida populärmusik och moderniserade därmed spextraditionen. Härjavisan kommer från Djingis Khan.

Det är ganska anmärkningsvärt att man såg ett stort spex likvärdigt med en studentorkester. Att man valde att skicka en jättesuccé till en festival där de andra lärosätena representeras av blåsorkestrar som ofta spelar hellre än bra visar vilken ställning den studentikosa kulturen hade vid den här tiden, och fortsatte att ha ända in på 90-talet.          


17 april kunde Gränna Tidning publicera festivalprogrammet i stora drag.:

"Vid middagstid kör en karavan av utsmyckade bussar med cirka 400 studenter, ompysslade av värdinnor, från Göteborg via rikshuvudväg 5 till Jönköping, där det blir ett kortare uppehåll, varunder Alliansorkestern (sic) och Blåsljuden (sic) ger eftermiddagskonserter i parkerna intill centralstationen. Jönköpingsborna blir redan då i tillfälle att tillhandla sig det digra festivalprogrammet. I hamnen ligger dagen till ära Stjärntorpbåten, som embarkeras av kung Oskar med följe, orkestrarna och så många som i övrigt får plats för överskeppning till päronstaden. De som inte får plats på båten fortsätter med bussarna till Gränna för att installera sig i sina genom inkvarteringschefens försorg ordnade bostäder."

Lyxigt värre alltså. Värdinnor på bussen och ordnade bostäder.

"Därefter samlas man vid Gränna hamn för att välkomna de sjöfarande. Dessa hälsas med konungsliga 21 skott och får svar från båten, vidare med musik i hamnen av Hornboskapen från Uppsala och Karnevalsorkestern från Stockholm, resterande göteborgare, ett par hundra studenter från Uppsala, Stockholm och Lund, som stött till, samt den - som man räknar med - flera tusenhövdade allmänheten."


Gränna tidning 4 maj:

"Även kungl. postverket har uppmärksammat festivalen och utlovat inrättandet av en särskild kassaexpedition på Ribbagården de båda dagarna samt en särskild festivalstämpel för denna expedition. [...] Denna är försedd med texten "Gränna studentfestivalen 1956" i en cirkel, inneslutande bilden av en oxe. Detta djur utgör ju ett samlingstecken å affischer, biljetter o. d. under festivalen."


Hornboskapen inför Grännaresan 1956.

Hornboskapen hade hittills inte haft någon speciell uniform. Inför Grännafestivalen hade de lånat bonjourer och studentmössor från Skansen samt köpt knävelborrar från Karl Gerhards ateljéer. Studentmössorna hade ursprungligen sytts upp för filmen om prins Gustaf och hade så stora kullar att hela repertoaren fick plats i dem.

Året efter skaffade HB sina röd- och svartrandiga kavajer. Som byttes ut mot blårutiga runt 1980. Som byttes ut mot svart-röd-gulrutiga 1993. Som återigen byttes ut mot röd-och svartrandiga 2003.


Så kom till slut den stora festivaldagen. 9 maj var en onsdag.

Bussen från Göteborg innehöll Alliancen och Blåshjuden samt Oscar II, som vid Jönköpings tågstation dekorerade stadens stins för att denne strax skulle tillse att en järnväg utlades som skulle invigas av majestätet på återfärden. Anslutning fanns redan som del av södra stambanan, som dock gick via Falköping om man ville till Göteborg. En rejäl omväg.

Konung Oscar II vid Jönköpings tågstation.

Oscar II var den store järnvägsinvigaren i Sverige. I illustrerade tidningar från hans regeringsperiod kan man följa denna verksamhet i en lång serie bilder som egentligen bara går att skilja åt på att kungens skägg blir vitare och vitare. Förmodligen höll han samma tal varje gång.

Wetterns Perla på väg till Gränna. Killarna vid flaggan på övre däck är troligtvis allianceare, trumpetaren vid livbåten ser ut att tillhöra Karnevalsorkestern.


I Jönköpings hamn spelade Blåshjuden och Alliancen "Über den Wellen" när de och kung Oscar II gick ombord på ångbåten Wetterns Perla för färden mot Gränna. Färden kunde ha slutat olyckligt redan vid avgången. När båten lade ut från kajen höll den på att kantra eftersom alla ombord hade ställt sig på babordssidan för att kunna se så bra som möjligt. Hursomhelst kunde båten fortsätta tills nästa fadäs ägde rum i Grännas hamn. Hornboskapen och Karnevalsorkestern stod redan i land och spelade för att underhålla den förväntansfulla publiken och välkomna båtresenärerna. Karnevalsorkestern hade med sig egen kanon som de sköt salut med. De hade dock laddat den så kraftigt att det mesta av skottet gick in i båtens kommandobrygga och orsakade ett regn av glassplitter och sot över de båda orkestrarna och kungen på fördäck. Publikens jubel visste dock inga gränser och de viftade med de unionsflaggor de försetts med.

