2 december 2022 fyller Riks-SMASK 50 år. Vad är då bättre att fira med än en alldeles egen jubileumsbok? Böcker är dyra och tidskrävande att producera, och kanske blev den lite längre än jag hade tänkt, så vill man ha ett fysiskt exemplar får man ladda ner den i word-format eller som pdf och skriva ut själv. Annars följer boktexten som artikel nedan. Få bilder, men bilder på folk som sitter i möten är sällan roliga. Dessutom har det inte tagits några. Mycket nöje!
PS. Riks-SMASK har en nästan komplett lista över folk som suttit i styrelsen, men jag tänkte att det kanske var lite känsligt att publicera den öppet på nätet.
Under
Dubbelputten
Riks-SMASK
50
år
1972-2022
En
jubileumsskrift
Anders
Carlsson
Förord
Förordet i en bok är det som skrivs allra sist. Därför
sitter jag nu, i dagarna innan publicering och skriver ihop ett förord. Det
mesta har redan blivit sagt i bokens kapitel. Därför tänker jag ta tillfället i
akt att skriva det som inte står där, eller rättare sagt står mellan raderna.
Riks-SMASK rör sig på en väldigt hög, eller snarare
abstrakt, nivå i studentorkestervärlden. Det är inget man kliver in i efter
bara något år som medlem i en orkester. Ibland kanske man heller inte vet om
att Riks-SMASK finns. Eller vad det gör. Riks-SMASKs arbete är osynligt för
många studentmusiker. Dessutom är det en mycket långsam förening, så arbetet
kanske inte syns annat än på sikt även om man håller koll på det.
Det råder också en viss otydlighet om vem som egentligen
är med i Riks-SMASK. Ofta pratar man om styrelsemedlemmarna som ”de som sitter
i Riks-SMASK” eller bara ”Riks-SMASK”. Men Riks-SMASKs medlemmar är rent
formellt de orkestrar som har medlemsskap. För att krångla till det ytterligare
är en liten del av biljettkostnaden för SOF och STORK en medlemsavgift till
Riks-SMASK. Så det enklaste är att säga att Riks-SMASK, det är vi. Alla
studentmusiker. I Sverige alltså. De finländska och norska orkestrarna är inte
medlemmar.
Så vad gör då Riks-SMASK? Riks-SMASK gör allt det
arbete som gör att studentorkestervärlden kan finnas till. De är de som ger
uppdraget att ordna SOF och STORK. Dessa har visserligen egna kommittéer, men
om en sådan inte kan bildas är det Riks-SMASK som rycker in. Det är också
Riks-SMASK som ser till att festivalerna blir som orkestrarna vill, i så hög
grad det är möjligt, ofta genom att någon från Riks-SMASK är med i kommittén.
På samma sätt ordnar Riks-SMASKs lokalorganisationer, SMASK, GASK och OK så att
de lokala festivalerna QORK, G-SOF, BRUNK och UPPROP blir av.
Studentorkestervärlden lever genom möten mellan musiker och orkestrar, och tack
vare Riks-SMASK finns mötesplatser.
Sen har vi frågan om vilka som sitter i Riks-SMASKs
styrelse. Regionrepresentanterna, kassören, webmastern och så ordföranden, den
som leder det där gänget. De där med de stora medaljongerna runt halsen och som
syns på de flesta stora studentorkesterbegivenheterna. Då och då smyger de iväg
för att göra något helt på egen hand. De verkar utgöra en egen liten hemlig klubb.
Men de är allt annat än någon hemlig klubb.
De som sitter i Riks-SMASKs styrelse är otroligt
engagerade i studentorkestervärlden. De är beredda att slänga sig på ett tåg
och åka land och rike runt för att skriva ett kontrakt eller diskutera en liten
stadgeändring som gör att vi kan anordna festival ett år till, förhandla med
sura lokaluthyrare så att alla stans studentorkestrar kan spela tillsammans,
pilla med bokföring långt in på nätterna, kämpa med hemsidesbygge i evigheter, sitta
på timmar av långrandiga möten för att sätta sig in förutsättningarna för att
ordna någonting alls och stå ut med dryga kårmuppar för att DU ska kunna ha
roligt med din orkester.
Det är alltså mycket tack vare Riks-SMASK vi har någon
studentorkestervärld överhuvudtaget. I alla fall så stor som den är. Så nästa
gång du ser din lokala Riks-SMASKare, tacka dem för det hårda arbete de lägger
ner bakom kulisserna, långt ifrån ära och berömmelse. Det är de väl värda.
Uppsala 30 november 2022
Anders Carlsson
Riks-SMASKs kassör 2007-2008
Kapitel 1
Efterkrigstiden
Hitler var död, andra världskriget var slut och Europa
var sönderbombat. Sverige befann sig i ett guldläge. Den egna industrin och infrastrukturen
var intakt. Faktum är att en högkonjunktur hade börjat redan under slutet av
kriget. Landet stod berett att bidra till världens återuppbyggnad. Men för att
kunna göra det behövdes utbildad arbetskraft, både inom näringslivet och
offentlig sektor, och sådan var det brist på. Endast 6% av ungdomarna gick vid
den här tiden vidare från realskola till gymnasium, som kvalificerade för högskolestudier.
Av folkskolans elever gick de flesta vidare till yrkesskolor. Det var inte
tillräckligt.
En rad reformer genomfördes inom hela
utbildningsväsendet. Enhetsskolan, föregångaren till grundskolan, började
införas 1946 för att ge fler tillgång till högre studier. 1950 kom
studiemedelsreformen som möjliggjorde högskolestudier även om inte pappa kunde
betala.
Och det lyckades. Studenterna blev fler. 1950 hade
Sverige två universitet – Uppsala och Lund. De började byggas ut med fler
fakulteteter och studieplatser. Landets två högskolor – i Stockholm (grundad
1877) och Göteborg (1890) – byggdes ut på samma sätt. Göteborgs högskola blev
Göteborgs universitet 1954 och Stockholms högskola blev Stockholms universitet
1960. Vidare grundades högskolan i Umeå 1956, för att tillgodose
akademikerbehovet i landets fattigaste delar. Utöver detta fanns Chalmers
tekniska högskola i Göteborg och Kungliga tekniska högskolan i Stockholm.
Den svenska studentkulturen, med rötter i det tidiga
1800-talet, stod ännu högt i kurs bland studenter och var uppskattad bland
allmänheten. Allt hade gått på sparlåga under krigsåren, så nu fanns det
ungdomsår att ta igen. Först ut blev Lundakarnevalen, som återupplivades 1946
och bildade skola för hur man ansåg att studentikos kultur skulle se ut. Ett
besök på Lundakarnevalen tillhörde höjdpunkterna under studietiden, var man än
pluggade.
De nyare lärosätena tog gärna efter de äldre vad
gällde studenttraditioner. Så hade det visserligen sett ut redan på 1800-talet,
men nu ville man verkligen ta ut svängarna och konkurrera med Lund om en plats
i rampljuset. Därför krävdes egna, unika studenttraditioner.
Under kriget hade jazzen blivit både en utbredd
ungdomskultur och en symbol för den fria världen. Swingeran var ett faktum och
en livsstil. I detta enorma jazzintresse fanns de som sökte sig till jazzens
rötter. De började se swingen som kommersialiserad och falsk, och började spela
New Orleansjazz, Dixieland, eller som den kom att kallas på 50-talet – Tradjazz
– för att hitta den sanna musiken. Denna revivaljazz började redan 1938 och
spred sig som en löpeld över världen efter kriget.
Redan 1943 hade revivaljazzen nått Sverige. Där hade
den fått fäste som subkultur bland framförallt läroverksungdomar. Efter
krigsslutet brast fördämningarna och snart fanns det revivalband i varje stad,
på varje gata, i varje skola och ibland i varje klass. Rörelsen var enorm. Mot
slutet av 60-talet hade den ebbat ut, dels för att skolungdom hade börjat
lyssna på pop, men också för att musikerna gått vidare till högskolestudier.
Där stod studentlivet runt 1950. Studenttillströmningen
ökade för varje år. Det fanns en längtan efter traditionellt studentliv, med
ett visst vurmande för den oscarianska eran, samtidigt som man ville ha nya
egna traditioner på de yngre lärosätena och utbildningarna. Och mitt i allt
detta fanns en massa tradjazzmusiker.
Det var i den kulturella smältdegeln de första
studentorkestrarna föddes.
Kapitel 2
50-talet
I Göteborg var man tidigt ute med att vilja konkurrera
med studentlivet i Lund. Man hade sedan länge ChalmersCortegen på Valborg och
den ville vissa bygga ut till en fullfjädrad karneval. Till slut bestämde man
sig för att istället satsa på spex som den stora studenttraditionen. Men i den
studentikosa renässansen åren runt 1950 uppstod ett par viktiga aktörer i
studentorkesterhistorien:
Allianceorchestret
Alliancen föddes i Göteborg 30 april 1948 när Walter
Kiessling och styrelsen från sällskapet CS började springa fram och tillbaka
längs en gåsmarsch från hamnen till Chalmers. Kiessling spelade bastrumma, en
annan kille signalhorn och resten sprang bara med. Namnet snodde de från Alliansorkestern,
en liten blåsorkester som bestod av spelare i Göteborgsalliansen (fotbollslag).
Från början handlade det bara om oväsen men när tradjazzare med tiden anslöt
sig började de spela riktiga låtar.
Blåshjuden
Medicinarstudenten Nalle Lindholm var en av de som
ville starta egna traditioner vid den nya läkarutbildningen i Göteborg,
inrättad 1949. Under läroverksåren hemma i Stockholm hade han kommit i kontakt
med revivaljazzen och även börjat spela altsax. Det borde ju kunna funka som
umgängesform inom Medicinska Föreningen. Nalle lyckades samla ihop ett gäng
medicinare som kunde spela och 14 oktober 1952, på den höstens Amphioxgasque,
hade Blåshjuden sitt premiärframträdande.
Alliancen blev inte överförtjusta när Blåshjuden dök
upp på Göteborgsscenen. Chalmers hade i alla år dominerat det studentikosa
livet i Göteborg och uppskattade inte konkurrens. Men med tiden blev de båda
orkestrarna såta vänner. Berndt Kjessler, som tidigt blev engagerad i
Blåshjuden och nu var deras president, fick idén om att alla stadens studentkårer
(Medicinska Föreningen, Chalmers, Handels och FFS) skulle göra en gemensam
utflykt till Marstrands fästning våren 1955. Anledningen var att de vill ha en
egen motsvarighet till Lundakarnevalen.
Utflykten blev en succé. Göteborgstidningarna rapporterade
om ”de förskräckliga blåsorkestrarna” som spelade hela vägen. Det var nämligen
Blåshjuden och Alliancen som drev det hela.
Det här med studentikos blåsorkester hade nu börjat
utvecklas till en verklig göteborgstradition. Blåshjuden hade börjat med
uniform 1954 (Berndt Kjesslers idé) och Alliancen tog efter två veckor senare.
Blåshjuden hade också ett standar som gick i täten när man var ute och paraderade
och Alliancen skaffade ett eget. Alliancen hade spelat in den första
studentorkesterskivan redan 1953.
Varför nu inte satsa större och verkligen sätta
Göteborg på den studentikosa kartan? Från andra studentstäder man besökt kände
man till ett par liknande orkestrar:
Hornboskapen
Blåsmusiktraditionen inom Södermanland-Nerikes nation
i Uppsala har mycket gamla rötter. Det första spåret dyker upp 1843 och den
första vittnesskildringen 1845. Detta är dock ingen kontinuerlig tradition.
Mycket tyder på att nationens instrumentsamling under lång tid plockades fram
enbart i samband med majfirande eller karneval. Namnet Hornboskapen dyker upp
för första gången i samband med Uppsalakarnevalen 1895. Hornboskapens egentliga
början återfinns under tidigt 1950-tal när man började repetera varje vecka.
Karnevalsorkestern
1953 började även Stockholm ta upp kampen med Lund
genom att anordna en egen karneval. I samband med karnevalståget genom stan
spelade Karnevalsorkestern, som var en tillfällighetsorkester. Den sattes ihop
inför varje karneval vartannat år men hade inga framträdanden däremellan. Karnevalsorkestern
nämns i källorna sista gången 1959. Förmodligen blev de utkonkurrerade av de
etablerade studentorkestrarna, som repade regelbundet.
Båda orkestrarna hade tradjazzare bland medlemmarna
vid den här tiden.
Berndt Kjessler fick idén att samla dessa orkestrar på
en plats som låg lagom långt från rikets samtliga studentstäder. Det visade sig
vara Gränna. Både orkestrarna och makthavarna i Gränna ställde sig positiva
till att anordna en tvådagars festival för alla Sveriges studenter.
9 maj 1956 anlände Blåshjuden, Alliancen, Hornboskapen
och Karnevalorkestern till Gränna med parad och spelningar i staden.
Festivalstämningen var på topp. För första gången spelade (nästan) alla
Sveriges studentorkestrar tillsammans. Lund hade ingen orkester utan skickade i
stället Djingis Kahn, det officiella spexet från Lundakarnevalen 1954.
Självaste Hasse Alfredsson spelade huvudrollen.
Grännafestivalen
hade en egen poststämpel som sattes på brev om man skickade dem från det
tillfälliga postkontoret på Ribbagården. Oxen var symbol för festivalen och lär
ha förekommit även på andra trycksaker, men några sådana har aldrig hittats.
Staden Gränna var mycket nöjd och hoppades att man
skulle göra festivalen till en återkommande tradition. Det ville även
orkestrarna, men det blev inget med det.
Festivalen filmades och visades i en journalfilm som
gick på biografer en tid efteråt. På så sätt blev studentorkester ett mer
bekant fenomen för allmänheten. Det kan vara så orkestersnöbollen sattes i
rullning.
I Ljungskile jobbade en ung lundafysiker vid namn
Lennart Lyngå som sommarskolelärare sommaren 1956. Där fanns också en söt
hemkunskapslärare som han var förtjust i. Vid ett tillfälle utbrast hon:
”Hörru (!) varför har inte studentkåren i Lund någon
orkester i stil med andra, t ex Promenadorquestern, Hornboskapen?”
Den frågan etsade sig fast i Lennarts medvetande. Den
hösten åkte han och ett gäng kompisar till Köpenhamn, köpte ett gäng buckliga
blåsinstrument och grundade Korsdraget, eftersom de flesta bodde på Korsgatan.
Efter en tid bytte de namn till Bleckhornen. Första spelningen blev på
Stora Lusse i Lund. Bleckhornen är alltså den första studentorkestern som
bildats med anledning av att det fanns andra studentorkestrar. Det skulle snart
bli många fler.
I stället för att anordna en ny Grännafestival 1957 samlades
studentorkestrarna på det årets Stockholmskarneval. Nu hade de blivit fler.
I Lund hade Bleckhornen fått ett stort fan i lundalegenden
Knut Borglin. Han hade varit karnevalsgeneral 1954 och satt därför med i
karnevalskommittén även 1958. Borglin hade blivit varse att varje studentstad
nu hade en egen orkester (Göteborg hade två) och bjöd nu in dem för att tävla
mot varandra på Karnevalen 1958. Inför praktiskt taget hela studentsverige.
Orkestrarna – och Paletten – fick mycket tidningsutrymme. Orkestertävlingen på
Lundakarnevalen finns kvar än idag.
1959 hängde Stockholmskarnevalen på konceptet med
orkestertävling. Även den återkom under många år. Alla orkestrarna deltog i
karnevalståget där en mycket viktig detalj tillkommit. Pripps hade börjat
producera lättölet Kornett och lanserade detta genom att låta en lättklädd
studentska gå framför varje orkester med en skottkärra full med ölburkar. Det
var bara att ta för sig. Av ölen alltså.
På det hela taget var 50-talets studentorkestervärld
ett löst sammanhängande nätverk där orkestrarna kände till varandras existens
men inte hade särskilt mycket kontakt. Kulturen var beroende av mötesplatser i
form av karnevalerna i Lund och Stockholm, men under de dagarna hade man så
fullt upp med att ta sig runt i städerna att det inte fanns så mycket tid att
knyta kontakter. Förutom i de gemensamma sovsalarna. Att man kände varandra
över orkestergränserna som idag var ovanligt, även om det förekom.
Födda på 50-talet
Hornboskapen, Allianceorchestret, Blåshjuden,
Karnevalsorkestern och Bleckhornen har tagits upp tidigare i kapitlet.
Promenadorquestern 1956
Nu var måttet rågat! När kårordföranden på KTH skulle
dela ut sektionsfärger hade Elektro fått vit färg, trots att de hade
använt sig av gula nollebrickor sedan urminnes tider. Gul hade i stället
gått till Kemisektionen. Elektro ställde till med revolution, med
demonstrationståg på stan och pyroteknik i matsalen. Till detta hörde
Revolutionsorkestern, grundad av musikborgarrådet Ulf Lindwall. Fyra av sex
medlemmar var gamla tradjazzare. Efteråt fortsatte Revolutionsorkestern spela
under namnet Promenadorquestern. Då hade de blivit fler.
Phontrattarne 1956
Lars Hamberg och hans korridorare på KFUMs
studentbostäder i Uppsala var alla amatörmusiker. Musikkåren vid A4 i Östersund
hade lagt ner och killarna köpte de begagnade instrumenten och satte igång att
öva. De flesta var medellemmar i Jamtamot, landskapsföreningen för Jämtar inom
Norrlands nation, så det var där de första spelningarna ägde rum under namnet
Reddningscorpsen. Inför stockholsmkarnevalen 1959 bytte de namn till
Phontrattarne.
Chalmers Barockensemble 1956-?,
återupplivad flera gånger
Karneval, det är kul. Men hur tar man sig dit? En
morgon, under spårvagnsresan hem från en luciafest på Chalmers, kom Sven ”Alik”
Engström på svaret. Man bildar en ensemble som spelar barock musik istället för
barockmusik.
Axelbandet 1957 (1956)
På Kåren vid Åbo Akademi skulle den traditionsenliga
labbjulfesten anordnas av Kemistklubben i december 1956. Ett gäng ledda av Bo
Mannström kom på att man skulle spela lite musik. ”Andra universitet har ju
också sina blåsorkestrar och vi vill inte vara sämre, nämndes någon gång i
sammanhanget.” Efter kemistklubbens maskot tog de sig namnet Axelbandet. Som
finlandssvensk orkester är Axelbandet inte med i Riks-SMASK, men har status som
ständigt adjungerade.
Paletten 1958
PQ hade köpt noter till Offenbachs Infernalisk Galopp
och trombonisten Olle Naess satt och övade på den hemma i vardagsrummet.
Hustrun Britta började spontandansa till den och undrade om man inte kunde ha
någon typ av dansföreställning vid dess framförande. Så blev det. Första
framträdandet blev i Stora Famnen med Lennart Hyland i april 1958.
Kårsdraget 1958
Åke GO Hylin var missnöjd med hur Karnevalsorkestern
1957 leddes. Han hade ett antal gånger försökt bilda en egen orkester. Hösten
1958 skulle Studentkåren vid Stockholms Högskola fira 75 år, och då lyckades
det äntligen. Med hjälp av självaste Lennart Lyngå, som flyttat till Stockholm
för att göra militärtjänst, bildade han Kårsdraget. Första framträdandet blev
just vid kårens jubileum 21 november 1958.
Napoleonetterna 1958-1967
Sonja Sundblad undervisade i modern dans på Stockholms
Högskolas kårhus 1958. Hennes elever deltog då och då med dansföreställningar i
studentikosa sammanhang. När Åke GO Hylin satte ihop Kårsdraget vände han sig
till Sundblad och undrade om hennes elever skulle kunna uppträda med orkestern.
Det kunde de. Första framträdandet blev samtidigt som Kårsdragets, vid
Stockholms Högskolas Studentkårs 75-årsjubileum.
Kruthornen 1959
Håkan Gezelius (tradjazzare) och Sven-Olov Bellskog
ville ha en egen blåsorkester på Västmanland-Dala nation. Det fanns ju en på
Södermanland-Nerikes och en på Norrlands. De satte upp ett upprop på nationens
anslagstavla och fick ihop en handfull musiker som fick till en spelning på
luciagasquen 1959. Sedan spelade man mest på nationens tedanser på lördagarna.
Då strömmade också fler musiker till. Efter en intern tävling tog man sig
namnet Kruthornen.
Mistluren 1959
Efter flera försök att bilda en orkester vid
HandelsHögskolans i Göteborg Studentkår under 50-talet kom verksamheten igång
ordentligt 1962. Inga detaljer om hur det egentligen gick till och vem som tog
initiativet är kända idag.
Kapitel 3
60-talet
Någon gång i början av 60-talet tog Kruthornen initiativ
till ett möte mellan olika orkestrar på V-Dala nation. Hornboskapen var där.
Eventuellt kan PQ och/eller Kårsdraget ha varit med, för det var de senare. Med
tiden började den sortens möte kallas Brunkation, eller bara Brunk. Namnet
uppfanns av Hans Pahlin, känd från Mosebacke Monarki. Källorna är få och föga
detaljerade. Intervjupersoner har vaga minnen. En traditionell uppfattning är
att den första Brunken anordnades 1960 och ska sedan ha återkommit vart tredje
år. Men det hela förvirras av att man kallade alla möten mellan två
eller flera orkestrar för Brunkation på den tiden. Uttrycket har till och med
använts i Stockholmskällor. Först 1966 finns det fotobevis på en Brunk som
liknar den som finns idag.
Men Brunk är en signifikant händelse eftersom
initiativet till samling nu återigen kom från orkesterhåll. Det är också ett
exempel på en ny struktur som började utkristalliseras i
studentorkestervärlden. Från ett löst sammanhållet nätverk bildades nu flera
mindre och tajtare nätverk, där en orkester kunde ingå i flera. På så sätt
korsades de här nätverken, men det fanns inga större kontaktytor än så. Snarare
bildade nätverken en sorts resvägar.
Man kan säga att de orkestrar (från Uppsala och
Stockholm) som deltog i Brunk utgjorde ett sådant nätverk. De som reste till Lundakarnevalen
bildade ett annat, och de som var med på Stockholmskarnevalen ytterligare ett.
Göteborg är studentorkesterkulturens vagga och där
började dess tillväxt märkas först. 1962 hade Blåshjuden, Alliancen, Mistluren
och Tongångarne lokal kvalificeringstävling. Blåshjuden vann och åkte till Lund
som enda göteborgsorkester. Detta förfarande fortsatte hela 60-talet.
60-talet var även en tid när man började med större
internationella samarbeten. I april 1964 bjöd Humpsvakar in samtliga finländska
och svenska teknologorkestrar till Teekkaritempaus, en gammal tradition vid
Tekniska Högskolan i Helsingfors. Sedan starten 1878 har Teekkaritempaus haft
som syfte att samla in pengar till något särskilt ändamål. Nu handlade det om
att samla in pengar till nytt kårhus eftersom högskolan höll på att flytta till
Esbo. Humpsvakar, Retuperän WBK, Axelbandet, Promenadorquestern och Allianceorchestret
samlades och spelade i två dagar. Man bestämde sig för att fortsätta samarbetet
under namnet NATOM (Nordisk AmatörTeknologOrkesterMission), som än idag äger
rum vartannat år och vandrar mellan orkestrarnas hemstäder. 1970 tillkom
Strindens Promenade Orchester från Trondheim.
