Sohon Torwet: historiska uppgifter och minnen

För första gången någonsin publicerar studentorkesterhistoria en gästskribent. I artikeln om Finlands studentorkesterkultur utlovade jag en uppdatering om Sohon Torwet när jag fått tag i nya uppgifter. Det lyckades långt över förväntan och därför kan jag nu presentera en unik inblick i en studentorkester från en annan kultur. Samt ett metaperspektiv på den här bloggen. Mycket nöje!

 

 

Sohon Torwet: historiska uppgifter och minnen

Mikko Lagerspetz, hedersmedlem 1991

[När han inte spelar blåsmusik är Mikko Lagerspetz professor i sociologi vid Åbo Akademi. Dessutom heter han Lagerspetz. Och om man vill veta varför Lagerspetz är viktigt kan man läsa här. Reds. anm.]

Inledning

S-HO:n torvet, SHO:n torvet, Sohon torvet, eller numera studentikost med dubbel-w, Sohon Torwet, (”Sohos horn”) bär det fullständiga namnet Turun yliopiston Satakuntalais-Hämäläisen Osakunnan (SHO) puhallinorkesteri (Satakundas och Tavastlands Nations vid Åbo universitet blåsorkester). Fram till 1990-talet var väl soittokunta (musikkår) den beteckning som oftast användes i stället för det modernare puhallinorkesteri. Det finskspråkiga Åbo universitet har, liksom Helsingfors universitet och Åbo Akademi, studentnationer av det gamla snittet, sedan 1950-talet fyra till antalet.  Satakundas och Tavastlands nation uppstod ursprungligen på 1920-talet som två skilda klubbar för studenter från de två landskapen, vilka organiserades om till en gemensam studentnation 1957 (Haltsonen & Kunnas 1975, 59). Orkesterns samband med nationen har aldrig varit enbart formellt - orkestern övar i SHO:s utrymmen, deltar i nationens fester och i dess utflykter till de två landskapen, och fungerar också som viktig rekryteringsbas för föreningen. Detta nästan oberoende av de nya medlemmarnas hemort; den i den södra delen av det historiska västliga landskapet Satakunda belägna staden Raumo har dock en stark blåsorkestertradition, vilken lett till att många av de blåsande studenterna härstammar just därifrån. I orkesterns liv i studentnationens sköte har förstås också de oundvikliga konflikter och rubbningar ingått, som uppstår när den som grupp tidvis känner sin egen verksamhet viktigare än den av sin moderförening.

Historiska uppgifter om orkestern går främst att hämta i historikserien Torvien väkevä henki (”hornens starka ande” - ordleken hänvisar förstås till spiritus fortis) varav Opus I kom ut 1971 och de följande banden 1991, 2001 och 2011 (Acta Agminis Aeneatorum Nationis Satagunda-Tavastensis Universitas Turkuensis, series Bb-Maior, I-IV). I dem finns också fullständiga listor på medlemmarna genom tiderna. I övrigt har jag vid skrivandet av denna historiska genomgång förlitat mig på egna minnen och subjektiva åsikter, särskilt vad gäller min egen aktivaste period inom Sohon Torwet (1981-1989). Detta skriftstycke fokuserar främst Sohon Torwets verksamhet under de första fem decennierna, dvs. från grundandet 1951 fram till slutet på 1990-talet. Efter millennieskiftet hade de flesta medlemmarna av min egen generation lämnat orkestern och mina kontakter med den blivit mer sporadiska.

 

De första decennierna (1951-1981)

I historikseriens första band finns en livlig beskrivning om orkesterns början, skriven 1954 av ”Apto” - antagligen B-kornettisten Lauri Niemi, även känd som Apstrøm (se Opus I, utan sidonummer). Idén om att grunda en blåsorkester framfördes för första gången i Satakunda-klubbens årsmöte 1948. Den 25 januari 1951 reste klubbens medlemmar till näraliggande Prunkkala, där en ungdomsförening ägde en uppsättning horn som kunde lånas och repareras till speldugligt skick. Därmed kunde orkestern börja sin verksamhet i finsk septettuppsättning (om den finska mässingseptetten se Jalkanen 2004). Orkesterns årsfest firas fortfarande internt varje år omkring den 25 januari. Första uppträdandet ägde rum på Gertrudsdagen (17. 3 1951), i programmet Aarne Sihvos berömda marsch Muistoja Pohjolasta, sk. Suppés uvertyr (egentligen Joseph Baumanns uvertyr Mignonnette; se Lagerspetz 2018) och dansmusik. Ungdomsföreningen i Prunkkala ville dock få tillbaka hornen redan samma höst, efter att ha sett dem reparerade och blankt skinande. Nya instrument kunde emellertid hyras från ungdomsföreningen i Gustavs, en skärgårdskommun nära Åbo. Så småningom fick man också verksamhetsunderstöd från studentkåren.