Försök själva att fota mikrofilmsprojektor med mobilkamera så får ni se hur lätt det är. På bilden tv syns Blåshjuden. Ur Gränna Tidning 11 maj 1956

På torsdagen spelade orkestrarna i staden. Sedan spelades Djingis Kahn två gånger för fullsatta hus på Ribbagården.

Under flygande fanor och klingande spel från alla fyra orkestrar tågade man mot torget med kungen i spetsen. Där samlades ännu fler åskådare, så att publikantalet uppgick till mellan 2000 och 3000 personer.  Grenna Riks-Universitet invigdes med bejublade tal av kung Oscar II, borgmästare Nordenankar samt "Grännakungen", fabrikör A. E. Bolling. Alla orkestrarna spelade. Kungen avtäckte en staty av en vit- och rödrandig gris, en så kallad polkagris. Fabrikör Bolling och borgmästare Nordenankar utnämndes till dekaner för Grenna Universitet och medaljerades, en ära som även tillföll orkesterledarna. Gåvor utbyttes mellan orkestrarna. Man sjöng studentsången starkare än den någonsin hörts i Gränna och borgmästare Nordenankar avslutade med att hälsa festivalen välkommen åter till staden*.

*Vilket faktiskt höll på att ske när man diskuterade plats för den första SOF:en i samband med Riks-SMASKs bildande 1972.

Ordet "studentorkester" används inte en enda gång i samtida tidningsartiklar. Förmodligen var begreppet ännu inte etablerat. Här skriver man "spexorkester" istället. Annons i Gränna Tidning, 8 maj 1956. 


Festen på Ribbagården präglades av nattliga spelningar. Lilla Trumman i Alliancen visade sig vara en duktig solodansör i Can-can, som ett par år senare skulle bli den första låt en studentbalett* någonsin dansade till. Efter en våt natt räddade Alliancen frukosten genom att duka långbord åt alla festivalgäster.

*Baletten Ärtsoppan, senare Paletten, Lundakarnevalen 1958.

Sedan åkte alla trötta studentmusiker hem till sitt.

För Grännaborna varade festivalyran lite längre. Ur Gränna Tidning 11 maj 1956



Historien har en rolig epilog. Vid den här tiden hade studentorkestrarna hunnit bli rikskända, kanske på grund av grännafestivalen. Hur som helst var studentikos underhållning populär vid den här tiden. Sommaren 1956 hade en viss Lennart Lyngå ferieskola i Ljungskile. En söt skolkökslärarinna ställde Lennart en fråga som fått långtgående historiska konsekvenser. Hon sade:

"Hörru (!) varför har inte studentkåren i Lund någon orkester i stil med andra, t ex Promenadorquestern och Hornboskapen?"

Lennart skämdes. Den hösten åkte han med några kompisar till Köpenhamn och inhandlade en kasse buckliga mässingsinstrument. De bodde alla på Korsgatan i Lund så orkestern fick namnet Korsdraget. Efter ett par månader bytte de namn till Bleckhornen. Två år senare var han tvungen att plugga i Stockholm som del av sina meteorologstudier. Stockholms högskola skulle fira 75-årsjubileum och då behövdes naturligtvis en orkester. Lennart Lyngå och Åke G.O. Hylin bildade Kårsdraget. Inför deras första uppträdande rapporterade Svenska Dagbladet 2 oktober 1958 att: "Stockholmskåren får 'Hornboskap'".

Det ni.

 

 

Uppdatering 2022-05-09:

Dagen till ära har jag fått tag på själva poststämpeln för festivalen. Studentorkestrarnas första möte har alltså en egen symbol!






Källor:

Asplund, Johan. 1995. Kårsdragets historia. En översikt av Stockholms Universitets Studentorkester, Blåscorpset Kårsdraget, ur ett historiskt perspektiv. B-uppsats vid Historiska Institutionen, Stockholms Universitet.

Gränna Tidning 20 mars 1956.

Gränna Tidning 17 april 1956.

Gränna Tidning 24 april 1956.

Gränna Tidning 4 maj 1956.

Gränna Tidning 8 maj 1956.

Gränna Tidning 11 maj 1956.

Gunnarsson, S. Olof. 1998. Vi blåste mer än spelade. I Balliografi - Chalmersbaletten 35 - Allianceorchestret 50. Göteborg.

Kjessler, Berndt. 2002. Blåshjuden åren 1952-1957. I KHMMC Blåshjuden af Götheborg 1952-2002. Göteborg.

Intervju med Olle Jacobson 2016-04-16.

Munthe, Gustaf. 1948. Gratisnöjen under 1800-talet. I Det glada Sverige vol III. Red. Natur & Kultur.