Men det nätverk som skulle ha avgjort störst betydelse
för studentorkesterkulturen inleddes på Operakällaren i Stockholm våren 1964.
Pripps har haft känningar i studentvärlden mycket
länge. De sponsrade ölhävning på KTH och Chalmers redan på 40-talet och
karnevalen 1959 har redan nämnts. I början på 60-talet hade de börjat förse
studentföreningar och kårer med gratis öl, som i sin tur ledde till större
ölförsäljning. Hjärnan bakom detta var Bertil Wahlbom, mer känd under
signaturen WAM. 1964 hade han fått upp ögonen för studentorkestervärlden och
bjöd in representanter för stockholmsorkestarna till ett informellt möte för
att diskutera ett eventuellt samarbete. Syftet var att sälja öl. Men Operakällaren
är inget billigt ställe dit studenter kan gå hursomhelst, så det blev bara
Kårsdraget, PQ, Mercblecket och Läderläpparne till slut. Det blev flera sådana
möten, men det fördes inga protokoll, så vad som sades är till stor del glömt.
En sak minns man än idag från det första mötet, och det var att samarbetet
skulle heta Stockholms Musicerande Akademikers Samarbetande Kårkestrar – SMASK.
Det sista blev till slut det något mer lättbegripliga Kårorkestrar.

Bertil
”WAM” Wahlbom (1921-2008). Slug ölförsäljare och utan like som studentmusikmecenat.
WAM hade otroligt stor betydelse för studentorkestervärldens utveckling under
1900-talet.
Men det finns andra spridda minnen och källor på vad
det unga SMASK lyckades uträtta. Stockholmskarnevalen hade trätt fram som en av
de viktigaste arenorna för möten och spridning av studentorkesterfenomenet.
Kanske allra viktigast, för den inträffade oftare än Lundakarnevalen.
Studentorkestrar fick stort utrymme i mediabevakningen av karnevalen (inte
sällan förstasidor) och var mycket populära bland allmänheten. Men förhållandet
mellan karnevalsledningarna och orkestrarna var inte friktionsfritt. 1963 ville
man hålla antalet orkestrar under en viss nivå ”med tanke på tågets längd samt orkestertävlingens
njutbarhet såsom folkfest.” Därför fick Alliancen inte vara med. 1965 ville
ledningen att orkestrarna skulle hjälpa till att sälja karnevalstidningen
Bruxanvisningen, men det ville inte orkestrarna. De ansåg att de bidrog med sin
musik. Samma år ville ledningen vägra SMusK att gå i tåget, med motivering att
de inte var tillräckligt roligt klädda. Svenska Dagbladet skrev om ”inflation i
orkestrar.”

Namnet
SMASK förekom för första gången i tryck på omslaget till den skiva man
producerade 1966.
Det var alltjämt PQ, Mercblecket, Kårsdraget och
Läderläpparne som dominerade SMASK. Det var helt enkelt de som hade de
ekonomiska resurserna. Men SMusK, Dragskåpet och Matrisbandet fanns ju också. De
ville också höras och synas. Och det man inte har i plånboken får man ha i
huvudet. Och så trädde en av studentorkesterhistoriens viktigaste gestalter in
på scenen.
SMusK var ursprungligen ett kompisgäng som spelade
tradjazz. Tanken var inte att det skulle vara en studentorkester, men eftersom
de pluggade elektroteknik på KTH började de uppträda för elektrosektionen och
då blev det så. Snart visade det sig att det fanns ett behov av att hävda sig i
den etablerade studentorkestervärlden, eftersom de större orkestrarna kunde
vara väldigt buffliga mot de mindre.
Mats
Öhman i sitt hem 2019. Han har faktiskt en ännu större medalj. Det är tack vare
Mats Öhman blev någon riktig organisation som faktiskt uträttade saker. Sedan
1976 kallas avgångna ordföranden i Riks-SMASK för gråskägg, och det är efter
Mats.
1966 inrättade Mats Öhman SMusKs pressdetalj för att
göra PR för orkestern, aktivt skaffa spelningar och göra nya kontakter. Det
hårda arbetet gav resultat. På olika sätt lyckades man få uppträda på
kulturfestival i Israel och tillsammans med Robert Broberg. Man lyckades dra
pressen till en mängd uppträdanden som sen gav fler uppträdanden. 1968 fick
Mats Öhman förklara vad studentorkestermusik var i Röster i Radio och TV, en
tidning som fanns på vartenda soffbord i Sverige vid den tiden. Det var de som
hade kontaktat honom. Men Mats Öhman började tidigt använda sina resurser och
färdigheter även inom studentorkestervärlden.
De minns inte idag hur det började, men 1965 lärde
Mats Öhman och Leif Pehrson känna radiomannen Bo Ancker. Ancker ledde arrangemanget
”…och på Solliden spelar regementsmusiken” på Skansen. Samma år grundade han
Marschfrämjandet (numera Militärmusiksamfundet). 1966 fördjupades samarbetet
mellan SMusK och Bo Ancker, dels för att Ancker fixade spelningar åt SMusK
(inte minst i radio), men också för att Mats och Leif deltog i programmet på
Skansen – genom att prata studentorkester inför publik! I full uniform! Till
sommarens sista omgång hade man bjudit in cheferna för ”våra större
konkurrenter” för att diskutera de olika studentorkestrarna i Stockholm.
Mercblecket nappade.
Bo
Ancker (1926-1997), radioman, författare och militärmusikens förkämpe. Här på
scen på Solliden 11 maj 1969. Det var i det här sammanhanget Mats Öhman började
sprida studentmusikens budskap till allmänheten. Foto: MilitärMusikSamfundet.
Mats Öhmans visioner gav resultat. Stockholmsorkestrarna
började komma närmare varandra. 1966 började man diskutera en gemensam festival
på eget initiativ, men insåg att den skulle få vänta till 1968 eftersom
Stockholmskarnevalen 1967 skulle komma i vägen. När man tittar i källorna från
den senare halvan av 60-talet står det klart att Mats Öhman nu blev
studentorkestervärldens verklige talesman, i synnerhet eftersom det var honom
pressen vände sig till.
Stockholmskarnevalen 1967 blev den sista. Den gick
back, men med hur mycket vet man inte eftersom inget bokslut någonsin gjordes.
SMASK, en beteckning som användes alltmer allmänt, klarade
sig bättre på egen hand. Söndag 27 april 1969 blev den planerade festivalen av.
Man paraderade längs Strandvägen i riktning mot Skansen. På Sollidenscenen var
det tävling. Kårsdraget vann. Fredag 19 september samlades man i Mälarsalen på
Münchenbryggerierna. WAM var producent och organisatör för begivenheten. SMusK,
Mercblecket, SVEA, Färgspelet, Dragskåpet, PQ, Bråckbandet, Läderläpparne och
Kårsdraget var sammanlagt 145 personer. Tillsammans spelade de Washington Post
med Yngve Gamlin som dirigent. I PRIPPS-tidningen beskrevs konserten som ”en av
höjdpunkterna i samarbetet med student- och elevkårerna.” Gaudeamus kallade
evenemanget ”Smaskfest”.
I Uppsala hade BRUNK 1969 flyttat från V-Dala nation
till Universitetsaulan. En radiogubbe var anlitad för att spela in konserterna
för en gemensam liveskiva men på något sätt försvann bandet. BRUNK fortsatte
att anordnas i universitetsaulan fram till början av 80-talet, men det kunde
också gå på någon av de större nationerna.
Vid denna tid började också göteborgsorkestrarna uppträda
tillsammans. Uttagstävlingarna till Lundakarnevalen pågick sedan 1962. Men man
började också ha gemensamma konserter i Göteborgs konserthus. Traditionen har
hetat samkonsert, GASK och G-SOF (Göteborgs StudentOrkesterFestival) i tur och
ordning. Olika källor ger lite olika startdatum, men G-SOF firade sitt
50-årsjubileum 2018, vilket skulle sätta starten till 1968. G-SOF äger rum på
hösten varje år än idag.
G-SOF
firade 50 år 2018.
Här får också nämnas att en liknande utveckling skedde
i Norge under 60-talet. 1965 anordnade ett antal norska orkestrar den första
norska studentorkesterfestivalen, SMASH (Societé Musique Academique de Schlaag
et Hoorn), i samband med UKA i Trondheim. UKA har gått i Trondheim vartannat år
sedan 1917 och är Norges motsvarighet till Lundakarnevalen. Andra städer har
skapat liknande traditioner. SMASH anordnades från början alltid i samband med
olika UKE-traditioner på samma sätt som de svenska studentorkestrarna träffades
på karnevalerna i Lund och Stockholm, men har sedan utvecklats till ett
självständigt arrangemang. Idag anordnas SMASH varje termin och vandrar mellan
Trondheim, Bergen, Oslo, Ås och Kristiansand.
60-talets studentorkestervärld bestod av en labyrint
av tajtare nätverk som visserligen kunde korsa varandra men som var relativt
slutna och svåra att ta sig in i. De orkestrar som åkte på karnevalerna var ett
sådant, BRUNK, SMASK och NATOM var ytterligare några. Under decenniet började
de viktiga stora mötesplatserna försvinna och ersättas med andra som var rena
orkesterinitiativ. Nya studentorkestrar uppstod i mycket låg grad efter 1965
och därmed kan man tala om den första vågen av studentorkestrar ca 1950-65. Den
sista Stockholmskarnevalen 1967 utgjorde slutet på studentorkestervärldens
första stora epok.
Födda på 60-talet
Läderläpparne 1960- ca 1974
Läderläpparne bildades vid medicinska Föreningen i
Stockholm ca 1960. Troligen var det klarinettisten och dirigenten Anders
Langlet som tog initiativet. Vid hans död 1974 klingade orkestern av, eftersom
de aldrig nyrekryterade utan alltid förblev samma 10 medlemmar.
Matrisbandet ca 1960-1965
Matrisbandet bildades vid Odontologiska studentkåren i
Stockholm i 60-talets början. Hur och av vem är okänt.
Humpsvakar 1961
1960 var Tommen Lindeberg på Axelnatten i Åbo.
Axelbandets musik gjorde stort intryck på honom. Hemma på TeknologFöreningen i
Helsingfors samlade han ihop lite folk som såg ut som att de kunde spela.
Resultatet fick heta Humpsvakar och hade premiär 1961 när man mötte ett gäng
chalmersspexare vid Olympiaterminalen. Precis som Axelbandet är Humpsvakar
ständigt adjungerade i Riks-SMASK.
Dragskåpet 1961-2006, 2007-201?, 2016,
2020
Dragskåpet bildades av Olle Larsson, vid Framaceutiska
studentkåren vid Farmaceutiska institutet, som då låg i Stockholm. Enligt
legenden luktade instrumenten så illa att de var tvungna att förvaras i ett
dragskåp, och efter det tog orkestern sitt namn. 1973 flyttade
farmaceututbildningen till Uppsala och Dragskåpet fick helt enkelt följa med.
Dragskåpet har dött ut och återbildats ett antal gånger.
Glasblåsarna 1961-1974, 1993-2008, 2015
Våren 1961 hade Smålands nation i Uppsala Glasmässa.
Man ville locka besökare till den och insåg att potentiell sådan fanns i ett
gäng stockholmare som hade utrymningsövning på Pollacksbacken. En
reklamexpedition sändes dit. I den ingick en liten orkester bestående av
esskornett, klarinett, altsaxofon och hassofon, ett instrument Hasse Samuelsson
hade tillverkat av två papprör. Affärsmässigt blev det ett fiasko, eftersom
stockholmarna redan var på väg hem, men gänget bestämde sig för att bilda en
permanent orkester. Namnet Glasblåsarna föll sig naturligt. Hasse Samuelsson
var den som drev igenom idén i praktiken. Viss inspiration kom säkerligen från
Hornboskapen eller Kruthornen, som ju fanns på samma gata. Glasblåsarna har
dött ut och återbildats ett antal gånger.
Renhornen 1961
1961 fyllde tandläkarutbildningen vid Högskolan i Umeå
5 år. Perfekt tillfälle att bilda en orkester. Eftersom ingen någonsin lämnade
orkestern slutade den vara en studentorkester och klev ut ur
studentorkestervärlden i mitten av 80-talet.
Pulpahornen 1961-2001?
Pulpahornens grundare, Stig ”Kråka” Lindberg-Lindvet
var mycket aktiv i studentlivet vid Tandläkarhögskolan i Malmö, som då
administrerades via Lunds Universitet. Därför hade tandläkarstudenterna mycket
kontakt med studentlivet i Lund. Troligen kom inspirationen till orkestern
därifrån. Pulpahornen har återupplivats tillfälligt flera gånger.
Mercblecket 1962-2005
Till 1962 års Lundakarneval kom Peter Gorpe, Bengt
Säve-Söderberg och Stefan? från Handels i Stockholm. De upptäckte
studentmusiken och tanken på en orkester väcktes. En generalinventering på
Handels samma höst resulterade i ett 20 tal intresserade där vissa var rätt bra
och andra rätt dåliga eller till och med mycket dåliga. Efter en namntävlan tog
de namnet Mercblecket. Första spelningen blev en avskedskonsert på Centralen
för kårknuttar som skulle någonstans. Det lät förjävligt. Mercblecket
återupplivades tillfälligt som coverband 2009.
SMusK 1962-2009
Mats Öhman, Hans Biverot och Leif Pehrson var
ursprungligen ett kompisgäng som hade försökt sig på tradjazz men spelade
vadhelst de kunde på diverse fester. Premiären var på Mats syster Karins
studentmottagning 16 april 1962. Eftersom de pluggade till elektroingenjörer på
KTH värvades successivt ytterligare medlemmar därifrån. 1964 utsågs de
offentligt till sektionens orkester och fick det egendomliga namnet
SkalärMusikKåren – SMusK. Från och med då höll man till på kårhuset Nymble.
Tongångarne 1962
Filosofiska Fakulteternas Studentkår vid Göteborgs
universitet hade i många år tittat avundsjukt på Blåshjuden som representerade
MF i Chalmerscortègen varje Valborg. 1962 ställde Olle Carlsson upp i valet
till sexmästare för FFS med vallöftet om att han skulle starta en orkester till
kåren. Den fick namnet Blåslaget men bytte namn till Tongångarne 1963.Olle
Carlsson skaffade ett större parti kockjackor, färgade dem röda och försåg dem
med guldknappar. Det blev uniformen.
Chalmersbaletten 1962
Sexmästare Christer Wennersten hade ansvar för
underhållning på den maskerad som skulle hållas på Chalmers i februari 1963. I
december 1962 kläckte han idén att be de kvinnliga teknologerna underhålla med
dans. Ansi (efternamn okänt) fick ihop 10 dansare och kontaktade en koreograf
som kunde lära dem can-can. Succén var given. Baletten fick uppträda inte
mindre än tre gånger under maskeraden. Alliancen stod för musiken. Samarbetet
står sig än idag.
En XII:a Skåne 1963
Den stora saxofonstriden rasade i Bleckhornen 1963.
Skulle man ta in detta fasansfulla instrument? Nej, tyckte vissa, bröt sig ur
och bildade konkurrentorkestern En XII:a Skåne. Idag finns den kvar som Tolvans
Big Band och har gott om saxofoner.
Skohornen 1963-ca 1970
Skohornen bildades vid dåvarande Högskolan i Örebro,
troligen vid den tekniska magisterutbildningen. Av vem, hur och varför är
okänt.
Alte Kamereren 1964
En tidig söndagsmorgon i september 1964 satt
ekonomerna Gunnar Nimmland, Torgny Wangel och Urban Zingmark utanför Akademiska
Föreningen i Lund efter en festnatt. Nimmland satt och spelade gitarr och vände
sig plötsligt mot de andra och sa: ”Egentligen skulle man bilda en orkester.”
”Neeeej” sade de, men de hade spelat blåsmusik förr och lät sig övertalas.
Övriga medlemmar hittades bland kursare och första repet hölls snart i
soprummet på ingång D i studentbostadsområdet Parentesen. Eftersom de var
ekonomer fick uniformen bli kamrersrock. Namnet blev Alte Kamereren, efter den
klassiska marschen Alte Kameraden.
SiGHstinska Kapellet 1965-2008, 2017
SiGHstinska Kapellet bildades av Jan-Ivar Mattsson vid
Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala. Första sframträdandet ägde rum på nationens
surströmmingskiva det året. Efter att ha gått under i orkesterdöden
återbildades SiGHstinska Kapellet 2017.
Patriciabaletten 1965
Till FFS valborgsbal 1965 behövdes dansflickor.
Problemet var att inga sådana stod till buds. En kurir sändes till
Valhallabadet, där gympa utövades, vilket var tillräckligt nära dans. Där stod
den då 21-åriga studenten Krista Koppel, som gärna ställde upp på ett
tillfälligt gyckel. För henne skulle det vara i 13 år. Sju dansare blev de, som
fick ihop en sydamerikansk dans. Här, i klyftan mellan rocken och popen, kom
nämligen latinamerikansk musik i ropet ett tag. Tongångarne stod för musiken.
Eftersom dansgruppen inte hade något namn tog de helt enkelt det låten hette:
Patricia. Och så var Patriciabaletten född.
SVEA 1965-ca 1981
Thomas Driving, som varit med i en sen upplaga av
Matrisbandet, ville bilda en ny studentorkester vid Odontologiska Föreningen.
Det blev en liten sättning med fokus på Charles Redlands sextettarr av
militärmusik, som man kommit över. På 70-talet blev det ett storband. SVEA
nämns sista gången i samband med STORK 81.
Sädesblåsarna 1965?
Det hade gjorts flera försök att bilda en egen
studentorkester vid Östgöta nation i Uppsala, eftersom det var så dyrt att ta
dit PG som man hade fattat tycke för på något sätt. Sädesblåsarna var det enda
som hade ett namn, men inte heller de blev långvariga.
Skaletten 1966-2009
SMusK hade kommit igång på allvar och höjde
ambitionsnivån. Man var i behov av fler saker som hände på scen. Dessutom ville
man ha ett sätt att få E-sektionens kvinnliga medlemmar aktiva i orkesterlivet.
1966 lyckades Mats Öhman på två dagar dra ihop ett antal tamburmajorskor, bestående
av Karin Öhman, E-teknologer och övriga bekanta. Första framträdandet blev i
”Vi som vet mest” på Sveriges radio, där SMusK bidrog med musiken till
musikfrågan. Snart bytte tamburmajorskorna namn till Skaletten.
Letta Gardet 1967
Inom Västmanland-Dala nation i Uppsala har det funnits
en danstradition som kan spåras åtminstone så långt tillbaka som till 1960. Det
handlade då om kvinnliga nationsmedlemmar som satte upp en dansföreställning
till luciagasquen. En sådan tradition är allmän i svensk studentkultur och har
sina rötter i 1920-talet, så V-Dalas danstradition kan vara betydligt äldre.
1967 följde det årets dansare med Kruthornen till V-Dalas vännation i
Helsingfors, och efterföljande reportage i nationstidningen kallades de Letta
Gardet. Samarbetet med Kruthornen har bestått sedan dess.
Munsbitarna 1967?-?
Vem som bildade Munsbitarna, hur och varför är
hittills okänt. Det var i alla fall som balett till SVEA, vid Odontologiska
Föreningen i Stockholm.
Paramountorkestern Atle 1968
Paramountorkestern Atle var från början ett jazzband
och dansorkester som senare utvecklades till storband. Från början kom samtliga
medlemmar utom banjoisten från Bleckhornen. Idag heter de Atle Big Band.
Bråckbandet 196?-?
Särskilt många uppgifter om Bråckbandet, bildat på MF
i Stockholm, har aldrig gått att hitta. De gav ut en skiva 1968, vilket innebar
att de måste ha funnits ett par år vid det laget. De nämns i vissa källor så
sent som 1987.
Färgspelet 1969?-?
Färgspelet från konstfack är kanske den mest obskyra
studentorkester som någonsin existerat. De lär ha varit med på en spelning på
Pripps 1969. De nämns som medlem i SMASK i ett brev 1970. Mats Öhman erinrar
sig att han möjligtvis kan ha sett deras namn på en skylt någonstans. Inga
andra spår finns.
Flåshjuden ca 1968-?
Vem som bildade Flåshjuden, hur och varför är hittills
okänt. Det var i alla fall som balett till Blåshjuden, vid Medicinska
Föreningen i Göteborg. Baletten bestod av sjukgymnaster.
Inälfvorna 1969
Hösten 1969 bildade Eva Berglin och fyra andra
kvinnliga medicinare i Göteborg en ny balett till Blåshjuden efter att ha
övertygat presidenten om att det behövdes en äkta medicinarbalett. Från början
hette de Arrytmierna, men bytte namn till Syphiliderna efter att en journalist
kallat dem så under SOF1974. Senare blev det Inälfvorna.
Kapitel 4
70-talet
70-talet började med en smäll. I ett brev daterat 27
januari 1970 uppmanade kommittén för Lundakarnevalen SMASK att ordna en lokal
uttagstävling. Det fanns helt enkelt för många studentorkestrar i Sverige.
Orkestertävlan kunde rymma högst fem av dem och det vore lämpligt med en
orkester från varje lärosäte. 12 februari svarade SMASK att de fann en
uttagstävling olämplig, och att de därför inte kunde delta i karnevalen. PQ
åkte ändå och kom sist. Väl hemma fick de skit av Kårsdraget. Bleckhornen vann.
Det ösregnade på tävlingen.
Skivan
Fem studentorkestrar i Lund är ett tidigt exempel på lokalt samarbete mellan
studentorkestrar i söder. Tyvärr ger skivomslaget ingen information om vem som
tog initiativet. De fem orkestrarna är Bleckhornen, Alte Kamereren, En XII:a
Skåne, Paramountorkestern Atle
Som en följd av Lundakarnevalens dumheter började
arbetet med att stärka SMASK. 25 november 1970 blev SMASK en formell förening.
Mats Öhman valdes till ordförande. Han hade sannolikt haft den funktionen innan
också, men dokumentation saknas. Mötet hölls i PRIPPS stora samlingslokal
Pripporama i Bromma, en tradition som pågick åtminstone ett antal år in på
70-talet. Bertil Wahlbom var alltjämt med och stöttade, och han bjöd alltid på
öl och smörgås som introduktion till mötena.
Riktlinjerna för SMASKs arbete var att undvika
konkurrens genom en bokningsplan så att arrangörer inte kunde få orkestrar att
bjuda under varandra, att ge ut gemensamma skivor och ha festivaler i egen
regi. 30 september 1972 hölls för första gången det som senare kom att kallas
Studentmusikens dag. Den återkom årligen tills att den tynade bort på 00-talet.
SMASK
2 kom ut 1973.