I efterhand kan man konstatera, att redan denna första vårkonsert på Gertrudsdagen 1951 slog fast principerna som åtminstone fram till tidigt 2000-tal styrde sammanställningen av vårkonsertens repertoar (se Opus III, 27-29; Opus IV, 16). Konserten inleds med en marsch, med ett mer krävande klassiskt stycke (typiskt en uvertyr), och med annan, ofta solistisk ”seriös” repertoar. Konsertens andra del har brukat börja med en konsertvals av t. ex. Strauss, och därefter har publiken bjudits på lättare musik. Konserten avslutas med orkesterns honnörsmarsch, Kieltolakimarssi (”Förbudslagsmarschen”), vilken är Sarastes bearbetning av en marsch av J. Lindsay, där triodelens ursprungliga melodi ersatts med en känd finsk dryckesvisa (Jos kaikki Suomen järvet viinaksi muuttuisi - ”Om alla Finlands sjöar förvandlades till sprit”). Sista encorestycket är Tiger Rag i John B. Warringtons bearbetning. Sedan 1970 har vårkonserten aldrig börjat på det jämna klockslaget, utan fyra minuter över (t ex. 16:04) (Opus II, 19).

Fram till ungefär mitten av 1960-talet spelades främst musik i septettarrangemang; den skrevs in i stämböcker som fram till 1980-talet användes flitigt (Ess-kornettstämman transponerades också för klarinetter och flöjter, tenorhornstämman för trombon). Delar av det gamla notarkivet härstammar från musikkapten Kaarlo Särkilahtis samling och är deponerade till universitetsbiblioteket. Däribland finns många intressanta noter från 1800- och tidigt 1900-tal. Orkestern växte mångfaldigt, till fyrdubbel septett (Opus I). Enhetlig klädsel, kavajen av vinrött ylletyg, införskaffades för första gången 1963 (Opus I). Dirigentskapet övertogs 1965 av Ilkka Raimo, sedermera fil. lic. och universitetslektor i fonetik. Han ledde sedan orkestern fram till 1976 (Opus II, s. 27). Instrumentbesättningen och repertoaren blev mångsidigare och grunden lades till stort och välordnat notarkiv med arrangemang också för symfonisk blåsorkester. Ambitiös klassisk musik och swing blev viktiga inslag i repertoaren (t ex Beethovens Egmont-uvertyr; potpurrin över Ellingtons melodier Salute the Duke). Förutom de gamla septettböckerna kom en viktig ställning intas av amerikanska John B. Warringtons häfte med dixielandmusik - det spelas mycket även i dag. Allt detta var nytt i finländska blåsmusikförhållanden.

En minnesvärd händelse ägde rum hösten 1967, när Sohon Torwet ackompanjerade M.A. Numminen i skivinspelningen av hans marsch till Ludwig Wittgensteins text, Wovon man nicht sprechen kann (Numminen 2020, 87-89). Den ingick i Numminens första LP, M.A. Numminen In Memoriam. I en annan låt på samma LP uppträdde orkesterns trummis Pekka Kujanpää - Numminens ungdomsvän från Somero -  som rapsolist (alltså med rapningar, inte att förväxlas med musikstil med samma namn). Samarbetet med M.A. Numminen återupptogs senare, inför 40-årsjubileet 1991 och fortsatte under 1990-talet (Opus III, 34-35). Numminen medverkar även i orkesterns CD-skivor från 1995 och 2003. Vid Åbo Akademis doktorspromotion 2011 promoverades Numminen till hedersdoktor som erkännande för sitt arbete för finländsk kultur; men hans insats har varit stor även för det aboensiska studentlivet under flera studentgenerationer (se Numminen & Lagerspetz 2011). 