Olsson, Håkan (Red). 1986. Bleckhornens röd- och vitbok. Lund.

Persson, Erkki. 1998. Minnen från 50-talet. I Balliografi - Chalmersbaletten 35 - Allianceorchestret 50. Göteborg.

Rydberg, Harald. 1993. 1950-talet - en ny början. I Skapelsens krona - Hornboskapen 1843-1993. Uppsala.

Stockholms-tidningen 11 maj 1953

sv.wikipedia.org/wiki/Djingis_Khan_(spex)

Tersmeden, Fredrik. 1994. 1954: Skandalkarneval. I Från 20-tal till dubbelmoral. Lundakarnevalerna 1920-1990. Red. K Arne Blom. Gamla Lund förening för bevarande av stadens minnen årsskrift 76. Lund. 

Wilhelmsson, Carl (Red). 2010. Konglig Elektrosektionen 100 år.

fredag 9 september 2016

The origins and history of the student orchestra culture

The origins and history of the student orchestra culture
By Anders Carlsson

[Edit: Some of the information in this article is obsolete, especially the parts about the 19th century. For a better summary of the origins of the student orchestra culture, look here.]
 
This article was originally published in Uplands nation’s paper UNB, the April issue of 2016. The following is an English translation of that article with some additions to make the context more clear to non-Swedish readers and some factual errors corrected.

Throughout the article, there are some expressions used that are so deeply rooted in Swedish and student language and culture that they need to be explained here, as they don’t have exact English equivalents.

Studentikos – “studentious”: This describes something that is typical of the lifestyle of students. You could say that studentious things make up a subculture. Studentious traditions are upheld in student unions, student nations, and other student associations, which of course include student orchestras. Studentious phenomena are generally happy, lighthearted, and don’t take themselves too seriously, although they can vary between conservative and radical, formal and relaxed, sober and drunk, elitist and equal. Studentious humor occurs in student orchestras, spex, papers and drinking songs and is usually rather low key compared to other forms of humor, and is characterized by wittiness, puns and constant references to science and social debate. During the radical era of the mid 60’s and through the 70’s much of the studentious culture vanished from Swedish universities (student orchestras did not), but during the 80’s and 90’s it grew back up again and spread to many newer colleges.  

Spex: From Latin “spectaculum”= scene; show; theatre. A form of studentious theatre. Describing it would require its own article. "Spex" can also refer to any humorous or stupid antics aperson does to get attention.

Ballet:  Doesn’t mean actual ballet, but refers to the dancing troupes that perform with many orchestras. The closest English term is “drum majorette”, but the ballets have taken many influences from swing dancing, show dancing and even cheerleading. The student ballets make up their own unique studentious tradition. They most likely have their origin among the dancers that used to perform in the student revues starting in the 1950's.

Student carnival: The student carnivals are also a long standing tradition, especially at Lund’s university. There is also one in Stockholm, arranged by the Royal Institute of Technology. This tradition goes back to the early to mid-19th century, when there were also carnivals in Uppsala.

Folklig - “popular”; in the sense of being enjoyed and appreciated in all layers of society, often with the exception of the upper class.

Folkrörelse – people’s movement: (often translated as “social movement” in English). An organization of very large groups of people, often from the working class and middle class. People’s movements are based around political and social issues. Important examples of Swedish people’s movements include The Labor movement, trade unions, consumer co-operatives, the temperance movement, sharpshooting movement and a number of churches, such as the Salvation Army.

Finally, something must be said about student orchestra names. They are often written in a studentious way, using bogus 19th century spelling. They can be sorted into two categories. The first category includes clever puns with references to musical terminology, such as “Kruthornen”, “Kårsdraget”, “Isterbandet”, “Snösvänget”, “Blåslaget”, “Tupplurarna” and “Hornboskapen”. The second category is made up of names that are complex references to the orchestra’s origin or affiliation. This includes “Alte Kamereren”, “Mercblecket”, “Osquar Mutter”, “Allianceorchestret”, “LiTHe Blås” and, of course, “Wijkmanska Blecket”.  

The foreword of the original article:
If you have been a member of Upland’s nation for a while you have probably seen and heard the nation’s own student orchestra, Wijkmanska Blecket. A motley crew of musicians who play outdated music in weathered sailor suits decorated with medals and patches. To top it off, the orchestra performs “tricks”, a kind of wordless spexes with simple props, often with sticky or explosive content. Is this something unique of Upland’s nation? Is it the open and welcoming nation taking excentric musical marauders under its wings or is there something else to it? 

And so, our story begins…
  
All orchestras composed of students are not student orchestras and student orchestras are not composed exclusively of students. The word “student orchestra” is defined in Nationalencyclopedin (“The national encyclopedia”) as

“an orchestra composed of active and former [university] students who perform wind music in a studentious spirit; with a repertoire consisting of humorous arrangements of famous musical pieces, performed with uninhibited joy of music. It is characterized by the colorful, decorated uniforms and the well trained ballet”.