Kårsdraget var argast på Lundakarnevalen och tidigt på
våren 1972 lanserade Lars Troedsson idén om att bilda en rikstäckande
studentorkesterorganisation. SMASK mottog förslaget med entusiasm. Arbetsnamnet
på den nya organisationen blev Riks-MASK och man påbörjade arbetet med att
samla in orkesteradresser. Gensvaret blev stort.
Arbetet pågick större delen av året. Redan i maj gick
man ut med ett förslag om att samla representanter för alla orkestrar till
gemensam kongress på hösten. Man visste inte riktigt hur det framtida Riks-MASK
skulle se ut. Kanske skulle det mest bli ett informationssystem. Tanken på att
upprätta en lista över studentorkesterskivor fanns med tidigt. Man ansökte om
bidrag från bland annat Rikskonserter och Riksförbundet Sveriges
AmatörOrkestrar och använde Bo Ancker som referens och kontaktperson.
Till slut kunde man gå ut med en inbjudan till
Riks-MASK-kongress 2-3 december. Mats Öhman hade gått en kalkylerarkurs på
pensionat Skogshöj i Södertälje och bokade plats där.
17 tillresta representanter delade in sig i ett antal
arbetsgrupper och bestämde:
-
- Att Riks-SMASK, Riksförbundet Sveriges
Musicerande Akademikers Samarbetande Kårorkestrar, skulle bildas.
-
- Man skulle ordna en riksomfattande
studentorkesterfestival 1973.
-
- Riks-SMASK skulle fungera som kontaktorgan
mellan studentorkestrarna.
-
- Riks-SMASK skulle marknadsföra
studentorkestrar och den särpräglade musik de spelar, och verka för att
underlätta rekryteringen till dessa.
-
- Man skulle upprätta en förteckning över
alla studentorkesterskivor som givits ut, och i bästa fall ett arkiv.
- -
Man skulle samla in varje orkesters
historia.
För att kunna marknadsföra studentmusik behövde man ta
fram en tjusig definition på studentmusik, och den lyder som följer:
En humoristisk, respektlös form av musikutövning
oftast framförd i akademiska sammanhang där den fulla spelglädjen och inte
nödvändigtvis den musikaliska ekvilibristiken kommer i första hand
Det måste poängteras att Riks-SMASK har bestämt både
att denna definition ska följas stenhårt och att den inte behöver följas, med
upprepade beslut fram och tillbaka flera gånger under årens lopp. Ibland har
man tillämpat den ordagrant, ibland inte alls.
En interimsstyrelse tillsattes, och den såg ut så här:
-
Ordförande/Stockholm: Mats Öhman
-
Lund: Olle Strååt, Alte Kamereren
-
Göteborg: Svante Jansson, Blåshjuden
-
Uppsala: Lasse Andrén, Hornboskapen
Vidare bestämdes att Göteborg skulle utforma 17
minnesmedaljer och de väntar de fortfarande på. Region Göteborg har för övrigt
än idag ansvar för 10- och 25-årsmedaljerna.
Till eftermiddagens presskonferens kom inga
pressrepresentanter, egendomligt nog. Tyvärr hade man begravningskaffe i den
andra halvan av rummet med endast en dragspelsvägg mellan de båda
sammankomsterna. Middagen serverades sedan av outgrundlig anledning i separat
festvåning.
Begreppet ”Region” hade börjat användas om städerna
1974. Namnet SMASK var redan etablerat. Lokalföreningen i Göteborg hade börjat
kalla sig GASK (Göteborgs Akademikers Samarbetande Kårorkestrar) i alla fall så
tidigt som våren 1973. Namnen UMASK och LuMASK har använts om regionerna Uppsala
och Lund i olika sammanhang, men de blev aldrig allmänt använda.
GASKs
logga 2014. Hur länge den har använts är okänt.
Ett av de idag mest synliga besluten från kongressen
1972 är att man beslöt sig för att anordna en egen studentorkesterfestival i
början av maj 1973. Stockholmskarnevalen fanns inte längre och Lund ville ha
uttagstävlingar till ännu en tävling på karnevalen. Man ville slippa tävla.
Alla skulle få vara med på lika villkor. En av de saker SMASK hade uppnått var
att få bort onödig rivalitet och istället få igång ett produktivt samarbete.
Ansvaret att ordna denna festival föll på Mats Öhman.
Man mätte på kartan och kom fram till att Gränna låg mest centralt. Man kände
inte till Grännafestivalen 16 år tidigare, utan resonerade bara på samma sätt
som då. Mats Öhman funderade ett tag på hur lämpligt det skulle vara med en
festival på en plats där det inte fanns några studenter. Det skulle bli svårt
att göra saker på plats. Han bestämde sig för att ta kontakt med ett av
Sveriges yngre lärosäten.
Högskolan i Linköping kämpade då med både rekrytering
av studenter och upprätthållandet av studenttraditioner. När Mats Öhman erbjöd
dem en helt ny institution med potentiella kontakter med studenter över hela
landet kom det som en skänk från ovan. Det positiva beskedet lät inte vänta på
sig. Redan i januari 1973 fanns både festivaldatum och kommitté färdiga. Riks-SMASK-styrelsen
var i Linköping flera gånger den våren för att dra upp riktlinjerna. 100000 kr
– ungefär halva Linteks kårbudget – satsades.
5-6 maj gick den första Studentorkesterfestivalen av stapeln
i Linköping. Rektor Magnificus invigde. TV, radio och press var där. 360
musiker i 18 orkestrar och 3 baletter deltog. Innanför stadsgränsen behövde de
inte stå för några utgifter själva. Musikerna bodde på hotell på stadens
bekostnad. Pripps hade beräknat mängden gratisöl (8000 liter) i förväg. Stadsspelningar,
Concerto Grosso (2000 åhörare) och parad genom staden fanns på plats redan från
början. På högskolan körde man dansspelningar på lördagskvällen (1200 gäster),
något som blev ett dragplåster för SOF långt in på 90-talet.
Studentorkesterfestivalen var en braksuccé och blev en återkommande tradition.
Linköping blev en ansedd studentstad och Sverige fick en ny studenttradition.
Mats Öhman, ”som känner alla landets studentorkestrar”,
intervjuades i egenskap av Riks-SMASK-ordförande av Östgöta Correspondenten
under festivalen 1974. Nu talades det om vad orkestrarna ville ha ut av SOF.” Arrangörerna
betalar hotellrum och mat, medan orkestrarna ställer upp med resorna. Det
innebär att orkestrarna betalar minst 15 000 kr tillsammans för festivalen. Vi
tycker Linköping kunde hjälpa till med de pengarna. I annat fall får vi leta
upp någon annan kommun som är villig att ställa upp.”
26 februari 1974 hade Riks-SMASK sin alldeles första
kongress. Platsen var Lund. Flera historiska händelser inträffade. Man utarbetade
stadgarna som mer eller mindre är desamma idag (de antogs 1976). Man bestämde
att regionrepresentanterna skulle kallas generalsekreterare. Vidare
presenterades programmet för SOF 74 som i stort sett var detsamma som 73.
Det riktigt spännande på kongressen var när man fick
möta generalen och ekonomichefen för Lundakarnevalen 74. De hade förklarat sig
öppna för förhandlingar. Riks-SMASK hade ställt minimikraven ett mål mat per
dag, logi, 50% av reskostnaderna betalda, spelöl och fritt tillträde överallt.
Samt att alla skulle få åka, såklart. Generalen och ekonomichefen ansåg detta
orealistiskt. Endast lundaorkestrarna och två orkestrar till var önskvärda.
Mats Öhman förklarade då att karnevalen var ointressant för Riks-SMASK. Det
stod var och en fritt att åka dit, men Riks-SMASK skulle inte sköta
förhandlingar om villkor. Man rekommenderade inte Lundakarnevalen.
Det verkar ha tagit skruv, vilket 1974 års
tidningsrapportering från orkestertävlingen ger ledtrådar om. Bleckhornen och
Alte Kamereren var med – de kom tvåa respektive trea. Förstaplatsen togs av
Corpsus Juris, juristorkester från Oslo. Fyra kom Axelbandet. Det här var inte
längre en tävling mellan Sveriges studentstäder, utan de orkestrar som ville
vara med. Och många verkar inte ha velat det. Riks-SMASK hade förändrat
studentvärlden. Så småningom började orkestrarna återvända till
Lundakarnevalen, och orkestertävlingen finns kvar än idag. Riks-SMASK fortsatte
att utvärdera Lundakarnevalen fram till 2002.
På kongressen 1974 trädde Mats Öhman tillbaka som
ordförande i Riks-SMASK. Det fanns andra som ville ställa upp, och Mats
efterträdare blev Pelle Ohlsson från Alte Kamereren. Han trädde i sin tur
tillbaka som ordförande 1976, men satt kvar som generalsekreterare för region
Lund till 1983, även sedan han lämnat orkesterlivet. I Riks-SMASK siktade man
nämligen på en långsiktighet som inte fanns i de enskilda orkestrarna.
Redan i Södertälje 1972 hade man diskuterat var
festivalen skulle vara. Beslutet om Gränna känner vi till, men man föreslog
också Örebro. Där hade det funnits en studentorkester som hette Skohornen
(bildad 1963), men den var utdöd vid det här laget. Göteborg ville också ha
festivalen. Linköping visade sig bli en lyckträff, men det stod tidigt klart
att LinTek inte skulle klara av att ha festivalen varje år. På kongressen 1974
beslutades att man ville göra en stor gemensam grej inom Riks-SMASK varje år,
vartannat år i Linköping. Därför skulle också Linköping utse den femte
generalsekreteraren i styrelsen. Vidare siktade man på att ha kongress varje
år, men det blev vartannat år.
SOF 75 blev ännu en succé. Programmet var som innan.
Men här kommer en mycket viktig figur in i bilden. Han som blev symbol för
festivalen och senare för Riks-SMASK självt.
Det finns många myter om hur Tutputte kom till. Det
finns en historia om att han upptäcktes i Tyskland. Flera andra hypoteser
påpekar likheterna med en fallos. Men nyligen hittades denna mailkonversation
mellan Tord Elfwendahl, som senare kom att designa loggor till varje STORK, och
Torsten Olsson, som var kårordförande för LinTek 1975:
Tord!
Förlagan till Tutputte prydde ett varuprov
på en norsk isolermugg (typ frigolit) som var skickad till
Universitetsrestaurangers (ULAB) vd Ulf Åkerbäck. Han hade muggen stående på
sitt besöksbord där jag fick syn på den vid ett (av många) besök.
Inför SOF 1975, som David Sandén basade
för, hade vi insett att vi behövde en logga och den krumma figur som fanns på
muggen kändes utvecklingsbar. Jag fick låna muggen och David kände som jag.
”Papen” som var driftsansvarig för Ryds Herrgård hade (eller möjligen har) en
närstående kvinna, som vi tror oss minnas heter lena. Hon fick uppdraget att
förädla figuren och det är uppenbart förlagan till din version. Namnet Tutputte
har tillkommit senare. Jag ska försöka sammanträffa med david senare i veckan
för att se om vi kan vaska fram originalet.
/Torsten
Tutputte
var festivalmaskot första gången 1975 och syntes på omslaget till den skiva
från festivalen som Riks-SMASK producerade.
Namnet Tutputte kom mycket riktigt till senare. I ett
protokoll från 1979 kallas han ”festivalgubben”. ”Tutputte” dyker upp första
gången i källmaterialet till den här boken i SOF-tidningen 1980, så man kan
tänka sig att det kommit i bruk 79-80.
Inför SOF 76 slöt man ett avtal med LinTek om
ekonomiskt ansvar för festivalen. Den skulle vara i Linköping vartannat år, och
alla andra år skulle den alternera mellan olika studieorter. Göteborg, Luleå,
Växjö och Uppsala var på tapeten.
Gustaf
Linder från Kårsdraget skrev sin C-uppsats Studentorkestrarna i Sverige
1975. Riks-SMASK ville att studentmusiken skulle få akademiskt erkännande och
distribuerade ett exemplar till varje studentorkester. Studentorkestrarna i
Sverige innehåller det första försöket till historik över
studentorkestervärlden och som sådan har den en del hål och faktafel, men är
ett oerhört gediget arbete. Det bästa är diskografin och statistiken över 1975
års studentorkestervärld.
Med på ett tidigt stadium fanns Christer Hjort,
dirigent i Kruthornen. Han propagerade hårdnackat för att festivalen skulle
läggas i Uppsala. 1977 skulle Uppsala Universitet fylla 500 år. Där fanns ett
läge att lägga en studentorkesterfestival, oavsett om det skulle bli den enda i
Uppsala eller inte. Så beslutades också efter ett möte mellan Riks-SMASK och
universitetets jubileumskommitté hösten 1976. Det kunde knappast gå att hitta
två mer skilda studentkulturer än det uråldriga universitetet vid Fyrisån och
den unga högskolan på Östgötaslätten.
Men det fanns en grogrund för nya studenttraditioner
även i Uppsala. 60-talets studentradikalism hade gått hårt åt nationerna och i
vissa fall gjort rent hus med deras kulturtraditioner. Restaurang- och
klubbverksamheterna hade tagit överhanden, framförallt eftersom de var mycket
viktiga inkomstkällor. Studentlivet i staden vid 70-talets början har
beskrivits som tråkigt i vissa källor, men var på väg uppåt. Det fanns ett sug
efter klassiskt studentliv.
Christer Hjort blev också den som tog samarbetet med
Pripps till Uppsala, när han fick höra talas om den rundhänta tilldelningen av
gratisöl från Pripps som kom stockholmsorkestrarna till godo. De första
kontakterna skede med WAM själv med hjälp av Dragskåpets diktator Anders ”Soko”
Sokolowski. Sedan blev det en helt annan grej när Kurt Sundstedt på Pripps depå
Uppsala själv började sköta kontakten med uppsalaorkestrarna 1982.
Tord Elfwendahl fick i uppdrag att Profilera
festivalen, och det var då Tutputte fick studentmössa.
Universitetet ställde sig positivt och bidrog
ekonomiskt. Nationerna var också positiva. Kommittén bestod av både
orkesterfolk och nationsfolk, en modell som kom att bestå till sekelskiftet.
Festivalerna i Uppsala och Linköping började inte
officiellt kallas STORK respektive SOF förrän 1983 respektive 1989, men det är
lättast att använde de beteckningarna. De användes ändå informellt. En mycket viktig skillnad var att i Linköping
hade man ett ekonomiskt avtal med LinTek, medan inget motsvarande fanns i
Uppsala. Hade det gått back hade kommittén fått stå för kalaset själva. Man tog
alltså en stor risk med att anordna festivalen.
Men det gick bra. Samtliga 13 nationer ställde upp. En
mycket viktig detalj att komma ihåg när det gäller 70-talets
studentorkesterfestivaler är att de till en avsevärd del var
danstillställningar. Det som huvudsakligen återberättas idag är historier om
den 7 timmar långa Concerto Grosso 1973, när Dr Mombasa gick lös på Campus
Valla med borrmaskin 1974, de stora inblåsningarna med Tiger Rag, gratis öl,
matkrig, Kårteger och bygglåtar (från 1978), men för den enskilde studenten
innebar det en chans att dansa till livemusik på nation eller campus. Det var
också därifrån festivalernas stora biljettintäkter kom. Orkestrarna beordrades
att spela dansmusik och baletterna fick stå tillbaka på kvällspelningarna. Det
är viktigt att hålla i minnet när diskussionerna om traditionell
studentorkester kontra storband snart satte igång.

Concerto
Grosso i Uppsalas universitetsaula STORK 77 spelades in och gavs ut som
dubbel-LP 1979. Namnet BRUNK 500 kommer av det var en BRUNK vid
universitetets 500-årsjubileum.
Det har alltid varit svårt att hitta tubaister, och
som ersättning tar man gärna en elbas. Enligt uppgift började Mercblecket köra
med elbas redan i mitten av 60-talet, och flera andra följde deras exempel till
och från. Men det ansågs vara fusk. Det är inte helt klart när det bevingade
uttrycket ”en studentorkester skall kunna ställa sig och spela när som helt och
var som helst” föddes, men en god uppskattning är senare halvan av 70-talet. Då
gick nämligen diskussionens vågor höga på ett antal Riks-SMASK-kongresser.
Flera yrkade på att elförstärkta orkestrar inte skulle få väljas in i riksorganisationen.
Det här var den tid när storbandsjazz gjorde stor internationell comeback inom
jazzfandom efter att ha fått töntstämpel runt 1948. En aspekt av det hela är
storband som spelar tryckarr låter ungefär likadant och den studentikosa
dimensionen går förlorad. En annan är att ännu ganska unga jazzgubbar
förmodligen hade en viss aversion mot elförstärkt popmusik. Det tittar fram
mellan raderna i källmaterialet, men är svårare att belägga. Men den sida av
saken man aldrig får glömma är att det faktiskt fanns både efterfrågan från
festivalbesökare och krav på orkestrarna från festivalledningen att spela
dansmusik. Redan här ser vi en skillnad i förväntningar på
studentorkesterfestivalerna mellan orkestrar, som ville göra sin grej, och
besökare, som ville ha dans och mer lättillgänglig underhållning. Denna intressekonflikt
har präglat hela Riks-SMASKs historia och gör det än i dag.
Året 1977 bjöd på en annan förstagångsupplevelse för
Riks-SMASK: för första gången gick en orkester formellt ur organisationen. Phontrattarne
hade en intern omröstning om utträde. Medelåldern i orkestern var hög och man
hade ambitioner om att spela för en bredare allmänhet. Resultatet blev sådär,
men ett antal orkestrar i liknande demografisk situation gick senare samma väg.
Renhornen, Sweet Sweaters, DiffraktionsBandet och SVEA lämnade Risk-SMASK under
åren som följde.
Syftet med festivalerna var att
studentorkestrarna skulle få träffas och spela tillsammans och göra PR för
studentmusiken. Men man ville mer än så. På kongressen 1976 beslutade man att
”Riks-SMASK skall verka för att orkestrar uppkommer på de studieorter som idag
ej har någon studentmusikalisk verksamhet.” Den utvecklingen var inte långt
borta.
Skivarkivet blev en lång följetång i
Riks-SMASKs historia. Först undersökte man möjligheterna att förvara det på
Musikhistoriska Muséet i Stockholm. Sedan om Musikaliska akademien kunde ta på
sig uppdraget, vilket enligt protokollet ”gick åt skogen”. Till sist bestämde
man att alla skivor skulle skickas till Mats Öhman så att han kunde spela över
dem till kassett. Arkivet har vandrat mellan många Riks-SMASKordföranden under
många år sedan dess.
1978 blev det SOF i Linköping igen. Uppehållet på ett
år hade suttit fint. Nu kunde man satsa lite större, med kårtege (succé) och
revy (flopp). Festivalens framtid var fortfarande osäker. I Östgöta
Correspondenten nämns att ”meningen har varit att Linköping skulle ha
festivalen vartannat år, men det kommer i fortsättningen antagligen att bli
varje år. Anledningen är enkel – inga andra klarar av det och vi har nu en
färdig organisation.” Inom Riks-SMASK fortsatte man dock att diskutera frågan.
STORK 77 hade blivit en stor framgång och Uppsala
ville köra igen. Göteborg ville gärna anordna STORK. Andra ville att festivalen
skulle flytta runt.
Lundakarnevalen var fortsatt återhållsam och till
karnevalen 1978 ville man ha med Lundaorkestrarna och 3-4 till från övriga
Norden. Pelle Ohlsson satt med i karnevalskommittén. Man hade bjudit in
karnevalens musikgeneral till SOF 78. Hur det blev för studentorkestrarnas del
finns det ett par fakta på. Det ena är att Corpsus Juris vann orkestertävlingen
den här gången också. Det andra är mer intressant. Vi vet att Alliancen var på
Lundakarnevalen 1978, eftersom de syns i den mytomspunna porrfilmen Ligga i
Lund som innehåller inklippta scener från just Lundakarnevalen 1978.
Vilka som var där spelar inte särskilt stor roll,
eftersom Lundakarnevalen vid det här laget hade förlorat sin roll som en av de
viktigaste mötesplatserna för studentorkestrarna. Nu fanns både SOF och STORK
som hade långt större betydelse.
Det blev STORK i Uppsala 1979 eftersom det fanns en
färdig kommitté och budget. Festivalen blev mycket uppskattad bland stadens
nationer och befolkning, men ekonomiskt gick det inte lika bra. Det visade sig
nämligen att det fanns många som anmälde sig till festivalen men sedan inte åkte,
vilket gjorde att kostnaderna för logi och utfodring ökade men inte täcktes.
Resultatet blev att STORK 79 gick 12 364 kr back. I bokslutet redovisas detta
som en skuld till Pripps, så frågan är om det var öl som inte blivit såld eller
om Pripps helt enkelt tagit förlusten. Trots det magra resultatet fanns
fortfarande ett intresse för en festival i Uppsala 1981.
För
att marknadsföra och dokumentera studentmusiken producerade Riks-SMASK en skiva
med samtliga medlemsorkestrar 1979. Av dokumentationen runt den framkommer att
det var en ruggigt frustrerande uppgift.
Perioden från mitten av 60-talet och 70-talet igenom
kan beskrivas som studentorkestervärldens andra stora epok. Få nya orkestrar
bildades under den här tiden och medelåldern i de etablerade steg. Man började
tappa de mötesplatser som är så viktiga för kulturens fortlevnad för att sedan
börja skapa egna, med fantastiskt resultat. Tack vare SOF och STORK uppstod ett
intresse för studentorkestermusik och mot slutet av 70-talet började nya
orkestrar dyka upp.
70-talets Riks-SMASK hade sina problem. Det kunde vara
få representanter på viktiga möten, som tex representanter för 7 av 23
orkestrar på kongressen 1978, och det var svårt att hålla kontakten inom
styrelsen, eftersom det mesta skedde brevledes. Trots detta var den nya
riksorganisationen handlingskraftig och inte rädd för att bråka. Man rodde
iland stora projekt som SOF och STORK.
På det hela taget var 70-talet ett
uppbyggnadsdecennium med fokus på långsiktigt arbete. Detta möjliggjordes av
att folk stannande kvar i orkestrarna länge. SOF och STORK skapade ett nytt
intresse för studentorkestermusik och inledde en andra våg av studentorkestrar
(ca 1978-1995), vilket också var en av Riks-SMASKs målsättningar. Man ville
verka för att fler studentorkestrar uppstod, och att göra
studentorkestervärlden allt större. Tiden ca 1965-1978 utgör
studentorkestervärldens andra stora epok.
Födda på 70-talet
Munwedret 1970?-2003
Det är något oklart när Munwedret bildades, men det
sägs ha varit för att marknadsföra Tandläkarhögskolan i Göteborg som grundades
1968. Initiativtagaren kan ha hetat Carl F Ebeling. Orkestern lär ha legat nere
periodvis under andra halvan av 70-talet för att starta upp igen 1979.
Munwedret dödförklarades av Riks-SMASK 2003. Ett coverband vid namn Munwedret
strtades vid Odontologiska Föreningen ca 2016.