Sommaren 1970 deltog orkestern under Ilkka Raimos ledning i den nationella blåsorkestertävlingen i Kuopio och fick andra priset (Opus I). Två utländska konsertresor företogs under 1970-talet - till Åbos vänorter Gdansk i Polen 1973 och Szeged i Ungern 1975 (Opus II, 20-26). Dessa resor ser ut att ha varit kulminationen på den guldålder på ungefär ett årtionde, som sammanföll med Ilkka Raimos dirigentskap (1965-1976). Efter honom saknade orkestern under flera år stadigvarande dirigent, mistade många av de gamla medlemmarna och fick bara få nya. När en grupp musiker drygt tio år senare skrev ihop sina minnen från denna period för orkesterhistorikens andra del (Opus II, 28), relaterade de till lågt antal deltagare i övningar och även i viktigare uppträdanden (keikka - det motsvarande finlandssvenska uttrycket är kejka, eller spelning). De sammanfattade: ”I detta skede kunde musikkårens utveckling inte mera få annan riktning än uppåt”.

 

Förnyelsen på 1980-talet och vägen framåt

Hösten 1981 började jag mina studier vid Åbo universitet. Jag studerade först psykologi men senare även sociologi och musikvetenskap - en kanske lyckad ämneskombination med tanke på min verksamhet inom Sohon Torwet. Orkestern var då liten, men bland de yngre medlemmarna uppstod en grupp som ville göra den mer dynamisk (Mauri Kantola, Juhani Niiranen, Kari Miettinen, Ville Alanen, Tapani Kärnä m.fl.). Redan i april 1983 genomförde vi ett jippo i stil med finländsk teknologhumor. Tekniska högskolans studenter (i Otnäs) hade gjort ”världsrekord” i att bada i en bastu på hjul. Vår rekordgärning bestod i att spela blåsmusik i ett badkar på hjul. Badkaret drevs runt staden ständigt med vatten och två blåsande musiker i. Rekordtiden 10 timmar 4 minuter nämndes sedan till och med i den finska upplagan av Guinness’ världsrekordbok.

Jag började tidigt skriva arrangemang för blåsorkester; det hade jag gjort redan under skoltiden. Mina första arrangemang för Sohon Torwet var skrivna för att kunna spelas med t.o.m. en minimal besättning på fyra blåsare (två trumpeter, barytonhorn och tuba) och det ingick kompletterande stämmor för andra instrumentsektioner. Trots orkesterns ofta ringa antal musiker kunde man alltså få arrangemangen att fungera. De samlades sedan i ett häfte i marschbladsformat, Iskelmävihko eller Schlagerhäftet. Några spelas fortfarande t ex på första majs utomhuskejkor - jag har hört en nutida blåsare berömma mina arrangemang med orden ”toimii kuin junan vessa” - ”pålitliga som tågets WC” (liknelsen hänvisar till det gravitationsdrivna ”spolsystemet” som bara fick användas under tågets gång men fungerade perfekt. Liknelsen är numera mindre träffande pga finska järnvägars nyanskaffingar av tågvagn från Italien). Flera av häftets låtar var finska och förhållandevis ”moderna”, dvs. från 50- till 80-talet. En tidstypisk men numera knappast spelad låt var sången Jäähyväiset aseille (”Farväl till vapnen”) av det finska punkbandet Kollaa Kestää. Orkestern växte så småningom, och mina senare arrangemang (och en handfull egna kompositioner) skrev jag redan för fullständig symfonisk blåsorkester. Många var gamla swing- schlager- och operettmelodier; i några ingick en soloviolin. Mitt arbete som arrangör för Sohon Torwet fortsatte jag långt in i 1990-talet, och flera av dess resultat kan höras på CD-skivorna från 1995 och 1999. Orkesterns första LP-skiva spelades in 1989-1990.

Vårkonserten (denna gång 33,33-årsjubileumskonserten) ordnades 1984 igen efter en paus på två år. Där började min bana som dirigent för Sohon Torwet vilken fortsatte fram till 1989. Våren 1985 gjorde orkestern sin nästa konsertresa, igen till Gdansk (med Sibelius’ Alla marcia från Karelia-sviten som huvudnummer). Nästa utlandsresor riktade sig till universitetsstaden Dorpat (Tartu) i dåvarande Sovjet-Estland 1986 (med Otto Nicolais De muntra fruarna i Windsor), Bratislava, Slovakien 1987 (med Mendelssohns Hebriderna), och igen Dorpat 1989 (med Sibelius’ Finlandia och min egen komposition, Preludium som huvudnummer).