The student orchestra tradition is a very old and uniquely Nordic student tradition. Older than the spex, whose performers usually brag about how old the roots of their tradition is. It all started in Uppsala.

In 1828, the year isn’t known with certainty, Turkiska Musiken (“The Turkish Music”) was formed. They were a group of musicians who roamed the streets of Uppsala during nighttime, playing a peculiar style of music in a not entirely sober state. Their setting contained among others piccolo flute, violin, guitar, bassoon, cello, clarinet, trumpet and French horn. Their repertoire included contemporary hits like “Slumber sweetly”, “Hulda Rosa” and the “Turks’” own favorite “Let us enjoy the short time now, let us savor it every minute” from the opera Fra Diavolo or the Inn of Terracina. The aforementioned instruments were only used as long as the society remained indoors. Out in the streets, they were exchanged for whistles, pot lids, fire stokers, gongs, triangles, ratchets, ocarinas and keys. According to legendary Uppsala poet Gunnar Wennerberg, they were “handled not without a certain skill, but no less unwelcome, wherever they were heard.” We can only guess what the Turkish Music actually sounded like, but according to one of them “this music was not only unbearable, but also posed a mortal danger for the musicians, but without it they could not survive as a society.”

So how did they come up with the name Turkiska Musiken? Turkish music was the popular name for janissary music. The Janissaries were the elite soldiers and personal body guards of the Osman sultan 1365 – 1826. In battle they always brought along large orchestras who played powerful, loud military music with loud drum beats and horns to achieve ecstasy and frighten their enemies. Turkish music, or at least what people thought was Turkish music, was very popular in Europe around 1800. It was also an inspiration for the western art music at the time. Janissary music is also the origin of modern military music. When the “Turks” took their name, they probably did it with both humor and as a reference to music terminology, just as today’s student orchestras.

According to a common myth, Uplands own Svante Wijkman is supposed to have been a member of Turkiska Musiken. As much as we would like this to be true, it is highly unlikely. Svante was a high school student at Katedralsskolan, and in the spring of 1837 he was taken up as one of the school’s “superiores”, what we today would call “straight A students”. The members of Turkiska Musiken were quite the opposite. Turkiska Musiken gathered for the last time in 1835, when Svante was 14 years old. The identities of everyone present then are known, and svante wasn’t among them. There were a pair of brothers by the name of Wijkman among the members, Sven Wilhelm and Caspar Anders. They were Svante’s cousins, and as Svante’s full name was Sven Johan Wijkman, it is quite likely that later retellings of the story have mixed him up with Sven Wilhelm, especially as they both suffered somewhat unclear fates. Svante, Sven Johan, died in 1837, probably from some disease, and no one knows where he was buried. Sven Wilhelm left for America and is supposed to have died in a battle with the natives. Caspar Anders Wijkman is buried in V-Dala’s old nation grave.

As stated before, Turkiska Musiken disbanded in 1835. One of the members, Carl Edvard Zedritz, wrote two books about the group’s adventures. They’re both hilarious. Carl Edvard Zedritz later became a professor of Latin.

It will be another few years before we encounter the next milestone in the history of student orchestras. Before we arrive there, though, it is relevant to have a look at the zeitgeist of the earlier half of the 19th century. This was the time known as “the student romantic era ”. At the start of the 1800’s, students were poor, at best struggling to finish their degrees, and at worst drinking and terrorizing the bourgeois. With time, the student lifestyle changed for several reasons. To begin with, this was the rise of the scandinavistic movement. The scandinavism was a movement rooted in the cultural, geographic and historical ties between the Scandinavian countries. Students became known as the champions of the scandinavistic movement which in turn led to student becoming popular among the common populace in a way they never had before. Student opinion became important in national politics and student got a new, independent social standing. Student life became considered as a special life style with its own rules and conditions. Nation feasts, Valborg celebrations and other student occasions were reported in the newspapers. The lofty student student life was expensive, though, and could be disastrous for the students’ economy. This led to “the Vigilance” a shady money lending business, which often meant that students took a short-term loan at a high interest, spent the money on partying, then took new loans to pay for the old ones. In 1851, Aftonbladet revealed that Sparbanken in Uppsala and Mälarbanken (banks) had for some time run a large business with student loans. In 1850 alone, 50 000 SEK was lent to students. That’s almost 4 million SEK in today’s rate! The high school reform at the time also led to a sort of democratization of the student life. Now others than only the sons of priests and noblemen had the right to study at high schools and universities. That led to a new sort of camaraderie across the societal boundaries that changed the identity of the typical student. Maybe the most important fact is that by the 1830’s the present 13 nations had taken their present form, and started getting their own nation houses. Upland’s nation got its own house as early as 1824. All the factors stated above contributed to an increasing interest for clubs and associations among students in the 1830’s and 40’s. 
   