Kårsetten 1972
Som medicinarstudent i Göteborg hade Ulla Zachrisson
dansat i Patriciabaletten. Nu var det dags att fortsätta utbildningen i
Stockholm. En kårsdragare undrade om inte Ulla kunde bilda en balett till
Kårsdraget . Det kunde hon. Kursare och folk från olika gym samlades ihop och
bildade Kårsetten, Kårsdragets andra balett. Dt första stora framträdandet var
Kårsdragets 15-årsjubileum.
Plumparna 1972-1982?
Under det svårtolkade 70-talet blev av någon anledning
manlig nakendans en grej bland ekonomistudenter. Så också på Handelshögskolan i
Stockholm. Plump är handelsterminologi för en ny student, och det var sådana
som brukade dansa iförda masker av Richard Nixon och mycket lite annat.
LiTHe Blås 1973
En fantastisk möjlighet hade hamnat rakt i knät på
LinTek. De hade blivit tillfrågade om de ville anordna en studentorkesterfestival
i Linköping våren 1973. Så som de hade kämpat med att etablera egna
studenttraditioner. Och dessutom behövde man göra seriös PR för Högskolan. Men
om det skulle bli studentorkesterfestival måste Linköping ha en egen
studentorkester. Leif Holm, kåraktiv som hade viss erfarenhet av att spela i
orkester, fick uppdraget att organisera Linköpings Tekniska Högskolas Blåscorps
– LiTHe Blås. Premiärspelningen ägde rum i foajen till Linköpings Sporthall SOF
73.
BlåsYran 1973
När LiTHe Blås bildades, bildades också BlåsYran. Från
början var de bara två. Premiärdansen var samtidigt som orkestern, i foajen
till Linköpings Sporthall SOF 73.
Sweet Sweaters 1973
Mats Håkansson och några andra medicinare i Linköping
spelade musik och tyckte att det skulle vara kul att bilda en orkester. LiTHe
Blås fanns ju, men de ville ha något på sin egen fakultet. I början var fokus
på tradjazz, eftersom de inte var så många och det var lättast att spela, men
snart gled man över på storband, som var tanken från början. Sweet Sweaters var
med på SOF sista gången 1980 och förekommer på adresslistor så sent som i
mitten av 80-talet. Men då hade de redan lämnat studentorkestervärlden. Idag
heter de Sweet Swing Big Band.
Mistlåhren 1978
Vem som bildade Mistlåhren, hur och varför är hittills
okänt. Det var i alla fall som balett till Mistluren, vid Handelshögskolans i
Göteborg Studentkår.
Luhrarne 1978
Lennart Johansson Axs storasyster pluggade i Göteborg,
och när han hälsade på henne där var det G-SOF. Lennart blev imponerad av
studentorkestrarna där. När han började plugga i Luleå fanns det ingen
studentorkester där, så Lennart och några kursare satte anslag och fick ihop
”100 tvärflöjter och 40 pianon” till den lite obskyra sättningen i början.
Premiär begicks på en personalfest för högskolans lärare.
Osquar Mutter 1978-2009
Under sent 70-tal fanns en tyngdlyftartävling på KTH.
Maskinsektionens deltagare i denna kallades vid ett tillfälle för ”Vinge
Mutter” och hade med sig en orkester som hejaklack. Orkestern kallades för
Osquar Mutter och var med i KTHs sångartäflan i december 1978. Grundaren hette
Fred Lindblad. I början spelade man på Maskinsektionens tillställningar, för
att sedan utvecklas till fullständig studentorkester. Namnet Osquar Mutter
återupplivades som coverband på KTH ca 2014.
Kamrerbaletten 1978
Inför Karneveljen 78 tyckte Alte Kamereren att det
vore kul att ha en balett. Man drog ihop ett gäng som framförde något där men
sedan upplöstes. Men man ville ha något mer fast och vände sig till
Anne-Kristin Edvardsson som var danslärare i Lund.
Attraktionsorkestern 1978
Det fanns aldrig några vakanser i Phontrattarne..
Norrlänningar som ville spela fick helt enkelt inte plats i nationsorkestern.
Phontrattarne drog då igång en extraorkester. En oktoberdag 1978 samlades A
Mozart & the Wolfgang för första gången, ihopdragna av Johan Söderlind.
Diffraktionsbandet 1978
Diffraktionsbandet bildades vid Teknikum i Uppsala och
uppträdde mest på teknologkårens egna evenemang. De var mest ett kompisgäng som
bildat ett band och utvecklades med tiden till ett storband, med stigande
medelålder eftersom inga medlemmar byttes ut. De var med senast på STORK 90 men
begärde utträde ur Riks-SMASK 1995. Diffraktionsbandet finns än idag, men har
mycket lite aktivitet.
Kapitel 5
80-talet
Redan början på 80-talet visade skymtar av studentorkestervärldens
kommande utveckling. Fler och fler studentorkestrar började dyka upp och sökte
medlemskap i Riks-SMASK, som nu blev tvungna att ställa hårdare krav. På
kongressen 1980 införde man obligatoriskt provår för alla sökande orkestrar. Anknytning
till postgymnasial anstalt var ett absolut måste. Det hände att alla möjliga
ensembler ville vara med, och vissa fick man helt enkelt ge avslag.
Anledningen var festivalerna, som alla ville gå på. Om
man ville spela krävdes medlemskap i Riks-SMASK eller att man fått en speciell
inbjudan från organisationen. Det ingick i avtalet med LinTek att Riks-SMASK
bestämde vilka som fick vara med. Därför började man också tala om att begränsa
festivalen i storlek redan hösten 1980.
Det hade helt enkelt blivit svårare att organisera
alltihop. Visa av erfarenheterna från STORK 79 hade man infört anmälningsavgift
till festivalerna, så nu var det slut med gratisgåendet. Det behövdes ett
styrinstrument för deltagandet. Dessa betalningar var dock ofta sena och gjorde
organiserandet hopplöst.
1980 hade man konstaterat att det inte fanns något
fast festivalsorgan för STORK, som LinTek för SOF, och det måste ordnas. Det
var Riks-SMASK självt som stått som garant för festivalen i Uppsala, och inför
STORK 83 lånade man ut 10 000 kr som startkapital.
1983 började SMASK ge ut en egen matrikel över
stockholmsorkestrarna. Den var mycket detaljerad och hade till och med bilder
på varenda medlem. Med hjälp av den står det klart att det som idag kallas
Sommarbalquestern grundades 1984 eller 1985. Då hette den SMASKorkestern som
samlades en gång i veckan för att spela. Verksamheten rundades av i juli med
konsert i Kungsträdgården. Sommarbaletten fanns med redan från början.
De
första 10-årsmedlajerna gjordes till SOF 82 och tillverkades av Gösta
Silversmed i Linköping, vilket gör dem till unika och ganska värdefulla
samlarobjekt idag. Fem medaljörer var de. Den första medaljen gick till Mats
Öhman. Redan då var de graverade med mottagarens namn.
Studentorkesterkulturen i vårt västra grannland var
också på stark uppgång sedan 70-talet med många nya orkestrar. På SMASH i
Kristiansand våren 1983 bildades NHABU (Norsk Hornal Akademiske Blæse Union)
med syfte att säkra att festivalen organiserades även i framtiden. Det hela
måste ha runnit ut i sanden så småningom, eftersom NHABU aldrig nämns i norska
källor från 90-talet.
STORK 83 gick bra, men man måste ha en fast
organisation för festivalen i Uppsala. På kongressen 1983 beslöt man sig för
att ta kontakt med KuratorsKonventet (KK) i Uppsala.
Fenomenet KuratorsKonventet tarvar en förklaring. De
flesta känner till Uppsalas nationsväsen. Det finns idag tretton nationer, men
antalet har varierat med sammanslagningar, delningar, nedläggningar och
nystarter under seklernas gång. Det har sina huvudsakliga rötter i 1600-talet,
när studentantalet började öka i takt med att stormakten Sverige växte. För att
hålla ordning på studenterna blev det obligatoriskt för dem att tillhöra en
nation med tillsatt inspektor. Det blev kurators uppdrag att rapportera hem
till församlingsprästen om hur studenten hade skött sig under läsåret. Systemet
nämns i universitetets dokument första gången 1628 med att studenterna skulle
”inspekteras landskapsvis”. Men andra källor har klagat på ”provinsiella sammanslutningar”
bland studenterna redan innan detta. Och där uppstår en
hönan-eller-ägget-situation. Inrättades nationerna efter landskap för att det
var så studenterna var införda i universitetets matrikel (efter
folkbokföringen), eller för att man tillsatte kontroll över organisationer som
redan fanns? Det får vi aldrig veta.
Hursomhelst hade nationerna till uppgift att hålla
studenterna åtskilda i lagom stora grupper, och sådan är mentaliteten än idag.
1831 hade tanken på samarbete någorlunda medvind, och nationerna bildade
KuratorsKonventet (KK) för att besluta om vissa frågor gemensamt (studentkår
lyckades man förhala till 1849). Ordföranden för KK kallas Curator Curatorium
(CC).
Vid ett möte mellan Riks-SMASK och KK hösten 1983
visade det sig att det fanns goda möjligheter att uppnå ett samarbete i
tillsättandet av kommitté och planerandet av festivalprogrammet, men det fanns
många svåra hinder när det gällde fördelning av ekonomiska risker och resultat,
speciellt när det gällde att hitta en gemensam lösning för nationerna.
Inför STORK 1985 löste man det. KK tog på sig att
ordna avtalen med nationerna den gången, men det skulle dröja länge innan
lösningen blev permanent. Däremot blev det från och med nu KK som utsåg
STORK-general, vilket förmodligen bidrog till att sprida intresset för STORK
bland nationerna. Hittills hade det varit folk med nationserfarenhet som stod
Christer Hjort nära.
På kongressen 1984 diskuterades festivalernas framtida
form. Orkestrarna blev bara fler och större. SOF 84 hade Riks-SMASK fått säga
nej till flera på grund av platsbrist. Efter en lång diskussion beslöt man sig
för att antingen höja deltagaravgiften eller sänka standarden på mat och boende
om så många som möjligt fick plats.
Det var svårt att nå ut med information från Riks-SMASKs
styrelse till orkestrarna. Orkestrarna ville gärna ha protokoll och rapporter
per brev. Styrelsen påpekade dålig uppslutning på mötena och bristande
information inom regionerna. Det visade sig att många enskilda musiker inte ens
visste vad Riks-SMASK var, ett problem man dras med än idag.
Följetången Lundakarnevalen var något Riks-SMASK
knappt ägnade något intresse åt under 80-talet. 1982 hade Corpsus Juris vunnit
orkestertävlingen igen. Alliancen åkte inte eftersom det var tentavecka på
Chalmers veckan efter, men Dr Mombasa och tre till åkte ner med Mistluren. 1986
stod orkestertävlingen mellan Bleckhornen (etta), PQ (tvåa), Alte Kamereren
(trea) och Pulpahornen (fyra). Folk från andra orkestrar har intygat att de var
där. Tävlingen stod varken mellan städer eller länder utan mellan de som ville
vara med. Lundakarnevalen var något orkestrar åkte på för att de ville, inte
för att de blev inbjudna eller vann någon uttagstävling. Förmodligen fick alla
en inbjudan.
SMASK
3 spelades in 1986. Gissa sponsorn.
Staden Linköping skulle fylla 700 år 1987 och
Linköpings kommun bad Riks-SMASK om att få festivalen. Det blev ett svårt
beslut för styrelsen, eftersom det var Uppsala som stod på tur. Men kommunen
lovade massiv PR-kampanj, TV-utsändning, och jubiléumskonsert i Folkets Hus.
Festivalerna hade vuxit mer och mer och därmed blivit allt svårare att
arrangera, så draghjälp var ju bara positivt. Detta beslut fattades våren 1985.
Allt var upplagt för den största SOF:en någonsin.
Kjell Rundqvist, RS-ordförande 1982-87 skrev i
SOF-tidningen 1987 att ”Studentorkesterfestivalen i Linköping har på 15 år
vuxit till att bli Sveriges näst största studentarrangemang (Karnevalen i Lund
är större – vart 4:e år).”
Våren 1987 gick allt kommunen lovat upp i rök. Folkets
Hus bröt kontraktet och upplät stället åt SAABs bolagsstämma istället. Då rök
också TV-utsändningen. Kommunen brydde sig inte ett dugg. Den utlovade
PR-kampanjen syntes inte ett spår av trots att kommunen själva bett om
festivalen.
Kjell Rundqvist var inte nådig i sin kritik i Östgöta
Correspondenten:
”I kommunens eget jubileumsprogram för maj
talas om ett specialfrimärke på posten, om besök på centralstationen och annat.
Men om över 30 studentorkestrar som inte vill något hellre än att spela för
Linköpingsborna nämns inte ett ord! Om kårtegen med 36 vagnar sägs heller
ingenting.”
SOF-tidningen 1987 dryper av skämt om vad man kan göra
i Linköping under jubileumsåret. Till guldkornen hör ”gå runt i Lambohov och
titta på grusgropen” och ”hyr en cykel och släng den i Stångån.”
Riks-SMASKs styrelse och LinTek inledde en
rättsprocess mot Folkets Hus för kontraktsbrott. Den blev långvarig och
avslutades genom förlikning 1989. Jubileumskonserten skulle få genomföras
gratis på Folkets Hus under SOF 91. En klen tröst.
Linköpingsmusiker har ibland undrat om det fanns några
upprörda känslor i Uppsala över att det var SOF två år i rad. Svaret är att det
fanns det inte. Tvärtom blev uppehållet ett slags andningshål för Uppsala,
eftersom studentorkestervärlden i staden var i svajning vid denna tid.
Mini-BRUNK
dök upp i Uppsala i mitten av 80-talet. Vissa studentorkesterveteraner gick i
taket och försökte sätta stopp för tilltaget. ”Brunken är odelbar,” hette det.
Mini-BRUNK bestod oftast av två storband som körde dansspelningar efter
varandra. Samma fenomen fortsatte in på 00-talet, då med rubriken Battle of the
bands.
1987 fanns ett utbrett missnöje med det lokala
Riks-SMASK-samarbetet i Uppsala. Vissa kallade det UMASK (Uppsalas Musicerande
Akademikers Samarbetande Kårorkestrar) även om namnet aldrig blev officiellt.
Det hela fungerade dåligt. Christer Hjort hade dragit sig tillbaka från arbetet
med studentorkestervärlden, men aldrig fått någon egentlig efterträdare. Telefon-
och adresslistor förblev ouppdaterade, information från Riks-SMASK förmedlades
inte, möten förekom inte överhuvudtaget och man befann sig i en ohållbar
situation, speciellt som Uppsala var värd för STORK. Det var svårt att hitta
STORK-generaler redan på den tiden, och kommunikationskollapsen gjorde inte
saken lättare. Jonas Förare, Kommendörkapten för Wijkmanska Blecket, tog
initiativet till att starta en ny organisation.
Under KuratorsKonventet finns 14 underkonvent, som
sammanför liknande nationsaktiviteter med varandra på samma sätt. Det finns ett
teaterkonvent, körkonvent, tidningskonvent, internationellt konvent och så
vidare. Med hjälp av dåvarande Curator Curatorium Katarina Bäcklund Stålenheim
(också från Wijkmanska Blecket) bildades OrkesterKonventet (OK) 1987. Jonas
Förare blev dess förste ordförande.
OK blev mycket lyckat, eftersom det förankrade
Riks-SMASKs uppsaliensiska gren i den lokala studentkulturen och det gjorde det
lättare att hitta en GS Uppsala. Att ha varit ordförande för ett underkonvent
ser nämligen bra ut i CV:t. I början var det OKs ordförande som var GS Uppsala,
men med tiden ändrade man så att det var vice ordförande istället. Så förblev
det fram till mitten av 90-talet.
WAM gick i pension från Pripps cirka 1987. Hans kontakter
med studentorkestrar och andra studentorganisationer övertogs av Harald
Grindelöv, som hade precis samma känsla för sådant.
1987 innebar också bokstavligt talat ett märkesår i
studentorkestervärlden. Idén var att om SMASK frågade Pripps om de ville ha
sitt märke på alla orkestrar och de sade ja, kunde man få mycket pengar. Det
verkar ha fallit väl ut. Pripps pentagon syns lite överallt i
studentorkestervärlden sedan dess.
1988 var STORK tillbaka i Uppsala. Katarina Bäcklund
Stålenheim frågade 1985 års general hur STORK-generaler utses och om någon
utsetts för STORK 88. Svaret blev att det är det KK som gör och att det inte
fanns någon. Man diskuterade om det fanns någon lämplig kandidat, men tiden
gick, ingen dök upp och det började bli bråttom. Det var helt otänkbart att det
inte skulle bli någon STORK, så Katarina ställde upp själv. Hon ville ha folk
från så många nationer som möjligt och frågade runt. Till slut blev det en
ganska stor kommitté. Festivalen blev lyckad.
Sedan 1987 hade man kongressen i samband med SOF, och
SOF 89 blev rekordstor. Man tog än en gång upp frågan om festivalernas framtid.
Ett förslag om att lägga festivalen i Göteborg konstaterades vara icke
aktuellt. Man poängterade också att meningen med SOF och STORK är ett möte mellan
orkestrarna och fanns till enbart för deras skull, till skillnad från
Quarnevaler, Lundakarnevaler och liknande evenemang. Festivalen är också
Riks-SMASKs huvudsakliga arbetsuppgift och orkestrarna hade stora möjligheter
att påverka den.
SMASK
4 spelades in 1989. Den finansierades av Vattenfall, eftersom mats Öhman
jobbade där. Han lyckades skaffa skivspons åt orkestrar där det kunde finnas
blivande elektroingenjörer.
SOF 1989 gick med rejäl vinst – 120 000 kr – men
allt var inte guld och gröna skogar. Inom Riks-SMASK konstaterade man att
festivalerna började nå oanade dimensioner vad gällde administration, logi och
finanser, och därför blev mycket svårhanterliga. LinTek såg ingen egentlig
nytta med SOF. I Uppsala var det kämpigt att få nationer att ställa upp, och de
som gjorde det önskade fler och längre dansspelningar än vad orkestrarna
klarade av. Det gällde också att få till ett avtal mellan Riks-SMASK och KK,
vilket Katarina Bäcklund-Stålenheim jobbade på. Vad som blev av det nämner inte
källorna. Skulle man hitta en tredje stad för festivaler?
Phontrattarne gick ur Riks-SMASK 1977, men 1989 sökte
de nytt medlemskap. Det beviljades 1990, men orkestern blev inte särskilt aktiv
i någon del av studentorkestervärlden. Speciellt inte på festivalerna.
Sammanfattningsvis utgjorde 80-talet
studentorkestervärldens verkliga guldålder. Festivalerna gick bra, man badade i
sponsorpengar från Pripps och nya studentorkestrar sköt upp som svampar ur
jorden. Men det utgjorde i sig ett tilltagande problem, eftersom man märkte att
man inom en snar framtid inte skulle kunna hantera det hela. Man insåg att
70-talets tankar på ständig expansion kanske inte bara var av godo.
Födda på 80-talet
Marias FelsteGH 1980
Vem som bildade Marias FelsteGH, hur och varför är
hittills okänt. Det var i alla fall som balett till SiGHstinska Kapellet, vid
Gästrike-Hälsinge nation i Uppsala.
Wijkmanska Blecket 1981
”Varför finns det inget sånt här på vår nation?”
undrade Anders Bengtsson när han såg alla studentorkestrar som passerade genom
Uplands nation på STORK 81. Men på Uplands fanns ingen kultur alls. Ingen kör,
inget spex och värst av allt, ingen orkester. Anders och ett antal
nationsaktiva hade bland annat sjungit i domkyrkans ungdomskör och spelat i
Uppsala Paradorkester. Snabbt satte man ihop en nationsorkester och letade upp
lite noter i nationens arkiv. Första framträdandet blev på en femtioårsfest för
en av nationens hedersledamöter under namnet Upplands Nation Orkester. Snart
tog man sig namnet Wijkmanska Blecket efter nationsspöket Svante Wijkman.
Glansbandet 1981
Leif Eriksson och Göran Rehn hade sett alla
studentorkestrarna på STORK och bara måste ha en egen vid Medicinska Föreningen
i Uppsala. Fokus var på storbandsjazz som gällde ända från början.
Ursprungligen var de bara 7-8 personer men musiker från Dragskåpet var med och
kompletterade flera stämmor en tid.
Tupplurarna 1982
Jan Grahn och Klas Gunnarsson hade börjat i
Diffraktionbandet, men det var mest ett kompisgäng som spelade och tog inte in
några nya medlemmar. Killarna ville uppleva äkta studentorkester, satte upp ett
anslag på Teknikum och fick på så sätt ihop ett antal musiker. Jan och Klas
älskade tradjazz och det var det de fick spela, tillsammans med övriga arr de
kunde skrapa ihop. Eftersom det fanns en stor efterfrågan på dansmusik blev det
med tiden storbandsjazz som kom att dominera istället.
Wermeslaget 1982-2005
Wermeslaget bildades vid Värmlands nation i Uppsala av
Håkan ”Hocke” Engarås. Sannolikt tog han inspirationen från alla andra
studentorkestrar. Det var storbandsjazz som gällde ända från början.
Solstinget 1982-2002
Vem som grundade Solstinget, hur och varför är
hittills okänt. Det var i alla fall vid Karlstad studentkår. Solstingets sista
kända spelning var på en alumnsammankomst vid Karlstad Universitet 12 april
2002.
OM-letten 1982- ca 2007
Vem som bildade OM-letten, hur och varför är hittills
okänt. Det var i alla fall som balett till Osquar Mutter, vid Maskinsektionen
vid KTH.
Sprætten 1982?
SMUSKs herrbalett som troligen uppträdde första gången
1982. Grundaren och anledningen är okänd.
Attrapperna 1983
Vem som bildade Attrapperna, hur och varför är
hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Attraktionsorkestern, vid
Norrlands nation i Uppsala.
Skenbenen 1983
Vem som bildade Skenbenen, hur och varför är hittills
okänt. Det var i alla fall som balett till Glansbandet, vid Medicinska
Föreningen i Uppsala.
Tandkötten 1983?
Munwedrets dambalett. Vem som bildade Tandkötten, hur
och varför är hittills okänt. Det var i alla fall vid odontologiska Föreningen
i Göteborg. Tandkötten fanns kvar som fristående dansgrupp och senare
dansförening efter Munwedrets bortgång, och kanske gör det än idag.
Borrswengarne 1983?
Munwedrets herrbalett. Vem som bildade Borrswengarne,
hur och varför är hittills okänt. Det var i alla fall vid odontologiska
Föreningen i Göteborg. Borrswengarne fanns kvar som fristående dansgrupp efter
Munwedrets bortgång, och kanske gör det än idag.
Efterfrågekurvorna 1984-2002?
Helén (efternamn okänt) som börjat på Handels 1983
diskuterade med Mercblecket om det inte vore roligt att ha en egen balett. Det
tyckte Mercblecket., så 16 april 1984 gjorde Helén och fyra kursare slag i
saken. Första framträdandet blev på SOF 84. Ursprungligen hette de
Paretobaletten.