Den första Dorpatresan kom att ha avgörande betydelse för mitt eget liv. Som våra värdar i Dorpat stod universitetets damkör, med vilken vi sedan åt lunch och umgicks resten av dagen. Med en av de unga damerna, Hille Jõeäär växlade jag sedan brev, av vilka några försvann i den sovjetiska censurmyndighetens gömmor. Vårt första möte finns förevigat i en fotografi (Opus II, 37, se bild 1). Under damkörens motvisit i Åbo hösten 1988 fördjupades vår vänskap till romantiskt förhållande och vi gifte oss den 17 december 1989 i Tallinn. Hela musikkåren var med och spelade sedan i bröllopsfesten i näraliggande Padis (Padise). Jag flyttade till Estland, studerade först komposition vid musikakademin och blev sedan lektor och professor i sociologi i Tallinn, i det åter självständiga Estland. År 2006 utnämndes jag till professor vid Åbo Akademi, men fortsatte att pendla mellan mitt och min hustrus hemland. Detta gemensamma äventyr på mer än tre årtionden fick ett allt för tidigt slut med Hilles bortgång den 3 januari 2021. 

 

 

BILD 1: Solstrålen och skogstrollet, maj 1986 - Akademiska damkören vid Dorpats universitet sjunger En sommardag i Kangasala av Linsén. Sohon Torwet lyssnar i dagenefterstämning efter sjöresan föregående dag. Hille Lagerspetz (f. Jõeäär) den fjärde från höger (med böjt huvud), författaren den fjärde från vänster (med studentmössa). Foto: Juhani Niiranen

BILD 2: Sohon Torwet i Dorpats universitets festsal. Författaren dirigerar Im tiefen Keller-variationer med tvillingbrodern Olli som tubasolist. Foto: Juhani Niiranen

 

Mot slutet av 1980-talet hade antalet regelbundet deltagande musiker vuxit till ca. 35. Andelen kvinnliga medlemmar växte till ungefär en tredjedel. Med stark bemanning i både trä-, sax- och brassektionen kunde orkestern ta itu med krävande arrangemang. Även antalet uppträdanden växte till ca. 30 årligen - nästan maximumet för en amatörorkester som huvudsakligen verkade enbart under högskoleterminerna. Tillväxten medförde även en ökning av fest- och andra aktiviteter. Noterna och instrumenten har sedan 1950-talet förvarats i ett förråd i studenthusets bombskydd (Torvikoppi, hornskrubbet). Det kom så småningom, i flera omgångar under 1980- och 1990-talet att renoveras till regelrätt klubblokal (Opus II, 30-32; Opus IV, 88-89). Förutom ”karonkan” (sitsen) efter varje större ”kejka” (konsert eller viktigare uppträdande, t ex på självständighetsdagen eller vid nationens årsfest) eller konsertresa hyste nationslokalen och sedan ”koppin” årligen orkesterns årsfest på den tisdag som inföll närmast den 25 februari, samt gulnäbbsintagningen (tutustumisillanvietto) i september. Vid dessa två interna fester serverades rikligt med dryck och mat; matkulturen uppnådde så småningom oanade kulinariska höjder efter att vid början av 1980-talet endast ha bestått i finsk länkkorv från lokala korvfabriken LSO. (Den visdom som i sammanhanget brukade förmedlas till nya musikergenerationer lät: kom ihåg att tugga ordentligt, så det inte blir förstoppning i lavoaren.) I årsfestens program ingick önskekonserten, där varje medlem i tur och ordning fick dirigera sin favoritlåt, samt kapplöpning kring det näraliggande gamla vattentornet. Vid något skede föll det senare inslaget bort, kanske klokt med tanke på det oftast hala väglaget och på deltagarnas under kvällens lopp förminskande förmåga av fysisk koordination.

Årtiondet och de första åren in på 1990-talet medförde en uppåtgående trend inte endast för Sohon Torwet, men för finländsk studentblåsmusik och även för finländsk blåsmusik i allmänhet (Laitinen s.a.). T ex blåsorkestern vid Jyväskylä universitet, Puhkupillit, grundades 1983 och hade under 1980-talet flera gemensamma konserter med Sohon Torwet. Under orkesterns vistelse i Åbo hösten 1989 såddes i gemensamma diskussioner de första frön till den finländska studentorkesterfestivalen Puhallus. Sedan den första Puhallus-festivalen 1990 har kontakterna mellan finländska studentorkestrar uppnått helt annan nivå än tidigare. Under min egen aktiva tid på 1980-talet spelade jag även med i Åbo Akademis teknologorkester Axelbandet (med artistnamnet Urpo - det användes aldrig inom Sohon Torwet). Min vid Åbo Akademi studerande tvillingbror Olli (Unsci) och hans blivande hustru Carita Ahlgrén deltog likaså i båda orkestrarna. Detta var dock någonting som sällan tidigare förekommit. Senare har de två orkestrarna under en tid t.o.m. haft samma dirigent, Samuli Nieminen.  