In 1843 the next big event in student orchestra history took place at the Hörlin yard, located at the crossing of present day Öfre Slottsgatan/ St Olofsgatan. The upper floor was rented by Snerikes nation, and there the student orchestra that is today consider the world’s oldest was formed – Hornboskapen. Or at least that’s how the story goes. The only known details about music at Snerikes that year is from a description of a summer trip to Flottsund (Uppsala southern end) were nation members in Bellman costumes sang and played. On the other hand, Snerike’s bookkeeping from 1843 clearly lists repairs and purchases of brass instruments. Witnesses report the participation of a brass band from Snerikes at the may carnival of 1845. There is evidence of a long tradition of live brass music at Snerikes during the 19th century, but the only thing known for certain is that the brass instruments owned by the nation were used. It is not known by whom, if they were any lasting ensemble or even members of the nation. Any orchestral activity at Snerikes stabilized in 1906, when gun sergeant Albert Gille from Upplands regiment was hired as musical leader. He turned the musicians at Snerikes into a real orchestra. The name Hornboskapen was first used in 1910.

The sources mentioning any other student brass bands are sparse for the rest of the 19th century, with a few exceptions. Smålands nationskapell was formed in 1869 as a chamber orchestra with a brass sextet that could perform on its own. It performed on occasions well into the 20th century, but very little is known about them. Smålands’ present student orchestra, Glasblåsarna, claim to be the heirs of this ensemble.

The story of a similar orchestra at Norrlands nation is known in greater detail, and was discovered by chance in the mid 1980’s, when the nation had a cleaning day and was about to throw away a couple of boxes of music scores. The scores were saved by music enthusiasts at the nation and after some research, the existence of previously completely unknown student orchestra was revealed! In 1862, Norrlands nation formed a larger classical orchestra and along with it a brass quartet by the name of “Blåsargesällerna” (lit. “the wind journeymen”, but it should interpreted as “the brass boys” or something like that). Blåsargesällerna were acknowledged in Norrland’s studentious paper Bergufven, who both jokingly and enthusiastically stated that the members of the nation finally could enjoy music outdoors. Remember, this was in 1862 and recorded music and radio was decades away. Bergufven kept reporting Blåsargesällernas activities in a way today’s student orchestras describe themselves, and with that, there is finally some evidence of an orchestra with a studentios name in a studentious context. A student orchestra! In 1864, a gun sergeant Karl Dillström took over the leadership of both ensembles at Norrlands. Military musicians were very important in the development of Swedish music life, as we shall see.

In 1867, the newspapers Upsala posten and Tidningen Upsala reported that the students sharpshooting corps had been training with an music corps formed by members from the different nation orchestras. We can safely conclude that they had musicians from Norrlands and Snerikes, but were there any others? That is yet unknown. 

The brass bands from Snerikes, Norrlands and Smålands nations are a few precious examples of instrumental music among students from the 19th century. They have been charted by hard research work, because the mentions of instrumental music among students during that era are very sparse. It is possible that information on other ensembles has been lost, since all kinds of organizations are eager to hold on to bookkeeping, whereas music scores are often considered disposable.
Of course there was a lot music going on at the nations, but it seems to usually have been dance music on piano or strings in a more serious context.

Among students, the spoken (and sung) word became the most important medium in the latter half of the 19th century. Choires sang about politics and conflicts while the spex became a popular medium for satire and entertainment. The first spex is said to have been written and performed at Stockholms nation around 1850. The word “spex” is first mentioned in written text in 1863. Instrumental music seems to have taken a secondary role. It is not difficult to imagine that that the student orchestras eventually took some inspiration from the spexes as their performances became more show like, but that didn’t happen until the 20th century.

In 1948, the silence was finally broken with the formation of Allianceorchestret at the Chalmers University of Technology in Gothenburg. During the 1950’s and 60’s student orchestras started appearing at all major colleges and universities in Sweden and the other Scandinavian countries. (Except for Denmark. No one has ever heard of a Danish student orchestra.) Why did this all happen so suddenly at that specific point in time? The answer is most likely to be found outside of the university world. 