Kalvdansen 1985-1987
Våren 1985 hade ett gäng tjejer bestämt sig för att
bilda en balett till Hornboskapen. Kalvdansen blev ett uppskattat inslag på
spelningarna, men det var sällan det fanns plats för dans på scen. Därför gick
orkester och balett skilda vägar 1987. Enligt myten såldes de till Wijkmanska
Blecket för en back öl. Mer sannolikt är att de gick upp i Marias FelsteGH.
Benwermarna 1985
Benwermarna började som fristående dansgrupp i ett
garage på Rackarbergets studentbostäder i Uppsala. De tog kontakt med
Wermeslaget och samarbetet blev fruktsamt. 1995 gick de dock skilda vägar.
Benwermarna fortsatte som fristående dansgrupp och finns kvar än i dag, nu som
dansförening på Värmlands nation.
Lusen Big Band 1985
Lusen bildades av linköpingsstudenter som ville spela
i storband. De fick en studentorkesterprägel och var med på SOF eftersom
studentorkester var hett på 80-talet, men har alltid haft en mer professionell
inriktning.
Kjolspringet ca 1986
Vem som bildade Kjolspringet, hur och varför är
hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Solstinget, vid Karlstad
studentkår.
Blåshalsorkestern 1985?
Blåshalsorkestern fanns vid Odontologiska Föreningen i
Stockholm och var med som observationsorkester på STORK 1985. Vad som hände med
dem sedan är okänt.
Östgöta NationsKapell 1985
Anders Westerholm ville ha en orkester på Östgöta
nation i Uppsala våren 1985. Ursprungligen var de en liten, löst sammanhållen
och brokig sättning som uppträdde under namnet Pina Colada Ostros. Mats
Nyfjäll, som spelade flöjt, blev det första blåsinstrumentet. På hösten tillkom
några blåsare till, och då började Mats skriva egna arr. Den första spelningen
blev i Skivor till kaffet med Bertil Perrolf, som livesände från Östgöta nation
med anledning av att nationshuset fyllde hundra år. Då hade man börjat sträva
åt storbandshållet, speciellt inspirerade av filmen Blues Brothers. Namnet
Östgöta NationsKapell har gamla anor inom nationen, hur gamla vet man inte.
Panelhönorna 1985-?
Pamela Davidsson såg alla baletterna på STORK 1985 och
undrade varför Tupplurarna inte hade någon. ”Har du sett hur mycket tjejer det
är på Teknikum?” blev svaret. Men Hösten 1985 skrapade Pamela ihop ett gäng som
gjorde koreografi och kläder själva.
Blåslaget 1985
På 80-talet var det tradition att de som gick andra
terminen på läkarutbildningen vid Karolinska Institutet satte upp ett spex för
de som gick första terminen. Våren 1985 hade detta spex en orkester som på skoj
kallade sig Block Sabbath efter Lars Block, som ledde den. Hösten samma år
skulle Medicinska Föreningen vara värd för Nobel Night Cap. MF ansåg att det
behövdes en blåsorkester och frågade Lars om saken. Han fick ihop en handfull
musiker som kunde framföra lite gamla musikkårsnoter inför nobelpristagarna och
andra celebra gäster. De kallade sig MFs Blåsorkester och fortsatte spela, och
bytte efter någon tid namn till Blåslaget. De visste då inte att andra
studentorkestrar fanns. 1987 firade Blåslaget 500-dagarsjubileum. Döm om
förvåningen när en organisation som hette SMASK rullade in på jubiléet och
tyckte att Blåslaget skulle vara med på SOF!
Dragplåstret 1986
1986 var det fortfarande så att de som gick andra
terminen på läkarutbildningen vid Karolinska Institutet satte upp ett spex för
de som gick första terminen. Paula Lipponen hade koreograferat danserna, och
någon från Blåslaget frågade om inte Paula ville starta en balett till dem. Och
det ville hon. Flera av dem som dansat i spexet kom med i den nya baletten,
samt en del andra som såg anslagen man satte upp. Första framträdandet blev på
MFs luciabal 1986.
Vihrvlarne 1987
Vem som bildade Vihrvlarne, hur och varför är hittills
okänt. Det var i alla fall som balett till Luhrarna, vid studentkåren i Luleå.
Ursprungligen hette de Norrskensbaletten.
Isterbandet 1988
I svärfars skivback, där fanns den. Idén. På 80-talet
var studentlivet vid den fortfarande lilla högskolan i Växjö på uppgång. Henrik
Dahlström hade vid ett besök hos sin blivande svärfar hittat en skiva med Alte
Kamereren. Han insåg att Växjö också behövde en studentorkester och hittade
lite folk som kunde spela. Så föddes Växjö Studentorkester. En dag spelade man
på en företagsfest och uppdragsgivaren ville att orkestern skulle anfalla ett
tåg som tog gästerna till hyttsill på ett glasbruk. Så gjordes till stor
uppskattning och väl framme bjöds det på isterband grillade i glasugnarna. Då
stod orkesterns nya namn klart – Isterbandet!
Svettiga tjurarna
Kruthornens herrbalett som uppträdde första gången
1988. Grundaren och anledningen är okänd.
Dekadansen ca 1989
Vem som bildade Dekadansen, hur och varför är hittills
okänt. Grundaren kan ha hetat Martina Jordan Det var i alla fall vid Östgöta
nation i Uppsala. Möjligtvis var det sim fristående dansgrupp.
Kapitel 6
90-talet
STORK 90 erhöll ett uppstartslån på 14000 kr från
Riks-SMASK, som fortfarande stod som ekonomisk garant. Och det verkade behövas.
Om det blev underskott eller inte ger källorna inget definitivt svar på.
Intresset från nationerna hade varit svalt, och även publiken verkade mindre
intresserad nu än för några år sedan, tyckte någon sig märka.
”Kanske borde man göra om festivalen från
grunden. En av grundidéerna med festivalen är ju att man ska få en chans att
lyssna på, och lära känna andra orkestrar, men som det är nu hinner man knappt
springa mellan sina egna spelningar. Kanske vore det en idé att fösa ihop alla
orkestrar och spela för varandra istället.”
Den
stolta dubbelputten
Riks-SMASKs logga, dubbelputten, ritades av Tord
Elfwendahl på uppdrag av styrelsen 1991. Det var i samma veva man tog fram de
insignier styrelsen bär samt den medalj man får när man avgår. Ett bordsstandar
med dubbelputten skickades ut till alla medlemsorkestrar.
Man började återigen prata om att ha festival på andra
orter. Den här gången diskuterades Stockholm, Göteborg, Karlstad Växjö och
Örebro inför SOF 93. Man visste att Karlstad och Växjö hade SOLA respektive
SOVA, och kanske kunde ha något i samband med dem. LinTek tvivlade på om de
ville vara ekonomisk garant för SOF och man började utreda om det fanns någon
annan. Linköpings Förenade StudentKårer (LIFS) var intresserade av SOF ett tag.
Man undrade också hur man skulle kunna få upp ögonen hos Linköpings och
Uppsalas kommuner för PR-värdet i festivalen.
Den första finländska studentorkesterfestivalen,
Puhallus (”Blåsning”), hölls 20-22 april 1990 i Uleåborg. Idén hade funnits
redan på 80-talet, men nu var det Teekkaritorvet från Uleåborg som stod som
värd. Puhallus anordnas vartannat år i olika finländska studentstäder än idag,
men Finland har ingen egen riksorganisation.
1991 beslutade sig studenter på Kungliga
Musikhögskolan för att hålla en egen intern melodifestival. De hade den
tvivelaktiga smaken att döpa evenemanget till SMASK (Sveriges MusikAkademikers
Sång Kåntest). 1992 utvecklades tävlingen till att täcka hela landet, och man
hade den ännu tvivelaktigare smaken att döpa den till Riks-SMASK. Deltagande är
studenter från musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro, Ingesund
och Piteå. 1998 diskuterade det riktiga Riks-SMASK om namnet SMASK behövde
skyddas på grund av detta, men beslutade att så inte var fallet. Tävlingen är
en helt intern angelägenhet för musikhögskolestudenter, och har aldrig
inkräktat på det riktiga Riks-SMASK på något sätt.
1989-1996 gavs Nationalencyklopedin ut på initiativ av
regeringen. 1995 kom band 17 (SMY-SYREM) ut och i det fanns uppslagsordet
Studentorkester. Redan 1991 hade Riks-SMASK kontaktat NE som nappade på idén.
Uppdraget att författa texten gick till Katarina Bäcklund-Stålenheim.
LinTek förblev till slut ekonomisk garant för SOF 91,
men fortsatte att tvivla. I fortsättningen ville man ha med en representant på
Riks-SMASKs möten. Riks-SMASK hoppades på att det hela skulle glömmas bort
(vilket det också gjorde), om inte skulle man aldrig diskutera formen på
festivalen med denna representant.
STORK 92 var som vanligt ett populärt evenemang, även
från nationernas perspektiv. Organisationen och kontakterna med kommittén hade
fungerat bra. Dock gav STORK ett dåligt ekonomiskt resultat bland de nationer
som hade fredagar och lördagar som sina stora vanliga kvällar. Flera av dessa
var tveksamma till att medverka i STORK 94. Möjligtvis kunde man vara med en av
kvällarna. Återigen började diskutera om KK kunde vara ekonomisk garant. De var
positiva till STORK, men ville ha en mer allmän studentfestival, med teman på
nationer, världens längsta smörgåsbord, grytlockssolare i kortegen som exempel.
Diskussionen om festival i Karlstad, Örebro eller Växjö dök upp inom Riks-SMASK
igen, men som vanligt blev det inget av den.
Vid denna tid hade Riks-SMASK mycket tät kontakt med
respektive festivalkommittéer. Dessa fick presentera sig och sina
verksamhetsområden för styrelsen, som i sin tur fick uttala sig om budget och
annat.
När detta skedde 1993 var man väl införstådd med de
svårigheter det innebar att ordna festivalerna. Frågan om att ordna STORK i
september istället lyftes för första gången. Man övervägde att kommersialisera
sig mer och gå med på nationernas önskemål om orkestertyper – dansorkestrar
eller marschorkestrar på ställen där så önskas. Vissa ville ha temakvällar som
soul eller bayersk afton.
För SOF 95s del beslutade man sig för att samla hela
festivalen i Folkets Park istället för att lägga vissa delar på campus som
tidigare. Detta var alltså Riks-SMASKs beslut. Det viktigaste för orkestrarna
var som alltid att träffa varandra och visa upp sin musik för allmänheten,
främst andra studenter. Man ansåg att detta var syftet med festivalerna. Men
man hade också svårt att nå ut till gemene student.
SOF 93 gick rejält plus och gav Riks-SMASK ett
välbehövligt tillskott i kassan. Pengarna användes bland annat till att sponsra
orkestrarnas reskostnader. Man diskuterade om att införa en egen
startkapitalfond för att göra SOF mindre beroende av LinTek.
Tidningen
Riks-BLASK gavs ut 1989-95. Utgivningstakten var ojämn, det var ohyggligt svårt
att få in material till den och tjockleken varierade stort. När den var som
störst innehåll Riks-BLASK kontaktuppgifter, kalendarium över konserter,
information från Riks-SMASK, instrumentannonser och kontaktuppgifter till
ljudtekniker, busschaufförer och dylikt. Ett exemplar skickades till varje
orkester och det är mycket oklart hur många som faktiskt fick läsa den.
På Kongressen 1993 beslutade man att sammanställa och
ge ut Riks-SMASKs medlemsmatrikel med information om och kontaktuppgifter till
samtliga medlemsorkestrar. Den blev klar 1995, var otroligt välgjord och
sponsrad av Pripps. Får man tro dess uppgifter fanns det vid tiden ca 1200
aktiva studentmusiker i 32 orkestrar i Sverige 1995, och de flesta orkestrar
hade i alla fall över 20 medlemmar. Vissa hade dubbelt eller tre gånger så
många. Snittet ligger på 42 medlemmar. Tanken var att matrikeln skulle ges ut
om inte varje så i alla fall vartannat år. Så blev det inte. Det berodde på
tekniska landvinningar som gjorde kommunikationer mycket lättare.
Medlemsmatrikeln 1995, den enda som producerades.
Visserligen gjorde Riks-SMASK matriklar redan på 80-talet, men det var mest en
adresslista och inte så här ambitiöst. Internets intåg gjorde kontakter mellan
orkestrarna mycket enklare.
I mitten av 90-talet hade nämligen internet gjort sitt
intåg i studentorkestervärlden. 1995 noterade Riks-SMASK att flera orkestrar
hade hemsidor, men hade ingen egen. Istället rekommenderade man Wijkmanska
Bleckets hemsida med tillhörande länksida som skapats våren 1994. Det kan ha
varit den allra första orkesterhemsidan.
Dessutom kom nymodigheten e-post. Det fanns en
mailinglista för studentorkestrar som även den sköttes av Wijkmanska Blecket.
Riks-SMASK uppmuntrade alla orkestrar att skaffa egna adresser och lägga till
sig på listan. 1998 gjorde Riks-SMASK en egen. Man beslutade sig också för att
e-mail nu skulle vara styrelsens främsta kommunikationskanal.
Riks-SMASKs första egna hemsida byggdes av Pär-Ola
Jansell (f. Andersson) från Alte Kamereren, GS Lund 1995-98. Arbetet utfördes
över julen 1995. Webhotell var inte allmänt tillgängliga på den tiden, så
hemsidan låg på Akademiska Föreningens i Lund server. Att flytta den därifrån
var ingen enkel sak. Därför blev det underförstått att det alltid var GS Lund
som var Riks-SMASKs webmaster, och så förblev det fram till 2005.
Hemsideskulturen bland studentorkestrar blommade ut
strax efter detta. Internet var nytt och det fanns alltid någon i varje
orkester som tyckte det var kul att fixa med en hemsida. Det fanns ofta stora
och ständigt uppdaterade bildarkiv, medlemspresentationer, sektionssidor,
redogörelser för turnéer och andra äventyr och en hel del annat kul. Det gick
att bli rikskändis i studentorkestervärlden via dessa hemsidor, för praktiskt
taget alla läste dem. Men den här kulturen ebbade ut i mitten av 00-talet när
sociala medier gjorde sitt intåg och internet blev mindre anonymt.
Riks-SMASK har för övrigt haft två nya hemsidor efter
den första. Gemensamt för dem alla är kontaktuppgifter, och den ständigt
växande skivförteckningen.
Samarbetet med Pripps tog slut för Uppsalas del när
depån lades ner 1994 och Kurt Sundstedt gick i pension. Alla uppsalaorkestrarna
bjöds in till en stor fest på depån, sedan stängdes den. Ett visst samarbete
fanns kvar i form av spons till STORK, men någon gratisöl blev det inte längre.
Harald Grindelöv var nu också ansvarig för Uppsala men hade betydligt mindre
möjligheter att vara frikostig. Samhällets syn på studentkultur var inte alls
lika positiv längre och man hade inte någon liberal inställning till
alkoholkonsumtion.
STORK 94 blev en ekonomisk braksuccé med ca
100 000 kr i vinst, vilket bäddade för en ny festival i Uppsala 1996. Nu
var det i Linköping orosmolnen började torna upp sig. Riks-SMASK tvivlade på om
LinTek hade de 200 000 som skulle täcka en förlust. LinTek gnällde i sin
tur på det gällande avtalet. LIFS sågs fortfarande som en möjlig garant, liksom
senare Kårservice i Linköping (KIL). Norrköping var intresserat av själva
festivalen. För Riks-SMASKs del var det inget som sade att SOF måste vara i
Linköping. Man hade börjat bygga en reservfond och ville nu ha separata fonder
för SOF och STORK.
Tvivlen blev större när generalen för SOF 95 dök upp
och började prata förändringar. Han ville ha ”mer festival och mindre
studentorkester i SOF”. Det här var en tid när både musik- och stadsfestivaler
växte sig stora i Sverige, så det var antagligen så han tänkte. Riks-SMASK
muttrade, och protokollen nämner bland annat ”nåt jävla disco” i stora tältet
och ”15 000 för ett fyrverkeri ingen ville ha.”
Trots detta blev alla nöjda med SOF 95. Dock stod det
klart att man måste flytta fram sina positioner, eftersom orkestrarnas roll i
festivalen avsiktligen hade krympts. Festivalprogrammet nämnde lastbilsflaken
men inte orkestrarna i kårtegen, vilket är en stridsfråga än idag. En som
orkestrarna ständigt förlorar. Ljudvolymen från flaken får fler och fler
orkestrar att tappa intresset för kårtegen. Från och med nu hade man kongress
varje år. Den hade varit i samband med festivalen sedan 1987. Man ville se mer
representation från Riks-SMASK i kommittén för att granska bokslut etc.
QORK
(Qul Och Roligt på Kåren) anordnades för första gången i samband med INK 1995.
INK, InterNordisk Kongress, består bara av PQ, Axelbandet och Strindens
Promenade Orchester, men den här gången ville de bjuda in fler. Och alla kom.
QORK togs snart över av SMASK och anordnas än idag varje år i Stockholm.
1995 reviderades region Lund. Isterbandet hade
hittills räknats till region övriga, men nu sorterade de under Lund. Det gjorde
även Vågspelet från Karlskrona. Åren som följde tillkom SOS från Halmstad,
Utblås1 från Jönköping och det planerades en orkester i Kalmar.
Inte nog med att SOF 95 började sätta orkestrarna i
baksätet. GS Lund hade vid den här tiden regelbundna möten med ledningarna för
Lundakarnevalen. Man framförde kritik mot Lundakarnevalen 90 där orkestrarna
upplevt bristande organisering av sexor, osmidigt uppträdande från
funktionärernas sida och i allmänhet bristande information. Man ville ha det
bättre inför 1994. Stockholmskarnevalen hade återupplivats 1977 och gick sedan
1981 vart tredje år. Det hände att den krockade med SOF och STORK, vilket man
helt enkelt fick acceptera, även om det gjordes försök att förhandla om
datumen. Stockholmsorkestrana var med på Quarnevalen, och det hände att andra
reste dit också. 1993 hade ställde Quarnevalen krav på att orkestrarna måste
sälja Bruxanvisningen för att få vara med. Alla bojkottade Quarnevalen utom PQ
som ställde upp. Saken togs upp i Riks-SMASK där man diskuterade både
quarnevalens och Lundakarnevalens inställning till studentorkestrar. Historien
upprepade sig.

OrkesterKonventet
spelade in en gemensam skiva 1995. Den släpptes på JätteBRUNK samma år. På
90-talet hade BRUNK återkommit till nationsmiljö, och under STORK-år var det ”vanlig”
BRUNK och på SOF-år var det JätteBRUNK. Enligt de som minns. Vissa minns
I Uppsala började ett nytt kapitel i STORKs historia
när Monica Landmark (f. Larsson) från Hornboskapen blev general för STORK 96.
Det var fortfarande KK som tillsatte generalen och tillträdande CC visste att
Monica var driftig. Hon hade varit försäljningschef STORK 94 och dessutom
anförare för Hornboskapen. Det skulle vara svårt att hitta en bättre kandidat
för uppgiften. Monica nappade på uppdraget direkt och började samla ihop folk
till kommittén. Dörrknackning hos varje nation gjorde att kommittén till slut
bestod av 16 personer. Mycket nationsfolk, men en del musiker också, från
Hornboskapen, Wijkmanska Blecket och Dragskåpet.
Men inte nog med det. STORK var den stora grejen som
hände i Uppsala och involverade alla nationer. Så naturligtvis skulle alla vara
med och dela på den ekonomiska risken. Monica pratade med CC som hon kände lite
grann från Södermanland-Nerikes nation och lyckades på så sätt få till ett
avtal mellan KK och Riks-SMASK om att KK skulle vara ekonomisk garant för
STORK. Och det var heller inga problem. Festivalen angick ju alla och
nationerna tjänade pengar på den. Monica Landmark hade lyckats med det
Riks-SMASK hade önskat i många år – att skapa en fast institution för STORK som
dessutom kunde vara ekonomisk garant för festivalen. Redan 94 hade visserligen
Niclas Nordquist varit både PR-ansvarig för festivalen och GS Uppsala, men nu
satte traditionen med hornboskapare på tunga poster inom studentorkestervärlden
igång på allvar. Och den skulle vara länge.
STORK 96 gjorde en jättevinst och allt var tryggat
inför framtida STORKar. Avtalet fanns ju på plats. Riks-SMASK var otroligt
nöjda.
SOF 97 gick också med vinst men Riks-SMASKs del blev
den ganska lilla summan 17943 kr. Överoptimism och tro på lönsam
prylförsäljning bidrog till stora fel i budgeten. Försäljningen sjönk jämfört med
tidigare år.
Vid ungefär samma tid blev man varse att de flesta
orkestrarna saknade egna försäkringar för instrument, balettkläder och annan
egendom. Man kontaktade försäkringsbolag om möjligheten att kunna teckna
gemensam orkesterförsäkring via Riks-SMASK. Folksam var positiva, men så
småningom rann det hela ut i sanden.
STORK 98 blev den största festivalen någonsin ur
orkesterperspektiv. 1700 musiker i 46 orkestrar deltog. SOF har sannolikt
alltid varit större publikmässigt (man brukar tala om 15000 besökare), men det
här var en verklig milstolpe. Det var också första gången man delade ut en
medalj för 25 festivaler. Den allra första gick till Dr Mombasa.
I studentorkestervärlden var man fortfarande medveten
om svårigheterna med att ordna både SOF och STORK, speciellt inför de vanliga
problemen med att få till STORK 98. Nationerna var inte längre lika positivt
inställda till festivalen. I SMASK lyftes än en gång frågan om det fanns andra
städer som var intresserade av att anordna STORK. Ingen av regionerna var det.
Dessutom påpekade man att avtalet med KK hade förbättrat situationen.
Men frågan var befogad. Man talade allt oftare om att
det var viktigt att SOF och STORK förstod att det var Riks-SMASK som var deras
uppdragsgivare och att det var en studentorkesterfestival de skulle ordna.
Likaså att festivalen skulle betala del av vinsten till Riks-SMASK. Att sådant
inte betalades i tid gjorde att Riks-SMASK periodvis hade skral ekonomi. Man
beslutade att bjuda in festivalgeneralerna till framtida möten, eftersom de
hade blivit allt mindre synliga i Riks-SMASK.
Riks-SMASKs ordförande har skrivit ledare i
festivaltidningarna åtminstone sedan 1980, men den hade mest handlat om
festivalens historia. I STORK-tidningen 1998 hade man för första gången med en
informationssida om vad Riks-SMASK är och vad organisationen gör, eftersom det
var så svårt att nå ut med information om det till medlemmarna.
Generalerna brukade vara väl införstådda med vad som
gällde och dessutom positivt inställda till Riks-SMASK, men det fanns andra
problem. I Linköping fördes diskussioner om att göra SOF till ett av LinTeks
utskott. Riks-SMASK var skeptiska till idén eftersom det kunde innebära att man
tappade inflytande över SOF. Lyckligtvis blev det inget av det.