I jämförelse med Puhkupillit och med sina närmaste vänner och trätobröder, Axelbandet, förblev Sohon Torwets musikaliska linje länge mer traditionell och kanske i någon mening musikaliskt mer ambitiös. Dirigenterna har på orkesterns bekostnad fått delta i blåsdirigentkurser organiserade av det nationella amatörmusikförbundet, SuLaSoL. Flera av dem och även andra orkestermedlemmar har fortsatt med traditionen att skriva egna arrangemang. Under 2000-talet har Sohon Torwet mer än tidigare utvecklats i riktning av en showorkester. Detta har framför allt blivit synligt i vårkonserterna, med egna sångsolister och s.a.s. utommusikaliska element i form av tematiska karnevalkläder och ”prylar”. Denna utveckling, även kallad ”kapprustning” (Opus IV, 17) tycks vara ett resultat av ökade kontakter med andra finländska studentorkestrar.  

Orkestern har sedan 1953 (Opus I) utnämnt hedersmedlemmar, vars totalantal i stadgorna är begränsat till sju. Dessutom delas ut diplomer och märken för aktiv medverkan i någon egenskap; Satakundas och Tavastlands nation har sina egna utmärkelsetecken och ett blågult eller rödvitt nationsband. Studentsångkulturen utmärks av en förkärlek till Hj. Nortamos visor med Raumo- eller sjöfartsmotiv (t.ex. Kai muistat kannella kun fregatin - ”Du minns väl hur ombord på en fregatt”), av vissa sånger med anknytning till gemensamma minnen (t.ex. den korta och kraftiga snapsvisan från Letala - Laitilalainen juomalaulu - och den estniska Noorus on ilus aeg - ”Ungdomens ljuva tid”); och förstås av Förbudslagsmarschens refräng. Anders Carlsson (2020) nämner en sångbok som varit i bruk under 2000-talet.

 

Sociologisk reflektion

Studentaktiviteterna har som bekant benägenheten av att uppleva både vågdalar och snabba ryck uppåt. Något sådant fick jag bevittna under min egen aktiva tid i Sohon Torwet. Dynamiken påverkas av enskilda aktörers insats, men även av gruppfenomen - t.ex. när en aktiv kärngrupp bildas och lockar till sig andra, eller när många aktiva samtidigt slutar sin verksamhet. Även bland föreningar i allmänhet är det ofta just generationsväxlingen som sätter deras hållbarhet på prov (se Sundblom m.fl. 2020). Samtidigt påverkas alla frivilligorganisationer också av sin externa omgivning, inklusive den bredare samhällsförändringen. Såsom redan Montesquieu (1735, 203) påpekar, även en utveckling som ser ut att ha förorsakats av en tillfällighet har sina djupare, generella orsaker:

”[...] si le hazard d’une bataille, c’est-a-dire, une cause particuliere, a ruiné un Etat, il y avoit une cause générale qui fasoit que cet Etat devoit périr par une seule bataille: en un mot l’allure principale entraîne avec elle tous les accidents particulieres.”

Traditionellt har blåsmusiken inte varit en del av den akademiska överklasskulturen. Snarare har de civila blåsorkestrarna förknippats med lantliga ungdomsföreningar samt med städernas frivilliga brandkårer och arbetarföreningar. I det lilla Åbo universitetet bildades redan 1927 en stråkorkester som på 1930-talet leddes av Tauno Hannikainen, sedermera chefdirigent för Helsingfors stadsorkester (Okko & Paloheimo 1972, 35). Blåsmusikens intåg i studentvärlden kan sättas i samband med utbildningens gradvisa demokratisering efter andra världskriget. Åbo universitets studentantal växte mellan 1951 och 1971 snabbt från 467 till 7 456 (Okko & Paloheimo 1972, 61). Detta skapade förutsättningarna för Sohon Torwets första storhetstid på 1960- och tidigt 1970-tal.