The Swedish wind music tradition is imported from England from where it came along with religious and political movements during the 19th century. Essentially all of the big people’s movements of the time had their own brass corps: the trade unions, the sharp shooting movement, temperance movement, mill towns, the Salvation Army and other churches. They all hail from a time when enthusiasts with liberal and philanthropist ideals sought to give the working class an education that would at the same time be a form of pleasure. These brass corps were primarily taught by military musicians supplied by the army. These military musicians eagerly took the chance to earn an extra income and thus became Sweden’s first music teachers for workers, and they would continue to do so into the 1960’s. The brass corps were intended as a place where “young people, after leaving the work place, can gather and have a both pleasant and educating pastime, through which many temptations of sloth an immoral activities can be avoided.” The result was one of the largest musical cultures in our country’s history. The corps became very popular and were often recruited to play at weddings, public openings, May 1st parades as well as giving public promenade concerts in parks to entertain people passing by. This was long before radio or recorded music, so these bands were the only common source of popular music. The Swedish people’s interest in enjoying and performing music increased enormously during the latter half of the 19th century. Since this coincided with the industrialization and urbanization of Sweden, wind music can be described as the popular music of the urbanized working class – it is what we call “folklig”. Folk music was considered rural and outdated and classical music was for rich people.    

In 1939, the Swedish Music Publishers Association, the Swedish Music Dealers association and STIM arranged the Week of Music. It was a festival intended to get more people interested in playing music. In 1941, Musicfrämjandet (the society for promotion of music) was formed by among others prince Eugén, Hugo Alfvén, Kurt Atterberg and Alice Tegnér (all famous musicians and composers). In 1945, the Week of Music and Musikfrämjandet merged into a single organization. The labor movement, who had a long tradition of wind music, became a partner and The Swedish Trade Union Confederation (LO), the Federation of Consumer Co-operatives (KF), and the Social Democratic Women’s Association gave yearly financial contributions. With this, the music got a more popular (“folklig”) orientation rather than classical, which benefitted the wind music.
In the mid-20th century the Public Music School (Kommunala Musikskolan) was formed, partially to favor classical music over contemporary pop music. During the 1960’s, the Public Music School became huge, which probably contributed to the golden age of student orchestras during the 70’s, 80’s and 90’s, but let’s not get ahead of ourselves. The Public Music School often hired military musicians as teachers well into the 1980’s.

The post WWII era brought with it large educational reforms that gave youths from all layers of society the opportunity to study at college. Starting in the 1950’s, children of the working class and people’s movements started attending college to a much greater degree than before. They brought their musical tradition with them, and when it met the studentious traditions the modern student orchestra culture was born. The number of students kept increasing over the following decades and led to the expansion of the Swedish university system as well as the establishment of new universities. This is the reason that Örebro, Växjö, Karlstad and Linköping are now university towns. Of course they have, or have had, their own student orchestras.

During the 1950’s, many of the oldest of the now existing student orchestras were founded. The period between 1948–1965 saw what I like to call “the first wave of student orchestras”. In 1956, there was a student orchestra festival in Gränna. In 1958 the first ballet was formed. Promenadorquestern (PQ) at the Royal Institute of Technology (KTH) had been founded in 1956 and was at this time open only to male students, as was the case for most contemporary orchestras. As the story goes, the girlfriend of PQ’s leader got bored with only watching during the rehearsals, so she started a dancing troupe. This is said to have been the case for other early ballets as well. During the 50’s and part of the 60’s, joining the ballet was the only way for girls to enter the student orchestra culture. There is however, one shining exception. Hornboskapen in Uppsala got its first female member in 1933. Her name was Ann-Margret Viklund and she played alto horn in HB 1933-43. Thus, she is probably the world’s first female student orchestra musician. The student orchestra world opened up gender-wise during the 1960’s, when girls were admitted into orchestras and guys into the ballets. A few orchestras hung on to the male only rule for a very long time. The last orchestra to allow female members were Blåshjuden from Gothenburgs university – in 2004!

During the 50’s and 60’s, the student orchestra phenomenon also spread to Finland and Norway. Due to similarities in culture and history of the Nordic countries, the evolution of the Finnish and Norwegian student orchestras probably mirror that of the Swedish ones. 

During the 1960’s the student orchestras kept in touch with each other despite belonging to different universities. They enjoyed visiting each other’s concerts and jam together. Jamming in the student orchestra culture has been documented as far back as 1955. Sometime in the early 60’s, the Uppsala orchestras arranged the first BRUNK (from Swedish “brunkation”, the emitting of animal sounds), an event where the orchestras in Uppsala and usually Stockholm gather and play for each other. The next step in student orchestra history was just around the corner.
In 1972, the student orchestras decided that is was time to cooperate on a national scale. On December 2nd that year representatives for different orchestras gathered in a hotel in Södertälje to form “Riksförbundet Sveriges Musicerande Akademikers Samarbetande Kårorkestrar” (The National Organization of Sweden’s Music-Playing Cooperating Union Orchestras), abbreviated Riks-SMASK. It was also decided that student orchestra music was to be defined as 

“a humorus, respectless form of musical performance, often performed in an academical context, where the pure joy of music and not necessarily the musical equilibrism comes first.” 

Riks-SMASK has the responsibility of making sure that the definition is honored and as far as possible spread the joyful message somewhat obscured by these big words.