1998 kläckte man också idén till en nationell sångbok
där varje orkester skulle bidra med ett antal sånger. Dessutom innehöll den
harmisar på ett antal jamlåtar. Man tänkte att det också var ett utmärkt sätt
att nå ut till den enskilde musikern med information om vad Riks-SMASK är och
vad de gör. Det blev succé. Boken kom ut i 1630 exemplar 1999 och sålde slut
direkt.
Riks-SMASK
egen sångbok. En raritet idag. Innehållet fick vissa att studsa. En reviderad
nyutgåva planerades 2004, men det stod snart klart att varken tid, energi eller
intresse fanns.
Vad man inte hade väntat sig var en skitstorm i ett
vattenglas. I Halmstad studentkårs tidning Motvinden nr 1 2000 skrevs en ledare
som kritiserade vissa av texterna i sångboken. Riks-SMASK fick ett svar
publicerat i följande nummer, men sedan rann det hela ut i sanden.
Arbetet med att hitta STORK-general hade vid det här
laget blivit allt svårare. Generalen för STORK 98 skulle tillsammans med CC gå
ut på nationerna och hitta en till STORK 2000. Detta beräknades vara klart till
jul 98, men där misstog man sig. Generalen tillsattes inte förrän sommaren 99,
och i november samma år fanns bara general och kassör i kommittén. Det väckte
diskussioner om att flytta STORK i tiden.
Det var också i samband med detta samarbetet med
Pripps gick i graven för gott. Pripps hade bidragit med spons till STORK 98,
vilket blev den sista festivalen det hände. Samma år försökte Riks-SMASK
kontakta Harald Grindelöv angående anställning åt STORK-generalen som guide på
Pripp-o-rama, eftersom man inte kunde arvodera generalen. Inget svar. Den sista
uppgiften som finns är att Harald hade fått sina beställda sångböcker sommaren
1999, sedan försvinner Pripps ur källmaterialet. Vad som hände är inte exakt
känt, men sannolikt lämnade Harald Grindelöv sin tjänst vid den här tiden.
Företaget genomgick sedan 1993 flera ägarbyten och integrerades i olika
internationella industrikonglomerat. Idag ägs Pripps av Carlsbergkoncernen och
existerar endast som varumärke. All Prippsöl bryggs idag i Falkenberg.
När 1999 började hade man ännu inte fått in några
pengar från STORK 98, som påstods ha gjort nollresultat, vilket ledde till att
man på allvar började fundera på en medlemsavgift till Riks-SMASK.
Vid den här tiden bildades framtidsgrupper för både
STORK och SOF, där generalsekreterarna för Uppsala respektive Övriga Sverige
satt med. Källorna anger mycket lite av resultatet. I Uppsala diskuterade man
emellertid ekonomisk ersättning för Riks-SMASK-konsulter som kunde hjälpa CC
att starta upp STORK 2000. Det beviljades, men blev inget av. I Linköping ledde
det till att SOF-generalen kunde arvodera sig med medel från SOF.
Arbetet med SOF 99 hade kommit igång tidigt och
festivalen gick med rejäl vinst. Det var nu Riks-SMASKs enda inkomstkälla.
1999 bytte Region Lund namn till Region Södra Sverige.
Det kan ha berott på att man uppmärksammade att det inte fanns något samarbete
inom region Lund överhuvudtaget. Fram tills nu hade till exempel samtliga GS
Lund kommit från Alte Kamereren.
Riks-SMASK har utvärderat SOF och STORK sedan
70-talet, och sedan 80-talet utvärderade man även Lundakarnevalen. Och
resultatet av utvärderingarna var att Lundakarnevalen inte såg till
studentorkestrarnas önskemål i särskilt hög grad. Men man försökte ändå
framföra dessa till karnevalsledningen 2002. Det blev sista gången man gjorde
det.
Sommaren 1999 började man diskutera om man skulle ha
en kongresshelg separat från festivalen för att diskutera vad orkestrarna ville
med framförallt SOF och STORK. Men det hade även förkommit kritik mot Riks-SMASK
själv. Vad denna bestod i är inte helt tydligt i källmaterialet, men verkar ha
handlat om bristande information per post, huvudsakligen i samband med
festivalerna och att organisationen själv inte var hade någon kontakt med de
enskilda medlemmarna, endast styrelser. I studentorkestervärlden rådde det
ovisshet vem som egentligen anordnade SOF. Många trodde att det var LiTHe Blås.
Förslaget var att denna kongress skulle äga rum på en
finlandsfärja. Det blev inget av det, men tanken på färja skulle återkomma
några år senare.
90-talet utgjorde en fortsättning på guldåldern, men
de problem som fanns blev större. Med tiden började omvärlden springa ifrån
studentorkestervärlden, särskilt med festivalerna som bara blev större och
större. När Riks-SMASKs kontroll över dem dessutom minskade började man också
riskera att förlora de mötesplatser som är så viktiga för subkulturen. Den
ekonomiska situationen blev svårare och mot slutet av decenniet blev också det
vikande rekryteringsunderlaget kännbart. Den andra vågen av studentorkestrar
var mycket större och längre än den första och varade egentligen en bit in på
00-talet, men kan sägas ha varit slut vid sekelskiftet. 80- och 90-talen utgör
studentorkestervärldens tredje stora epok.
Födda på 90-talet
Snösvänget 1990
Per Setterlind hade egentligen tänkt plugga i Uppsala,
men hamnade på Skogshögskolan i Umeå. En kompis spelade i Glansbandet som Per
hade hängt på under en STORK, så det där med studentorkester kände han väl
till. Men Renhornen hade inga vakanser. I övrigt var studentlivet helt dött i
det sena 80-talets Umeå. Men skam den som ger sig. På skogshögskolan hittade
Per lite folk som kunde spela och så drog man igång en orkester. Efter lite
spånande dök namnet Snösvänget upp.
MdH Gurkblås 1990-2002
Bert-Ola Bruce hade upplevt SOF som gymnasist i
Linköping. Efter det hade han tänkt sig vidare studier på KTH, men betygen
räckte inte. Det fick bli Högskolan i Mälardalen i Västerås. Men
studentorkester skulle ingå i studentlivet, det var ett som var säkert. MdH
Gurkblås hann aldrig bli medlemmar i Riks-SMASK, men de förväntades skicka in
en ansökan.
Gjallarhornen 1991-2003
”Varför har vi inget sånt här i Sundsvall? Det är ju
coolt!” Så tänkte Anders Lingensjö när han fick se Attraktionsorkestern spela
på trappan till Norrlands nation på Valborg. Väl hemma på Mitthögskolan i
Sundvallbörjade han och en kursare spåna på det här med studentorkester. När
studentföreningarna presenterade sig för de nya studenterna hösten 1991 samlade
de ihop ett gäng som var intresserade. Ett gäng noter lär ha stulits från Timrå
musikskola. De nio musikernas första framträdande blev på en gårdsfest på
studentbostadsområdet Förrådet. De anmälde sig till SOF 93, som sa ”ni kan ju
inte heta Studentorkestern i Sundsvall! Kom på något roligt.” Allt på
kåren i Sundsvall hade namn efter fornnordisk mytologi, så det fick bli
Gjallarhornen, efter det horn som startar Ragnarök.
StudentOrkesternSalmonikerna (SOS) 1992-
ca 2005
På Högskolan i Halmstad arbetade Margareta Sköld som
fast anställd musikdirektör, med ansvar för lärarstudenternas musikutbildning.
Hon drev även högskolans kör, Körmit. Maggan kände till studentorkestervärlden
och lade fram idén om att bilda en studentorkester i Halmstad. Man skrapade
ihop de musiker som fanns och spelade på diverse tillställningar på högskolan.
1995 bestämde Maggan att SOS skulle börja repa för att åka på SOF 95. Ingen
visste vad det var. SOS återupplivades kortvarigt 2010.
Salmonellabaletten 1992?-?
Förmodligen var de Margareta Skölds initiativ, de tre
korpuölenta mustaschprydda herrarna i trikåer och utställda tyllkjolar. Oavsett
musiken framförde de oftast olika varianter på Svansjön.
Sparketten 1992
Vem som bildade Sparketten, hur och varför är hittills
okänt. Det var i alla fall som balett till Snösvänget, vid Studentkåren i Umeå.
Troligen var målet STORK 92.
Vågspelet 1993-2001?
Trots ett flertal försök har inget ljus kunnat kastas
på Vågspelets födelse. De har den tvivelaktiga äran av att sannolikt vara den
första orkestern som gick under i orkesterdöden.
Kopparslagarna 1994?
Blåshalsorkestern fanns vid Högskolan i Dalarna och
var med som observationsorkester på STORK 1994. Vad som hände med dem sedan är
okänt.
Sprallarhjonen 1995-?
Vem som bildade Sprallahjonen, hur och varför är
hittills okänt. Det var i alla fall som balett till Gjallarhornen, vid
Studentkåren i Sundsvall.
AK5:an 1995
Alte Kamererens herrbalett som troligen uppträdde
första gången 1995. Grundaren och anledningen är okänd.
Republikorkeztern 1996-2001
Det hade funnits en studentorkester i Östersund, det
trodde de sig veta. Det kunde till och med ha varit så att den där
maskotdräkten de hittat på kårens vind hörde till den där orkestern. Ett gäng
sjuksköterskestudenter med Liv Gutrad i spetsen ville återuppväcka den.
Republiken Jämtland är ett känt begrepp, så Republikorkestern blev ett bra
namn.
Fläskleggen 1996- ca 2010
Åsa Blom och Gia Elebo hade dansat seriöst hemma i
Anderstorp och bland annat varit med i Gislaveds Musikkårs drillflickor. Nu
hade de börjat plugga i Växjö och ville fortsätta dansa. Genom en fadder kom de
i kontakt med Isterbandet, som var intresserade av en balett. Isterbandets
dirigent visade en video på Kamrerbaletten och sade att ”det här är vad vi vill
ha!”. Under dagarna som följde satte de ihop de första koreografierna.
Tillsammans med en övertalad kursare hade de premiär på en spelning på
universitetsbiblioteket.
Eksjö Hemvärns Balettcorps 1996?-?
Glasblåsarnas herrbalett som troligen uppträdde första
gången 1996. Grundaren och anledningen är okänd. Baletten har alltid varit av
mycket tillfällig karaktär.
Fläskläppen 1997
Fredrik ”Kecke” Nilsson, Macho-Hasse och Rickard
Magnusson var sugna på att skapa en herrbalett till SOF 97. De ville vara lite
mer hardcore och mer lättklädda än herrbaletter i allmänhet. Ursprungligen hette
baletten ”Ett halvt sexpack”, men en kväll voltade Kecke med cykeln och fick en
fläskläpp.
Schwamparna 1997-2012
Spela i Arméns Musikkår är kul, men lite stelt. På Blekingeturné
1994 spelade AMK bland annat på Karlshamnsfestivalen. Där spelade även Alte
Kamereren, och de var inte stela. Johan Cedermark tyckte att de var kul. Med
tiden började han plugga på högskolan i Örebro. Han sjöng i studentkören, som
var mycket ambitiösa, men minnet av Alte Kamereren levde kvar. Våren 1997 satte
Johan upp rosa lappar över Högskolan, med frågan ”vill du bilda studentorkester
med mig?” På bussen fick han se en annan kille som hade AMK-jacka. Han ville
hälsa på kollegan, som genast utbrast ”Tjena! Är det du som är Johan? Jag
tänkte ringa dig!” och höll upp en rosa lapp. Tillsammans med en flöjtist höll
de ett första möte. Namnet Blowjob föll inte i god jord, så det fick bli
Schwamparna, efter stadens vattentorn. Och lite alkoholromantik.
Utblås1 1997? – ca 2007
Marcus Rejnevik och hans kompis ville spela i en
orkester men det fanns ingen på Högskolan i Jönköping där de pluggade 1997. Så
de drog ihop ett gäng till ett trevande försök som rann ut i anden ganska
snabbt. Efter det hade Marcus ett studieuppehåll och när han kom tillbaka hade
någon dragit igång Utblås1. När och var inspirationen kom ifrån är oklart.
Utblås1 hade dock en del samarbete med Republikorkeztern. Rekryteringen på den
ganska lilla högskolan var mycket svår och runt 2007 hade folk tagit examen och
lade av. Då gick det inte längre.
Röda Arméns Gosskör 1998
1997 var SOF den stora begivenheten i Linköping och
biljetterna kunde vara svåra att få tag på. Kristoffer Mellberg hade sett ett
plakat om att det behövdes orkesterfaddrar och anmälde sig. Det var ett sätt
att garantera sig en plats på festivalen, och dessutom få gå gratis mot
relativt lite arbete. Kristoffer fick vara fadder för Vågspelet och hade
otroligt kul. Nu gällde det att kunna åka på STORK 98 i Uppsala. Kristoffer
hade läst ryska på gymnasiet, drivit folk till vansinne med ryska soldatsånger
i lumpen och det var det som fanns i bakhuvudet när han och Niklas Frykman
spånade fram namnet Röda Arméns Gosskör en februarikväll 1998. Efter ett mail
till festivalledningen, en hemsida ihopslängd på 30 minuter och en
rekryteringsdrive bland vänner och bekanta stod det klart: Röda Arméns Gosskör
skulle uppträda på STORK!
Kapitel 7
00-talet
Vid sekelskiftet stod studentorkestervärlden i
gungning. Mest akut var frågan om STORKs situation. Kommittén för STORK 2000
hade bildats sent, saknade fortfarande vissa medlemmar och hade en relativt hög
medelålder. En festival skulle det trots allt bli, men om den inte blev lyckad
var det stor risk för att det skulle bli den sista i Uppsala.
Det fanns nämligen en hel del motstånd på det lokala
planet. Nationerna ville bestämma vad de vill ha för typ av orkestrar för att
ställa upp. Kuratorskonventet såg STORK som en ren orkestergrej som inte
intresserade övriga studenter. Dessutom ansåg KK att Riks-SMASK inte gjort vad
de borde göra för festivalen, men det var mycket oklart vad det skulle betyda.
Så vad skulle man göra i värsta fall? Flytta STORK
till Örebro, Jönköping, Gävle, Falun, Växjö, Sundsvall eller Karlstad? Eller
att stanna kvar i Uppsala och flytta den till Pollacksbacken eller låta gamla
STORK-kommittéare ta hand om saken?
SOFs framtid såg dock mycket stabilare ut, eftersom en
kommitté redan fanns på plats.
På sina håll hade man börjat märka hur svår
rekryteringen blivit, och detta ledde till att orkestrarna krympte. Vid
Riks-SMASKs kongress i samband med STORK 2000 lyftes åsikten att Riks-SMASK
skulle engagera sig i frågan, och försöka bearbeta politiker till att satsa på
de kommunala musikskolorna. Annars skulle man snart stå utan musiker. Intresset
för studentmusik skulle inte leva kvar. Andra poängterade att
studentorkestervärlden kanske var för intern och skapade barriärer själv.
Tanken på att flytta STORK kom bestå, men man kom fram
till att husera en festival på annan plats i landet skulle bli svår. Uppsalas
miljö fanns helt enkelt inte någon annanstans. För att förenkla festivalen
förlades den till Uppsalas södra nationskvarter.
STORK 2000 hade gått ca 40000 kr back, och dess
fortsatta framtid i Uppsala nu häftigt inom Riks-SMASK. Festivalen måste bli
mer besökt. Man måste hitta en general tidigt, för att så att denne skulle
kunna delta på SOF 01. OK skulle behöva vara mer delaktiga, eftersom en general
med orkesteranknytning var att föredra. Det var viktigt att generalen kunde
avsätta den tid som behövdes. Man vill också försöka få Uppsalas
kommunpolitiker att få upp ögonen för STORK, bland annat genom att bjuda in dem
till SOF 01. Man trodde att ett kommunalt deltagande skulle göra även
nationerna mer intresserade. Man ville även gå dem till mötes med att samla
liknande genrer på samma scen.
SOF 2001 blev som önskat. Spelschema fanns på plats
redan innan festivalen, kommittén följde så gott de kunde orkestrarnas önskemål
från extrakongressen i oktober 2000, och festivalen gick med vinst. På
kongressen klagades det på att Röda Arméns Gosskör fått en sjungning. Dessutom
upprepades diskussionen om krympande rekryteringsunderlag och vad man skulle
göra åt det. Inom GASK fanns planer på att spela in en skiva med alla
göteborgsorkestrar men det blev inget av det.
Orkesterkonventets
andra skiva spelades in 2000. Initiativtagare var Kruthornen.
På extrakongress i november (på BRUNK) konstaterades
det att en balett visserligen kunde komma på festivalen utan orkester, men inte
uppträda till inspelad musik. Detta hade nämligen hänt. Orkesterdöden kom
smygande.
En ny STORK-general fanns på plats i april 2001. Han
hette Lasse ”Ylle” Yledahl, kom från Wijkmanska Blecket och hade konstaterat
att han var tvungen att anordna STORK själv om han ville ha sin 10-årsmedalj.
Ett problem var dock att beslutet om STORK 2002 skulle
bli av eller inte låg hos KK. Ett positivt besked kom först i januari 2002, och
därför kom också arbetet igång sent. Kommittén bestod av folk från Wijkmanska
Blecket, Dragskåpet, Hornboskapen, men dessutom en del civila. Det var mycket
svårt att hitta folk, men kommittén stod klar i mars, inte ens två månader
innan festivalen
STORK 2002 blev den sista gamla STORKen. Den gick av
stapeln i Uppsalas norra nationskvarter och blev fantastisk. Alla gav allt
under tre soliga dagar. Efter familjekonserten konstaterade kommittén uppgivet
att ”vi ordnade den sista STORKen”. För flera av dem tog det åratal att hämta
sig efter strapatserna. Stämningen dem emellan var också fruktansvärd. Den ena
efter den andra skuldbelades fram och tillbaka.
Resultatet blev att STORK 2002 gick 120000 back. KKs
krav var att STORK skulle stå för nationernas alla personalkostnader, medan
dessa fick behålla alla intäkter. KK vägrade att dela med sig av någon
redovisning överhuvudtaget. Dessutom lär en STORK-fond på 70000 kr ha
försvunnit på något vis. Mycket är rykten och vad som egentligen hände har
aldrig klarlagts, och säkerligen kommer det aldrig att ske.
Hösten 2002 inledde den kanske dystraste perioden i
studentorkestervärldens historia. STORK var ett avslutat kapitel. Orkesterdöden hade börjat göra sig gällande.
Vågspelet och Republikorkeztern var redan borta och fler orkestrar var i
farozonen. Speciellt de på mindre studieorter hade mycket svårt att rekrytera.
00-talet blev en nedgångsperiod, men samtidigt var den
mycket dynamisk. Saker började röra på sig redan den hösten. Stina Pettersson,
nyvald GS Övriga, kom från Gjallarhornen. De hade drabbats hårt av
svårigheterna men tänkte inte ge upp. Hon hade börjat planera en träff mellan
orkestrarna i Region Övriga under hösten. Intresset blev stort. I november 2002
samlades Gjallarhornen, LiTHe Blås, Luhrarne, Schwamparna , och folk från
Snösvänget i Sundsvall för RÖV-SOF (Region Övriga Sveriges
StudentOrkesterFestival). Tanken var att skapa bättre kontakt inom Region
Övriga, som är en svåröversiktlig del av Riks-SMASK, men även att försöka öka
intresset för studentmusik i Sundsvall. Tyvärr lyckades det inte. Gjallarhornen
bestod efter detta av 5 personer och lade ner. Men händelsen fick
efterverkningar runt om i Sverige.
RÖV-SOF
hade en specialdesignad och temaenlig Tutputte som logga.
KK avsade sig allt ansvar för STORK. Inom Riks-SMASK
diskuterades återigen möjliga andra städer. Den här gången var Växjö och Örebro
på tapeten och skulle tillfrågas. Uppsala förblev dock huvudalternativ. Man
tänkte sig ”en bra variation mellan den konservativa universitetsorten Uppsala
med dess nationer och det mer nydanande Linköping”. Man letade efter en general
i Uppsala för fullt, men intresset bland uppsalaorkestrarna var mycket lågt.
SOF 2003 hade kommit igång tidigt som önskvärt och
blev ett andningshål för den deppande studentorkestervärlden. Festivalen gick
med vinst och gav ett tillskott i kassan för Riks-SMASK. Generalen Anders Rydén
gick strax efter med i Blåsyran. SOF 2003 var också den första gången
Riks-SMASKs ordförande ingick i festivalkommittén, eftersom man ville ha en av
RS firmatecknare i festivalstaden. Detta blev början på en utveckling där
RS-ordföranden varje år kom från Linköping eller Uppsala beroende på var
festivalen skulle äga rum, och det varade 00-talet ut.
Julsmask!
Från 2003 blev den femte skivan SMASK-orkestrarna spelade in tillsammans. För
tre av dem blev det den sista.
Lobbyverksamhet för kommunala musikskolan dök återigen
upp på Riks-SMASKs kongress. En här gången beslutades att styrelsen skulle
formulera ett brev att skicka till lämpliga tidningar om problemet. Detta brev
skulle även skickas till kommuner och andra viktiga instanser. Och inte bara
vid ett enda tillfälle. Detta blev inte bara början på en lång följetång inom
Riks-SMASK, utan skulle också ge ett svar på vad organisationen kan göra och
inte göra.
Kårerna i Växjö och Örebro hade sagt nej till att stå
värd för STORK 2004. Istället vände Riks-SMASK blicken mot SLU i Uppsala och
dess campus i Ultuna några kilometer söder om staden. Det visade sig också att
Riks-SMASK skulle kunna stå som ekonomisk garant för en sådan mindre festival,
så man började bearbeta kåren på Ultuna.
I Region Södra Sverige lyste också flitens lampa. I
början av 2003 hade representanter för Alte Kamereren, Bleckhornen och
Isterbandet samlats i Växjö. De kom fram till att man skulle starta en regional
studentorkesterfestival till hösten. Ett av syftena var att man ville öka
samarbetet inom regionen, ett annat var att man ville se till att det fanns
någon festival överhuvudtaget.
19-21 september 2003 anordnades STOFiL
(StudentOrkesterFestival i Lund) i Lund. Med var Alte Kamereren, Bleckhornen,
Isterbandet, SOS och Utblås1. Tyvärr blev det enda gången STOFiL anordnades,
men kontakten inom Region Södra ökade.
STORKRÖV.
Just det.
Samma höst gick dessutom STORK-RÖV i Luleå i samband
med Luhrarnes 25-årsjubileum. Snösvänget och en representant från nybildade
Geflabandet gästade. På så sätt fortsatte traditionen med en festival för
Region Övriga Sverige.
STOFiLs
egen putte hade drag av Kapten Stofil.
I september 2003 lade Riks-SMASK ner Ultunaspåret
eftersom intresset därifrån hade svalnat. Eventuellt kunde man ta kontakt med
dem igen inför 2006. Nu gällde istället SORK – StudentORkesterKryssning –
ombord på en finlandsfärja.