Efter generationsväxlingen och vågdalen började den nya utvecklingen uppåt på 1980-talet. Som aktiv deltagare i denna kunde jag i föregående kapitel hänvisa till min egen och min studentgenerations medvetna insats. Samtidigt bör man inte blunda för den liknande utveckling som på 1980-talet gällde den finländska blåsmusiken överlag, inklusive studentblåsmusiken (Laitinen s.a.). Likadan renässans upplevdes på 1980-talet av åtminstone en annan hobbyverksamhet med djupa rötter i förra seklets föreningsliv i landsbygden: den purfinska idrottsgrenen boboll (Laitinen 1983, 207). Finlands snabba ekonomiska strukturomvandling, urbanisering och landsbygdens därmed följande befolkningsminskning under 1960-talet drabbade även idrotts- och hobbyverksamheten. Den nedåtgående trenden ifråga om boboll kunde vändas i slutet på 1970-talet, när idrottsgrenen så småningom blev etablerad också i städerna. Man frestas anta en liknande utveckling ifråga om blåsmusik: även blåsmusiktraditionen blev på 1960-talet lösryckt från sina rurala rötter och först efter en tid åter inrotad i städernas förhållanden, bl a i musikskolor och ungdomsorkestrar. Antalet musikläroinrättningar med lagstadgat statsunderstöd växte kraftigt under 1980-talet, från 34 år 1979 till 62 år 1991, och elevantalet fördubblades från 19 176 till 37 560 (HE 258/1994, tabell 1).

I sin förtjänstfulla blogg nämner Anders Carlsson (2020) en liknande vågdal i svenska studentorkestrars verksamhet mellan 1965 och 1978 (Carlsson diskuterar Teekkaritorvet som grundades 1970 vid Uleåborgs universitet - egentligen strax efter Sohon Torwets konsertresa till staden 1967 och att dirigenten Ilkka Raimo fick ettårig anställning i universitetet 1968, se Opus I). Carlsson förknippar vågdalen med studentvärldens dåtida politiska ”vänstervridning” (som kanske inföll något senare i Finland). Han kan ha rätt, men bara delvis: jag tror nämligen att den kulturella brytningen var djupare än så. De flesta universitetsstuderanden och universitetslärarna var ju inte ”vänster”. Däremot ägde de insikt om en pågående förändring i samhället och i utbildningens roll. Akademiska studier utstakade inte längre någon direkt väg till samhällets elit; den självisolerande akademiska kulturen med sina årsfester och studentnationer kändes världsfrämmande och förlegad. Den nästan uteslutande maskulina blåsmusiken likaså, med associationerna till ceremoniell fosterländskhet å ena sidan, och å den andra till småfolkets kulturella manifestationer på landsbygden och på industriorter. Studenternas aktivitet riktade sig i stället till politiken och till de ur professionell synpunkt mer relevanta ämnesföreningarna.

Den heurekaupplevelse som för mig personligen löste dilemmat fick jag omkring 1982 i en diskussion med vännen och orkestermedlemmen Mauri Kantola: blåsmusiken är i själva verket en progressiv musikform. Det är någonting som människorna gör själv; som inte enbart förvisar dem till rollen som konsumenter.

Den nya, kunnigare och mer talrika generationen unga manliga och kvinnliga blåsare strömmade så småningom till universiteten. Nya studentorkestrar bildades i Jyväskylä (1983), Tammerfors (1991), Joensuu (1998), Vasa (2000), och så vidare - såsom framgår av Carlssons (2020) noggranna genomgång. Att i Åbo aktivera och återuppliva en orkester med redan tidigare etablerad position i den lokala studentvärlden innebar ju en mycket mindre utmaning än att starta en ny orkester från noll. Min generation red alltså på en trend av nationella mått, vilket vi dåförtiden bara vagt förstod. Vi var kanske tidigt ute och fångade upp en utvecklingstrend i vardande, men vi skapade den inte.

* * *

Mina egna musikaliska aktiviteter har nuförtiden funnit utlopp i dirigerandet av Åbo svenska arbetarinstituts blåsorkester Blåslaget, där också några forna axelbanditer deltar, och i swingorkestern Aninkaisten Sävel (Aningais’ Melodi), där hälften av medlemmarna har en med mig gemensam historia i Sohon Torwet.