It was further decided that Riks-SMASK would arrange a student orchestra festival the following year. Those attending the meeting got out a map of Sweden and after meticulous measurements, they decided that Gränna was the central point between their hometowns. Maybe the Gränna festival in 1956 had something to do with it. The problem was that Gränna didn’t have a college, and it was a bummer to hold a student orchestra festival in a place that had nu students. The solution was to cooperate with Linköping’s Institute of Technology, now Linköping’s University, who were happy to arrange the festival in order to get PR for itself and thus improving the chances of their newly graduated engineers on the employment market. The institute didn’t have its own student orchestra, so the student union took the initiative to form Linköpings Tekniska Högskolas Blåscorps, LiThe Blås. The festival took place in May of 1973 and became a standing tradition. After a few years the task of arranging the festival every year became too much for Linköping’s student union, so in 1977 it was arranged in Uppsala for the first time, in cooperation with the Uppsala University’s 500 year anniversary. Since then it has been Linköping every other year under the name SOF and every other year in Uppsala as STORK. (SOF and STORK are just different abbreviations of “studentorkesterfestivalen”) Linköping got the festival in both 1986 and 1987, because of the city’s 700 year anniversary in 87.

The festivals expanded in size year after year and in turn increased the interest for student orchestra music even more, among students and public alike. This led to the forming of even more orchestras between 1978 and 2001. I like to call this “the second wave of student orchestras”. Everyone wanted to be at the big party. Wijkmanska Blecket is part of this development. Blecket was originally founded in the spring of 1981 as a temporary orchestra to entertain Upland’s honorary member Bengt Erik “Max” Rydén on his 50th birthday that he was celebrating at the nation. The musicians who played that day enjoyed it so much that they went on to form a “real” student orchestra. Since then, Wijkmanska Blecket has become one of the most active and well known student orchestras in Sweden, even outside of the student world. More about that when the time has come to tell Blecket’s own history. 

With the expansion of the festivals, the orchestras from Finland and Norway started coming to Sweden. A German exchange student from Stuttgart who took part in one of the festivals was so impressed he convinced his own university’s orchestra to get Swedish style uniforms! Since then the Allemand Chaoten Orchester has been to every festival.

The mid 60’s to the mid 70’s were a time of leftist student radicalism all over the western world, and Sweden was no exception. During this time, studentious traditions such as balls, gasques, papers, spex and carnivals were widely scorned among students and disappeared in many places. Ironically, they were still appreciated and popular among the general public. The student orchestras weren’t affected by the radicalism as far as I have been able to tell, instead their golden age began in the early 70’s. When the 80’s dawned, the interest in studentious traditions was renewed among students, and the orchestras, who had carried on the traditions during the dark times, became immensely popular.
The 70’s, 80’s and a good portion of the 90’s became the golden age of student orchestras. Festivals, shows, carnivals, anniversaries, tours, international meetings and all the happenings you can imagine came and went as there was no tomorrow. A more liberal attitude towards alcohol and everyday drinking led Pripps brewery to sponsor student orchestras, who now bathed in money. Wanted your own tour bus? No problem. Record an LP? Pripps payed for the studio time.  Orchestras, and also spexes, could tour around the Scandinavian countries to sold-out venues.

During the 90’s though, things began to change and the situation turned for the worse. The orchestras started getting fewer and fewer members and when the 2000’s came around, several of them died out, particularly at the smaller colleges.
The explanation in mainly the cut-downs made in public music schools that were made during the 90’s, but also changes in student life. Back in the day when the student orchestra culture grew, you simply had to get involved in some sort of organization to have any fun during yours student years. Students didn’t have much money and entertainment was expensive. There was also the view, hailing from the student romantic era, that your college years were something special, a unique experience , and you were supposed to have fun during this part of your life. Nowadays, there is a huge offering of all kinds of entertainment for students, at least in larger university towns.
Public attitude also changed. Culture journalists, who had up to that point praised studentious performances of all kinds, suddenly turned on them. Now anything made by students was considered bad, shoddy and amateur-like by default.   
According to entrepreneurs in the event business, students today have more money than they had 20 years ago. This is mainly due to the fact that more students have part-time jobs. They are prepared to pay for their entertainment and have high demands on the quality of it. Part-time jobs also mean less time for traditional student life. Today’s students are also subjected to a lot more career stress than previously, by society, universities and potential employers alike.
In the 2000’s, the future of STORK looked dark as Kuratorskonventet (the Curators Convent, umbrella organization of the nations) withdrew as financial backer. I 2004 a substitute festival was held in Linköpings student union headquarters. In 2006 a handful of hard working student orchestra musicians revived STORK and since it has taken place as it should, though not always in the spring. SOF, on the other hand, has more and more taken on the appearance of a regular Swedish town festival, complete with beer tents, dance floors with DJ’s, laser game tents and you name it for the “civilian” students. The students are allowed less and less space every year, sadly at the request of some festival goers.