Arrangemanget skulle bli dyrare och kunna ta emot
färre orkestrar, men än så länge var det görbart. Man stämde möte med Silja
Line.
23-25 januari 2004 hade Riks-SMASK extrastor
extrakongress i Uppsala i samband med det årets BRUNK. Deltagandet var högt,
eftersom det var studentorkestervärldens framtid som dryftades.
Minnesanteckningarna från extrakongressen 2004 är en
gyllene ögonblicksbild av hur studentorkestervärlden såg ut i vad som i
backspegeln har visat sig vara dess allra mörkaste tid. Kongressen ville att
sammandrag av styrelsemötena skulle läggas ut på hemsidan eftersom man ville ha
insyn i arbetet. Man ville att Riks-SMASK skulle göra gemensam sak med
Riksförbundet Unga Musiker, Försvarsmusiken och andra organisationer för att
protestera mot nedläggningen av musikskolor, eftersom rekrytering var ett
ständigt problem.
Än mer intressant är att man ville marknadsföra
studentmusikens livsstil genom att skriva i studenttidningar, recensera
konserter i vanliga tidningar och ringa SVT. Än mer intressant är formuleringen
”Vi har nästan en helig mission att vårda
den studentikosa humorn då studentorkestrarna är en av de sista bastionerna mot
den allt större inriktningen på klubbverksamhet i den övriga studentvärlden.”
Som protest kunde man jamma utanför
nattklubbsverksamheten, vilket hade varit studentikost så det smäller om det,
men knappast ett begripligt budskap. Offentliga jam är dock alltid en bra idé.
SORK var fortfarande huvudalternativet för årets
festival, även om man hade en mindre festival i kårhus någonstans som alternativ.
SORK skulle nämligen bli dyrt. Smärtgränsen var redan nådd. Men kongressen
beslöt att SORK skulle bli av hösten 2004. Man skulle eventuellt också kontakta
de finländska orkestrarna för att försöka ordna stadsspelningar i Helsingfors.
Tyvärr dubblade Silja Line priset en vecka senare och man var tvungen att lägga
ner det hela.
Eftersom det inte blev någon stor festival den våren
ordnades lite alternativ. I Växjö fixade Isterbandet SOVA –
StudentOrkesterfestival i Växjö i samband med Allkår 17- 16 maj. Isterbandet,
Utblås1, ACO, Alte Kamereren och SOS deltog. Det blev den enda SOVA. 8 maj gick
Majbaluns i Uppsala med alla stadens orkestrar samt tillresta LiTHe Blås och
SMusK.
SOVA-putten
har kudde. Allkår har anordnats i Växjö sedan 80-talet.
Årets huvudfestival blev SORK i Linköpings kårhus
12-14 november. Bara 16 orkestrar kunde vara med. Det var trångt och alla gav
allt. Uttrycket ”doften av svett och lasagne” myntades. Det ska uppmärksammas
extra att det här var första gången Riks-SMASKs ordförande – i det här fallet
Martin ”Tom” Uddén från LiTHe Blås – även var festivalgeneral. Det skulle hända
igen.
Alla var nöjda med festivalen på kongressen efteråt,
men framtiden var fortfarande osäker. Skulle det bli någon festival i Uppsala? Plan
A var Ultuna som fortfarande var försiktigt positiva, Plan B var att kontakta
enskilda nationer i Uppsala, och Plan C att hålla till på campus Polacksbacken
i Uppsala.
I december sa Ultuna nej. Nu fanns bara en väg framåt
– STORK REDIVIVA 2006 i Uppsala!
Men innan dess var det dags för SOF 2005. Generalen
hade varit närvarande redan under kongressen på SORK 2004 och ville samarbeta
med Riks-SMASK för att testa nya idéer. Det blev inte särskilt mycket av det
men alla var nöjda med festivalen. Riks-SMASK fick sin första webmaster som
inte var samma person som GS-Södra. Det här var dessutom den sista SOFen som
gick med vinst. Kärvare tider väntade. På kongressen valdes Karin Bergman från
Hornboskapen som general för STORK 2006.
Arbetet med STORK 2006 kom igång redan våren 2005. Vid
tiden för kongressen hade 10 nationer ställt upp. Riks-SMASK var nu ekonomisk
garant istället för KK. Rekryteringen till kommittén gick dock trögt. Till sist
bestod den av fem personer – fyra från Hornboskapen och en från SiGHstinska
Kapellet. En civil sponsansvarig hade hoppat av tidigt. Motgångarna blev fler.
Det var svårt att få ihop allt från mat till funktionärer. Våren 2006 saknades
ännu orkesterboenden. Ibland ville man bara ge upp.
Här måste nämnas att man diskuterade om att upplösa OK
och bilda en separat gren för Riks-SMASK i Uppsala hösten 2005. Anledningen var
att KK var så svåra att ha att göra med. Bland annat gick de i taket när man
ville ändra röstningsprocessen i OK för att inkludera de orkestrar som inte
tillhör nationer. Beslutet blev att ha kvar OK, eftersom man då hade en viss
budget från KK varje år. I efterhand har det visat sig vara rätt beslut,
eftersom samarbetet fungerar mycket bättre idag. Det fanns även planer på att
spela in en tredje OK-skiva, men det gick i stöpet på grund av svagt intresse.
Arbetet med debattartikeln om musikskolan hade nått
vägs ände i januari 2006. Ett stort antal tidningar hade fått artikeln, endast
DN hade svarat. De sade nej. Riks-SMASK lade ner det hela, som nu dryftats i
sex år. Försöken att påverka makthavare – faktiskt en av Riks-SMASKs
ursprungliga uppgifter – hade varit fruktlösa. Man bestämde sig för att
fokusera på festivalerna.
Till slut kom STORK 2006. Det var som att
studentorkestervärlden upplevde en ny vår. Alla upplevde en sprudlande glädje
och var överlyckliga över det bästa som hänt på flera år. Nationerna gjorde
stora vinster och blev positivt inställda till STORK igen. Och festivalen gick
med förvånansvärt stor vinst. Tillräckligt stor för att utgöra grundplåt för nästa
STORK.
I november 2006 gick Gefla-SOF i Gävle. Geflabandet
arrangerade och LiTHe Blås, Luhrarne och Snösvänget gästade.
Pratar
man Gävle tänker alla på julbocken. Så det blev den på loggan.
STORK REDIVIVA 2006 hade varit en braksuccé, men Linda
Svahn, Riks-SMASKordförande 2006 och del av festivalkommittén kunde inte vila
på lagrarna. Få saker hade klaffat inför festivalen och det saknades ett
exempel för hur man skulle anordna festivalen så att den skulle kunna ha någon
egentlig kontinuitet. Det hade även funnits problem inom kommittén. Nu skulle
Linda göra STORK 2008 precis som hon ville ha det. Hon handplockade folk hon
trivdes med ur uppsalaorkestrarna och hade en kommitté klar redan i mars 2007.
Den hade medlemmar från Hornboskapen, Wijkmanska Blecket, Tupplurarna och
Glansbandet.
SOF 2007 anlände med buller och bång. Stämningen var
på topp. Folk tyckte sig märka att kommittén tagit till sig av orkestrarnas
önskemål. Det årets Riks-SMASK-kongress bjöd på en mycket speciell gäst i form
av självaste Mats Öhman.
Vad Mats hade att säga klipper vi är
kongressprotokollet §17A -RIKS-SMASK:S HUVUDSYFTE:
”Mats Öhman berättade om den ursprungliga anledningen till att Riks-SMASK
bildades för 39 år sedan, nämligen att verka för Sveriges studentorkestrars
gemensamma intressen. Ett sådant intresse är festivalerna som vuxit till en
enorm skala men som inte bör gå ut över annan verksamhet menade Mats och tyckte
att föreningen borde arbeta mer med att verka för tryggandet av tillflödet av
nya musiker. Han föreslog att bilda ett ”utrikesutskott” av gamla Riks-SMASKare
som sysslar med sådana frågor tillsammans med musikskolan, Riksförbundet Unga Musiker,
försvarsmusiken och liknande organisationer.”
Som vi minns hade Riks-SMASK gjort försök till liknande
lobbyverksamhet tidigare under 00-talet helt utan resultat. Men det var glömt nu.
Det Mats Öhmans förslag slutligen föll på var just det
att det skulle bestå av de tre senaste Risk-SMASKordförandena. Styrelsen
frågade faktiskt runt bland gamla ordföranden och svaret blev ett unisont ”nej
tack.” När man suttit på den posten vill man bara gå vidare med sitt liv, och
inte fortsätta jobba med studentorkesterpolitik på toppnivå.
Det måste dock understrykas att Mats Öhman hade en
viktig poäng. Även om det började gå något uppåt för studentorkestervärldens
stora begivenheter var rekryteringen fortfarande mycket svår. Orkesterdöden
gick över landet med stora kliv. Vid det här laget var nästan alla
studentorkestrar vid landets mindre och yngre lärosäten borta. Och det var inte
slut än.
STORK 2008 blev ännu en succé. Man körde med endast
tre nationer per kväll vilket gjorde festivalen intimare, vilket många
uppskattade. Det sura KK förhindrade att nationerna skulle kunna hålla öppet
till 02.00. Men överskottet blev stort, och möjliggjorde en STORK-fond som
förvaltades av Riks-SMASK. STORKs framtid såg allt ljusare ut.
Hösten 2008 gick Gefla-SOF 2 i Gävle. I Uppsala hade
man hittat en ny form för BRUNK, som en sittning där orkestrarna hade korta
spelningar. Så är det än idag.
Följetången om skivarkivet fortsatte. På 00-talet
började man inom Riks-SMASK att digitalisera det fysiska arkivet, eftersom det
nu fanns möjlighet att göra så. Det fysiska skivarkivet finns nu åtminstone
delvis på Riksarkivet i Stockholm.
Dessutom var det vid den här tiden man beslutade sig
för attäven bevara Riks-SMASKs tidigare
dokument på Riksarkivet. Tidigare hade det bara lämnats vidare från ordförande
till ordförande och blev bara större. Idag finns alla Riks-SMASKs papper
1973-1995 på Riksarkivet, tillgängliga för alla som vill läsa. Bra om någon
till exempel kommer på idén att skriva en bok om Riks-SMASK.
SOF 2009 blev den sista som gick i Folkets Park. Visst
hade alla fantastiskt kul, men den ekonomiska situationen började göra sig
gällande. Festivalen gick ett hundratal tusen kronor back, och resultatet blev
att LinTek lade ner SOF-fonden. Nu fanns det istället en gemensam riskfond för
alla kårföreningar. LinTeks makt över SOF ökade. Ett annat orosmoln kastade sin
skugga över kongressen: det fanns ännu ingen general för STORK 2010. Man
pratade om att flytta festivalen till Örebro. Ett tredje alternativ var en ny
SORK.
Riks-SMASKs ekonomi var en het fråga vid den här
tiden. Organisationen hade tidigare fått del av festivalernas vinst, och
dessutom var en medlemsavgift på 20 kr inbakad i varje deltagares
festivalbiljett. SOF hade börjat gå back och STORK nollbudgeterades (dessutom
gick vinsten in i STORK-fonden), så nu fanns bara medlemsavgifterna kvar. Och
medlemmarna blev färre. Riks-SMASKs medel började sina och snart skulle man
vara bankrutt. Lyckligtvis löstes det med en fördubbling av medlemsavgiften vid
kongressen 2009.
Slutet på 00-talet blev också orkesterdödens kulmen.
Nu kom den även till de större och äldre studentstäderna. Orkestrarna där hade
lyckats hålla ut längre eftersom folk kunde stanna kvar längre i sina
orkestrar, men nu gick det inte längre. 9 orkestrar föll ifrån bara perioden
2007-2009. Men sen var den stora nedgången mer eller mindre slut. Under
decenniets samma tre sista år rapporterade flera orkestrar en viss förbättring
i rekryteringen. Kanske spelade den minskade konkurrensen in i det.
I decenniets sista skälvande ögonblick dök hon så upp:
Sophia Hallgren från Attraktionsorkestern, general för STORK 2010! Men kom hon
i tid?
00-talet var en nedgångsperiod. Orkesterdöden härjade,
rekryteringen var svår och festivaler dog ut. Folk var uppgivna och det mesta
handlade om överlevnad. Men det i sin tur medförde en otrolig dynamik och ett
nytänk när man försökte rädda den kultur som fortfarande fanns. De lokala
festivalerna är exempel på det, och kraschen för STORK tvingade fram ett nytt
sätt att ordna festivalen på. Mot slutet av decenniet började nytänket också ge
positiva effekter. Tiden 2000-15 utgör studentorkestervärldens fjärde stora
epok.
Födda på 00-talet
Baletten 2000
Bleckhornen har uppträtt med balett ända sedan
80-talet, men den hade alltid varit tillfällig. År 2000 beslöt sig Elin och
Petra Mellbrand att bilda en permanent balett.
Nuts2 2001-2005
Norrköpings Underbart Tutande StudentSällskap
startades på Campus Norrköping. Vem initiativtagaren var och var inspirationen
kom ifrån är okänt.
Trum- och TrumpetKåren 2002-2009
Det hade gjorts flera försök att starta upp en
studentorkester vid Högskolan i Skövde, men inget blev bestående. John Thorsson
och Markus Nilsson bestämde sig för att man måste ha en orkester innan
dåvarande rektor avgick våren 2003, så hösten 2002 satte de igång.
Startbidraget från kåren var 1 pärm och 11 plastfickor.
Geflabandet 2003-2008
Johan Roos Tibbelin hade varit med i Isterbandet, så
när han började plugga vid Högskolan i Gävle, som saknade studentorkester,
bildade han en. Den förblev ganska liten men kämpade tappert.
Vadsbro Skvadron 2006-2006
Vadsbro Skvadron bildades vid Västgöta nation i
Uppsala 2006. De hade en bejublad familjespelning på STORK 2006, där hela
studentorkestrvärlden hejade på deras tappra försök. Sedan verkar de ha tynat
bort.
Röda Stjärnorna 2007?
Ett av sätt Röda Arméns Gosskör sticker ut på i
studentorkestervärlden är att de har en sjungande balett. Den rekryterades
ursprungligen ur LiHtösen. Linköpings Universitets damkör. Vem som tog
initiativet är hittills okänt.
Rumpskakar 2008
Redan på 60-talet hade Humpsvakar baletten ”TFs
Can-canflickor” under sina jubiléer, och det fanns tal om att göra den
permanent. Chalmersbaletten var förebild. Dock förblev balett en
jubileumsföreteelse. Namnet Rumpskakar användes första gången 1977. 2008 var
det ett gäng eldsjälar från 2006 års balett som bestämde sig för att göra
Rumpskakar permanent.
Kapitel 8
10-talet
Redan i februari stod det klart att STORK 2010 inte
skulle kunna gå på våren. Det fanns helt enkelt inte lokaler, vare sig att
spela i eller sova i. Förslaget om att hyra en stor båt skrotades snabbt på
grund av dyrköpt erfarenhet. Skulle man vara i Stockholm eller Linköping
istället? I mars stod det klart att STORK skulle gå i Uppsala i oktober.
På den kongress som ändå gick i Linköping i maj höjdes
röster för att man måste se över hur STORK fungerar. Det här var inte första
gången STORK behövde flyttas och sena besked var jobbiga för de som måste resa
långt.
STORK 2010 kom. På grund av att man kommit igång sent
hade man bara tillgång till tre nationer – och två av dem bara på fredagen.
Därför fick många spelningar hållas i ett stort partytält vid Campus 1477,
långt från nationskvarteren. Tälthyran tömde STORK-fonden.
Trots detta var många nöjda med festivalen, framkom
det vid extrakongressen samma helg. Det framkom dock önskemål om att SOF och
STORK skulle bestämmas till sådana tidpunkter att de infaller vid samma tid
varje år, vilket är en komplett omöjlighet i både Linköping och Uppsala. En av
anledningarna till detta är svårigheterna att tillsätta en kommitté långt i
förväg. En annan är att det finns fyra helger i maj. En av dessa är runt
Valborg och första maj och den sista i helgen i maj är det försent. I Uppsala
är det alltid vårbal den ena av de två övriga helgerna, och STORK måste pricka
in den andra helgen för att överhuvudtaget ha någonstans att hålla hus. Vilken
vet man några månader i förväg.
Än en gång fördes diskussionen om att hålla STORK på
en annan plats än Uppsala om problemen med att få ihop en kommitté och boka
nationer uppstod igen.
SOF 2011 förlades till campus Valla i Linköping och
hittade på sätt och vis hem till där festivalen började 1973. Men detta var en
konsekvens dels av SOFs allt sämre ekonomiska förutsättningar, dels att Folkets
Park skulle rivas.
Planeringen av STORK 2012 kom igång tidigt. På
kongressen 2011 valdes Cecilia Berglund till general eftersom hon hade
”erfarenhet av mongolida dampbarn efter sina ansvarsposter i Dragskåpet.”
Kommittén bestod så småningom av 8 medlemmar och festivalen blev succé. Det såg
ut mer och mer ut som att STORK REDIVIVA skulle kunna bli en stabil tradition.
2012 fyllde Riks-SMASK 40 år och firades med en
speciell jubileumsfanfar, 5 takter lång och komponerad av Christofer Bäcklin
från Wijkmanska Blecket. Noterna fanns tryckta i festivalprogrammet. Man kan
kanske tycka att borde ha varit Tiger Rag, men den traditionen var utdöd sedan
2006.
SOF 2013 gick än en gång på campus Valla. STORK 2014
kom igång tidigt med 6 kommittéare och festivalen blev bra.
På kongressen 2014 gjordes webmaster till medlem av
Riks-SMASKs styrelse som från och med nu innehöll 8 medlemmar.
På samma kongress väcktes frågan om varför man inte
släppte in vanliga studenter på nationerna. Svaret var dels att besökarantalet
måste begränsas på grund av brandsäkerhetsskäl, dels att det finns besökare som
missköter sig. Det gör det i sin tur svårt att boka nationer, eftersom de har
en avog inställning till festivalen.
Källmaterialet blir lite tunnare här i mitten av
10-talet, men helt klart är att studentorkestervärlden började uppleva något av
en uppgångsperiod. För Riks-SMASKs del märktes det på att organisationen
började generera ett ekonomiskt överskott. Anledningarna till detta är svåra
att uttrycka sig om, men man var angelägen om att investera pengarna i
medlemsorkestrarnas aktivitet. Man införde en eventersättning, där man kunde få
pengar från Riks-SMASK för att bjuda andra orkestrar på rabatterade biljetter.
På samma sätt kunde man få reseersättning om man åkte och hälsade på någon
annan.
Och det kunde behövas. För det viktigaste var att
00-talets nedgångsperiod faktiskt var över. Orkesterdöden hade stannat av vid
början av decenniet. Svårigheterna med rekrytering fanns såklart kvar, men de
som hade överlevt fram tills nu finns kvar än idag. Vid denna tid började
dessutom orkestrar att återupplivas, som Glasblåsarna och SiGHstinska Kapellet.
Mot slutet av decenniet även Dragskåpet.
2015 bröt man traditionen med att ha en ordförande
från Uppsala varje STORK-år, och denna roll gled mer över på Stockholm.
Ordföranden kommer dock fortfarande ofta från Linköping under SOF-år.
Sommaren 2015 tog Wijkmanska Blecket initiativ till
Marmeladorkestern, en jamklubb för uppsalaorkestrarna som träffas varje vecka
för att jamma – och lära sig jamma. Från början hette den Uppsala
Studentorkestrars SommarJam (USSJ) och blev snabbt en succé.
I mitten av 10-talet började även den norska
studentorkestervärlden gå mot bättre tider och 2016 bildades riksorganisationen
NASH (Norsk Akademisk Schlaag et Hoornunion) med Riks-SMASK som förebild. NASHs
syfte är att se till att SMASH blir av varje termin, och att förvalta ett
eventuellt överskott från denna.
Någon gång i mitten av 10-talet började man i
Stockholm använda uttrycket ”balkester” (balett + orkester) som nu också
används i mer offentliga sammanhang. Visst är det bra att ta med baletterna,
som ofta hamnar i undanskymd position, men ordet balketer är obegripligt för
utomstående och gör inte att använda i marknadsföring.
SOF 2017 innebar en symbolisk förlust på en av
Riks-SMASKs gamla stridspunkter. I många år – åtminstone sedan 00-talet - hade
det förekommit försök att få in andra typer av band, som inte var
studentorkestrar, på SOF. I avtalet mellan LinTek och Riks-SMASK har tidigare
alltid ingått att Riks-SMASK bestämmer vem som får uppträda på SOF. Hittills
hade man lyckats hålla dem ute, men redan 2015 hade lokala coverband fått
uppträda under tjuvstarten på torsdagen. 2017 fick dessa band spelningar under
hela festivalen. Ett par av dem tillhörde sektioner vid LTH, vilket har lett
till att ”sektionsband” mer eller mindre blivit ett skällsord i
studentorkestervärlden. Men saken är allvarlig, eftersom det har kommit
önskemål från civila studenter att SOF ska sluta med studentorkestrarna eller i
alla fall ha med andra genrer. Linköpingsstudenter ser inte skillnad på
orkestrarna utan tycker att allt låter som LiThe Blås. Att coverband fick in en
fot kunde vara början till slutet på orkestrarnas medverkan på SOF. Eftersom
LinTek arrangerade festivalen var man från Riks-SMASK tvungen att gå med på att
”deras” band spelade.

Riks-SMASKs
uppdaterade logga, nu med balett. Men det är relativt få orkestrar som tillhör
kårer.
På kongressen 2017 ändrades betydelsen av namnet
Riks-SMASK till ”Riksförbundet Sveriges Samarbetande Kårorkestrar och
Kårbaletter”.
Hösten 2017 anordnade OK för första gången UPPROP
(UPPsalas Roliga Orkestrars Presentationsshow) i Uppsala. Initiativet kom från
Wijkmanska Blecket. UPPROP är en minifestival där uppsalaorkestrarna samlas på
en nation och genomför en lång serie gratisspelningar med fokus på vanliga
studenter. Konceptet blev framgångsrikt och uppskattat, både bland publik och
orkestrar.
STORK 2018 fick en ny form, och det var
förutsättningarna som skapade den. Kommittén innehöll 4 personer. Generalen
Julia Stålenheim var dessutom förstekurator på Uplands nation samtidigt. På
grund av detta hann man inte boka in fler nationer än Norrlands innan de redan
hade åtagit sig andra evenemang. Det fick bli en festival på bara en nation och
det funkade. Många var otroligt nöjda med det nya, intimare formatet. I slutet
av kortegen blåste man in festivalen med gemensam Tiger Rag. Det var inte alla
orkestrar som deltog, men traditionen började gry igen.