Jag avslutar med några rader från den estniska studentsång som sedan Sohon Torwets första besök i Estland ofta sjungits i orkesterns samkväm, och som för mig nu fått en djupare innebörd:

Ma ütlen veel üks kord:

noorus on ilus aeg,

noorus ei tule iial tagasi!

 

(Jag säger än en gång:

ungdomens ljuva tid

är här, den kommer aldrig åter!)

 

Källor och litteratur

 

Carlsson 2020 = Anders Carlsson. 2020. Finlands sak är vår! Studentorkestrar i andra länder, del 1. http://studentorkesterhistoria.blogspot.com (hämtats 25.1 2021)

Haltsonen & Kunnas 1975 = Leo Haltsonen & Jorma Kunnas. 1975. Turun Yliopiston Satakuntalais-Hämäläinen Osakunta 1925-1975. Maakuntakerhoista osakunnaksi. [Turku: SHO.]

HE 258/1994 = Hallituksen esitys Eduskunnalle laiksi musiikkioppilaitoksista (Regeringens proposition för Riksdagen om lagen om musikläroinrättningar) HE258/1994. https://www.finlex.fi/fi/esitykset/he/1994/19940258 (hämtats 25.1 2021)

Jalkanen 2004 = Pekka Jalkanen. 2004. Suomalainen seitsikko. Musiikin suunta 27 (1), 51–60.

Lagerspetz 2018 = Mikko Lagerspetz 2018. Om “Suppés uvertyr” för hornseptett. Musiikin suunta 40 (1). http://musiikinsuunta.fi/2018/01/om-suppes-uvertyr  (hämtats 22.1 2021)

Laitinen s.a. = Kari Laitinen. Utan årtal. A quarter century or so of new Finnish wind band music. https://spolli.com/laitinen (hämtats 20.1 2021)

Laitinen 1983 = Erkki Laitinen. 1983. Pesäpallo - Kansallispeli 60 vuotta. Helsinki: Suomen Pesäpalloliitto.

Montesquieu 1735 = [Charles Louis de Secondat, Baron de la Brède et de Montesquieu]. 1735. Considérations sur les causes de la Grandeur des Romains et de leur Décadence. Paris: Huart & Clousier.

Numminen 2020 = M.A. Numminen 2020. Kaukana väijyy ystäviä. Muistelmat I. Jyväskylä: Docendo.

Numminen & Lagerspetz 2011 = M.A. Numminen & Mikko Lagerspetz. 2011. Min sociologiska vision. Gästföreläsning. Sosiologia 48 (3), 236-266.

Okko & Paloheimo 1972 = Seppo Okko & Heikki Paloheimo (red.). 1972. 50 - Turun Yliopiston Ylioppilaskunta 1922-1972. [Turku: Turun Yliopiston Ylioppilaskunta.]

Opus I = Flera författare. 1971. Torvien väkevä henki 1951-1971. Turku: Turun Yliopiston Satakuntalais-Hämäläisen Osakunnan Soittokunnan julkaisuja - Acta Agminis Aeneatorum Nations Satagunda-Tavastensis Universitas Turkuensis. Series Bb-Major, Opus I.

Opus II = Ari Hämäläinen (red.). 1991. Torvien väkevä henki 1971-1991. Turku: Turun yliopiston Satakuntalais-Hämäläisen Osakunnan Soittokunnan julkaisuja - Acta Agminis Aeneatorum Nationis Satagunda-Tavastensis Universitas Turkuensis. Series Bb-Maior, Opus II.

Opus III = Jesse Jämsen (red.). 2001. Torvien väkevä henki 1991-2001. Turku: Turun yliopiston Satakuntalais-Hämäläisen Osakunnan Soittokunnan julkaisuja - Acta Agminis Aeneatorum Nationis Satagunda-Tavastensis Universitas Turkuensis. Series Bb-Maior, Opus III.

Opus IV = Matti Niinikoski (red.). 2011. Torvien väkevä henki 2001-2011. Opus IV. Turku: Sohon Torwet.

Sundblom m.fl. 2020 = Dan Sundblom; Mikko Lagerspetz; Liisi Keedus & Erle Rikmann. 2020. Dissolution of expressive and instrumental voluntary associations: Four key dimensions in explaining organizational change. Research On Finnish Society 13(1), 9-24. https://www.finnresearch.fi/RFS2020_Sundblom_etal.pdf (hämtats 25. 1 2021)