In spite of the down going spiral in recent years, the audience love their student orchestras, and the musicians themselves will keep on fighting until their last breath (or at least until graduation) to keep the tradition going. In one way or another, the orchestras will keep entertaining or upsetting their audience far into the future. Student orchestras have become slightly more popular again in the 2010’s, so there is some hope for the future. So the next time you hear (or play with) Wijkmanska Blecket, keep in mind that this is not only the oldest continuous activity at Uplands nation, it is also part of a much larger studentious subculture that is part of Uppsala’s and Sweden’s history!





References:

Andersson, Greger, 1982. Bildning och nöje. Bidrag till studiet av de civila blåsmusikkårerna under 1800-talets senare hälft. Doktorsavhandling publicerad i Studia musicologica Upsaliensia.
Andersson, Greger, 1989. Bland 1800-talets kapellister och blåsargesäller. I Norlandica VIII, Festskrift till nationshusets 100-årsjubileum den 11 oktober 1989. Red: Sune Lindh, Maj Reinhammar, Vidar Reinhammar. Uppsala.
Cadavid, Antonio, 1992. Musikglädje på Uplands Nation. I Studenten, staden och sanningen, Bilder och essayer – Uplands nation 350 år. Red Bengt Erik Rydén. Uppsala.
Guézennec, Synnöve, 1996. Studentorkestermusik – mer än bara noter. C-uppsats, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala.
Gunnarsson, Gunnar, 1973. Arbetarrörelsens krönika. En bokfilm. Del 1, 1881-1938. Andra Uppl. Tidens förlag.
Gunnarsson, Gunnar, 1973. Arbetarrörelsens krönika. En bokfilm. Del 2, 1939-1972. Andra Uppl. Tidens förlag.
Gunnerfeldt, Klas, 2003. Ett musikaliskt växelspel – Samspelet mellan militärmusiken och den kommunala musikskolan. C-uppsats. Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap, avdelningen för Statsvetenskap – Historia – Geografi, Luleå Tekniska Universitet.
Hansen, Lars; Grundin, Robert & Schäder, Göran, 1983. Studentspex eller Stockholms Universitets spexhistoria under etthundra år! Förlaget Akademilitteratur.
Holm, Leif, årtal okänt. Grundarens egna ord. http://www.litheblas.org/sv/om-oss/historia/ Läst 2016-04-07
Intervju med Lars-Olov ”Detlef” Jungner, 2016-04-16.
Jonsson, Leif, 1992. Virtuoser och dilettanter i upsaliensiskt musikliv 1810-1860. I Studenten, staden och sanningen, Bilder och essayer – Uplands nation 350 år. Red Bengt Erik Rydén. Uppsala.
Keränen, Andreas, Muntlig information 2016-04-07
Nationalencyklopedin, 1995. Band 17 (av 23), SMY-SYREM.
Ohlmarks, Åke & Baehrendtz, Nils Erik, 1993. Svensk Kulturhistoria – svenska krönikan. Forum
Pauli, Tom, 2008. Hornboskapens gåta. Särtryck ur Majhälsning till landsmännen 81 - 2008.
Ronne, Erik & Ronne, Marta. 1992. Egen härd är guld värd. Publicerad i Södermanland-Nerikes nationstidning Aktuellt 2/1992.
Ronne, Erik & Ronne, Marta, 1997. De första studentspexen. Publicerad i Ergo 9/1997.
Ronne, Erik & Ronne, Marta, 1999. Vigilansen. Publicerad i Ergo 10/1999.
Ronne, Erik & Ronne, Marta, 2000. Turkiska musiken. Publicerad i Ergo 12/2000.
Rydén, Bengt Erik, 1992. Svante Wijkman – myter och livsöde. I Studenten, staden och sanningen, Bilder och essayer – Uplands nation 350 år. Red. Bengt Erik Rydén. Uppsala.
Sandgren, Fredrik & Ågren, Henrik, 1993. För länge, länge sen. Från 40-tal till 40-tal. I Skapelsens krona - Hornboskapen 1843-1993. Red. Olle Nordberg, Fredrik Sandgren & Henrik Ågren. Uppsala.
Sandow, Elin, 2016. Orkesterfestival fyllde Uppsalas gator. Upsala Nya Tidning, 2016-05-14.
Sjökvist, Gunnar, 1980. Fackföreningarna. I Anderstorp – från småbruk till småindustri. Red. Sten Carlsson. Anderstorps Indusitriförening. Almqvist & Wiksell, Uppsala.
sv.wikipedia.org/wiki/Janitsjarer
sv.wikipedia.org/wiki/Skandinavism
Westin, Jan, 2011. boksamlarenigoteborg.blogspot.se/2011_05_01_archive.html. Läst 2016-04-09.