På kongressen 2019 startades en diskussion om
studentorkesterfestivalen och hur man ville att den ska se ut. Ska den vara för
orkestrar och baletter, mer för studenter i allmänhet eller vill man ha något
helt annat? Vissa ansåg att STORK hade ett bättre koncept, och att mindre och
mer orkestercentrerat är rätt väg att gå. Andra ansåg att det är roligt att det
är så skilda festivaler i Uppsala och Linköping. Under 10-talet hade det varit
regel att STORK-generalen varit med på kongressen, men att SOF-generalen deltog
var sällsynt. Det gånger det hände var det för att klaga på saker. Många
påpekade att det var ett problem att LinTek var arrangören och att Riks-SMASK
hade för liten insyn och påverkansgrad. Frågan var mycket viktig. Resultatet
blev att Riks-SMASKs medlemmar var intresserade av en extrainsatt kongress,
avskild från festivalen för att diskutera framtiden för både SOF och STORK.
Denna har i skrivande stund ännu inte blivit av, men det dröjde inte länge
innan frågan blev hyperaktuell.
10-talet innebar en relativ uppgång för
studentorkestervärlden. Man kom närmare varandra. Orkestrar återupplivades.
Rekrytering blev något lättare, förmodligen för att man började tänka på nya
sätt. Ett mer studentorkestervänligt samhällsklimat inträdde. Sedan mitten av
10-talet upplever studentorkestervärlden sin femte stora epok.
Kapitel 9
20-talet
När 20-talet började såg det mesta bra ut. Det fanns
en STORK-kommitté på 5 personer – 4 från Wijkmanska Blecket och en från
Blåslaget. Studentorkestervärlden stod starkare än på länge. Tre utdöda
orkestrar hade återupplivats och många hade fått åtskilligt lättare med
rekrytering.
Då slog coronapandemin till. I början visste ingen hur
lång den skulle bli. Man väntade in i det längsta med att ställa in STORK, för
att sedan flytta den till hösten, vilket inte heller blev av. Det blev allt
tydligare att pandemin skulle bli lång.
Naturligtvis var det många som undrade vad som skulle
hända med studentorkestervärlden. Dess själva liv bygger på att nytt folk
kommer in och ersätter gammalt, och det krävs också att de nya får erfarenhet
för att kunna fortsätta traditionerna. Ett avbrott i verksamheten på flera år
skulle kunna visa sig förödande, på alla nivåer. Studentorkesterhistorien är
full av kriser.
Men ett efter ett började ljusen i mörkret tändas.
Praktiskt taget alla orkestrar ordnade egna evenemang online varje vecka. Efter
ett tag blev de större och involverade fler. Höjdpunkten kom i form av den
digitala SOF 21, med timtal av inspelade konserter, sittning (man fick laga
maten själv) inklusive break-out rooms med små grupper av studentmusiker,
balettworkshop, festivalhistoria och mycket mer. Självaste Mats Öhman blev
intervjuad om hur det hela startade en gång i tiden. Så trots att SOF 2021
tillbringades hemma framför datorn var studentorkesterfeelingen total.
Det har för övrigt fattats Riks-SMASK beslut på att
specialfallen SORK 2004, STORK 2010, STORK 2020 och SOF 21 är undantag från
”10-raka-regeln” när det gäller 10-årsmedaljen. Alltså att man måste ha gjort
10 festivaler i rad för att få medaljen. Kunde man inte vara med vid
specialfallen räknades det ändå som 10 raka. 2004 är knappast aktuellt längre,
men det kan ju vara bra att veta när det gäller de andra tre.
Sedan 14 mars 2021 tillhör varumärket
”SOF-studentorkesterfestivalen” inte längre LinTek. LinTeks patent löpte ut och
det köptes istället av Anders Rydén – generalen från SOF 2003. Han tyckte helt
enkelt inte att LinTek skulle ha det, eftersom de varit så struliga genom åren.
2022 ville de ha tillbaka det, men fick nej. Om någon ska ta över varumärket är
det Riks-SMASK.
Kongresserna 2020 och 2021 ägde rum digitalt, avskilt
från festivalen, vilket verkar ha haft positiv effekt. Fler kan vara med och
man kan diskutera frågor djupare. Detta skulle snart bli mycket viktigt.
Riks-SMASKs ekonomi har varit fortsatt god under
20-talet. 2022 kom Riks-SMASKs hjälpande hand, ett stödpaket på upp till 2000
kr för de orkestrar som behövde hjälp att starta upp efter pandemin.
STORK 2022 blev av på ett Norrlands nation som fylldes
till bristningsgränsen. Det blev rusning efter biljetter, och det fanns så många
som inte lyckades komma med att någon tyckte det var värt att försöka sälja
falska biljetter till festivalen. Det hela blev braksuccé och de fyra
personerna i kommittén måste ha jobbat halvt ihjäl sig. Gereralen Ida ”Päron”
Petersson var dessutom samtidigt ordförande i Riks-SMASK. Men
studentorkestervärlden hade bokstavligt talat fått en ny vår.
Ett orosmoln fanns på himlen. SOF-generalen brukar
presenteras i april, men vid tiden för STORK fanns ännu ingen. LinTek gjorde
upprepade försök att hitta någon men det lyckades inte. 3 oktober 2022 tog
LinTek beslutet om att ställa in SOF 2023. Man förde dock en dialog med
Riks-SMASK om det gick att ordna något i egen regi.
Många som varit med ett tag hade väntat sig att de
skulle få uppleva den sista SOFen ganska snart, men hur det gick till blev en
överraskning. Man hade i många år trott att SOF till sist skulle slänga ut
orkestrarna till förmån för pretentiösa DJs och svettiga coverband, kanske
också större artister. Ekonomiska skäl har också vägt tungt – SOF har gått back
sedan 2007. Att det skulle ske på grund av att ingen ville vara general var
helt oväntat. Det har nämligen alltid funnits ett söktryck till SOF-kommittén,
eftersom många ser det som en del av en kårkarriär och general är den tyngsta
posten som ser allra bäst ut på CV:t. Nu fanns en kommitté, men ingen ville ta
huvudansvaret.
Riks-SMASKs styrelse ansåg att SOF 2023 var
organisationens viktigaste fråga och huvuduppgift. Siktet ställdes in på en SOF
i Kårallen helgen runt 20 maj 2023. 6
oktober gick man ut med att man sökte medlemmar till en SOF-kommitté. Det
spelade ingen roll var i landet man bodde. I skrivande stund är de ca 18
medlemmar, varav de flesta kommer från LiTHe Blås eller Röda Arméns Gosskör.
Enligt uppgift vill LinTek ha tillbaka SOF till 2025,
men det återstår att se hur det blir med den saken. Först ska man se hur SOF
2023 går.
Inför STORK 2024 finns i skrivande stund 5 personer
som är intresserade av att driva festivalen.
Mycket intressant i sammanhanget är att Uppsala
Universitet firar 550-årsjubileum 2027 och tycker att ”det vore trevligt att ha
den där festivalen” i samband med det. STORK går som det är på jämna år, och
med hänsyn till de svårigheter som funnits genom åren är STORK 2027 inte
särskilt realistiskt. Erfarenheterna från 1987 erinrar också om att det är ett
stort risktagande.
Slutord
2 december 2022 fyller Riks-SMASK 50 år. På många sätt
är utmaningarna desamma som man stod inför på pensionat Skogshöjd 1972. Man
brottas med rekrytering. Det handlar ofta om att hävda orkestrarnas intressen
inför festivalledningar. Kontakter mellan orkestrar och sammanhållningen i
studentorkestervärlden är viktig. Det är ett ständigt huvudbry om hur man ska
nå ut till allmänheten och få studentorkestervärlden att synas. Och framförallt
vill man ha en egen studentorkesterfestival och undrar var och hur den ska äga
rum.
Varje tid har haft sina egna lösningar på var och en
av dessa frågor. Därför är det relevant att titta på hur de saker Riks-SMASK
beslöt sig för att ägna sig åt 1972 ser ut idag.
Festival – Riks-SMASKs
viktigaste arbetsuppgift. I skrivande stund är Riks.SMASK på den här punkten
tillbaka där det började 1973 – med att ordna en egen festival.
Kanske var det en välsignelse att den stora smällen
för SOF kom just nu, när studentorkestervärlden står relativt stark. Man måste
understryka att det inte är fråga om någon ny guldålder, eller att vi ens är på
väg dit, men via Riks-SMASK är orkestrarna definitivt i en position att diktera
villkoren för festivalen.
Historiskt har problemet varit att orkestrarna och de
civila studenterna vill olika saker med festivalen, vilket har skapat två
missnöjda grupper. STORK är sedan länge av musiker för musiker och det är många
nöjda med. Nu är SOF på väg åt samma håll. Det finns ett gyllene tillfälle att
göra sig av med egenproducerad öl som inte blir såld, lastbilsflak, discon och
coverband.
Kontaktorgan
– Riks-SMASKs näst viktigaste uppgift, som man har testat många lösningar på
under decenniernas gång. Idag är den enklare än någonsin tack vare digitala
verktyg. Kongresserna hålls idag på nätet, skilt från festivalerna, vilket ger
bättre förutsättningar för att ta beslut om vad Riks-SMASK ska göra.
Potentiellt ger det också större insyn i Riks-SMASKs arbete, eftersom alla som
vill skulle kunna vara med som åhörare. Det ger också möjlighet att hålla fler
än en större samling varje år.
Marknadsföring
– Riks-SMASKs riktigt svaga punkt, historiskt sett. Lobbyism och stora
PR-kampanjer har praktiskt taget alltid misslyckats. Det som istället har
lockat folk till studentorkestervärlden är festivalerna, men med minskat
intresse kan de knappast heller användas som PR-verktyg idag. Frågan är om
studentorkestervärlden överhuvudtaget vill marknadsföra sig på bred front,
eller om det ens är möjligt.
Mats Öhmans förslag om utrikesutskott hade sina
poänger, men det fanns knappast tid eller energi till att genomföra saken.
Om man nu skulle vilja bilda en organisation med den
funktionen skulle den snarare behöva ha formen av en studentorkesterakademi
eller tankesmedja, där man är många fler. Varje medlem skulle göra lite mindre men
å andra sidan ha en djupare kunskap om någon aspekt av studentorkestervärlden
eller dess omvärld.
En sådan lösning är mer görbar, eftersom den skulle
kunna inkludera folk som inte längre är aktiva i studentorkestervärlden. Då
skulle det också vara möjligt att göra gemensam sak med andra organisationer
med samma intresse för blåsmusik. Studentorkestervärlden har närmast en
karaktär av folkrörelse och en akademi skulle förmodligen väcka intresse.
Historia – samlades in
2019 och finns nu på Riksarkivet.
Skivarkiv
– finns också på Riksarkivet och kompletteras ständigt. Enskilda skivsamlare
fungerar också som förvaltare av det här arvet.
Till sist kommer en god nyhet. Som redan skrivits
upplever studentorkestervärlden just nu sin femte epok, präglad av en relativ
uppgång som antagligen kommer att vara några år till. Klimatet i studentvärlden
och det omgivande samhället är mer studentorkestervänligt än på decennier och
som tecken på det har vi
Varvet 2022
August Forsberg var egentligen med i Göteborgs nation,
men blev medlurad till Wijkmanska Bleckets rep av sin kusin som också spelade
där. Det där med studentorkester var ju jättekul, så August insåg att det
orkesterlösa Göteborgs också måste ha en. Hösten 2022 bestod den av åtta
medlemmar. Första framträdandet var med jammet på UPPROP det året.
Tack till
Mats Öhman, Ida ”Päron” Petersson, Katarina Bäcklund
Stålenheim, Torbjörn Sterner, Fredrik Törn, Lars Block, Ulrika Andersdotter och
Leif Eriksson för de samlingar av dokument ni har sparat eller haft tillgång
till.
Bengt Edberg för STORK- och SOF tidningar 1983-1998.
Och för de som saknades i Bengts samling tackar Jag
Elisabeth Fagerström (SOF 80), Katarina Bäcklund Stålenheim (SOF 87) och Tommy
Karlsson (SOF 99).
Superskivsamlarna Erik Svensson och Tommy Karlsson för
en ständig ström av informationen som finns på skivomslagen.
Också tack till er som har hjälpt mig att hitta folk
som sedan länge förlorat kontakten med studentorkestervärlden. Det arbetet är
ännu inte avslutat, så jag kommer troligtvis höra av mig igen.
Och sedan har jag naturligtvis glömt bort en hel massa
folk. Tack till er också!
Tryckta källor
Angenete, Johan; Olsson, Mia; Rystedt, Niklas;
Svensson, Katarina; Red. 1998. Balliografi - Chalmersbaletten 35 -
Allianceorchestret 50.
Asplund, Johan. 1997. Kårsdragets Historia. En översikt av
Stockholms Universitets Studentorkester, Blåscorpset Kårsdraget, ur ett
historisktperspektiv. B-
uppsats. Historiska institutionen, Stockholms Universitet.
Behn, Carl. 1999. Studentorkestrar - ett
intellektuellt skämt? En studie av Göteborgs studentorkestrar. Uppsats för
60 p i musikvetenskap. Institutionen för musikvetenskap, Göteborgs Universitet.
Blom, K Arne; Olsson, Per-Ola; Tersmeden, Fredrik.
1994. Från 20-tal till dubbelmoral. Lundakarnevalerna 1920-1990. Lund.
Carlsson, Anders. 2017. Följeslagare i vått och
torrt. I Uplands Nations Årsskrift 2007-2016. Uppsala.
Chalmersspex 1.
1965. Andra originalupplagan. Elander Boktryckeri
Aktiebolag. Göteborg.
DiFusco, Christopher, mfl. Red. 1992. Mercblecket
100 år - en jubileumsskrift. Del 1 1962-1992. Stockholm.
Dalborg, Hans. Ansvarets sköna börda.
Engblom, Rainer. 1997. Axelbandet 40 år 1957-1997.
Åbo.
Förare, Jonas. 1991. 10
år med Wijkmanska Blecket - ett orkesterporträtt.
Särtryck ur Uplands Nations Årsskrift.
af Geijerstam, Nils. 1972. Tio år med Glasblåsarna.
I Natio Smolandica XXXV. Uppsala.
Gerdin, Björn. 2015. Orkestern och traditionen. En
studie om studentorkestrars uniformer och traditioner. Uppsats för
Fortsättningskurs C i Etnologi. Uppsala Universitet.
Guezennec, Synnöve. 1996. Studentorkestermusik - mer än bara
noter. C-uppsats, Institutionen för musikvetenskap, Uppsala
Universitet.
Hellström, Hans. 1996. Student i Stockholm.
Stockholmia Förlag.
Hjort, Christer. 1983.
ab Kruthornen. En studentorkester. I Västmanlands-Dala nations
skriftserie XIV. Uppsala.
Holm, Leif. 1983. Lithe Blås – varför och hur?
Text till LiTHe Blås 10-årsjubileum.
Ingemarsson, Leif, mfl. Red. 1996. Phontrattarne - 40 år av förfinat
vansinne.
Johansson, Siri, Red. 2009. Blascan-can – ett
mångsidigt dansnummer med hög benföring. RMC #90 3 oktober 2009. Wermlands
nation. Uppsala.
Junestav,
Malin. 1996. En liten kapelleufori. I Acta
Osthrogothica XIV 1646-1946. Uppsala.
Kjessler, Berndt. Et. Al. 1999. Blåshjuden och Inälfvorna. I Medicinska
föreningen i Göteborg 50 år 1949-1999. Red Anne Haglund Olmarker.
Lidén, Sture. 1985. Hur allt började. I
Jubileumsskrift till Jamtamot, Uppsala 1915-1985.
Linder, Gustaf. 1975. Studentorkestrarna i Sverige. Institutionen för
musikvetenskap, Stockholms Universitet.
Lindwall, Ulf. 1996. Promenadorquesterns tillkomst
och tidiga historia. I Promenadorquestern 40 år 1956-1996. Opluggat
Jubileums Quonsaire. Programblad.
Lundqvist, Leo. et. al. Red. 2014. Traditon.
Handbok mot bättre vetande. Andra retuscherade uppkastet. Utgiven av
Humpsvakar.
Malm, Krister. 1963. Smålands nations glasblåsarlag och dess föregångare. I
Natio Smolandica XXVII. Uppsala.
Nordberg, Olle, Red. 1993. Skapelsens krona -
Hornboskapen 1843-1993. Uppsala.
Nordberg, Olle. 1997. Att blåsa rätt är stort. I "...ett enkelt,
hemtrefligt nationshus". Södermanland-Nerikes nation under 100 år. Red.
Lars Otto Berg mfl. Uppsala.
Ohlamrsk, Åke & Bæhrendtz, Nils Erik. 1993. Svensk
kulturhistoria. Bokförlaget Forum.
Olsson, Håkan. Red. 1986. Academimusiccorpset
Bleckhornens röd- och vitbok: Utgiven lagom till 30-årsjubiléet 1986. Lund.
Osquar Mutter. I Kungliga Maskinsektionen 100 år. Red.
Klöfver, Anna; Stjernlöf, Lovisa; Ulrich, Sophia. 2010. Kungliga
Maskinsektionen 100 år.
Pauli, Tom. 2008. Hornboskapens
gåta. Särtryck ur Majhälsning till landsmännen
81-2008.
Pedersen Dambo, Hans. Red. Academimusiccorpset
Bleckhornen 60 år. Books on demand. Stockholm.
Pereira dos Reis, Philip. 2011. Den Runda. I Konstiga
båtar - märkliga öden. Balkong förlag. Stockholm.
Riks-SMASKs medlemsmatrikel 1995
Samzelius mfl. Red. 1950. Uppsalastudenten genom
tiderna. AB Lundequistska Bokhandeln. Uppsala.
SMusK. I Konglig Elektrosektionen 100 år. Red Carl
Wilhelmsson. Stockholm.
SOF- och STORK-tidningar 1980-2019
Stenberg, Bosse. Red. 1983. Hornboskapen 1843-1983. Uppsala.
Uggla, Fredrik. 1996. Fött: SiGHstinska Kapellet! I Gästrike-Hälsinge
nation 350 år. En jubileumsskrift. Red. Bo G. Hall.
Wedel, Kristian. 1999. Nästan som en riktig orkester - historien om
Tongångarne och Patriciabaletten.
Wedell, Gunnar. 2010. Den ärorika revolutionen. I Konglig
Elektrosektionen 100 år. Red Carl Wilhelmsson. Stockholm.
Wennö, Jonathan. 2010. En epok väl värd att minnas. I Värmlands
nation 350 år - och lite mer därtill. Skriftserie utgiven av Värmlands nations
kamratförening. Nationen och hembygden XVIII. Nyholm, Dag; Persson, Tomas;
Wadensjö Karén, Sofia. Red. Uppsala.
Åkvist, Anders, red. 2002. KHMMC Blåshjuden af Götheborg 1952 - 2002.
Samt en vansinnig mängd reportage ur dagstidningar från STORK, SOF,
Lundakarnevaler, Quarnevaler och liknande när det begav sig. Jag orkar inte
sitta och lista alla.
Otryckta källor
Dokumentsamlingar som finns på Riksarkivet och de jag
har fått från Mats Öhman, Ida ”Päron” Petersson,
Katarina Bäcklund Stålenheim, Torbjörn Sterner, Fredrik Törn, Lars Block,
Ulrika Andersdotter och Leif Eriksson
Intervjuer
Nalle Lindholm (Blåshjuden)
Berndt Kjessler (Blåshjuden)
Nisse Wallström (Blåshjuden)
Göran Wästlund (PQ)
Håkan Gezelius (Kruthornen)
Mats Öhman (SMusK, SMASK, Riks-SMASK)
Christer Hjorth (Kruthornen, Riks-SMASK, STORK 77, 83,
85)
Lars Troedsson (Kårsdraget)
Olle Strååt (Alte Kamereren, Riks-SMASK)
Lars Hörnell (Hornboskapen, Riks-SMASK)
Anders Bengtsson (Wijkmanska Blecket)
Anders Folkesson (Wijkmanska Blecket)
Jan Sandred (Wijkmanska Blecket)
Katarina Bäcklund-Stålenheim (Wijkmanska Blecket,
STORK 88, Riks-SMASK)
Jonas Förare (Wijkmanska Blecket, Riks-SMASK, OK)
Monica Landmark (Hornboskapen, STORK 96)
Britta Naess (Paletten)
Monica Eriksson (Napoleonetterna)
Elisabeth Fagerström (Kamrerbaletten)
Paula Lipponen (Dragplåstret)
Åsa Rydell-Blom (Fläskleggen)
Fredrik Nilsson (Fläskläppen)
Pamela Davidsson (Panelhönorna)
Karin Wetterhall (Letta Gardet)
Anna Wetterhall (Letta Gardet)
Barbro Bursell (Letta Gardet)
Monica Våglund (Letta Gardet)
Elisabeth Janke-Brandberger (Letta Gardet)
Inger Söderberg (Letta Gardet)
Johan Grimm (SOS)
Bert-Ola Bruce (MdH Gurkblås)
Lars Block (Blåslaget)
Thomas Driving (Matrisbandet, SVEA)
Lennart Johansson-Ax (Luhrarne)
Nils Ingvarsson (Utblås1)
Anders Lingensjö (Gjallarhornen)
Kristoffer Mellberg (Röda Arméns Gosskör)
Per Setterlind (Snösvänget)
Stina Pettersson (GJallarhornen, Riks-SMASK, RÖV-SOF)
Marcus Rejnevik (Utblås1)
Leif Eriksson (Glansbandet)
Hans Fredrik Gustafsson (SOS)
Henrik Dahlström (Isterbandet)
Tom Pauli (Hornboskapen)
Thomas Almgren (Republikorkeztern)
Johan Cedermark (Schwamparna)
Jan Grahn (Tupplurarna)
Mats Håkansson (Sweet Sweaters)
Bo Henry Juhlin (Läderläpparne)
Lennart Lyngå (Bleckhornen)
Mats Nyfjäll (Östgöta NationsKapell)
Sakarias Åkerman (Östgöta NationsKapell)
Tobbe (missade de ditt efternamn) (Östgöta
NationsKapell)
Olle Jacobsson (PQ)
Johan Runeson (Wijkmanska Blecket)
Tomas Driving (Matrisbandet, SVEA)
Linda Wickström (Wijkmanska Blecket, STORK 2000)
Och per mail o dyl:
Linda Svahn (Hornboskapen, Riks-SMASK, STORK 06 &
08)
Göran Mossberg (Alte Kamereren, Riks-SMASK)
Kjell Rundqvist (LiTHe Blås, Riks-SMASK)
Tord Elfwendahl (Tutputtes förädlare)
Pär-Ola Jansell (Alte Kamereren, Riks-SMASK)
Thomas Andén (Bleckhornen, Riks-SMASK)
Lotta Flodmark (Dragskåpet, Riks-SMASK)
Hans Ehrencrona (Attraktionsorkestern, Riks-SMASK)
Martin Uddén (LiThe Blås, Riks-SMASK)
Andreas Kågedal (LiTHe Blås, Riks-SMASK)
Lotta Backgård (LiTHe Blås, Riks-SMASK)
Niklas Wiksell (Alte Kamereren, PQ, Riks-SMASK)
Anna Tibbelin (Luhrarne, PQ, STORK-RÖV)
Johan Roos Tibbelin (Geflabandet, Isterbandet, Luhrarne)